Nr 865: Den Burmesiska Harpan

Originaltitel: Biruma No Tategoto (1956) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Den här skulle jag verkligen velat sett på stor skarp bild istället för på liten grynig. Men man kan inte få allt. Dyker det upp en film får vi se den, annars blir det väl aldrig klart, det här projektet.

Japansk soldat spelar harpa och väljer en fredligare väg än den andravärldskrigiska. Hans val spetsar ögon, öron och tankar hos hans tidigare armékompanjoner. Det blir lite mystiskt och spännande. Var tog han vägen? Vad blev det av honom? Är han den vi såg vandra förbi? Är han munk? Ja, munk blev han, och kommunicerar med papegojor gör de. "Följ med oss hem" lär de den ena. "Nej, jag kan inte återvända" svarar den andra. Så är det. Har man väl hittat vägen går det inte att oupptäcka den.

Det kommuniceras över gränserna med harpmusik också. "Home! Sweet home!" är en återkommande dänga. Den spelades tydligen även i Eldflugornas Grav. Inget jag minns.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "The soil of Burma is red, and so are its rocks". Berättarrösten för in oss i det sjungande japanska kompaniet i andra världskrigets Burma. De sitter i brittiskt fångläger i staden Mudon när dess harpist Mizushima blir ombedd att få en annan pluton att kapitulera. Han gör sitt bästa utan resultat. Plutonen sprängs men Mizushima lyckas överleva. Han vårdas i ett buddhistiskt tempel som får honom att omvärdera sitt kall. På vägen tillbaka till Mudon passar han på att begrava krigets döda, en efter en, som ligger i högar. I fånglägret cirkulerar ryktet om Mizushima, någon tror sig ha sett honom, som munk, avståndstagande, hört hans toner, de karakteristiska harptonerna som endast han kan få fram. De glömmer honom inte och det mesta tycks gå ut på att få honom att komma tillbaka, att följa med hem.
Tyvärr är bilden mörk och otydlig, detaljerna försvinner, men jag får ändå känslan av att det är snyggt under rätt förutsättningar. Kameran är ofta nära, lite snett ovanifrån eller snett underifrån, inte sällan bakifrån, på soldaternas ryggar eller de sjungande sköterskorna. Filmen har liksom en ödmjuk värdighet över sig som jag verkligen gillar. En varm sorgesång.

Nr 856: Den Blå Draken

Originaltitel: 藍風箏 Lán fēngzheng (1993) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Del 1. "Pappa". Stalin dör på radion 1953 , det är glatt bröllop i Kina och året efter föds berättarjaget "Järnskallen". Han flyger blå drake med sin far, som lovar honom en ny när den fatsnar i trädet. Kollektivisering av jordbruk och annan bissniss verkar vara på gång, som jag fattar det är det vad som kallas Stora Språnget. Samtidigt nåt som går under benämningen De hundra blommorna, där regimen uppmuntrade befolkningen att öppet uttrycka vad de tyckte. För att sen då ha full koll på vem som tycker vad om vad. Känns ju lite som storgrabben som tröttnat på att aldrig hitta de andra vid kurragömma och därför ropar fritt fram. Och sen tar dem när de kikar fram och hävdar klipsk vinst. Eller varför inte i relationer? Vi kan väl vara öppna med vad vi tycker och vill, så att vi kan framstegskommunicera. Fast det där hade du ju inte behövt berätta, det var ju nåt negativt om mig. Nåväl, pappan tycker nåt, och som belöning skickas han på arbetsläger och dör och allt skiftar till blått.

Del 2. "Uncle". Väldigt mycket uncle för pengarna. Helt omöjligt att begripa vem som kan kallas för uncle, och vem som inte kan det. Men det blir i alla fall en uncle som mamman gifter om sig med. Järnskallen håller en fångad fågel i händerna. Den flyger iväg och Järnskallen får frågan: "Varför släppte du iväg den?" Järnskallen svarar: "Det gjorde jag inte, den flög iväg av sig själv." Jag anar symbolik där, syn på frihet. Närmre än så kommer jag inte. Uncle är en av dem som tidigare sett till att pappan skickades på arbetsläger, och nu bär han på en outtömlig källa av skuld. Han försöker hantera den genom att ta så väl hand om mamman och Järnskallen som möjligt, men dels är han generellt krasslig, dels verkar Stora Språnget inte funka som det ska, utan alla går undernärda vilket resulterar i att uncle dör. Han också, tänker man ju här. Tungt.

Del 3. "Styvfar". Tredje gången gillt för mamman som hittat en välbärgad lirare. Stort hus, ljusa färger, ordentligt med mat. Mamman verkar mest vara in it för the trygghet. Järnskallen har vuxit en del och tagit över rollen som den som ska fixa ny drake när den fastnar i trädet. Konfliktar en del med styvfar, skaver där. Kulturrevolutionen, den enorma, händer. Studenter gör uppror, trashar skolan och klipper håret av rektorn, spottar på henne och tycks nöjda med det. Styvfar orolig för sig själv, men mest för mamman och Järnskallen. Känner sig hotad, för mig oklart varför. Vill skiljas. Rödgardister kommer och hämtar styvfar med våld, tar med sig mamman och Järnskallen av bara farten. Misshandlar dem. Järnskallen ligger till slut under trädet med blod i mungipan, tittar upp mot en trasig blå drake som fastnat i grenarna. Styvfar dör, även han.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Brudparet sjunger kommunistisk kampsång i början så huvet på bröllopspresenthästen trillar av. Symboliskt. Vissa huven måste väl helt enkelt rulla. För Sakens skull. Sedan föds berättarjaget Tietou och vi får följa kommunistkampanjerna i Kina under 50 och 60-talet genom hans ögon. Det är det stora språnget, jordbrukskollektiviseringen, hundra blommorna, kulturrevolutionen. Tietous pappa bibliotekarien lämnar personalmötet och går på toaletten. När han kommer tillbaka är han stämplad som reaktionär och han skickas iväg på korrigeringsläger. Där dör han och in kliver pappans skuldtyngde angivare "onkeln" som ställföreträdare make och fader. Han dör av dålig hälsa och mamman tar sig en tredje make, den välbärgade styvfadern. Tietou finner sig i utvecklingen trots att ingen av patriarkerna egentligen lyckas sörja för familjen. Filmen bannlystes i Kina och regissören Tian Zhuangzhuang fick långt yrkesförbud.

