Nr 887: Miljonen

Originaltitel: Le Million (1931) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jakten på jackan. Fransk fars som börjar med glidåkning över Paris hustak där vi landar rakt in i en fest. Stoj och glam. Tjo och dans. Varför så glada? Då behöver vi backa några timmar till tidigare på dagen. Throwback. En utblottad konstnär lyckas vinna högsta vinsten i ett lotteri men lotten hamnar i en jackficka som hans fästmö Beatrice ger till en kriminell. Det blir upptakten på en jakt där alla tycks jaga alla, en historia där vänner blir fiender och fiender blir vänner, förvecklingar avlöser varandra och efter en lång dags färd mot natt lyckas allt till slut ordna upp sig och det blir ringdans under takåsen.

 
René Clair gjorde samma år Två Lyckliga Hjärtan. Det här är Clairs andra ljudfilm och han kallade ljudfilmen för "en onaturlig skapelse". Ändå behärskar han införandet av ljud på ett fint sätt och mimiken, charmen och musikaliteten i samspel med både originaliteten och kreativiteten gör att filmen håller en hög nivå rakt igenom. 

Nr 886: Magnolia

Originaltitel: Magnolia (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play/YouTube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Vi har sett det tidigare i Pulp Fiction, Short Cuts och Nashville. Löst sammanflätade historier som vävs ihop av tillfälligheter och sammanträffanden. I Magnolia får vi följa Frank TJ (Tom Cruise) som en misogyn machopredikant som närmast sektmässigt vill få män att återta kontrollen över sitt kön, den misantropiske, döende tv-mogulen Earl (Jason Robards), hans mycket yngre fru, den stressade Linda (Julianne Moore), hans vårdare Phil (Philip Seymor Hoffman), den överbegåvade men hårt hållne frågesportspojken Stanley (Jeremy Blackman), den ensamme, godhjärtade polisen Jim (John C Reilly) som uppvaktar den missbrukande och ångestfyllda Claudia (Melora Walters), hennes döende far, programledaren Jimmy (Philip Baker Hall) och många fler i det stjärnspäckade persongalleriet. Alla trevar sig fram på olika sätt under ett dygn i en ensam stad, där de små detaljerna i deras inre bygger berättelsen kring livets stora teman - kärlek, ondska, ensamhet, svek, relationer, hemligheter, mål och mening. Inledningssekvensen där vi introduceras för tre historiska och av varandra oberoende händelser är briljant och visar på att allt som sker, hur isolerade händelserna än tycks vara, är delar i ett större sammanhang och detta sätter ramen för filmen. De bibliska anspelningarna och narrativet om det misslyckade föräldraskapet, framför allt faderskapet, är genomgående spår. Paul Thomas Anderson gör en ambitiös, men inte alls särskilt pretentiös film, där varje karaktär tillåts vara människa i all sin otillräcklighet och i alla sina brister och det regnande grodor tycks alldeles självklart. Det kommer väldigt nära ett berättartekniskt och cineastiskt mästerverk. 

Nr 870: Maskulinum - Femininum

Originaltitel: Masculin Féminin: 15 faits précis (1966) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Den där djävla Jean-Luc Godard igen. Vi har sett ett gäng filmer av honom nu; Till Sista Andetaget, Leva Sitt Liv, Alphaville - Ett Fall För Lemmy Caution och Utflykt I Det Röda. Kanske nån mer? Åtminstone en kvar också. Denna rullen är i mitt tycke den svagaste hittills. Inleds i och för sig med det mest oväntade mordet jag någonsin upplevt på film, när kvinnan skjuter mannen utanför cafét, men sen tycker jag mest det är en kantig och lite trist uppitankarnafilm. Paul, en ung och sökande cigarettflippande man - spelas av Jean-Pierre Léaud som baske mig inte bara spelade huvudrollen i nyligen sedda Mamman Och Horan utan också är legendariske Antoine i De 400 Slagen. Han glider runt i en massa olika parisiska miljöer; barer, caféer, restauranger, tåg, fotobås, skivstudio, diskotek, bio, tidningsredaktion, toaletter, sängar och kök. Och i dessa miljöer frågar han folk om olika saker; politik, sex, kärlek. Det snurras och vänds och sprejas och påstås. En man knivhugger sig själv helt random. Vietnam och Büb Dýlain. Men så fragmentariskt tycker jag. Dock kanske är precis det han vill förmedla och gestalta, Janne. Den fragmentariska franska ungdomen. Stundtals glimmar det till, som i intervjun med Elsa som varken riktigt kan eller vill svara på Pauls vidöppna frågor som "vad är socialism" eller "vad är preventivmedel för dig". Känns som en autentisk och ärlig intervju som kanske är just det? Och så ibland, helt från ingenstans, insprängda plakat varav just ett på slutet ska vara mer känt än nåt annat: "This film could be called The children of Marx and Coca-Cola". Jaha? Wow, vilket citat. Måste virka och hänga ovanför sängen. Förstår väl inte heller helt var maskulinum-femininum kommer in, alltså att det ska vara titeln på filmen. Kanske nåt metagrepp. Visst, mycket spel mellan män och kvinnor, men är det så att säga huvudtemat? Och så mina bidrag till ordleken: i maskulinum hittar jag orden maskulin, mas, mask, as, ask, kul, lin, in och nu. I femininum hittar jag orden feminin, fe, fem, min, mini, ni, in och nu.

Paul dör på slutet, berättas det. Han backade för långt när han skulle ta bilder. Så kan det gå när man vill åt för stora perspektiv.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Okonventionellt, dialogbaserat, frankofilt och lite pretentiöst, men också osentimentalt och osminkat om den franska 60-talsungdomen. Den får här porträtteras av posören Paul (Jean-Pierre Léaud), en misantropisk journalist och sångerskan Madeleine (Chantal Goya), en sval lycksökerska. Det är långa tagningar, dialogscener som episoder, repliker utanför bild, intressant för det mesta men också väldigt introvert och filosofiskt på ett nästan avståndstagande sätt. Männen i filmen är kvasiintellektuella låtsasrevolutionärer medan kvinnorna framställs som glamourösa bifigurer. Problematiseringen av genusrollerna, som åtminstone filmens titel ger mig nån slags löfte om, tycks eka ganska tomt och hanteras på ett nästan aggressivt sätt. Jag gissar att filmen är en slags kommentar till det politiska och feministiska uppvaknandet bland 60-talets parisungdom men tyvärr blir det alldeles för fragmentariskt och flyktigt. Samarbetet med svenska Sandrews ledde till att två svenska skådisar medverkar i en film i filmen, Eva-Britt Strandberg och Birger Malmsten. Jag älskar Parismiljöerna, jag älskar yé-yé musiken och Goya som jag lyssnade mycket på efteråt. 

