Originaltitel: Laura (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Laura Laura Laura. Två och halv månad sedan jag såg dig. Minns inte mycket, som vanligt. Nån satt i badet i början, satt där och skrev maskin. En sträv, Columboaktig privatdetektiv nystar i mordet på Laura, men är det verkligen Laura som mördats? Nej, det är det ju givetvis inte. Minns golvklockan, ett hagelgevär till mordvapen, ansiktet bortskjutet - därav svårigheterna att identifiera offret. En känsla av att det är en smart film, men att den som i likhet med så mycket annat kräver en i alla fall för tillfället uppmärksam och intresserad publik.
Jimmys betyg: 2
Kommentar: Hmm, nja. Jag tänker att den här storyn hade kunnat berättats på ett mycket mer intressant sätt. Det är ett slags kammardrama i noir-stil där personporträtten är väldigt centrala vad jag förstår. Men antingen lyckas man inte skapa dessa karaktärer tillräckligt komplexa eller också är det något överspelat och krystat med dem. Hela historien kretsar kring Laura (Gene Tierny) som omges av den svala väninnan, den otrogne friaren, den paternaliske skribenten och den hårdkokte deckaren. Det hela är upplagt som ett Cluedospel som både handlar om att ta reda på vem som egentligen är mördad och vem mördaren är. Bra plot men filmen har ett slags långsamt forcerande som stör mig. Det skulle vara intressant att se en remake på den här, eller kanske se om den, för jag känner på mig att den har en hel del dolda kvaliteter.
Originaltitel: The Lost Weekend (1945) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Flaskan i ett rep hängande utanför fönstret. Bara de går snart så jag kan ta mig ett järn. Jag lurar iväg dem, jag måste vara ensam, måste ha en rackare. Sluta lägg er i. Lägg er i. Brorsan och flickvännen oroar sig för mig. Jag vill skriva min bok. Jag sätter mig här, redo för att skriva. Jag skriver titeln och vem den är skriven av, sen tar det stopp. Jag behöver en drink. Snart ska jag börja skriva. Jag ska bara ner till Nat´s först och ta en stänkare. Har inga pengar men får nog krita. Annas kan jag panta nåt, jag pantar skrivmaskinen. Nu vaknade jag på torken. BaksmälleRitz. Hang Over Plaza. Jag drar, dricker mer, hallucinerar, den gömda flaska i lampan. Nu pantar jag hennes rock, ska köpa en puffra och göra slut på mig själv. Hon övertalar mig. Jag ångrar mig, igen.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Billy Wilder skapade en vågad och nyskapande film om en alkoholiserad författare som kämpar med och mot spriten. Filmen utspelar sig under en helg där författaren Don Birnam (Oscarsbelönade Ray Milland) går genom alkoholistens alla stadier, förnekelse, lögner, storslagenhet, bakfylla, återställare, abstinens, jakten på pengar, stölder, delirium, avgiftning, självmordstankar, ånger. Det må vara koncentrerat och draget till sin spets men det skickligt och annorlunda. Jag är övertygad om att Mike Figgis har sett den här filmen innan han gjorde den mycket mörkare Leaving Las Vegas 50 år senare där Nicolas Cage bestämmer sig för att supa ihjäl sig. Riktigt så modiga var inte Hollywood på den här tiden. Förspillda Dagar slutar naturligtvis lyckligt dessvärre.
Originaltitel: Hoop Dreams (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Netflix hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Särskilt i början är redigeringen och dramaturgin strålande. Spänning i livet kopplas med spänning inför ett trepoängsskott; sitter det eller inte? Det blir nästan nagelbitarfeeling. Och det är en intressant historia rakt igenom. Uppgång och fall, skador och familjetrassel. Men det är för långt, det blir som en förlängningsperiod som följs av ännu en. Lite samma mönster, inget lag vågar riktigt sticka ut, man kör på samma taktik, samma spelupplägg. Till slut vill publiken ha action, vad som helst nu, men kom igen. Och då slutar filmen ganska abrupt tycker jag, med en hel massa epilogtext. Filmen skulle från början varit en halvtimme, men blev nästan tre timmar. Kanske skulle det passat med två timmar och under en period av sju år, så att berättelsen fått ett hyggligt slut?
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Det som från början skulle bli en 30 minuters dokumentär slutade med fem års filmande och 250 timmars material. Resultatet blev en nästan tretimmars lång basketdröm. Arthur Agee och William Gates är två unga afroamerikanska killar i Chicago som drömmer om NBA. De plockas upp av en talangscout och flyttas till en skola med helt annan socioekonomisk status än de är vana vid, St. Josephs High. Kraven är hårda och förväntningarna höga, inte bara från den gapige tränaren Pingatore utan också från pojkarnas familjer. Pojkarna splittras när en av dem flyttas tillbaka till sin gamla skola men vi får följa deras parallella utveckling genom hela high school - freshmen year, sophomore year och junior year. Filmen utvecklar sig till en skildring av både klass och etnicitet och vi får se familjer som brottas med ekonomiska svårigheter och kamrater som, påverkade av sitt ursprung, faller igenom systemet. Förutom pojkarna så är nog ena farsan den som ger mest liv och spänning åt filmen. Från en knarkande hustrumisshandlare till en nyfrälst kyrkosångare men hela tiden stöttande av sonens basketintresse. En konstig men underhållande figur. Hoop Dreams är en bra film men regissören Steve James borde nog ha dödat några fler älsklingar. Den är på tok för lång. Nåväl, en annan långkörare som är med i boken är den nio och en halv timma långa Shoah som tog tio år att göra. Men den ska vi sen annan gång.