Nr 829: Det Hände I Skottland

Originaltitel: I Know Where I'm Going (1945) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Om att upptäcka, och uppleva, att fattig- och rikedom, ur ett djupare perspektiv, inte handlar om hur mycket pengar man har. Och om att söka efter sin partner, den konstruerade förälskelsen, på en plats och hitta den stora oemotståndliga kärleken på en helt annan.
Den resan får hon göra, hjältinnan Joan (Wendy Hiller), och hon påbörjar den hemma i Manchester genom att säga farväl till fadern, och meddelar samtidigt att hon ändå på ett vis är på väg mot honom för den stora uppgörelsen, i och med att den blivande maken är lika gammal som fadern, och dessutom något av en idol för honom i och med hans enorma affärsmässiga framgång. Avfärd, och med hjälp av tekniska landvinningar såsom tåg, bil och båt tar sig Joan hela vägen upp och ut till de Inre Hebriderna. På vägen drömmer hon om hur hon byter skepnad, hur hon ikläder sig brudklänning, hur transformeringen har börjat, men det är något av en mardröm då hon ingår äktenskap med Det Stora Företaget, inte personen, människan. Resan fortsätter, men hon når inte hela vägen fram. På Isle of Mull tar det stopp på grund av naturens krafter; dimma, blåst och regn förhindrar den sista överfarten. Istället blir det lokal sightseeing med vägvisaren Torquil (Roger Livesey) som introducerar Joan för slottsruinen Moy Castle. Detta stenskelett ruvar på en långtida förbannelse; kliver Torquil över tröskeln kommer han för evigt kedjas fast vid en och samma kvinna. Och det är han i nuläget inte ett dugg intresserad av. Här kommer vi ju hamna igen, tänker jag. Men för tillfället blir det istället hang out på byns enda hostel, där Joan räknar takbjälkar innan sömnen i en stilla bön om att vinden ska mojna. Här en fin liten övergång när Joan blåser ut lampan inför natten och denna lilla pust fortplantar sig till nästa morgons stormvindar; vädergudarna gör sitt för att hålla henne kvar. I dessa väntans tider berättar Torquil ytterligare en legend, en myt, om hur den norske kungen Breacan fastnar i den enorma vattenvirveln Corryvreckan ute i gulfen när han försöker imponera på en prinsessa. Här kommer vi ju hamna sen, tänker jag. Mitt i detaljerna om de olika ankarrepens materiella hållfasthet sprakar det till i långvågsradion. Det är Joans blivande make ute på ön som hör av sig, just när det handlar om att trofast kärlek är det starkaste repmaterialet. Lägligt. Kontakt mellan världarna, över gränsen, stelt och artigt, Joan känner knappt igen rösten. Distansen dem emellan. Kärlek på avstånd är lurigt. Slitningarna fortgår, är det inte för hård vind så är det för mycket dimma, och tvärtom. Joan får bada i skotsk kultur; slott, dans, musik, sång och säckpipor. Diamantbröllop och Torquils plötsligt stenskarpa och fokuserade blick; Joan är den han vill ha. Och Joan verkar inse vice versa, men hon har ju en lirare ute på ön. Och till slut blir längtan efter den illusionen för stor och då gör Joan det enda rimliga - hon trampar förbi i vårdkön och köper en biljett ut i ovädret, på bekostnad av den unge båtsmannens väl och ve. 20 ynka pund kostar det för Joan - för båtsmannen är det en livlina till ett framtida bröllop, ett lyckligare liv. Livsfarligt och oacceptabelt skulle det kunnat heta idag, och det gör det då också. Alla - inklusive Torquil - försöker stoppa Joan, men envis som hon är från födseln ska hon bara iväg. Torquil ser ingen annan utväg än att hoppa på skutan mot den sista stora utmaningen, och ganska snart befinner vi oss mitt i den enorma virvelströmmen. Här tänker jag att den ursprungliga legenden om norske kungen nu istället innehåller Joans försök att nå sin "prins" på ön. Men jag tänker också att det ju även är så att Torquil är den som styr båten in i stormens öga, och han gör det för att på ett vis imponera på Joan. Mycket legend för pengarna. Härligt. Tydligen ska George Orwell ha varit nära att dö virveldöden just här - irl - men lyckades kravla sig upp på en klippa och senare räddas. Kort efter det slutförde han romanen 1984. Vad det nu har med saken att göra. Tillbaka till Joan och Torquil som med nöd och näppe lyckas sparka igång den tidigare havererade båten och styr tillbaka numera vraket mot land, den förhållandevis trygga strand varifrån de kom. Joan slutar be om nätterna, och då stillar sig vindarna, dimman lättar. Tack för allt, kyss och adjö. Torquil stryker ensam omkring sitt förbannade Moy Castle, men tar till slut tjuren vid hornen och kliver över tröskeln. Nästan omedelbart kickar besvärjelsen in. Till tonerna av de tre säckpipeblåsarna återvänder Joan, och hon kan förenas och fastkedjas med Torquil i en efterlängtad sammansmältning. Förnuftet togs till fånga, och fadersfiguren ute på ön är krossad, lämnad och upplöst.
Dimman, siluettgestalterna som verkar framträda i ett slags disigt kustljus. Myterna och musiken. Resan och hemkomsten. Den osynlige maken på närmast öde ön. Och så den där parallellhistorien om den jagade örnen som försvann och återvände. Allt detta bidrar till ett drömlandskap där kretsloppet kan vrida sig och snurra på som en långsam, evig virvel.
En väldigt intressant grej med filmen är att den i väsentliga delar är inspelad på plats i det yttersta av Skottland, men det verkar som att Livesey, som spelar Torquil, aldrig var där. Närbilder är tagna i studio, och i de scener där han är ute i verkliga miljöer så är det en stand in. Inget jag hade en tanke på under filmens gång och hade jag hamnat inför en sanningskommission med riktad lampa hade jag kunnat svära på att jag såg honom överallt på plats på ön. Filmskapandets nästan magi. Underbart.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Powell & Pressburger presenterar ett spännande drama med den romantiska bilden av Skottland som kuliss - sjungande sjölejon, keltiska legender, gaeliska repliker, säckpipor, kiltar, slott och storslagen natur. Det är hit den hårdhudade storstadstjejen Joan Webster (Wendy Hiller) kommer. Joan är en målmedveten kvinna som alltid har vetat vad hon vill vilket vi får veta i raden av inledningsscener om hennes uppväxt. Det är riktigt snyggt hur de inledande scenerna övergår i olika skyltar med produktionsinformation om filmen. Vid 25 års ålder meddelar Joan sin far att hon ska gifta sig så hopp på tåget och vips iväg till Inre Hebriderna. Föremålet för hennes äktenskapsplaner är en äldre framgångsrik affärsman som bor otillgängligt på en av öarna. Så långt lyckas däremot Joan aldrig komma utan hindras av vädret, lokalbefolkningen och malströmmen. Det är nämligen förutbestämt att hon ska gifta sig med den utfattige krigsveteranen Torquil MacNeill (Roger Livesay). Det var ursprungligen tänkt att James Mason skulle spela rollen som Torquil men han ballade ur eftersom han inte ville åka till inspelningsplatsen på Isle of Mull. Ironiskt eftersom Livesay heller aldrig var på plats (pga en föreställning på West End Theatre i London) utan gjorde alla tagningar i studio. Titeln I Know Where I'm Going anspelar för övrigt på en skotsk folkvisa.

Nr 826: Den Stora Kärleken

Originaltitel: Europe '51 (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: 1950, två år innan den här filmen kom, gjorde Roberto Rosselini en film som heter Franciscus, Guds gycklare, som inte helt oväntat handlar om mannen, myten, tiggarmunken, predikanten och numera helgonet Franciskus av Assisi. Kanske kände Rosselini att det där med Franciskus var en brunn ur vilken det fanns mer kvar att ösa, eftersom den här filmen kan tyckas handla om en helgonlik gestalt som går från självupptagen och stressad till uppoffrande och givmild. Irene (Ingrid Bergman) prioriterar bort sin sons behov så till den milda grad att han väljer att kasta sig utför en trappa, för att lite senare avlida av skadorna. Detta blir för Irene en vändpunkt som leder till en ögonöppnare och sinnesvidgare. Hon beger sig ut i andra typer av verkligheter än den hon själv levt i. Klasshissen ner några våningar. Hon besöker fattiga kvarter och hjälper behövande familjer, jobbar på fabrik, vårdar en dödssjuk prostituerad (med hjälp av två ägg i en kaffe latte), och lyckas även avväpna en bankrånare slash mördare. Det sista gör att hon hamnar hos polisen, vidare till kvinnofängelse, vidare till mentalsjukhus där hon genomgår tester och bedömningar. Hon klassas som galen, vad jag förstår. Hon vill så oerhört väl, men går inte att sorteras in, diagnostiseras, går inte att begripa sig på. Hon är en fara för samhället i stort. Prästen gör ett försök. Irene upplever inte att gud räcker till. Ingen ideologi funkar, täcker hennes åskådning. Någon på kliniken försöker begå självmord. Irene går in med helande blick och säger vad hon borde sagt till sin son: "Jag är här. Du är inte ensam". Till slut står hon där innanför ett korsat fönster och blickar ner  mot gårdsplanen, på alla som kommit för att tacka henne. Hon har tagit farväl av sin familj. Verkar ändå hyfsat ok med tillvaron.
Ingrid Bergman som en frätande ikon varje gång hon är i bild. Vissa har det, andra inte. Intressant med parallellerna föräldraskap/äktenskap/politik/religion - hur allt lämnas för nåt större, nåt närmast oförklarligt? Annat än en enorm vilja att hjälpa, lindra, omhänderta. Noterar hur vissa scener återkommer i filmen som speglingar av det förflutna. Jag tänker då på middagen som först är med rika gäster, och senare i fattigkvarteren med soppa och små barn. Jag tänker på sängkantsscenerna; först avvisande mot sonen i hemmet, sen desperat hjälpförsökande mot densamme när han ligger på sjukhus, senare omvårdande den blodhostande prostituerade och sist lugnande den självmordsbenägna kvinnan på mentalsjukhuset.
Jag blev ju lite fundersam när sonen dog redan efter 25 minuter. Vart ska denna filmen ta vägen nu? Den spred sig, känns det som.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Övre medelklass. En upptagen mamma med gäster. En son som vill ha mammans uppmärksamhet. Sedan, olyckan i trappan. Den oändligt svängande trappan. Det dåliga samvetet vid sjukhussängen. Skulden. Sveket. Ingrids närvaro är bländande men samtidigt lite retande. Hennes plågade uttryck, präktighet, det sociala uppvaknandet och den sakrala blicken. Fantastiskt men samtidigt provocerande på nåt sätt. Övermänskligt men ändå djupt förankrat. Det förvånar mig också hur pass världsfrånvänd eller omedveten man kan vara men det skapar ändå en fin och nödvändig kontrast mot uppvaknandet. Hon går in i rollen som den hjälpsamma samariten, nej fel, det är ingen roll hon iklär sig, det blir hennes hela väsen. Något som omgivningen i form av familj och myndigheter inte kan förstå. Hon blir inlåst bakom korsfönstret. Hennes brott? Socialt och andligt uppvaknande i ett samhälle som strävar efter konformism, ordning och stabilitet. Jag blir berörd men också hänförd av den här filmen eftersom den hanterar livets grundläggande teman, familjen, samhället, klasserna, religionen och kärleken, på ett vackert, lågmält och humant sätt.