Nr 862: Minnen Av Lycka

Originaltitel: The Dead (1987) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på rum 444 på Scandic Hotel i Karlstad.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Filmatisering av novellen De döda av James Joyce. Tycker mycket om novellen och tycker mycket om filmen, som i stora delar följer texten. Ett på ytan stillsamt trettondagsfirande i Dublin, där en hel massa människor träffas för mat, dryck, samtal, dans, sång, poesi och musik. Min känslobild är också att det är det äkta paret Gabriel och Gretta som på nåt vis är huvudpersoner. Trevligt, artigt och lagom utmanande. Under ytan strömmar dock nervositet för egna och andras åsikter och för den personliga ofullkomligheten. Tankar om existens, otillräcklig kärlek och det obönhörliga i att allt bara fortsätter. Jag tycker filmen gestaltar novellen bra, med de förutsättningar en film har. Det blir ju mer eller mindre omöjligt att på samma vis som i text förmedla de samtidiga tankar och inre bilder flera människor har, utan att det blir nån mer komisk effekt i användandet av exempelvis voice over. Men jag tänker främst på två saker i filmen som skiljer sig från novellen. Det ena är en helt nyinskriven karaktär, Mr Grace, som läser en dikt på ett fantastiskt vis; först lite stramt och ur pappret, men sen med avslappnade axlar, borttagna glasögon och utan manus. Detta, med flera andra återkommande små bilder av hur Gretta längtansdrömmer sig bort, utgör en utsökt brygga och uppladdning inför trappscenen, som jag upplever kommer mer utan föraning i novellen. Och med trappscenen menar jag då Gretta står och lyssnar på en avlägsen sång från ovanvåningen, mer eller mindre försvinner i detta lyssnande, och hur Gabriel nästan i smyg ser Gretta där, översköljs av starka kärlekskänslor och senare på hotellrummet drabbas av insikten att Gretta i trappan varit tillbaka i sina minnen och vittjat gammal förälskelse, stark sådan från ungdomen, och hur han känner sig otillräcklig både för egen del och för tillvaron i stort. Den där trappscenen är ju helt central i texten, och det märks att regissören John Huston vill - verkligen vill - visa att den är central i filmen, för han låter sin egen dotter skrida fram i ett sakralt skimmer med kyrkglasfönster i olika färger som en gloria kring huvudet när det är dags för henne att drömma sig bort. Jag uppfattar inte scenen så alls i texten, där är den mycket mer återhållsam och plötsligt uppkommen, som om Gabriel bara råkar se sin hustru redan stående i ett vardagligt steg nedför trappan, hejdad av minnet som överrumplade henne. Och det är just det hastigt uppkomna tillfället och de små gesterna i texten som enligt mig gör den scenen så stark i det som senare framkommer när de båda är ensamma på hotellet. Gretta somnar i gråt och Gabriels voiceovermonolog i vinternatten med blick och bilder ut mot ett dött levande snöande landskap är på samma gång fängslande och befriande. Allt bara fortsätter.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett familjeverk kan man nästan säga när regissören John Huston tar sig an James Joyce novell De döda, låter sin son Tony skriva manuset och sin dotter Anjelica spela berättelsens huvudkaraktär Gretta. Allt kretsar kring trettondagsdansen som de ogifta systrarna Kate och Julia bjuder in till. Där samlas en del av Dublins lite bättre belevade människor, släkt och vänner, för att avnjuta musikelevernas framträdande, ta en liten salongssvängom, skvallra, recitera, äta men framför allt minnas. Filmen är väldigt trogen novellen och lyckas väl att förmedla det fina tempot, den irländska tonen och karaktärernas känslor, tankar och dialog. Tyvärr blir den berömda trappscenen lite för sentimental och överdriven men kanske behövs den övertydligheten i Grettas avlägsna blick och sakrala stillhet för att slutet ska bli mer begripligt för de som inte läst novellen. Jag vet inte. John Huston dog samma år som Minnen Av Lycka hade premiär och visst finns det en hel del reflekterande över regissörens egen ålderdom och annalkande död i filmen. En liten pärla i adventstid.

Nr 861: Mamman Och Horan

Originaltitel: La Maman Et La Putain (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Trekantsdrama i tre och en halv timme. Känns dock aldrig särskilt utdraget eller långsamt. Dialoger och ibland nästan mer monologer om vad kärlek, relationer, förhållanden, sex är och borde vara. Vad då, får inte en kvinna säga knulla? En man, två kvinnor. Den ena kvinnan, som har nåt slags varaktigt förhållande med mannen, antar jag får symbolisera Mamman; trygghet, hemmet, vardagen, lagar mat. Den andra kvinnan, som är mer åt (med David Brents ord) Free love on the free love freeway, the love is free and the freeway's long, får väl symbolisera Horan då; utmanande, äventyrlig, hastigt uppdykande efter telefonsamtalet från krogen, och lika hastigt avlägsnande vid avsvalning. På slutet brister horans fördämningar och ur gråten verkar komma att man ska ha sex för att skaffa barn? Är det så att säga "the message" (som metaironiseras i filmen)? De hypervardagliga miljöerna (tex tampongscenen) och vänskapligt diskuterande mötena tillsammans med den direkta och bekännande dialogen får mig att tänka på både Seinfeld och Vem Är Rädd För Virginia Woolf?. Coolt med användandet av vinylspelaren genom hela filmen. Olika typer av musik, och som jag minns det är det nog den enda musiken som förekommer? I alla fall stor del. Det riktigt märkliga i filmen är ju annars hur mannen helt ogenerat travar runt i sängen med skorna på, och att det verkar helt normalt. Frankrike alltså.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Franskt könsrollsdrama i fantastiska Parismiljöer. Det är caféer, restauranger, boulevarder och lägenheter som bildar en förförisk fond till de svindlande samtalen, eller snarare monologerna. Alexander (Jean-Pierre Léaud) är en dagdrivande bohem, en narcissistisk pratkvarn, där offerkoftan ständigt åker på. Han bor ihop med Marie (Bernadette Lafont), verkar ha lite svårt att släppa sitt ex Gilberte (Isabelle Weingarten) och dejtar Veronika (Françoise Lebrun). Fullt upp alltså. Det är mycket hit och dit, av och på, knulla eller inte knulla.
Marie: Dina romanser börjar göra mig förbannad.
Alexander: Nej, det är okej.
Titeln Mamman Och Horan syftar naturligtvis på den klassiskt sexistiska dikotomin där mamman i det här fallet är Marie, den kvinnliga tryggheten i hemmet, och horan syftar på Veronika, den åtråvärda sexuella friheten. (Hej Freud, hej då.) Samtidigt tycks dessa roller liksom både förflyttas och bytas ut under filmens gång. Alexander, den normlöse, maniske och desperate karaktären, är både fängslande och irriterande. Tydligen är han en personlig uppgörelse av regissören och mansförfattaren Jean Eustaches och därmed dennes alter ego. Att implicit placera sig själv i filmen var tydligen något som kännetecknade fransk ny våg. Även explicit då regissören i det här fallet själv dyker upp i en liten roll. Filmen känns ibland som en lång personlig och social förödmjukelse och tycks som en spot-on på den franska, men kanske i allmänhet västerländska förvirrade, frigörelsen men samtidigt på de fängslande stereotyperna i ett patriarkalt samhälle. Det är existensiellt och intellektuellt men på ett lättillgängligt och underhållande sätt. Slutscenen där Veronika i en lång tagning, gråtande och uppgivet, plötsligt vänder på steken och menar att meningen med all kärlek är att föröka sig är både störande och gripande. Lite som min känsla genom hela filmen faktiskt.

Nr 854: Mannen Från Västern

Originaltitel: Man Of The West (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på iTunes/internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jag har själv kommit ner från en natt i ett vindskydd på Getryggen längs Bohusleden, och Gary Cooper kommer in från väster med lite för mycket pengar och ett förflutet som gör honom misstänkt och halvt igenkänd. Cooper ska enligt egen uppgift till Fort Worth för att anlita en lärarinna till den skola han ska starta hemma i byn. Han har, visar det sig under filmens gång, en brottslig och våldsam bakgrund, men har ändrat livsinriktning och vill nu leva rättrådigt. Det sympatiserar tittaren med. Är det en så kallad antihjälte? Nja, känns inte riktigt så. Antihjälten ska väl vara, så att säga, bad guy fortfarande? Efter att ha blivit utsatta för ett misslyckat tågrån hamnar Cooper med följe (Miss Ellie och nån snubbe, skön karaktär) i hans gamla hemtrakter där de konfronteras med Coopers släkt tillika forna kumpaner. Riktiga råskinn. Det blir dragkamp om lojaliteterna. Kvinnan tvingas strippa efter påtryckningar och hot från en av busarna. Detta speglas effektfullt senare i filmen när Cooper drar kläderna av denne buse i en fistfight. Mer psykologiskt/mentalt övertag i den första scenen vs mer fysiskt och våldsamt i den andra. Miss Ellie blir kär i Cooper, men Cooper har både samvete, fru och barn där hemma. Dessvärre för Miss Ellie, och kanske även för Cooper, vem vet. Blir ingen vildavästernromans där i alla fall.

