Nr 866: Nashville

Originaltitel: Nashville (1975) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trodde detta skulle vara en så kallad dokumentär, kanske åt samma håll som Woodstock, och bävade därför ganska ordentligt. Men icke. Mer en föregångare till Short Cuts, om än med mycket mer musik. Ett omfattande persongalleri som väver in och ut i varandra under några dagar inför ett stort galaevent. Countryscenen i Nashville som metafor för amerikanska politiken? Kanske det. Den långsamt svepande, mässande valarbetarbilen som monotont och halvanonymt upprepar alternativa förslag och vallöften från presidentkandidaten Walker, som man aldrig får se i bild, bara höra rösten av på slutet (väl?). Stora trafikkollisionen med påföljande kaos. Intriger, deals, otrohet mellan artisterna. Rygghugg och glorifierande asskissing om vartannat. Vem vill inte synas med vem och vem måste synas med vem för att få mesta möjliga genomslag och cred? Attentatet på slutet vid kopian av grekiska templet Parthenon. Mycket musik och mycket bra musik. Allt tydligen skrivet av skådespelarna/artisterna själva. Och allt inspelat live på de ställen de filmas på. Riktigt cool film, som en grym julklapp man inte hade en aning om att man skulle få. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Robert Altman, som bland annat gett oss filmer som M*A*S*H och Short Cuts, gör här en cynisk allegori av amerikansk politik, dess hycklande normer, dess hope and dreams and values, mot bakgrund av landets 200-årsjubileum och han förlägger detta skickliga utsnitt till hjärtat av 70-talets showbusiness - Nashville. Det är ett stort galleri av färgstarka karaktärer med öden som ibland sammanfaller eller överlappar varandra. Allt till mässandet från presidentkandidaten Walkers kampanjbuss som ödesmättat snurrar runt på Nashvilles gator. Grundstoryn är en vecka i Nashville som kännetecknas av en musikfestival och en valkampanj. Detta lockar ett brett spektra av musiker, skivbolagsdirektörer, musikarrangörer, kampanjmakare, politiker och andra lycksökare och girigbukar till denna populistiska och glittriga smältdegel av amerikansk kultur. Det tycks kaotiskt och förvirrat till en början men allt lägger sig glasklart genom Altmans skarpa regi och förmåga att berätta flera historier utan att framhäva någon framför någon annan. Filmens början är en hysterisk TV-reklam för ett soundtrack till filmen Nashville där alla skådisar presenteras. Lite trevligt meta sådär. Kul att det är skådespelarna själva som framför filmens utsökta countrymusik.

Nr 719: Natt Utan Nåd

Originaltitel: Kiss Me Deadly (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: ”Remember me!” är uppmaningen som stenhårdkokte privatdeckaren Mike Hammer (Ralph Meeker) får av nyss vid vägkanten upplockade och på rymmen varande Christina (Cloris Leachman). Orden kan härledas till sonetten Remember av den brittiska 1800-talspoeten Christina Rossetti. Kvinnan vid vägkanten är livrädd, men vågar inte berätta varför. Tydligen har hon också all anledning att vara livrädd eftersom hon och Hammer kort därefter fångas in, varpå Christina torteras till döds och skickas i bil utför ett stup tillsammans med Hammer, som dock överlever. När han vaknar upp på sjukhuset tre dagar senare hopar sig självklart frågorna. Vem var kvinnan? Varför vågade hon inte berätta? Vem var det som mördade henne? Varför är hennes död så intressant för högt uppsatta människor i Washington? Hammer lägger inga fingrar emellan när han ger sig ut på tjuvjakt. Denna jakt blir allt annat än enkel att hänga med i enligt min mening, men den innehåller så roande element som knivslagsmål, popcorn slängda i ansiktet, en av filmhistoriens längsta trapprullningar, en i väggen inbyggd telefonsvarare i form av rullbandspelare, hastighetsinställda bilbomber, pool house boxing, domkraftsmord, sanningsserum, pistolskott från höften, förhörstortyr, natkingcoledänga, opera som hemmakaraoke, örfilsuppvisning av Hammer och på slutet ett magnifikt exploderande strandhus som för tankarna till Zabriskie Point. Hela upptakten och slutklämmen kretsar kring den mystiskt lysande och surrande låda (ping Pulp Fiction) som upptäcks efter en lite Twin Peaksdoftande bårhusrebus. Vad som egentligen döljer sig i lådan förblir obesvarat, men med tanke på de tre referenser - Manhattanprojektet, Los Alamos och Trinity - som ges som varning av en av de som vet, är väl kopplingen till atombombstillverkning inte helt tagen ur luften. Apropå referenser kryllar det av dem i den här rullen; Pandoras ask, som givetvis får en att tänka på filmen Pandoras Ask som också är med i boken, Lots hustru som blev en saltstod, Medusas huvud, Lasarus som väcks från de döda och Kerberos - den trehövdade vakthunden.
Jag avslutar med sista delen av Rossettis sonett, dels eftersom den är central i bårhusrebusen, men mest för att jag kanske någon gång i framtiden läser det här inlägget och påminns av de i mitt tycke finfina slutraderna, de melankoliska och välmenande orden, det nästan uppgivna men hoppfulla.