Nr 825: Din För I Kväll

Originaltitel: Love Me Tonight (1932) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Redan från första början är jag hookad. Paris vaknar till enstaka ljud från utförda morgonrutiner. En metallslägga i marken, en snarkning, en sopkvast. Tillsammans bildar de rytmen som ligger under alla påföljande ljud som stämmer in i storstadsorkestern. En mängd olika yrken drar igång sin verksamhet. Bagerier, cafėer, skomakare. Hantverkare helt enkelt. Och så vaknar även skräddaren Maurice och tar sig sjungande och levnadsglad till jobbet. Är det inte romantiskt? Jo, det är precis vad det är, och det sjunger Maurice om, och den sången transporteras från skrädderiet, ut till en taxi, vidare på ett tåg där en soldattrupp tar över och marscherar iväg över fälten, melodin hamnar vid en enkel lägereld, för att avslutas på slottsbalkongen där prinsessan Jeanette ensamt operettar i vemodiga månskenet. En fantastisk första sammankoppling av Maurice och Jeanette som ännu inte vet att de ska ses. Och även en resa från de enkla, livsbejakande arbetarkvarteren till den pampiga, livskalla aristokratin.
Eftersom Maurice har skulder att utkräva från en i familjen på slottet, och eftersom det brinner i knutarna då Maurice själv behöver betala sina egna leverantörer, gör han slag i saken och beger sig ut mot slottet - enligt egen utsago som en enmansrevolution. På vägen dit träffar han på den sjungridande Jeanette och detta blir deras första möte. Jeanette blir långt ifrån imponerad och drar ganska omgående, medan Maurice blir halsöverhuvudförälskad och skrålar sticket i Flickan i en Cole Porter sång efter Jeanette; Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig!
Väl tillbaka på slottet visar det sig att Jeanette är 22 år och änka sedan tre år tillbaka, och att bortgångne maken var 72 år. En svag doft av Anna Nichole Smith sprider sig inombords. Jeanette verkar lida av sexuell undernäring, och till skillnad från sin kusin med samma diagnos - som vaktar hallen som en pilsk tik och hugger på allt med basröst - hanterar Jeanette sin situation genom att hålla tillbaka och trycka ner. Då anländer givetvis Maurice till slottet. Egentligen är han bara där för att inkassera pengar och sedan bege sig, men inga pengar finns att tillgå och när han får syn på Jeanette väljer han att stanna, under falsk flagg som en baron minsann.
Här följer en liknande personkavalkad som i inledningen med låten Mimi, men nu hålls transporterna inom slottet.
Dags för hjortjakt, till häst. Maurice har aldrig ridit och tilldelas såklart den mest bångstyriga hästen i stallet, Solitude. Ekipaget skenar iväg i en underbar uppspeedad sekvens. Detta är inte bara festligt i stunden, utan planterar enligt mig en acceptans för slutscenen. Återkommer till det. Medan hela resten av jaktlaget rider åt fel håll hittar Jeanette rätt och finner Maurice i en stuga, matande hjorten. Jeanette tycker att Maurice är en burdus tölp och Maurice tycker att Jeanette borde knäppa upp och lära sig mer om stil, charm och kärlek. Friktionen dem emellan kvarstår, intensifieras.
Jaktlaget anländer och i en ljuvlig slow mo-sekvens - balettliknande - hoppar Maurice upp bakpå en häst och alla återvänder till slottet. Här ett nytt musiknummer, Apache, som jag först inte fattar överhuvudtaget. Ett inslag av indianer? Nu? Här? Men efter lite googling klarnar mysteriet. Apache istället (även om uttrycket verkar härstamma från indiansyftning) menat som en våldsam och kriminell subkultur i Paris i början på 1900-talet. Det låter ju som underlag till en film, och det är det också - Les Vampires, här korsas våra vägar igen.
Jeanette rör sig splittrat ut i slottsträdgården och somnar vid ett träd. Maurice efter som en groda med prinsaspirationer, hittar henne, kysser henne. Hon vaknar, örfilar honom. Han kysser igen, örfil igen. En kamp där mellan kärlekens vapendragare. Till slut ger Jeanette efter för sin inre längtan, sina oemotståndliga begär, och hon faller i hans armar, de förenas i en samtyckeskyss. Snart sitter de där, bredvid varandra, och hon lovar och hedrar och samvetar att hon nu älskar honom. "Vem du än är, vad du än är, var du än är", säger hon, och jag ser nästan hur Richard Marx sitter lite snett bakom dem vid sitt mollgnistrande piano och nynnar på Right here waiting for you. Under natten som följer sover de i skilda sängar men parallelldrömmer om framtida kärlek i en elegant diagonal dubbelexponering.
Ny dag, in på upploppet. Nyblivne prinsen, före detta falske baronen - Maurice - är ju bara en simpel skräddare, och detta kommer fram under besvärande omständigheter. Alla får reda på det, och här den tredje kavalkadsången; denna gång får alla olika delar av tjänstefolket uttrycka sin besvikelse över att de har tvingats passa upp på en av sina egna. Bedragare! Även Jeanette helt förkrossad.
Maurice ger sig av med svansen mellan benen. Jeanette askungestår vid sitt fönster med begynnande kval. Maurice på tåget, ny fantastisk dubbelexponering där man får se Jeanette i svåra våndor över den inre vulkan som börjat mullra, samtidigt som man ser hur Maurice reser längre och längre bort. Särskilt sekvensen med tåget som både bildligt och bokstavligt far genom huvudet på Jeanette tycker jag är målande, och i en intervju med Kamratposten 1987 säger Bruce Springsteen att han fick inspiration till låten I'm on fire efter att ha sett denna filmen på turnébuss mellan just Paris och Madrid. "At night I wake up with the sheets soaking wet / And a freight train running through the middle of my head".
Nå, till slut far topplocket och Jeanette sätter av i galopp över åkrar och ängar, kommer ikapp tåget och rider jämsides med de Eisensteinska koppelstängerna. Det är här jag menar att sekvensen med den uppspeedade ritten tidigare i filmen cashar in. Jag har inga som helst problem med att en häst rider ikapp tåget. Det känns mer som ett rutinmässigt joggande. Och så ett fantastiskt replikskifte mellan Jeanette och lokföraren. 
"Stoppa tåget!" 
"Varför det?"
"Jag älskar honom!" 
"Det är inget järnvägsproblem."
Inte mycket som har förändrats på nittio år kan jag säga så här efter två år i branschen.
Jeanette löser det genom att (även det en nutida klassiker) obehörigt beträda spårområdet. Tåget tvingas stanna. Maurice väller ut och in i hennes famn. Kärleken segrar, kärleken stoppar tåg, kärleken bryr sig inte om samhällsstatus. Är inte det romantiskt?
Jo, det känns som romantiskt i ett nötskal, och jag tycker att filmen på flera olika sätt gestaltar och förmedlar just det den är tänkt att göra; romantik. Gränser - personella och samhällsskiktiga- som överskrids, drömmar som dröms, kamper som utkämpas, och på slutet får de varandra. Dock är jag absolut mest imponerad av rytmen, tempot och sammanflätningen av de olika scenerna, och leken med hastighet på många ställen. Känns oerhört genomtänkt och väl utfört. Själva skådespeleriet är väl sådär tycker jag, inte jätteimponerande, utan det är mer filmens form jag diggar.
Läser också att detta ska vara den första filmen där det används en zoom (det enda jag noterade var en kort inzoomning på en skorsten i början av filmen) men efter lite forskande hittade jag en film från 1927, It, som definitivt har en zoomsekvens. Sökandet fortsätter.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det börjar fantastiskt med en taktfast musikalisk inledning från stans alla hantverkare när Paris vaknar till ännu en dag. Pont Neuf, Eiffeltornet, Notre Dame. Som en reklamfilm producerad av Paris Turistbyrå. En underbar ljudbild. Skräddaren Maurice med darrande underläpp tar ton, sätter baskern på sned och beger sig ut, käck och positiv. Sen börjar jag gäspa. Gud, så jag gäspar. Jag vaknar dock till vid den snabbspolade hästritten och då skrattar jag till och med. Det här är trallvänligt och fullständigt ofarligt och jag inser att det är någonting jag missar under allt gäspande. Filmen hyllas på flera håll och det verkar som att jag uppenbarligen måste ge den en chans till. Tänker lite grann på Frukost på Tiffanys som jag endast gav 2. När jag sedan såg om den var jag definitivt uppe på en 4. Det är märkligt.