Det ska rånas en bank i en gruvhåla som, visar det sig, inte längre har nån bank. Gruvan stängd, allt öde. Fiasko. Till slut show down med onkeln som irrar omkring i bergen och tjoar, och som sen får rulla djävlar i min låda utför sluttningen. Cooper och Miss Ellie rullar bortåt med häst och vagn. Cooper hem till sitt, antar jag, och Miss Ellie hoppade väl av vid Southfork och blev oljefamiljens matriark.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den f.d. busen Link Jones (Gary Cooper) ska med tåget för att hämta en lärarinna till en nystartad skola. Det blir inte mer helylle än så. Redbart och reko helt enkelt. Tågresan tar dock en oväntad eller, i västern-sammanhang, väntad vändning när de blir utsatta för ett klassiskt tågrån. Link hamnar på efterkälken och slår följe med saloonflickan Bille Ellis (Julie London) och dandyn Sam (Arthur O´Connell). Mitt ute i friluftslivet. Just start walking. Det dröjer inte länge innan de hamnar på mammas gata så att säga, den övergivna gården är alltför bekant anar man i Links ansikte. (Okej, han säger det också.) Där huserar diverse onklar, kusiner och andra partner-in-crimes. Det blir början på ett nedtonat, intensivt och obehagligt nästan gisslandrama. Sam stammar skräckslaget, Ellis söker trygghet i Links famn medan han försöker avstyra medverkan i ett planerat rån i gruvstaden Lassoo. Link får snabbt ett ont öga till en av busarna, Coaley, då han under hot tvingar Ellis att klä av sig. På vägen till Lassoo blir det därför lite tafatt förnedrings-wrestling i spenaten mellan Link och Coaley som slutar i gunfight och plötsligt är dandyn Sam död. Lassoo blir inte riktigt som planerat. Övergiven, öde så när som på det gamla bankparet som inte längre har någon bank att driva. Allt slutar med klassisk shotdown, Busarna trillar av pinn en efter en och slutligen står Link och onkeln (Lee J. Cobb) kvar för en sista uppgörelse. Hjälten och damen rullar till slut vidare mot nya äventyr. Han på sitt håll, hon på hennes visar det sig.

Det är effektfull musik längs hela vägen, riktigt bra foto, snygga och effektfulla interiörer i det skumma huset och exteriörer i den övergivna spökstaden, lite mossiga skjutscener kan man tycka men på det hela taget väldigt fina ambitioner. En intressant iakttagelse är att i den gamla västern så verkade tågets tidtabell helt bygga på passagerarnas hjälp att lassa på ved till loket längs vägen. Tillitstabellen kallades den.

Nr 838: Mother India

Originaltitel: Bharat Mata (1957) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Är det Bollywood innan Bollywood? Bröllop, sång, dans, familjeintrig och så bröllop igen en generation senare. Men ruffigare än jag föreställer mig Bollywoodfilm. Färgerna, dansen och sången känns lite mindre glättiga, och mer allvarliga. Men alldeles för långt och utdraget för att jag ska digga. Är det en krönika över Indiens historia? Modern som i frånvaron av fadern uppfostrar, försörjer barnen, är hon själva landet? Plogen dras bryskt, ryskt och Eisensteinskt. Svetten rinner, blicken stålsätts, hedern framförallt. Det stora Indienformade sädesfältet. Är allt symboler för historiska skeenden? Kolonisatörer? Vapen, strid om skörder. Menas inbördeskrig? Utbildning och läskunnighet. "Du har förändrat landet".
Mycket familjevåld, hedersrelaterat. Verkar gå i arv, som det mesta gör. Den kainochabelska relationen bröderna emellan. Ena sonen som går, som fadern gjorde. Och var tar pappan egentligen vägen? Han drar ganska tidigt i filmen efter en arbetsplatsolycka där han förlorar båda armarna. Tar sin skam och numera värdelöshet och går. Mamman slutar aldrig vänta, längta, hoppas på hans återkomst. Vad gör han nu? Livet fortgår. Man förlorar delar av sig själv, och ägnar sedan resten av livet åt att sakna, leta. Som en underström, under all vardag. Barndomen, exempelvis. Första kärleken. Glädjen. Så till sist, mamman skjuter sin son i ryggen. Hon kan "döda en son, men inte ge upp sin heder". Hårda bud.
Bäst är faktiskt ett par tre i sammanhanget ytterst korta nästan inklippsscener som har otrolig himmelshöjd i sig och är guldsvarta i natten eller djuplilarosa i skymningen. Små oaser i torkan.
Och så ännu en yxa genom dörren. Så förknippat med Nicholson i The Shining och Jerzy Balowski i Hemma Värst, men vi har också sett det i både Broken Blossoms och Körkarlen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Episk familjekrönika i technicolor. Indiskt melodram. Från vaggan till graven. Nästan i alla fall. Åtminstone från bröllop till våldsamt familjedrama där den åldrade mamman skjuter sin upproriske son i ett sista desperat försök att rädda byn, hedern, värderingarna. Så, nu var den filmen spoilad men oroa er icke. Fram till denna dramatiska upplösning får vi följa ett helt liv i ett slitsamt koncentrat och det är för det mesta riktigt bra. Ibland är det dock lite tafatta komiska försök att lätta upp den allvarstyngda berättelsen. Det lyckas inte alltid. Visuellt är det oftast hänförande; från de uppställda blickarna framåt, uppåt, som från en sovjetisk propagandaaffisch, till det strävsamma arbetet på fältet där mamman drar plogen med söner som knuffar på, till silhuetterna som i nederkant rör sig mot en rodnande kvällshimmel, till det ovälkomnade regnet som sköljer bort hus och hem, till den våldsamma höstacksbranden, ja det finns många fantastiska scener. Och så musiken, den typiska hindifilmens sånger som brister ut i tid och otid. För mig tillför de inte mycket men det är samtidigt ett typiskt väntat element. En fundering som dröjer sig kvar är att man inte riktigt knyter ihop tråden med maken som efter att förlorat båda sina armar lämnar sin familj. Han finns liksom med i kvinnans medvetande, en gnutta hopp om återvändande, men inget händer. Det är små planteringar som inte plockas upp vilket drar ner betyget något. Det finns många tolkningar av Mother India och hjältinnans kamp mot feodalherren samtidigt som hennes försök att stävja sin rebelliske son. Och det är faktiskt intressant att läsa om filmens symboliska karaktär och dess status som den indiska urfilmen, the mother of all hindi films.