Yet if you should forget me for a while
and afterwards remember, do not grieve:
for if the darkness and corruption leave
a vestige of the thoughts that once I had,
better by far you should forget and smile
than that you should remember and be sad.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Mike Hammer är kriminalförfattaren Mickey Spillanes hårdkokta snut som återkommer i en hel del böcker och några filmer. Han är lite som James Bond skulle man kunna säga. Jag har inte läst en enda av böckerna med Mike Hammer. Och det här är första filmen jag ser vilket är en mycket behaglig upplevelse. Redan efter baklängesförtexten är jag fast. Det känns redan där som att denna film kommer att bjuda på en hel del ovanliga element. Och det är ju inte ofta som man trycker in allt från grekisk mytologi och 1800-talspoesi till ovanliga tortyrmetoder, mystiska skattkistor och apokalypstematik i samma film som dessutom är en kriminalare från 50-talet. Och det är faktiskt väldigt underhållande. Ralph Meeker som hjälten Mike Hammer är härligt sunkig och osympatisk. Tydligen finns det olika slut. Det måste jag kolla upp.

Nr 708: Natten

Originaltitel: La Notte (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Champagne på dödsbädden, eggande och synnerligen akrobatisk glasupphällardans, slentrianmässigt partymingel och plötsligt är hon där, Monica Vitti, sitter där i en trappa och läser Sleepwalkers. De äkta makarna prövar sina läppar mot varsin annan. Avståndet växer. Gryningsbekännelser. Allt är över, slut. Den avväpnande uppriktigheten som omvandlas till missförstånd i relationens instängdhet. I försöken att kommunicera förtvinar kärleken. För att verkligen illustrera vecklar hon upp ett tidigt kärleksbrev, glödande dåtid med varningar om framtidens tristess. Han minns inte ens att han har skrivit det. Nu är de där. Natten är här. I en golfbanebunker tafflar de vidare - hon allt igenom motvillig, han både döv och blind.
Nummer två i en trilogi som jag hittills tycker mycket bra om. Kan den tredje toppa? 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Antonionis uppföljare till Äventyret som vi nyligen såg har lite samma aura över sig; det är melankolisk rikemansblassé och sublim frustration. Allt utspelar sig under ett dygn där vi får följa hur den framgångsrike men intetsägande författaren Giovanni Pontano (Marcello Mastroianni) och hans uttråkade fru Lidia (Jeanne Moreau) har uppenbara relationsproblem och kommunikationssvårigheter. Det är svårt att förstå vad de vill med varandra och det vet de nog inte själva heller. Pontano dras ofrånkomligen till andra kvinnor, ett tillfälligt hångel med en patient på sjukhuset och ett mer långvarigt känslospel med dottern till en förmögen företagsledare på en fest. Slutet är lika öppet som deras förhållande tycks vara. Det känns lite märkligt men det är väl så den är, kärleken. Den böljar hit och dit, stanna eller gå, tystnad eller gliringar och så slutar det med att man ligger och hånglar i en sandgrop utan att man fattar nånting.