Nr 790: Den Sista Striden

Originaltitel: Le Dernier Combat (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Fan, här sitter man. Ensam, ute i öknen, stum som en staty och med en punkterad knulldocka på madrassen. Behöver bara ett ynka batteri till så är flygplanet klart. Då är jag historia, i alla fall här. Fattar inte varför jag inte kan snacka. Vaknade upp så för länge sen. Kanske ska kika vad lodislägret sysslar med, de sitter väl och hänger som vanligt. Aha, de håller på att skicka in vattenslaven. Jag drar dit och norpar några volt. Hugger en snubbe när jag ändå är igång, verkar ha varit ledaren. Tillbaks till rummet. Nu ska det monteras djävlar i min låda. Ok, de är på ingång genom dörren med bräcka. Dags att lägga på en rem och veva igång den här vingmackapären. So long suckers. Riktigt nice det här ju. Högt över dynerna. Motorn hackar lite misstänkt bara. Gah, det blir nödlandning, får ta mig vidare till fots. Övergiven bar minsann, där ska jag rulla hatt. Länge sen jag var packad. Snurrar på ordentligt här. Slocknar. Vaknar. Hur hamnade jag här? Just ja, får ta mig vidare, nånstans ska man ju vara på väg. Wtf, regnar det fisk? Ok, läge att hamstra. Och vem är den här liraren som ska slåss? Här ska du ha, och här ska du ha, och här får jag. Han cuttade mig. Dags att sjappa. Här verkar det bo en doktor, det måste funka. Såren omlagda, lite käk, oftast fisk. Vedeldad fisk, gaslågestekt fisk, rå fisk, överallt fisk. Jag får ögonbindel och så går vi och matar en donna. Fina händer har hon, det är allt jag får se. Vem är snubben som prompt ska in? Det är ju snubben från förr. Glöm det, du är för taggad, gå ett varv. Vi släcker den djäveln med skumsprutaren. Får lite partygas av doktorn. "God dag". Haha! "God dag". Lite heliumballongfeeling. Ja, det var den festen det. Jaha, vi ska mata donnan igen. Jag kammar mig och tar med en present. Man vet ju aldrig. Får en glimt av henne, ser ju riktigt fin ut. Vi ler mot varandra. Kanske kan bli nåt. Ok, tillbaka till basen. Börjar regna typ stenhagel. Hey, doktorn, kom hit, du måste in i skydd. Fan, han klarade sig inte. Och där är snubben från förr igen, hur kom han in? Ok, vi gör upp en gång för alla. Där fick du minsann. Hur ska jag hitta donnan nu då? Jag får blindbocka mig själv. Här måste det vara. Shit, för sent, hon är riktigt död, inget tvivel. Jag får dra tillbaka till öknen, till lodisgänget. Raket i magen på nye ledaren, gott nytt år mothafucka. Vattenslaven visar mig var nya donnan finns. Gött, hon lever och ler. Då ler jag också. Kanske kan bli nåt.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Luc Bessons debut gjord i princip med nollbudget. Surrealistisk postapokalyps i ökenlandskap. Ruinerade stadsmiljöer och stumma överlevare. Kvinnor är sällsynta så de hålls fängslade. Intressant och oväntat men tyvärr inte bättre för det. Roberts kommentar får i alla fall 4+. 

Nr 787: De Blodtörstiga

Originaltitel: The Masque Of The Red Death (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Halloweentider. Då blir det pest, terror och satanism i medeltida Italien, där alla talar engelska. Röddöden härjar, bråkstakar fängslas, en ung kvinna från byn hamnar på prinsmaskeradbal och den småväxte arrangerar hämnd för flickvänsslag genom att klä ut förövaren Alfredo till apa och tända eld på honom. Gruvligt. Hemliga rum i vilka man dyrkar. 5-knivsleken med dödsgift. Jag tänker att de stora, ekande skratten bara kan framkallas av att man bär täta masker, som tillåter en att vara uppriktig. Vem var det som sa det, att man inte ska lita på någon som inte har en ordentlig mask, för att den tillåter sanningen att sägas? Prinsen, den förbittrade, demaskeras i alla fall på slutet, hittar sig själv när han rycker undan luvan på den mystiske gästen i rött. Fin scen. Alla utom sex personer dör. Sån var pesten, eller vad det nu var. Ett skräckäventyr baserat på olika verk av Edgar Allan Poe.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Skräckmästaren Vincent Price in action. Den fantastiska rösten som hörts i både Michael Jacksons Thriller, Alice Coopers Welcome To My Nightmare och som berättaren till Tim Burtons kortfilm Vincent. Förutom mängder av lågbudgetskräckisar är han dessutom känd som uppfinnaren i Edward Scissorhands. De Blodtörstiga följer en fin tradition av brittiska skräckfilmer. Här spelar Price den italienske satanistiske prins Prospero som håller högtidliga hov och maskerader i sitt slott dit han bjuder adel och ståndsherrar. För att hindra pesten som härjar beordrar han att byar ska brännas ned. Dock tar han bondflickan Francesca (Jane Asher) till sitt slott för att inviga henne i satanskulten. Här hamnar även Francescas trolovande Gino och hennes far Ludovico. De utsätts för Prosperos favoritlek, knivleken, en slags rysk roulette med knivar där en är förgiftad. Jag gillar detta. Det är snyggt, smart och underhållande. Inte särskilt otäckt men spännande.

Nr 786: Det Grymma Livet

Originaltitel: Mondo Cane (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Oerhört underhållande om olika kulturella skillnader och fenomen världen över. Som ett enda långt och välredigerat YouTubeklipp. Jag skulle kunna sitta och titta hur länge som helst. Ibland skämskuddigt torr berättarröst, som Helge Skoog i Halv åtta hos mig, ibland känns det nästan som att Kalle och hans vänner önskar smaklig måltid när det bjuds på tillredd hund, ibland tittar jag på nån "shredsvideo" när det är musik. Perfekt till förfesten, för de som sysslar med sånt. Har ingen aning om hur mycket som är - som man säger - på riktigt, men det struntar jag i. Det är bara att bejaka den ding ding dinga världen vi försöker orientera oss i. Mest minnesvärt tycker jag är det lite avbrytande och vardagsvackra avsnittet från Hamburg där folk fyllevinglar hem i vad som är kvar av morgonruset. Hög igenkänningsfaktor och riktigt märkligt, med lite helikoptervy.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Snack mot kameran som för att säga "vi ser dig, du är lika verklig som vi". Sedan följer en global mosaik av människor, situationer, händelser, ritualer tolkade av en sarkastisk och väldigt subjektiv berättarröst. Det blir en blandning mellan både förlöjligande och exotifierande när vi ser Söderhavets barbröstade kvinnor jaga en ensam man i en slags kärleks- och sexualritual eller asiaterna som serverar kor sex liter öl om dagen samtidigt som de ger djuren massage. Ett nytt begrepp introduceras för mig, mondofilm. Det är ett slags dokumentärt berättande om udda eller bisarra fenomen. Hela syftet tycks vara att provocera och uppröra och mondo har senare följts av s.k. snuffmovies eller filmer där verkliga avrättningar visas. Samtidigt är man ärlig med att säga att allt inte behöver vara verkligt eller verifierbart. Jag vet inte vad jag tycker. Lite som att sitta och youtuba en onykter fredagkväll, slösurfa på porrsajter eller klicka på dramatiska rubriker i facebookflödet. Snabba kickar. Omedelbar behovstillfredsställelse. Men samtidigt framkallar det verkligen de värsta sidorna hos en. Det Grymma Livet summeras med att världen är grym och brutal och att det egentligen endast finns en lösning på allt tillkortakommande - kristendom.