Nr 830: Marmormannen

Originaltitel: Człowiek Z Marmuru (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Andrzej Wajda gör en film om en ung filmstudent, Agnieszka (Krystyna Janda), som gör en film om legendariske men bortglömde hjältemuraren Birkut. Vad hände med honom? Tystades han? Raderades? Han som var så stor, stark och beundrad. Han som blev skulpterad i marmor. Men som sen verkade tycka fel saker. I sin jakt på material till filmen gräver Agnieszka i de polskstatliga censurerade kommunistarkiven och hittar en film som ger socialistisk realism ett ansikte, och i sin nyfikenhet kring hur denna film egentligen blev till och gjordes får vi följa Agnieszkas sökande efter regissören och efter Birkut himself. I flashbacks, som en film i filmen om filmen, presenteras "historien om Birkut" och den visas ur flera olika personers perspektiv, fastän det är samma film som återkommer; regissören Burski, en av Birkuts vänner, en annan regissör, Birkuts exfru, och till slut går Birkuts son med på att berätta sin version, om jag fattat det rätt. Det enda perspektivet man inte får är således Birkuts eget.
Väldigt intressant struktur. Och intressant hur en historia får form, beroende på vem som berättar, och vad avsikten är. Och vem som sponsrar. Man kan ju inte berätta vad som helst hur som helst, i alla fall inte om man vill ha statligt, regionalt eller kommunalt produktionsstöd. Eller om man vill fortsätta leva.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Vad hände med den polske muraren Mateusz Birkut, arbetarhjälten och ikonen som var en av dem som byggde upp arbetarstaden Nowa Huta (Nya Stålverket) i utkanten av Krakow och vars marmorstaty nu ligger och samlar damm på museets vind? Jag tar fram min guidebok om Krakow och läser snabbt att Nowa Huta var "Uncle Joe" Stalins present till den polska arbetarklassen och numera ett perfekt bevarat exempel på en kommunistutopisk stadsdel med retrofuturistisk arkitektur. Nåväl, Marmormannen handlar om den intensiva och ambitiösa filmstudenten Agnieszka som vill göra sin examensfilm om Birkut. Hennes efterforskningar i filmarkivet (bland annat fantastiska dokumentärbilder från byggandet av Nowa Huta) ställer dock fler frågor än ger svar. Hon ger sig inte utan lyckas genom en enträgen envishet till slut att hitta några personer som kan berätta sina historier om vem Birkut var och i tillbakablickar växer porträttet fram av en naiv arbetare som till slut vägrade sin egen mytiska ställning. Marmormannen är en film om film, en undersökning av hur filmkonsten faktiskt fungerar eller kan fungera, en lager på lager-historia och ett modigt verk under en tid då Polen fortfarande lydde under Sovjetiskt inflytande. Denna film inleder tydligen en period i 1001-projektet av endast Östeuropeisk film men det vet vi först när vi ser nästa film, uppföljaren Järnmannen. Andrzej Wajda (1926-2016) var tydligen en av Polens absolut främsta och viktigaste filmskapare och när jag besökte Krakow för drygt ett år sedan var jag på en utställning om honom på Nationalmuseet, en multimedial upplevelse som gjorde starkt intryck.

Nr 827: Mr Smith I Washington

Originaltitel: Mr. Smith Goes To Washington (1939) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Läser i samma veva boken Hjälten med tusen ansikten av Joseph Campell - om hjältemytens standardstruktur genom historien och i olika kulturer. Monomyten. Ligger tydligen till grund för George Lucas utformning av hans stjärnkrigsfilmer.
Noterar och funderar på följande utifrån den läsningen gällande denna rullen:
* Smith får uppdraget (kallelsen) genom en slump/tillfällighet. Den singlade slanten hamnar på högkant och pekar mot hans namn istället för på något av de två ursprungligen tilltänkta.
* Vägvisaren/mentorn Clarissa är kvinnan som redan kan allt om senatens labyrinter. Hon ger honom råd och direktiv.
* Tröskelväktarna - som ska erbjuda motstånd och förhindra överfärden - är media (illvilliga bilder och skvaller) och redan tillsatta senatorer (lyssnar inte, konspirerar med varandra, korruption).
* Symboliska döden/pånyttfödelsen - kan det jämföras med när Smith förlorat drar sig undan och hämtar kraft vid Lincolnstatyn, och kvinnan/vägvisaren Clarissa kommer och peppar honom till come back?
* Sista stora striden är filibustern. 25 timmars kamp mot systemet, både fysiskt och mentalt. Kollaps mot slutet.
* Fadern dör. Smiths pappas tidigare vän, tillika idol för Smith, erkänner sitt brott och springer ut och vill skjuta sig. Han befrias då från "den mörka sidan".
* Smith återställer det "forna glansiga", den ärliga demokratiska processen, som nu åter kan nyttjas av de levande och kommande. Rättvisan segrar, monstret förgörs.
* Smith upphöjs i senaten. 
Sen börjar allt om i ett evigt kosmogoniskt kretslopp. Avfärd - Invigning - Återkomst. 
Kommer Trump statyeras?

Jimmys betyg: 3

Kommentar: En pedagogisk hyllning till det amerikanska politiska systemet. Jag blev däremot knappast något klokare av det men det är en bra film. Mr Smith är scoutledaren som av en slump lyckas bli senator. Allt är möjligt i det förlovade landet. Hans första rundtur i Washington blir en storslagen lovsång till den amerikanska demokratin, dess historia och konstitution och jag är helt med på noterna. Sedan följer ett drama om konspiration, korruption och rättfärdighet. Mr Smith visar sig vara mycket mer en den bortkomne och obetydlige scoutledaren. Han blir individualisten som vägrar att dansa efter partipiskan och idealisten som efter ett 25-timmars maratontal efter bästa filibusterinstitution lyckas försäkra sig om sitt försvar och nå rättvisa. Thank you, mr president.

Nr 819: Mordet På En Kinesisk Bookmaker

Originaltitel: The Killing Of A Chinese Bookie (1976) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Han driver en klubb. Strippor och poetisk burlesque. Han har ambitioner, som inte uppfylls. Hur ska han betala sin pokerskuld på 23000 dollar? Han får i uppdrag att mula en kines av rang i undre världen. Tanken är inte att han själv ska överleva eldstriden, men det gör han, och går och åker sen omkring skadeskjuten genom halva filmen. Show must go on.
Sunkig klubb, skönt sunkig känsla i filmen, men jag hittar tyvärr inte riktigt in. Var mer eller mindre förberedd på det i och med att det är Cassavetes. Kommer ibland på mig själv med att känna mig som en i publiken på klubben som tappar tålamodet när det inte blir nån action. Gormar kom igen nu för fan.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Autogenererad text med allt vad det innebär. Alla repliker kan därmed översättas till i princip vad som helst. Som att det inte skulle vara svårt nog att begripa sig på John Cassavetes. Pengar, skulder, strippor, poker, drinkar, kostymer, beställningsmord, skottlossning. Samtliga ingredienser som finns i en hårdkokt thriller. Men ändå... det räcker inte hela vägen. Bästa sekvensen måste ändå vara mordkvällen; telefonsamtal i telefonkiosken, taxi downtown, hamburgare i baren, smyger på bookien i badet, skjuter, flyr, hoppar på bussen, hoppar av, hoppar in i taxin, hoppar av, in i en annan taxi, hem. Där upptäcker vi att han själv är skjuten. Och han upptäcker att han är lurad. En känsla vi alla kan känna igen oss i.

Nr 811: Myteri

Originaltitel: Mutiny On The Bounty (1935) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Skepp ohoj. Hierarkin görs klart från start, och de två största huvudpersonerna framställs som ond respektive god. Skönt, då slipper man tänka på det. Kapten Bligh (Charles Laughton) låter piskan gå varm och verkar i allmänhet njuta av att straffa och våldstukta besättningen. Under honom i rang kommer Fletcher Christian (Clarc Gable) som förespråkar en mildare pedagogik, han är en påhejare. Det känns helt naturligt att det senare är han som kommer leda upproret, myteriet, mot kaptenen. Skönt, då slipper man tänka på det. Skeppet MS Bounty tar sig över haven till Tahiti. Hela tiden skruvas spänningarna åt. Folk mår sämre och sämre, men det tar kaptenen ingen hänsyn till. Kölhala, kedja fast, häng upp i sträckning eller spread eagle. Varianterna är många. Till slut ett slags friidrottsligt upplopp tycker jag, när det måste ros in i vinden. Kaptenen vill straffa, men Christian lyckas med lite hederlig uppmuntran få vind i seglen. Där tar han, Christian, liksom livtag om kaptenen och vinner mannarnas respekt och förtroende.
Ankomst Tahiti där livet är lätt, enkelt, milt, fullt av frukt, skratt och bad. Tänker på liknande scener i Den Tunna Röda Linjen. Kulturell överbryggning, vem tar vem under palmerna, och sen är det tyvärr dags att fara hemåt. Ganska omgående brister det. Myteri. Kaptenen och några till sätts ut i enkel båt. Christian med anhängare återvänder till Tahiti, tror jag. Efter 45 dagar lyckas kaptenen hitta land, och senare anländer Rule Britania för att fånga boven Christian, men då har han dragit och gömmer sig på en annan ö, där han har bränt ner skeppet Bounty. Rättegång mot de kvarvarande, som döms till döden trots intensivt brandtal.