Originaltitel: To Have And Have Not (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Hallå hallå hallå Västindien! Allå allå emliga armén! Ja, var ska man börja idag? Kanske med att omslaget är närmast identiskt med det till den förra filmen vi såg; Illusionernas Stad? Men där upphör nog också likheterna. Hur fortsätta? Med att denna filmen har samma namn som en roman av Ernest Hemingway, och att både boken och filmen handlar om att en Captain Harry Morgan skumraskskeppar? Men där verkar också likheterna sluta. I Hemingways roman handlar det om Cuba och Florida på 30-talet, i filmen är handlingen andravärldskrigsförlagd till den franska kolonin (eller var det redan då ett departement?) Martinique år 1940, närmare bestämt i huvudorten Fort-de-France. Ön styrs av tyskvänliga Vichyregimen, och inte helt oväntat finns det de som vill ändra på sakernas tillstånd i Frankrike, en rörelse som gör motstånd. Och hur fortsätta nu? Det slog mig när vi såg filmen att det finns nåt drickbart som heter Captain Morgan, men vad? Jo då, det finns en romtillverkare som heter Captain Morgan, som har tagit sitt namn efter en kapare och sedermera romtillverkare, en sir Henry Morgan som härjade i de karibiska kvarteren på 1600-talet. Känns ju inte helt långsökt att Hemingway hittat namninspiration till sin romankaraktär från den snubben, och kanske fick till och med romtillverkaren Captain Morgan draghjälp av Hemingway, då det började destilleras under Morgannamnet först 1944? Ja jösses, vem vet?
I filmen spelas kapten Harry Morgan av Humphrey Bogart, som hyr ut sig själv och sin fiskebåt till turister som vill fånga stora firrar. Dock blir han involverad i en transport av franska motståndsrörelsemedlemmar och det blir spännande minutrar där ute på havet med lampsignaler och skottlossning. Men i ärlighetens namn känns inte själva krigshistorien eller motståndsrörelseprylen särskilt framträdande i filmen, även om den såklart ligger i botten och surrar hela tiden. Istället är det relationen mellan Morgan och den unga Marie "Slim" Browning (Lauren Bacall) som fångar intresset. Det är ingen omedelbar förälskelse, tvärtom är det en del hard to get i görningen. Det är en del drickande och rökande på det lokala panget och i enorm likhet med Casablanca sitter det en pianist och klaverar i tid och otid.
Och hur fortsätter man då härifrån? Jo, direkt efter att vi sett denna filmen gick vi på något som skulle kunna benämnas en föreläsning i filmmusik/filmljud. Där fick vi lära oss att det finns olika benämningar på musik i filmer beroende på vad de har för syfte, typ. Diegetisk musik är sådan musik som karaktärerna i filmen själva hör, till exempel då när pianisten spelar ett stycke och Slim sjunger. Icke-diegetisk musik är sådan musik som ligger ovanpå, under eller var man nu vill att den ska ligga, och som bidrar till att skapa eller förstärka olika stämningar, exempelvis vid huggscenerna i duschen i Psycho. Det jag har fnulat lite på sedan dess är hur dessa två i Att Ha Och Inte Ha liksom smälts samman på ett nästan upphöjande sätt. Att det spelas på pianot så att alla hör, att det spelande pianot liksom är både diegetisk och icke-diegetisk. Egentligen kanske all diegetisk musik i en mening har spår även av icke-diegetisk, men i exempelvis Casablanca och Att Ha Och Inte Ha blir de så oerhört en del av stämningen. Vad finns det för andra exempel? Pianot, kanske? Och The Pianist. Mycket piano nu.
Jaha, hur avslutar man då? Jo, lite skvaller. Bogart och Bacall fattade tycke för varandra under inspelningen - ett inte helt ovanligt händelseförlopp i branschen - och efter ett tag skiljde sig Bogart från sin fru (den tredje i ordningen) för att leva med Bacall tills döden skiljde dem åt. Men innan det hann de göra några filmer ihop, bland annat Utpressning. Bra jobbat!
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En 19-årig Lauren Bacall gör sin första filmroll. Den 45-årige Humphrey Bogart hade säkert gjort hundra filmer innan den här. Ändå är det Bacall som står för den mest intressanta prestationen av dessa två. Nonchalant och självsäkert som om hon var född framför kameran. Lite tafatt och överdramatiskt emellanåt men ljuvligt blaséartat. Bogart är som vanligt en brummande hjälte med rättspatos. Bogart och Bacall inleder en relation i skuggan av andra världskriget. Både i filmen och privat. Och det är nog dragkampen mellan de två som fått ge filmen dess titel. Jag minns att jag funderade en del över det när jag såg den.