Nr 779: Död Man Lever

Originaltitel: Seconds (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Paranoida, förvrängda inledningsbilder - ett oönskat, utslitet ansikte. Myrstacksmyllret på tågstationen, alla dessa varelser och jag är en av dem. Bankjobb, trist rådgivning, en utflyttad dotter, sporadisk kontakt. Min fru väntar i hemmet, väntar och väntar. På mig, på oss, på islossningen som aldrig kommer. Döda kyssar, separata sängar. En lapp trycks i min hand just innan tåget tar mig dit jag inte vill, en hastig möjlighet ut, en adress, en väg, en riktning. 34 LAFAYETTE ST. Tvekan, kanske nästa gång. Jag får ett samtal från min döde vän. Det finns en chans att börja om. Ett företag, en summa pengar, ett kontrakt. Jag drogas, iscensätts, filmas, utpressas - jag går med på det. 30 000 dollar, en låtsad hotellrumsbrand och transport till kirurgen. Ny kropp, ny plats, nytt liv. Jag är konstnär i Malibu. Jag sketchar och går strandpromenader. Jag har betjänt istället för fru som ansar rosorna. Jag har riktig frihet. Men samma inre tyngd. En dag sitter hon där, på stranden. Nora. Hon frågar havet, hon lever, hon funderar och berättar. I varje människa en nyckel som väntar på att vridas om, låsa upp, befria. Vi åker på fruktbarhetspartaj i vildmarken kring Santa Barbara. Ringdans och druvtramp. Vin och blockflöjt. Stomp those grapes! Folk klär av sig. Jag är ovillig, motvillig, rationell. Påklädd och stel. Plötsligt släpper jag taget, bejakar ruset. Då inträffar den riktiga förlösningen, livet börjar om, på nytt. Född igen i det där kletiga druvkaret, skriker mig in i min nya värld. Fest, glädje, dans, möten, berusning. Lyckan och harmonin blir kortvarig. Snart är jag dekadent, missnöjd även i detta nya, fria, obegränsade. Rör mig genom nya trånga folkmassor, dricker för mycket, börjar prata om mitt hemliga förflutna, bryter tystnadslöftet. Ventilen. Jag åker och hälsar på min fru, min änka. Hon vet inte vem jag är, men hon vet vem jag var. Hon kan äntligen berätta, nu när jag är död. Jag var alltid upptagen med att lyssna inåt, jag levde som en främling i mitt eget hem. Jag försökte säga något, men förblev tyst. Vi levde våra liv i ett artigt celibat, i ett stillestånd, en vapenvila. Jag får höra detta, och jag hör att det stämmer, att det var jag, att det fortfarande är jag. Jag vill ha ännu en ny chans att börja om. Företaget erbjuder, men motprestation krävs. Kan jag föreslå någon? Vet jag någon som vill börja om? Vill jag sponsra? Jag misstänker att det bara kommer fördröja min process. Jag vill födas om nu, direkt. Jag vägrar sponsra, jag vill ha direkt service. Milda leenden, jag läggs på brits, spänns fast, något är fel. En präst, för mycket folk. Sista smörjelsen. En kraniumborr aktiveras. Jag ser mig själv på en strand med min lilla dotter på axlarna. Runt oss springer en hund. Havet i vågor in mot strandkanten. Vi är på väg bortåt. Allt är enkelt.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ett erbjudande han inte kan motstå. Att lämna sin känslomässigt fattiga tillvaro och få börja om. Ett nytt liv i en ny kropp. Någon annanstans. "Företaget" kan erbjuda detta och han går med på det. Det trista banktjänstemannalivet med en fru i sängen bredvid kan nu bli ett minne blott. Han lägger sig under skalpellen och vaknar upp som bohemisk konstnär på västkusten. Rik och fågelfri. Strandvilla. Det är fancy parties och hippiefester men inuti finns samma tomhet kvar. Han vill tillbaka. Det här är en en riktigt bra kafkaartad berättelse som förstärks av en fantastisk kamerateknik och ett obehagligt soundtrack. Från den första klaustrofobiska tågstationsscenen till det perfekt utmejslade slutet så finns hela tiden en skruvande känslan av obehag. 

Nr 777: Den Sista Vågen

Originaltitel: The Last Wave (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En dream noir down under. Fader Ralph från Törnfåglarna är advokaten som hör och häpna aldrig har sett en gul paprika. Skickligt. Han hamnar i ett snårigt fall med aboriginer anklagade för ett mystiskt mord. Sakta men säkert börjar han ana oråd och misstänker att jorden och kanske universum vad vet jag är på väg mot systemkollaps, samtidigt som de mer rutinerade säger read my lips: det pågår ingen organiserad stamverksamhet i stadsmiljö. Det känns nästan lite twinpeakskt emellanåt med drömmar, ugglor och strecksymboler. Drömtid, vintertid, normaltid - alla lika kluriga att hålla reda på. Ner i underjorden, i kloakerna, i de undermedvetna kulvertarna, gör upp med motståndet, renas och spolas ut på stranden. Skåda vågen, den enorma. Är den verklig, är den på väg? Ännu en gång? Apokalypsen sker alltid inombords.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar:  Märkvärdig thriller mellan dröm och verklighet. Ett mystiskt dödsfall bland aboriginerna som ingen vill prata om. En advokat med mardrömmar. Märkliga väderfenomen. Syner om den förestående apokalypsen. Och så Mulkurul. “Who are you? Are you a Fish? Are you a Snake? Are you a Man? Who are you? Are you Mulkurul?” “Yes.”. En obehaglig dialog mellan aborigin Charlie och advokaten David. Och så ner i underjorden, in i det innersta, i uppgörelsen med sig själv. På slutet. Tsunami. The end. Det är inte varje dag man får höra didgeridoosoundtrack.
-->

Nr 768: Den Stora Olympiaden: Del 1: Nationernas Fest och Del 2: Olympisk Ungdom

Originaltitel: Olympia (1938) IMDb IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: OS-propaganda! Ett suggestivt och romantiskt förflutet från grekiska pelarruiner, statyer som får liv, perfekta kroppar börjar mäta sig med varandra, kastar och springer, hoppar och tar i från tårna. Det är glittrande, sensuellt och anatomiskt fulländat. Eldfacklan springs genom Europa till Olympiastadion i Berlin. Alla dessa nationer! Alla dessa flaggor som det viftas med! Och över alla flaggor, en enda stor gemensam, den olympiska, den förenande! Alla dessa människor i olika färger! Alla får vara med. Och vad roligt alla har, vad vänliga alla är mot varandra, även efter förluster och misslyckanden. Alla dessa olika grenar i vilka alla dessa närmast perfekta människor tävlar. Det kastas diskus, spjut och slägga. Det springs olika distanser med eller utan hinder - individuellt eller som samlad nation, det hoppas olika höjder med eller utan hjälpmedel, det simmas olika distanser på olika sätt. Och på läktaren sitter en lite pirrig Hitler och ser Jesse Owens gräva guld efter guld. Vad märkligt det måste sett ut för Adolf, nåt som inte riktigt stämmer där med hans världsbild. ”Han måste fuska, jag vet bara inte hur”, kanske han tänkte, fast förmodligen på tyska då. Första filmdelen avslutas med paradgrenen - maraton. Nåt varv inne på stadion och sen ut i Berlin. Till en början inga problem, men sen kommer solen, asfaltshettan, till och med skuggorna ser varma ut. Vatten, kollaps, sjukvård. En japan vinner på 2.29. Innan maratonloppet har hela filmen utspelats inne på stadion, i och med långloppet öppnas portarna till världen utanför. Jag tänker på Gökboet, fisketuren i den, ventilen som släpper ut det uppbyggda trycket inifrån sjukhuset. En kort visit i en annan verklighet och sen tillbaka igen. En val går upp och andas.
Andra delen inleds med djur -och naturromantik. Bastubad inklusive magplask. Det bjuds gymnastik, romerska ringar och barr innan vi kastas till den enorma spänningen kring enmansjollarna i Kiel! Därefter fäktning, boxning, fem -och tiokamp (där jag tycker mig se att USA vägrar göra Hitlerhälsning vid prisceremonin. Dålig stämning!). Vad har vi mer? Landhockey, hästpolo. fotboll och cykling. Och sen kommer hela 4 minuter av en nästan föregångare till Låt Kameran Gå med Janne Loffe Carlsson. Det är fältritt av nåt slag, med en stor damm inblandad, i vilken så gott som alla hästar med ryttare störtdyker. Vissa klarar sig bättre än andra, men det bara fortsätter och fortsätter. Amiral den och den följs av kapten den och den följs av överstelöjtnant den och den. Plask, plums och fall och ibland är hela ekipaget under vatten. Märklig gren det där. Därefter rodd och simning och tävlingarna avslutas med fantastiska bilder av simhopp, som utvecklas till nån slags airdance, jag tänker på uppvisningsflyg. Till slut OS-flaggan, vajande i röken från OS-elden. Kraftiga ljusstrålar upp mot himlen i den mörka OS-natten.
En helt makalös film med så mycket intressanta kameravinklar, effektiv redigering, njutningsförhöjande slowmo, poetiska bilder och rörelseglädje att jag blir helt matt. Första delen är definitivt bättre än andra, men helhetsintrycket är att väldigt mycket i båda delarna är vad som är standard, särskilt i idrottspresentation, än i dag. Otroligt fascinerande att se. Och bara en sån sak att det inte ens fanns tjockmatta under stavhoppet! Bara en sandgrop. 