Spännande och skickligt skildrad maktkamp ombord. Lite rörigt på slutet - vem är egentligen på vilken ö? Tänker väldigt ofta på den där scenen i Rött Hav med Gene Hackman och Denzel Washington. Float the bouy(ee).

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Direkt efter Kapten Blod i boken kommer Myteri. Från ett sjöäventyr till ett annat. Men istället för äventyr i de Västindiska farvattnen får vi här följa en reseskildring från England till Tahiti i Söderhavet. En jävla resa måste jag säga. Det spårar egentligen ur redan på utresan. Sjösjuka sjömän, maststraff, kölhalning och enbenta alkisar. Dessutom en hel del piskrapp för både det ena och det andra. Kaptenen tyranniserar verkligen sin besättning men det är först på hemresan som måttet blir rågat och besättningen gör (begår?) myteri. Kaptenen och hans polare får svälta och svettas i en eka medan de övriga vänder tillbaka till paradiset. Sen blir det lite rörigt med öarna hit och dit, återresan till England, förhören och straffen. Men oavsett det så är det en spännande händelse som det gjorts flera filmer om, åtminstone fem stycken. Då borde man ju ha täckt de flesta perspektiv kan man ju tycka. Den här versionen räknas väl som en av de bättre får jag utgå från. Påkostad, överdådig och vacker men också engagerande, välspelad och underhållande. MGM levererar en charter extra allt.

Nr 809: Monsieur Verdoux

Originaltitel: Monsieur Verdoux (1947) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Charlie Chaplin snackar! Kan det vara första gången jag hör det? Förmodligen. Filmen öppnar med en gravsten som avslöjar att berättarrösten kommer från en redan död person, (Monsieur) Henri Verdoux. Han förklarar att han har "likviderat representanter av det motsatta könet", och att detta handlat om "ren affärsverksamhet, för att försörja familjen". Sen följer då historien om hur Verdoux gör just detta. En solochvårare med extra topping. Det är ofta farsartat med en hel del spring i och mellan dörrar, men också några allvarligare scener, speciellt den vid bordet där Verdoux till sist avstår från att förgifta kvinnan han lurat med sig. Detta efter att hon berättat hur hon upplever vad kärlek är; "Kärlek är att ge och offra sig, det en mor känner för sitt barn". Hon fortsätter beskriva hur hon kände för sin numera avlidne make, att han var invalid efter kriget och att hon älskade honom för att han behövde henne. Att han var som ett barn. Han var hennes religion, hennes andetag. Hon hade kunnat döda för honom. Här ser väl Verdoux sig själv, han har ju en invalid fru hemma på gården, och en liten son. För dem dödar han. Och, känns det som, för att han har en i grunden cynisk och pessimistisk syn på livet och världen. "Man måste vara hjärtlös i en hjärtlös värld", menar han.
En stor del av filmen hänger på Chaplins fenomenala kroppsspråk, mimik och blickar. Genom hela filmen är det som att han sneglar in i kameran och kollar att man är med. Typ Ricky Gervais i The Office, fast med självinsikt. Filmen känns lite omständlig med en hel del scener som är onödigt utdragna.
Bygger på verkliga charmtrollet Henri Landu, som lyckades ha ihjäl 11 personer på ungefär det här viset. Kallades "den franske riddar Blåskägg", och blåskäggsreferensen finns även i en tidigare film, Den Låsta Dörren.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Charles Chaplin köpte idén till Monsieur Verdoux av Orson Welles för 5000 dollar. Welles hade tänkt göra en film om den legendariske seriemördaren Henri Desiré Landru men så blev det alltså inte. Chaplin gav istället liv i detta genom att karaktärisera en charmerande och borgerlig sol-och-vårare som tappar fotfästet i depressionens fotspår och börjar gifta sig och mörda rika kvinnor på löpande band. 12 stycken på tre år. Förbränningsugnen går varm i trädgården. Det är tydligen ett lukrativt jobb för han försörjer samtidigt en egen familj. Hans tidigare jobb som banktjänsteman kommer väl till pass när det är dags att räkna sedlarna. Ett fantastiskt bläddrande som är både underhållande och imponerande. Tills det är dags att åka fast och giljotinen väntar. Verdoux menar att "mördar du en är du en skurk, mördar du miljarder är du en hjälte". Han syftar naturligtvis på offentliga mord i form av krig och av detta blev Chaplin både hatad och förföljd av den politiska högern i USA. Filmen känns lite osammanhängande och rörig men samtidigt tät och smart. En talande Chaplin känns spännande. Den är mycket mer allvarlig än hans stumfilmer men ändå med den chaplinska blicken och glimten.

Nr 793: Min Fru Har En Fästman

Originaltitel: The Awful Truth (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Tydligen hyperimproviserat skilsmässodrama. Frun får vårdnaden om hunden Mr Smith, som spelas av legenden Skippy - den sinnessjukt väldresserade rackaren har vi sett förut i både Den Gäckande Skuggan och Ingen Fara På Taket. De båda makarna träffar andra, men vill de kanske ändå tillbaka till varandra? Efter 90 dagar, när skilsmässan ska gå igenom juridiskt ses de båda för att skåla. De hamnar i en gammal stuga där gökuret öppnar sig med riktiga människor och till slut finns bara en dåligt stängd dörr mellan de båda.
Jag upplever skådespeleriet som styltigt, kanske beroende på improvisationerna? Istället för att replikerna sömlöst glider över i varandra, som de borde göra i rapp skilsmässodialog (jag såg nyss The Marriage Story från 2019 och där trodde jag på allt), så är de i detta fall liksom tydligt avgränsade, befinner sig i separata rutor och aktiverar varandra, som med en liten mikropaus emellan. Slask, kanske?
I ett shownummer åker kjolen upp av ett vinddrag. Då tänker man givetvis direkt på Marilyn Monroe och den mytologiska bilden från Flickan Ovanpå som jag aldrig sett. Men en helt liknande scen finns även med i, om jag inte missminner mig, Det Går Som En Dans. Och själva urscenen verkar född redan 1901 i en kortfilm, snarare klipp, vid namn What Happened On Twenty-third Street, New York City. 

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Romantisk 30-talskomedi som jag ärligt talat inte minns så mycket av alls. Försöker läsa mig till vad den egentligen handlar om men det hjälper inte riktigt. En skilsmässa, så långt är jag med men i övrigt minns jag nästan inga detaljer alls. Det är straffet med att vänta tre månader innan man bloggar. Måste skärpa mig. (Hur många gånger har jag sagt det under det här projektet?) Det enda jag minns klart och tydligt är slutscenen i stugan i skogen och dörren mellan de båda makarna som inte riktigt vill stängas. Symboliskt naturligtvis. 

Nr 785: Marketa Lazarová

Originaltitel: Marketa Lazarová (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Vad är det jag tittar på? Första vändan lämnar mig helt oförstående efter bara fem minuter. Jag kan inte hålla isär karaktärerna, jag begriper ingenting av en eventuell handling, allt blir bara ett flöde av olika arga människor, av våld, av lera, lort och smuts. Det är en färs av Ronja, Braveheart och Farmen. Några magnifika scener, fotografiskt, men hur många gånger ska man kunna hänvisa till "bra foto" under en livstid, utan att förklara varför man tycker så? Som att läsa en bok och rekommendera den med "vilket språk!". Redan under första titten lägger jag dock märke till några särskilda saker gällande fotot. Det är regelbundet återkommande en kamera som både gömmer sig och tjuvtittar. Bakom högra, grova grässtrån, bakom trädstammar, genom gluggar. Och vid åtminstone fyra tillfällen används en effekt som verkar handla om att kameran rör sig framåt samtidigt som den zoomar ut. Eller tvärtom rör sig bakåt samtidigt som den zoomar in. Resultatet blir en känsla av rörligt stillastående, en person som samtidigt avlägsnar sig och stannar kvar i bilden. Just effektfullt.
Filmen tar slut och jag känner mig tvungen att läsa om den på nätet. Den är ju trots allt framröstad till Tjeckiens bästa film genom tiderna. Hur kan det komma sig? Jag hittar lite olika texter och när jag har tagit mig igenom handlingen är jag helt förbluffad. Hur kan någon enda människa ens vara i närheten av att förstå alla dessa ingredienser, berättade på ett så experimentellt sätt? Jag ser om filmen en andra gång och vissa saker börjar falla på plats. Jag kan hålla isär de olika familjerna, klanerna, personerna. Jag kan skönja någon form av förståelse för handlingen, men fortfarande är det väldigt rörigt. Flashbacks utan förvarning, handlingar utan förklaringar, relationer vars sammanhang inte direkt skrivs på näsan, röster som känns väldigt burkiga och inte alls i samma rum som personerna de tillhör. Filmen tar slut igen och jag fortsätter söka på nätet. Jag hittar en essä av Tom Gunning, en professor i bland annat filmhistoria och jag läser och tröstas av att han skriver att han har sett filmen fyra gånger och fortfarande inte har allt klart för sig. Essän finns tydligen i DVD-nyutgåvan av filmen. Men han skriver bra och begripligt om filmen, jag tycker mig hitta och känna skelettet, trär några nycklar på knippan. Jag ser om den en tredje gång, och nu börjar det bli bra på allvar. När jag kan hänga med bättre i handlingen, när jag inte blir överraskad var femte minut. Det är fortfarande en extremt svårtillgänglig film, men den börjar bli spännande nu. Inte spännande för att jag inte vet hur det kommer gå, utan mer för att jag är nyfiken på hur den eller den scenen hänger ihop. Aha, det var så. Den rösten som hörs där tillhör en person som inte ens finns i bild. Den scenen här rör en händelse som inträffade tidigare, men som dyker upp nu för så berättas den här filmen. Som ett plockepinn. De korta textskyltarna mellan vissa scener skänker en viss hjälp istället för som tidigare förvirring. Det är en oerhört rå och brutal skildring av livet för många hundra år sedan. Definitivt ingen elektricitet eller golvvärme. Konflikter mellan familjer, religion, styren. Det känns nära och autentiskt, som att jag är där i leran, i kylan, i snön, bland vargarna, bland huggen, bland blodet. Efter tredje titten börjar jag fatta att det är mycket jag inte fattat, eller kanske missförstått. Jag påbörjar en fjärde vända, men den har jag inte slutfört. Det får räcka för nu. Men det här är definitivt en film jag aldrig kommer glömma. Eller i alla fall inte själva upplevelsen av att titta på den, och det är ju tyvärr det absolut sista jag vill göra, recensera själva upplevelsen, men jag saknar verktygen för nåt annat. Fint foto.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Tjeckoslavisk medeltid. 1200-talets Böhmen. En barbarisk tid. De hade det besvärligt på alla sätt eftersom det ständigt var vinter. Även på sommaren var det vinter på medeltiden. Männen hade tjocka pälsar medan då få kvinnorna hade mindre kläder på sig. Grannfejder var vardagsmat, även då. Men istället för arga lappar så kidnappade man och slog ihjäl varandra. Det fanns vargar också. I medeltidens Böhmen var även tidsuppfattningen annorlunda. Fram- och tillbakablickar förvirrade människorna. Det fanns ett nunnekloster högt upp på berget. Nära Gud. Dit ville Marketa Lazarová men det är ytterst oklart om hon överhuvudtaget klarade intagningsprovet. Det hela försvårades dessutom av en kidnappning och en våldtäkt. Marketa blev även oförklarligt nog kär i sin kidnappare. Nog för att han såg bra ut men ändå... På slutet gifter de sig, ögonblicket innan han dör och hon föder en son vilket innebär att klostret bara är ett minne blott. Det verkade vara en besvärlig tid helt enkelt.

Nr 773: Mord, Min Älskling

Originaltitel: Murder, My Sweet (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Ja, jösses. För vilken gång i ordningen sitter jag som en pannrynkad fågelholk och försöker desperat greppa någon form av handling, röd tråd, försöker förstå pusslet, de olika karaktärernas samspel med varandra, vem som är vem, vem som har gjort vad, vem som inte har gjort något? Lyckas inte alls, bortfintad och offside ganska omgående och när det på olika ställen i filmen ändå förklaras - precis som det brukar göras i deckarböcker när huvudpersonen liksom redogör för sig själv vad hen hittills har kommit fram till, för att läsaren ska kunna hänga med, känna sig på banan - då blir det nästan värre. Typ: menar du det? Vad menar du då? Så djävla komplicerat kan det väl inte vara? Det är ett halsband av jade som eventuellt har stulits, men tydligen inte då, tror jag det visar sig på slutet, och detta blir privatdetektiven Philip Marlowe (Dick Powell) inblandad i. Det mesta går fel, men jag kan helt enkelt inte redogöra för hur, för mig har det bara flimrat förbi olika scener, bilder, repliker som låter vassa men som jag inte fattar nåt av, kvinnor kommer och går, blir kyssta och försvinner, pistoler dras och avfyras, män slår varandra med kolvar, med små batonger, med knytnävarna, det är sedlar hit och lönnlöften dit och allt är ett enda blixtparti schack som spelas med förbundna ögon, inklusive rökpauser med cigaretter tända av stickor som aktiverats av precis vilket material som helst. Det måste ju vara ett trejdmark för historierna om Marlowe. En sak tyckte jag mycket om; scenerna när Marlowe är drogad. Coola snurrande desillusionerade sekvenser med mjölkig lins. Effektfullt.
Detta är tredje och som jag förstår det sista filmen om Philip Marlowe, som är med i projektet; de två tidigare är Utpressning och ganska nyligen sedda Långt Farväl. Tack och hej.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Inte långt efter den senaste filmen om Philip Marlowe, Långt Farväl, så är det dags att återigen stifta bekantskap med den karaktäristiske privatdeckaren, här gestaltad av Dick Powell. I Powells tolkning är Marlowe mycket mer spjuveraktig och lekfull men som tidigare verbal och kvicktänkt. I den här filmen får han dessutom utstå en hel del när han ska lösa ett brott som innefattar ett försvunnet halsband. Men inte bara det. Han åtar sig dessutom att leta rätt på den försvunna Velma Valento. Historierna vävs samman och jag läser mig till att filmen, eller boken som filmen bygger på, är en blandning av material från tidiga noveller av författaren Raymond Chandler. Det kan förklara rörigheten och vilsenheten men jag bestämmer mig tidigt för att helt enkelt bara flyta med. Marlowe får som sagt utstå mycket spott och spe och bland de bästa scenerna är nar han blir drogad och hamnar i ett hallucinatoriskt tillstånd med dubbelexponeringar, filtreringar och perspektivförskjutningar. Riktigt snyggt. Återigen roliga citat. En av favoriterna är "You're not a detective, you're a slot machine".