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Leni Riefenstahl fick lite stålar av Adolf Hitler för att göra en film om de olympiska spelen i Berlin 1936. Propaganda kan man tänka vilket det säkert också var. Bara inledningsscenerna ger en känsla av arisk överlägsenhet. Det är svepande bilder av grekiska kvarlevor från antiken, dramatisk musik som samtidigt är nostalgisk, Knossos statyer som reser sig ur rök och damm och övergår i muskulösa, graciösa, vita, fulländade män och kvinnor. Och så den heliga olympiska elden som vi får följer genom antikens Grekland till nazismens Tyskland. Men all politisk propaganda till trots så fick Riefenstahl olympiska kommitténs guldmedalj för filmen så sent som 1948 då det nazistiska imperiet sedan flera år hade fallit. 
Den stora olympiaden är fysik och rörelse, prakt och dramatik. Riefenstahl skapar nästan konstnärliga, poetiska och repititiva mönster av kroppar i rörelse. Spänningsskapande genom slowmotion var väl inte särskilt vanligt vid den här tiden, eller? Det är publikbilder, jubel och hejaramsor. Glädjen finner inga gränser.
Första delen avslutas med det stora mästarprovet - maraton. Även här märks filmskaparens skicklighet i hur vi får följa löparna med både fast och rörlig kamera. Löpare som tröttnar, kollapsar, faller i armarna på de hjälpande sköterskorna. Sedan närbilder på den enskilda atleterna när de närmar sig stadion. Först in på stadion är japanen Kitei som plockar hem sträckan på 2.29.
Andra delen börjar i likhet med första delen som en hyllning till den atletiska kroppen. Badande män. Bastu och björkris. Disciplinära gymnastikövningar i OS-byn. Men vad fan gör kängurun där? Sedan fortsätter filmen med de mer disciplinära och estetiska idrotterna. det är gymnastik, segling, fäktning, simhoppning, boxning, hästpolo och mycket mer. Dessutom får vi bevittna pentathlon, modern femkamp, med grenarna terrängritt, pistolskytte, terränglöpning, simning och fäktning. Det känns som att femkampen var något förbehållet militärer med alla gradbeteckningar hit och dit.
Den stora olympiaden liknar verkligen inget annat jag har sett. Det är så nära perfektion man kan komma med tanke på den primitiva utrustning som användes. Dock tappar andra delen kraftigt vilket gör att totalbetyget sjunker.

Nr 766: Det Började I Berlin

Originaltitel: The Life And Death Of Colonel Blimp (1943) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Lång film, 2.45 typ, som börjar med slutet på ett turkiskt bad, där huvudpersonen och engelske hemvärnsmannen Clive (Roger Livesey) hamnar i brottningsbassängen. Bakåt i tiden till Andra Boerkriget, Första Världskriget och Andra Världskriget. Clive stiger i militärgraderna för varje krig och träffar mellan varven sin tyske vän Theo (Anton Walbrook). Deborah Kerr spelar inte mindre än tre olika roller i den här filmen, vilket för mig inte direkt bidrar till att varken öka förståelsen eller minska förvirringen. Jag har ganska enorma svårigheter att hänga med i handlingen, och att hålla isär vem som är vem. Det har ju dock blivit något av en normalitet för min del i det här projektet. Känns som att jag är smått chanslös i var och varannan film.
Jakttroféerna med årtal som ”skjuts” upp på väggarna som en slags kalender är bra. Duellscenen läser jag nånstans ska vara ett litet mästerverk, men jag tycker tvärtom att det är en seg och utdragen historia med en 10 minuters uppbyggnad som avslutas med några sekunders värjklingande. Förstår väl att det är helt och hållet meningen att det ska vara så, men fångas helt enkelt inte alls av det, tycker det är tempolöst och långdraget. En fin scen med Theo där han beskriver hur hans fru dött och barnen blivit nazister. Inte helt nöjd med det, verkar han.
Och så knyts det ihop på slutet då i turkiska badet igen och det är ju bra berättartekniskt, men jag hänger som sagt inte riktigt med, och då är det ju minst sagt svårt att helt uppskatta berättandet, hur smart det än är.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Vad var det egentligen som började i Berlin kan man fråga sig? Så som jag ser det så började med ett bråk över ett musikstycke som orkestern spelade. Clive Candy förolämpade hela den tyska armén genom detta vilket leder till att han utmanas på en duell, helt enligt tysk hederskodex. Duellen blir dock början på en lång vänskap mellan de båda duellanterna. Candy är krigsveteranen som vi får följa från Boerkriget till Andra Världskriget i en slags tillbakablick. Krigsheder, problematisk romantik och gammaldags brittiska uppföranderegler sammanfattar Candys liv. Den engelska titeln syftar på den satiriske tecknade figuren Colonel Blimp som i sin tur är en kritik mot det bakåtsträvande och konservativa som präglade brittisk politik under 30- och 40-talet, ja, kanske till och med idag egentligen. En slags dumhet som präglade den övre klassen, skriver man på Wikipedia. Candy förkroppsligar allt detta vilket gör honom både osympatisk men samtidigt en rätt oförarglig person som man kan göra sig lite lustig över. Filmen är alldeles för lång och det finns säkert massor av intressanta lager, historiska, kulturella och sociala, som säkerligen skulle öka behållningen av den. Men jag orkar helt enkelt inte ta mig an det.

Nr 762: Det Går Som En Dans

Originaltitel: Dance, Girl, Dance (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Quality Hotel, Esplanaden 29, i Sundsvall och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Tjuren Ferdinand, pacifisten som gick sin egen väg och bara exploderade vid enstaka tillfälle, på grund av ett litet stick. Hur kommer det sig att den rackaren har en central roll i den här rullen, frågar jag mig lite förstrött? I form av ett mjukisdjur cirkulerar han mellan olika karaktärer och finns även som stor staty inne på restaurangen ”Ferdinand´s” (i och för sig tror jag att statyn beskrivs som ”Ferdinands pappa”). Representerar han passivaggressiviteten hos Jimmy (Louis Hayward) som växlar mellan mild förförare och våldsam svartsjukeslåpåkäftare? Ett litet sting och så är cirkusen igång. Så börjar jag fundera, och kommer fram till att förmodligen inte, eftersom produktionsbolaget RKO som låg bakom denna filmen även tog över distributionen av Disneys filmer, och vid denna tid var Tjuren Ferdinand en stor hit. Produktplacering helt enkelt. Ibland ska man inte göra det svårare än vad det är. Att syssla med Hula-hula verkar svårt. I filmen sammanfattar den ryska balettmadamen Basilova det så här: ”Hula is not dancing, it´s oumph. You don´t learn oumph, you´re born with it”. Kort efter det uttalandet blir hon överkörd av en bil och dör. Varför i hela fridens namn ska hon dö, undrar jag? Hon hinner med några sista ord där på gatan, i famnen på balettdansösen Judy (Maureen O´Hara): ”We are but a few short steps from destiny Judy. There is where our future lies”. --- blick upp mot skyskrapan där balettkungen Steve (Ralph Bellamy) huserar --- ”Never shall it be said that the great Basilova did not make the last sacrifice for art. We are not too proud to beg favours.” Vad menas? Jag har ingen aning. Hon verkar dö martyrdöden, men vad handlar det om? Att baletten ska segra över hula-hula? Konsten ska segra över kommersen? Finkultur vs fulkultur? Judy har tydligen inte fötts med oumph, för hon får inte hula-hula. Det får däremot Bubbles (Lucille Ball) som enligt den manlige bedömaren ”har vad mina kunder vill ha”. Svängiga höfter, bland annat. Judy är däremot en fena på balett. Det tycker även en annan manlig bedömare - ovan nämnde balettkungen Steve - som i och för sig först attraheras av hennes ögon i en hiss och fantiserar iväg i full galopp om vem och hur hon är. Verkar förälska sig ytligt lite grann där. Ett litet sting som sätter igång en kraftig rörelse. Nej, jag måste släppa Ferdinand. Så Bubbles gör klassiska kometkarriärresan från hula-hula till burlesk och Judy anställs som ”stooge” i samma show som Bubbles för att avbryta numret med lite seriös balett, så att de kittlade männen i publiken ska undra vad fan det är frågan om, och sen åter få det de är där för och har betalat för. En kittling i kittlingen, en metakittling. Detta är dock inget Judy är helt bekväm med, även om hon säger det i (välredigerade) nyhetsinslag. Till slut kokar grytan över och hon avbryter ett av sina framträdanden och informerar männen (och kanske även kvinnorna?) i publiken att de tittar på Judy med en som jag tolkar det inte helt önskvärd blick. Skammens rodnad bör glöda på kinderna. "Till vilken nytta?” undrar Judy. ”Så att ni kan stirra på en kvinna på ett sätt som era fruar inte skulle tillåta er att göra?” Jobbigt läge i publiken såklart. Judy avslutar: ”Jag är säker på att de (era fruar) ser igenom er precis som vi gör”. Judy går av scen till stående applåder, men blir direkt örfilad av Bubbles som kallar henne avundsjuk och sen blir det skön journalfilmsuppspeedad fight mellan de båda inför öppen ridå. Rättegång och tio dagar bakom lås och bom för Judy, annullerat äktenskap mellan Bubbles och Jimmy (som istället återförenas med sin exfru) och sen får Steve äntligen ta Judy under sina vingar, detta lilla silly child, och börja forma henne till den fantastiska balettdansös han vet att hon kommer bli.
Ganska rörig rulle tycker jag, och som vanligt har jag svårt att hänga med i alla turer. Detta börjar dock bli något jag känner att jag helt enkelt får försöka förlika mig med. Jag är dock oerhört imponerad av de som förr i tiden, eller för all del nu för tiden, kunde gå och se en sån här film och bara ”jaha, glasklar handling och begripliga scener, nu går vi hem och luktar på blommorna”. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Att det går som en dans är väl inte helt rättvist tolkande. Och det skulle ju ha varit trist om det var så. Istället är det flera turer som dramatiserar och koreograferar den här filmen. Två unga kvinnor, Bubbels (Lucille Ball) och Judy (Maureen O'Hara), får representera två typer av feminister; Bubbles är den sexuellt frigjorda, extroverta och lycksökande medan judy är traditionell, drömmande och konstnärlig. Naturligtvis kommer det en man emellan, den rike och nyskilde Jimmy (Louis Hayward) som egentligen fortfarande är förälskad i sn exhustru. Där har vi dramat kryddat med en del dans, sång, burlesque, slagsmål och missförstånd. Det är något som gör att den här filmen ändå inte blir en i mängden musikaler och traggliga svartvita kärlekshistorier men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Jag misstänker dock starkt att det kan att ha att göra med regin. Den är nämligen regisserad av en kvinna, Dorothy Arzner, och så vitt jag förstår så var det inte jättevanligt vid den här tiden. Särskilt inte om man ser till urvalet i boken. Jag tänker att det naturligtvis präglar perspektiven och fokuset i filmen vilket gör att den ändå sticker ut i jämförelse med andra. Särskilt scenen där Judy plötsligt avbryter ett framträdande, för att direkt adressera och synliggöra "den manliga blicken" för den manliga publiken, är omtalad i feministisk filmteori. Dessutom uppfattar jag att filmen också förhåller sig till dans, både som ett verktyg för kvinnlig frigörelse och oberoende men också som en kvalitativ konstform. Jag gillar filmen av dessa anledningar. Dessutom är det mycket fint och raffinerat redigerat i en del scener, exempelvis nyhetsbilderna. Tack för dansen.

Nr 753: Den Gäckande Skuggan

Originaltitel: The Thin Man (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Efter en roman av Dashiell Hammett som även skrev Riddarfalken Från Malta. Med skådisar som William Powell från Godfrey Ordnar Allt, Myrna Loy från De Bästa Åren och hunden Skippy från Ingen Fara På Taket. Idel kändisar således. För att inte nämna fotografen och tydligen multipionjären James Wong Howe som även fotade Yankee Doodle Dandy.
Pappa uppfinnaren försvinner och är borta längre än förväntat. Ugglor anas. Eftersök och utredning påbörjas, fruktsamma resultat uteblir. Blir dock mer av sprit, flirt och rapprapp dialog där det kastas sexuella anspelningar, antydningar och förslag i en aldrig sinande ström när Nick och Nora Charles ger sig in i leken och börjar spana. Julen dricks under bordet, telefonen ringer oavbrutet, dörrklockan ringer ideligen, samtal hit, introduktioner dit, misstänksamhet än här och oskyldighetsförklaringar än där. Jag har enorma svårigheter att hänga med i den här känns det som flipperspelslabyrinten. Men kanske har jag inte gränslat och åkt ur eftersom jag på slutet verkligen ser fram emot upplösningen när gåtlösningsmiddagen serveras. Det känns Cluedo, det känns Mördarleken. Det känns Columbo, det känns Mord och inga visor, det känns till och med lite Ace Ventura och Ford Fairlane. Och visst avslöjas den skyldige, och som alltid är det advokaten!
Några ljusmässigt väldigt snygga scener med skuggor och mörker, och han verkar ha varit en mästare på det, fotografen Wong Howe. 

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Den gäckande skuggan spelades in på endast två veckor och det tempot har smittat av sig i filmen. Det är snabbt och rörigt och massor av karaktärer som dyker upp hela tiden. Vem är vem? Jag blandar ständigt ihop alla - exmakar, poliser, gangsters. De enda som är stabila nog att bära upp filmen och berättelsen är paradoxalt nog det alkoholiserade detektivparet, Nick och Nora Charles. De är ganska roliga i sitt charmerande munhuggeri och ständigt supande. Filmen är som cluedo på speed och när mördaren väl avslöjats så fattar jag fortfarande inte vem det är eller varför mordet begåtts överhuvudtaget.  

Nr 748: Den Giriga

Originaltitel: Greed (1924) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Tycker nog att översättningen skulle kunna vara De Giriga istället. För det handlar ju om flera - åtminstone tre i den här versionen - som på grund av girighet helt enkelt kolar vippen till slut. Det är Mac som drar från guldgruvan för att söka lyckan som tandläkare. Det är beskyddaren Marcus som gentilt överlåter sin minst sagt sparsamma kusin Trina till just Mac. Det är kring dessa tre det kretsar, i den här dryga tvåtimmarsversionen. Från början var den längre, uppemot åtta timmar, sedan fyra. Nedklippt, stympad och ympad och berövad på sidohistorier. Det tycks inte vara första gången Erich von Stroheim fick se ett av sina verk slaktas. Även den lite tidigare Dåraktiga Kvinnor verkar ha gått samma öde till mötes. Och det märks i historien, och i tempot att det är lite rumphugget. Vissa saker är bara helt plötsligt som de är, i bästa fall förklarade med en snabb textskylt. Det känns ibland lite påskyndat, för att vara mild i uttrycket. Särskilt då mot slutet när det är separation, rånmord, ökenjakt och show down i Death Valley inom loppet av kanske 25 minuter. Men det är en ordentligt bra rulle tycker jag. Vi ser den utan musik, det är alltså helt stumt, och kanske gör det att det är lättare att fokusera, hänga med? Alltsom oftast en stilla kamera, bara nån panorering här och en liten åkning där, förutom de sista 25 då, när det blir ordentlig fart på kameran. Generöst användande av övergångseffekten iris in/iris out. Djupfokus på menyn, särskilt delikat i bröllopsscenen i lägenheten där ett upplyst begravningsfölje glider förbi nere på gatan. En hel del inklipp av djur - i synnerhet då kanariefåglarna i buren som attackeras av en katt i scenen där Marcus tar farväl av Trina och Mac och lämnar San Fransisco - men har bakomryggengått och myndighetsangivit Mac. Animalisk symbolism kan du kalla det. Förfallet mellan Mac och Trina är bra skildrat. Misstänksamheten, missunnsamheten, misstron, det frätande ismygsparandet. Kantstött porslin, disken står, obäddad säng, håglösa blickar. Trina besatt av sina hemliga guldmynt, sitter och putsar och Gollumbeundrar dem, medan Mac shottar på puben och finansierar sitt begynnande missbruk genom att hota Trina att bita fingrarna av henne om han inte får pengar. Det handlar om femtusen dollars som hon vunnit tidigare, långt tidigare, i början av filmen. Hon ruvar på dem, vägrar dela med sig. Till slut går Mac för att inte komma tillbaka, förrän på självaste julafton då han bryter sig in på det daghem där Trina nu bor och jobbar som skurtant. Ge mig pengarna för fan. Hon vägrar igen. Han slår ihjäl henne, tar stålarna och drar. Flyr ut i öknen, ut i Death Valley, och detta är väl en av ett par saker jag inte riktigt fattar. Varför ska han ut i det värsta av värsta? Det får man ingen riktig förklaring till, annat än att han är en ”wanted” man. Kanske förklaras bättre i de längre versionerna, vad vet jag. Marcus får nys om att Mac är där ute och vimsar, tar upp jakten. Hinner ikapp, slagsmål om guldet, Mac slår ihjäl Marcus. Och här kommer frågetecken nummer två. Mac och Marcus sitter ihop med hjälp av handbojor (ping Kedjan). Varför tar inte bara Mac pistolen som finns till hands och skjuter av fängslen? Visst, han har slut på vatten och ork, och solen gassar i zenit, men ett försök? Istället tar han farväl av kanariefågeln, och lägger sig och dör. Märkligt beslut. Det tredje jag fnular på är varför Trina går med på att bli ihop med Mac överhuvudtaget, från första början? Det framgår inte heller. Mac är oerhört tydlig med sitt: han har för första gången känt något för en kvinna, doften av hennes hår och hennes andedräkt där hon ligger eternedsövd i tandläkarstolen. Och visst, Marcus ”ger bort” henne till Mac, men hon verkar ju inte vilja vara intresserad av Mac för fem öre. Precis tvärtom, hon distanserar sig och verkar känna avsmak. Och det verkar inte föreligga några hot eller liknande. Inga pengar inblandade i det läget, och lotterivinsten står ju Trina för lite senare. Jag finner det lite märkligt helt enkelt, lite oförklarligt.
Bästa, eller i alla fall en av de mer minnesvärda scenerna, måste vara krogbråket mellan Mac och Marcus, när kniven liksom låghastighetssvävar förbi Mac och sätter sig i väggen bakom. Visual effects kan du kalla det.
Om jag fick välja en enda ”lost film” att få se, så skulle det bli originalversionen av den här. Åtta timmar, kanske ännu mer, i en bekväm biofåtölj, kanske på Draken i Göteborg även om det är lite snålt med benutrymmet där. Kanske röka en cigarr, bara låta det rulla förbi. Alla subplotter på plats, allt utrymme tillbakataget. Gärna med musik, gärna live, men det kanske är att begära för mycket.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Boken säger att detta var en av de första filmer som spelades in på plats och inte i studio. Det samt den ofattbara längden på 8 åtta timmar gör filmen fullkomligt extraordinär. Scenerierna är faktiskt smått fantastiska och ger en större känsla av autenticitet. Skådespeleriet är inte heller fy skam även om stumfilmen som konstform har sina begränsningar och oftast kräver en helt annan dramatik. Att vi ser filmen helt utan musik känns också spännande. Filmen klipptes till slut ned till dryga två timmar, eller "MGM-direktörernas stympning" som regissören Erich von Stroheim kallade det. Tydligen släpptes en fyratimmars version 1999 och den hade varit intressant att se. Åttatimmarsversionen tror jag dock att jag struntar i. Så girig är jag inte.