Nr 752: Mannen Från Laramie

Originaltitel: The Man From Laramie (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på nattåget mellan Östersund och Göteborg och av Robert på internet på rum 566 på Scandic Hotel i Karlstad.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Kärnan i den här filmen får ändå sägas vara det enorma mysteriet med hur vagnen med gevären egentligen kunde hamna uppe på den där branta kullen. Frågan ställs rakt ut av den allt mer blinde pappan när han är ute på privatdetektiverande, men frågan förblir hängande i den torra boskapsluften. Frågan får aldrig ett svar, förmodligen mycket beroende på att pappan på grund av sin blötlagda näsa knuffas ner i döden av potentiell arvinge. Och utan svar, kvarstående fråga. Det är ju vilda västern, således inga helikoptrar eller andra bränsledrivna lyftanordningar. Oerhört brant på aktuella platsen, i alla fall om man ska tro bilderna på hur de tar sig upp med hästarna nästan bergsgetterna. Ordentlig lutning. Oländig terräng kan du säga. Men ändå, högst där uppe, kamouflerad med stockar och annat buskage, en vagn i hela sin längd, bredd och tyngd. Fullstor vildavästernvagn. Som en minibuss. Hur kom den dit? Det gnager, och det gnagde i pappan, som vågade ställa frågan, vågade adressera elefanten på prärien. Han dog ovetande, tog ovissheten med sig i graven. En hemsk död, kanske den värsta. Vissa frågor ska man bara inte ställa. En timme och fyrtiotvå minuter för att till slut ändå inte erbjuda ens en antydan till förklaring hur vagnen hamnade där den hamnade. Det väcker oerhörda funderingar, i paritet med egyptiernas pyramidbyggen. Utomjordingar inblandade? Svart magi? Tidsresor?
Runt denna stenhårda nöt fylls filmen ut av en sidohistoria där James Stewart är ute på hämnarstråt eftersom hans bror blev skjuten av Apacheindianer, högst sannolikt med ett gevär från vagnen på kullen. Och indianer ska väl normalt sett inte ha tillgång till gevär, tänker Stewart. Det måste finnas en länk, en dealer, en vapenlangare - och den djäveln vill Stewart ha tag på. Taffligt skådespeleri, några märkligt utdragna slagsmålsscener och en dialog som ibland verkar frammatad av en slumpgenerator.
Förekommer även röksignaler i den här filmen, och det kan nog vara första gången. Tyvärr är det inte en indian som signalerar, hade det varit det hade den fått en rak trea. Överlag väldigt lite indianer för pengarna.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Jag köpte den här filmen för 10 spänn på ett loppisbord på Nytorget i Stockholm för ett par år sedan. Det känns fint när filmer bara dyker upp sådär. Kommer till en liksom. Och med 1001-boken i ryggraden så reagerar jag väldigt instinktivt när det dyker upp filmer på väntade eller oväntade ställen. Kan den finnas med i boken? Och så lyckan när den gör det. Vi börjar ju närma oss slutet av projektet nu och det tycks bli svårare och svårare att få tag på de filmer som återstår. Det gäller att vara vaksam liksom och ha filmradarn påslagen. Men filmen då, Mannen Från Laramie... Ja, vad säger man, definitivt värd 10 spänn men inte så mycket mer.

Nr 749: Matteusevangeliet

Originaltitel: Il Vangelo Secondo Matteo (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tåget mellan Östersund och Stockholm och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Öppnas med svartvitt och närgånget foto med blickdueller, och visst är det Tonino Dela Colli bakom kameran, fotografen som tidigare gett oss hör och häpna Den Gode, Den Onde, Den Fule och Once Upon A Time In America och vänta det kommer mer Harmonica - En Hämnare. Filmen Matteusevangeliet bygger helt rakt upp och ner på just Matteusevangeliet i Nya Testamentet. Jag slog faktiskt till och läste hela rasket efter att ha sett filmen, och det är verkligen ordagrant efterföljt av Pier Paolo Pasolini, i alla fall det som är med i filmen. Min uppskattning är att det kanske är 60 procent av evangeliet som är med, och filmen är fullmatad med alla Jesus greatest hits; Fader vår, Bjälken i ögat, Kamelen och nålsögat, Den som inte är med mig är emot mig, Vända andra kinden till, Jesus går på vattnet, Var inte rädda, Tala inte om för någon att jag är Kristus och Silar mygg men sväljer kameler. Dessutom min absoluta favorit: Hosianna, Davids son!
Bekännelse: Fram tills igår när vi såg filmen trodde jag att Hosianna var ett annat namn för Jesus, och det har jag trott sedan lågstadiet då man fick sjunga psalmer på skolavslutningarna i Johannebergskyrkan. Ett lite flickaktigt namn har jag alltid tänkt mig, med a:et på slutet, men ändock ett namn. Välsignad vare han (Hosianna), som kommer i Herrens namn. Men så är det självfallet inte. Hosianna istället ett utrop: ”Rädda oss”, eller ”Kom med hjälp”. Men så högtidligt och psalmsakralt som i lågstadiekyrkan blir det aldrig i den här filmen, och det är ju oerhört skönt. Jesus utan gloria här, utan det där ständigt milda och alltigenom förstående. Istället ganska hård och burdus, krävande, anklagande, dömande, upprorisk, den lille härskarteknikern. Han vet vad han är, vad han vill, hur det kommer att gå, och han kör ända in i murbruket. Jesus i bild spelas av en ung spanjor, men rösten tillhör en tjugo år äldre italienare. Kamerabilderna varierar från klärobskyra, stilla porträtt (Johannes Döparen i fängelset) till skakningar med kraftiga och hastiga inzoomningar (Jesus går på vattnet) till ”lasersikte”-aktigt med ett sökande fokusförflyttande (när lärjungarna väljs ut) till att jag under förhöret slash rättegången nästan upplever mig vara en av åskådarna då kameran rör sig som vore blicken en i mängden. Slutet med förhör, dom, golgatavandring, korsfästelse, begravning och uppståndelse avverkas på tjugo minuter, vilket ju kan jämföras med en annan rulle i projektet, The Passion Of The Christ (som vi såg för snart tio år sedan), som är ungefär lika lång men som om jag minns det rätt närmast helt och hållet handlar om vandringen. Även De Tio Budorden flyter upp till minnesytan, men på rak arm kan jag inte erinra mig fler filmer som så här helt igenom avhandlar delar av det jag tänker mig som Kristendomen. Mycket intressant film, den här rackaren. Fick mig att bli väldigt nyfiken på tingens ordning och tillstånd.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Frullerulle på tåget söderut. Och det blir en mycket bra stund som förkortar resan avsevärt. Det blir en drygt tvåtimmars kristendomslektion á la Pasolini som helt ogenerat tar sig an aposteln Matteus berättelse om Jesu liv och gärningar. Resultatet är en enkel, okomplicerad historia som är fullmatad med allt jag nånsin fått lära mig om Jesus, däribland alla odödliga citat som dyker upp lite här och där. Men det Pasolini gör som utmärker den här filmen och skiljer den från andra på samma tema är att han fokuserar på Jesus alla sidor, det vilda temperamentet, den revolutionära ådran, den bittre, ibland osympatiske mannen som skiftar i humör, ibland helt oprovocerat. Lite bipolär sådär. Bara unga amatörer i rollerna. Fint och intressant foto som övertygar. Det är så här jag vill se en film om Jesu liv. Även om jag uppskattade The Passion Of The Christ för det vågade greppet så förhåller Matteusevangeliet sig mycket mer kritisk, mer sparsmakad och helt enkelt mycket mer intressant än Mel Gibsons totalt subjektiva och kanske till och med antisemitiska hyllning.

Nr 724: Maynila: Sa Mga Kuko Ng Liwanag

Originaltitel: Maynila, sa mga Kuko ng Liwanag (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Manila, Filippinerna. Unge fiskaren Júlio kommer från ön in till stora stan för att leta rätt på sin flickvän Ligaya som blivit ditlockad av den feta mrs Cruz med erbjudande om jobb och utbildning. Dock har hon försvunnit och slutat svara på brev. Júlio tar jobb i byggbranschen där tugget handlar om drömmar om ett bättre liv, pesos och hur djävlig arbetsledningen är. Universellt, så att säga. Det är lönedumpning, marknadsprutning och hushållsekonomisk minimalism. Júlio lokaliserar en plats där Ligaya möjligen kan finnas, hos kinamannen, och inväntar rätt tillfälle. Under tiden centrifugerar han runt i olika mer eller mindre smickrande miljöer; kåkstad, prostitution, bygge. Till slut hittar han Ligaya och blir varse att hon är kinamannens sexslav, och att hon har fött hans barn. Inga dunderupplyftande nyheter direkt, men de båda planerar flykt natten därpå. Ligaya dyker aldrig upp och Júlio får reda på att hon är död. Bara att ställa in stacken. Júlio knackar på hos kinamannen, får ut honom i ljuset och hugger ihjäl honom med en mejsel. Hugger ganska ordentligt, och blir därefter jagad in i en gränd av en ilsken mobb. Stilla slutbild på en skräckslagen Júliomun. Ständigt dessa lyckliga slut.
Kanske den första filmen från Filippinerna vi ser i projektet? Kanske första film från Filippinerna jag ser nånsin? Intressanta miljöer och rättframt fokus på vad ska man säga, socioekonomiska faktorer, arbetsmiljö, myndighetsbrutalitet och sexmarknadens tillgång och efterfrågan. Och Tom Jones i en juke box. Men inte så gripande, nåt i nerven som saknas. Lite märkligt, men som vanligt och mer och mer tror jag det handlar mest om dagsformen. Vad för slags film är jag som mest mottaglig för just idag? När och hur bestämmer jag mig för vad jag ska tycka om filmen? Vad grundar sig detta på? Jag har ju inga kriterier, inga verktyg, varje ny film blir ett nytt hjul. Både befriande och begränsande.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Filippinskt sjuttiotal. Det liknar väl vilket sjuttiotal som helst. Antar jag. De flesta minnen jag har av sjuttiotalet har jag sett på rörlig bild så vad vet jag egentligen. Men färgerna, miljöerna, stilen bekräftar min bild. Det finns tydliga konfliktytor, igenkännande och universella. Fattig pojke från landet söker lyckan i stan. Sliter på byggen som skulle stängas omedelbums om Arbetsmiljöverket blev informerade. Identitetssökande ungdomar. Prostituerade män. Och så kärleken. Pojkens long lost love som försvann från idyllen på landet för ett bättre (läs sämre) liv i stan. Hans besatta sökande. Misstankarna som bekräftas. Allt skildras ärligt och brutalt där stadens hårdhet förstärks genom det skarpa och skärande ljudet. Och så den syntiga västernmusiken som övertydligt förstärker spänningen. De homoerotiska inslagen känns vågade på ett lite tafatt och blygt sätt. Filmen har en skön mix av spanska, engelska och kinesiska som gör att jag måste kolla upp Filippinernas historia. Blev inte så värst klokare. Manila är antagligen mitt första möte med Filippinsk film s.k. filifilm  (Nä, det sista hittade jag på.) Det var hur som helst ett fint möte och en intressant överraskning.

Nr 715; Mannen Som Lät Snagga Sig

Originaltitel: De Man Die Zijn Haar Kort Liet Knippen (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåg 8103 mellan Gävle och Örebro.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Åker tåg när jag ser den här och den vita reflekterande snön där ute matchar det lite genomskinliga, det lite svåra att ta på i den här rullen. Klippscenen i början är av nån anledning makalöst intressant. För min del hade den kunnat få fortgå hela filmen igenom. Frisören ser ut som en riktig människa, en riktig frisör, en lirare som ägnat sitt liv åt att bli en virtuos i salongen, men knappt lyckats halvvägs. Det är Govert som blir klippt. Framöver i filmen är kameran ofta liksom bakom hans huvud i den riktning han tittar, ofta tittar han på eleven Fran, som han verkar minst sagt galet förälskad i. Inte helt besvarat, så att säga. Eller? Finns där ett hopp, ett halmstrå? Sen blir det obduktion i det fria, i en kista, utan att man egentligen får se själva obduktionen. Speciell scen. Och så det kokoiska slutet. Sitter där och sandpapprar nån pall. Vad är egentligen vad? Vad har hänt? Är han lärare eller patient? Lite vad heter den, Patient 67, eller Shutter Island. Och Doktor Caligari tänker jag på. 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: De två scenerna som har stannat kvar i mitt medvetande är, föga överraskande, klippscenen i början och obduktionsscenen uti det gröna. Även om filmen i stort är en ytterst märkvärdig historia som blandar vardagliga trivialiteter med surrealistisk thriller så är det dessa scener som lyfter filmen till något alldeles extra. Just i dessa scener har jag svårt att hitta jämförelser med några andra filmer. Det är intimt på ett, för mig, helt oprövat sätt. Govert (Senne Rouffaer) är läraren som på klassiskt manér faller för sin skönsjungande elev Fran (Beata Tyszkiewicz). Förälskelsen leder honom till en mardrömslik situation där varken vi eller Govert själv tycks lita på vad som egentligen händer. Det är en intressant film även om, eller trots att, den är hal som en ål. 

Nr 713: Marty

Originaltitel: Marty (1955) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Marty (Ernest Borgnine) är en 34-årig slaktare som inte får till det med damerna. Hans morsa är på honom utav bara helvete om detta. Han springer på disco och försöker hänga på. Limmar och famlar. Han är älskvärd, men hittar ingen att älska. Tills han träffar vanliga, hederliga, trevliga Clara (Betsy Blair). Då vänder det. Låter ju som en helt ofantligt tråkig och uttjatad historia, men tack vare särskilt Borgnines supernaturliga och trovärdiga skådespeleri dras jag med i den här rullen som vore det filmen om mig själv. Förmodligen är det väl därför den blivit så hyllad; de flesta kan känna igen sig i situationen, och det handlar inte om nåt annat än att man vill bli omtyckt och ha nån att tycka om. Om man nu verkligen vill det, men det är ju en annan femma. Minns särskilt en tidig scen på puben när Marty och hans polare sitter och snackar om vad de ska göra på kvällen. Ölen, tristessen, det gamla malandet. Tempot i den scenen ligger väl på under 1 bpm, men just därför blir den så oerhört kraftfull och autentisk. En pangöverraskning, den här rullen!

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Återigen en överraskning av stora mått. På pappret väntar jag mig en rätt trist och intetsägande film om egentligen ingenting. Vardagligt ointressant. Men istället blir det en alldeles underbar spegling av ett liv som de flesta kan känna igen sig i. Den ensamme människans längtan efter någon. Att bli sedd och omtyckt. Ernest Borgnine spelar Marty som  i alla sina uttryck förkroppsligar denna känsla och han gör det med sådan värdighet att jag fullkomligt häpnar. Filmen är så mycket mer än ett romantiskt drama. Det är en sociologisk studie, ett karaktärsdrama, en feelgoodfilm som på allvar bottnar i något djupt mänskligt. Tack för denna upplevelse.