Nr 745: Det Magiska Ljuset

Originaltitel: Yeelen (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Q & A med mig själv.
Q: Nianankoro är jagad av sin far. Varför då?
A: Jo, pappan har sett i en vision att sonen ska döda honom. Bättre att ta det säkra före det osäkra och föregå framtiden.
Q: Hur hindrar Nianankoro kungen från att döda honom?
A: Jo, han använder magi som gör att kungen fryser still.
Q: Hur lyckas Nianankoro hindra attacken från den rivaliserande stammen?
A: Jo, han trollar fram en bisvärm samt ordnar kraftig eldsvåda.
Q: Hur lyckas pappan hela tiden spåra Nianankoro?
A: Jo, pappan har en stor magisk träpåle som bärs runt av två tjänare. Pålen visar vägen.
Q: Varför låg Nianankoro med kungens fru? Han skulle väl bara bota hennes infertilitet med magi?
A: Jo, för att Nianankoros penis ”förrådde honom”.
Q: Vad gör pappan för att blidka gudarna i jakten på sonen?
A: Jo, bland annat offrar han en albino och en vildhund. Båda går baklänges.
Q: Vad händer med Nianankoro och hans pappa på slutet?
A: Jo, de har en magisk showdown och förvandlas till varsitt ägg.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Mycket märklig historia. Jag kallar den för Magiskt Mystiska Mali. Det är en blandning mellan afrikansk ökenroadmovie och en slags katt och råtta-lek med familjekonflikt som underliggande tema. fSonen vill själv utforska gudarnas kunskap och till sin hjälp har han morsan och morbrodern. Detta gillas inte av den tyranniske patriarken till farsa som med hjälp av en magisk påle ger sig ut att leta efter grabben för att helt enkelt ha ihjäl honom. Fullt rimligt. Det är en hel del hokus pokus och mycket som för en oinitierad tycks helt vara helt oförstående. Men det gör inget. Jag köper hela grejen.

Nr 727: Dr. Jäkel Och Mr. Hyde

Originaltitel: The Nutty Professor (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Vem av alla sina jag vill man vara? Den mest populäre? Nördige Julius (Jerry Lewis) kokar ihop ett slags kosttillskott som får honom att förvandlas till självsäkre Buddy Love, så länge giftet verkar. Tankarna går både till Bamses dunderhonung och Fight Club, via alla superhjältar med dubbla identiteter. Tidsbegränsad charm och karaktär - nån gång måste bubblan spricka, och när den gör det på slutet tycker jag klippningen är riktigt bra i förvandlingen på scen från Buddy till Julius. Nästan tecknad film stundtals med armar som förlängs vid tyngdlyftning och dörr som slås in över Julius som bildar grop i golvet. Bra scen i laboratoriet också vid första förvandlingen. Halvkul ibland, men Julius röst tar mig konstant tillbaka till karaktären Steve Urkel i TV-serien Räkna med bråk. Skräckblandad förtjusning, med betoning på skräck.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Ja, vad ska man säga om det här? Vad gör den i boken för det första. Och för det andra, borde jag ha känt till Jerry Lewis? En amerikansk underhållare som tydligt hade grejer på gång med självaste Dean Martin. Lewis hade tydligen gjort en hel del snälla, glättiga och barnsliga komikerroller och i Dr Jäkel Och Mr Hyde ville han kunna spela ut helt andra sidor. Det gör han med råge som den förvirrade professor Julius Kelps som genom att dricka ett elixir lyckas förvandla sig själv till den osympatiske showmannen Buddy Love. Tydligen uppfattades filmen som en bisarr sammanfattning av Lewis samarbete med just Dean Martin där festprissen Buddy Love tolkades som en karikatyr av Martin. Något Lewis naturligtvis själv har förnekat. Nåväl, filmen då. Den utspelar sig på ett college där professor Kelps är mobbad och utstött av både kollegor och elever förutom den blonda studenten Stella, längst fram i lektionssalen. Hennes medkänsla för Kelps leder honom att vilja förvandlas till någon hon faktiskt kan tycka om på riktigt. Och så går det som det går. Tydligen ska det vara både roligt och obehagligt. För mig är det mest enerverande.

Nr 720: De Bästa Åren

Originaltitel: The Best Years Of Our Lives (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på DVD på Green Garden Av. de Tenerife, 4 i Playa del Inglés, Gran Canaria och av Robert på internet på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Mästaren av djupfokus, filmfotografen Gregg Toland har vi kollat in tidigare i Citizen Kane, Vredens Druvor och Svindlande Höjder. Kanske nån mer? Anledningen att jag överhuvudtaget lade märke till det var en scen där två personer står och pratar med varandra över disk, och långt bak och uppåt väggen ser man genom ett fönster chefen för affären sitta och räkna på vad han nu räknar på. Fokus hela vägen.
Och fokus blir det genom hela filmen, trots de närmare tre timmarna. Oerhört flyt och fin struktur i berättandet. De tre soldaterna som kommer hem från olika ställen men med lika upplevelse; vad gjorde vi egentligen? De har knappt sett nåt, inte lärt sig nåt. De där hemma vet mer än de som varit ute i fält. Särskilt intressant är Homer som blivit av med båda sina händer och fått dem ersatta av två krokar. Inte bekvämt för någon inblandad. Han säger: ”antingen stirrar de på handkrokarna, eller så stirrar de bort från dem”. Homer vänder sig inåt, sluter sig. Vill klara sig själv och på egen hand utan medömkan. Fred har en väntande fru som verkar ha ägnat sig åt lite sidstepping när han var borta. Hon säger också vid nåt tillfälle i filmen att: ”it´s murder on the dance floor”. But you better not kill the groove, dj, vill jag ju bara fylla i där. Men det gör jag inte, annat än i huvudet, eftersom jag ser filmen själv. Fred och frun går skilda vägar och Fred fastnar för Als dotter Peggy istället. Al kommer hem till kärnfamiljen - fru, dotter och son - och är så rastlös att han nästan direkt vill ut och partaja. Sagt och gjort, men sonen blir av nån anledning inte medbjuden. Han dyker upp väldigt hastigt igen morgonen efter, men sen är han mystiskt försvunnen resten av filmen. Märkligt. Nåja, det blir för de tre hemkommarna och deras närstående att försöka anpassa sig. Nya jobb, nygamla jobb, nya relationer, gamla minnen och mardrömmar som ska hanteras. Jag tycker filmens största styrka är hur den så smidigt pendlar mellan de olika sammanhangen, när de löper nästan parallellt. Detta är kanske som tydligast när de tre just har kommit hem och hur de ger sig ut på stan på olika vis och till sist sammanstrålar på samma ställe. Men även därefter känns det dynamiskt i berättandet. Lite längre nedslag hos varje person, hur går det för den och den. Aldrig tråkigt eller utdraget, och då är det ändå på slutet till och med en barnkör som sjunger massor av text till "Here comes the bride” när Homer och Wilma gifter sig. Bakom ryggen på dem kysser sig Fred och Peggy in i eftertexterna och till ett långt och lyckligt liv tillsammans, utan krig, bomber och granater. Eller?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: De Bästa Åren är ett fint drama om tre homecoming soldiers från andra världskriget, Al, Fred och Homer. Klassperspektivet är bland det mest intressanta där kaptenen Fred återvänder till sitt lågstatusliv medan sergeanten Al återfår sitt högt uppsatta jobb på banken. Homers öde känns äkta och gripande när han, efter att ha förlorat båda sina händer i kriget, kämpar för att hålla fast vid och förhålla sig till sin flickvän Wilma. Fred å sin sida kämpar för att tillgodose sin krävande flickvän medan han faller för Als dotter. De nästan tre timmarna har ett behagligt tempo och en tät och sammanhållen berättelse som aldrig blir ointressant. Visserligen är det sentimentalt och vänskapen mellan de tre veteranerna är rörande men den är övertygande och mycket fint spelad. Kvinnorna i filmen tycks dock finnas för att på olika sätt utveckla männens karaktärer. Inget ovanligt i och för sig när vi betar oss igenom filmhistorien men ibland blir det mer uppenbart än annars och efter snart 1000 filmer så känns det ganska tröttsamt. Jag misstänker att det får bli en feministisk filmfasta när det här projektet är slut.