Nr 659: Nema-Ye Nazdik

Originaltitel: کلوزآپ ، نمای نزدیک‎‎, Klūzāp, nemā-ye nazdīk (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Robert på Bio Capitol i Göteborg och Jimmy på internet på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En av de filmer i projektet som jag gärna vill tycka bättre om än vad jag faktiskt gör. Det är definitivt ett intressant grepp; de som var med om händelsen är efteråt med och dramatiserar den. Och ibland i rättegångssalen blir det brännande när Sabzian utvecklar syftet med sina avsikter att utge sig för att vara regissören Mohsen Makhmalabaf. Men jag vet inte, det känns mest ganska utdraget tycker jag. Han har ju knappt gjort något. Han fick pengar till en taxi, under falskt namn. Jag förstår ju att själva gärningen kanske inte är det viktiga här, men det blir liksom lite uppblåst kan jag känna. Men fint berättat med cut ups och början till slutet först. Och så det lite underliga med slutet på motorcykeln, att ljudet har redigerats bort för att Sabzian tydligen omöjliggjorde för Makhmalabaf att leverera sina tänkta repliker. Ja, säga vad man vill, men säg inte vad du vill.
Jag leker med intrycket att både Man Bites Dog och David Holzman´s Diary springer i samma manege som Close-Up, men att Close-Up hamnar en bit på efterkälken.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ibland smäller det bara till när man minst anar det. Alla så kallade docufictions, dokumentärer, dramadokumentärer eller vad det nu kan finnas för något spetsas till på ett aldrig liknande sätt i den här filmen. Berättelsen handlar om hur den fattige mannen Hossein Sabzian plötsligt börjar presentera sig som den stora regissören Mohsen Makhmalbaf, (som bland annat har gjort filmen Gabbeh) och lyckas lura sig in i en familj med löfte om att han ska göra en dokumentär om dem. Han får pengar och vänskap men till slut väcks misstankarna och han polisanmäls. Det blir en rättegång där Sabzian åtalas för bedrägeri. I en lång rättegångsscen får vi höra hans berättelse om hur han genom sitt enorma filmintresse ville vara Makhmalbaf, att han ville bli sedd, uppskattad, betydelsefull och att det till slut inte ens var en roll han spelade utan hur han faktiskt kände sig som den store regissören. En intressant plot som hade varit tillräckligt intressant även om den inte hade hänt på riktigt. Nu är det ju en verklig händelse och ännu mer intressant blir den genom att vi vet att de som spelar i filmen är personerna som själva var med om händelsen. Inte bara Sabzian själv, utan även familjen Ahankah som anmälde honom för bedrägeri. I filmen medverkar även Abbas Kiarostami som har regisserat hela spektaklet och jag frågar mig samma sak som jag gjort många gånger tidigare i det här projektet - vad är på riktigt? Det här blir liksom meta-meta på ett alldeles fantastiskt sätt och jag kommer på mig själv att skratta flera gånger för att det är så bisarrt. Här har "bedragaren", de "bedragna", journalister och regissören Makhmalbaf själv faktiskt ställt upp på att dramatisera, återberätta eller bara presentera den händelse de själva var med om. Nema-Ye Nazdik testar på ett nytt sätt gränserna för vad som är sant, det är en hyllning till filmkonsten och filmens ödmjuka och förlåtande stil är mina ögon helt underbar.

Nr 637: Network

Originaltitel: Network (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: TV-bolaget UBS lider av låga tittarsiffror, och med två veckor kvar på jobbet lovar nyhetsankaret Howard Beale (Peter Finch) inför rullande livekameror att begå självmord i direktsändning nästkommande vecka. Publiktillströmningen blir exceptionell, och här nånstans, efter en halvtimme börjar jag oroa mig för att detta ska vara hela filmen. Oron visar sig vara obefogad, då detta bara är insteget till en svarthumoristisk beskrivning av hur jakten på tittare och reklampengar innehåller krokar av cynism, överlikgående, otrohet, brutna vänskapsband, fräna lögner och bittra sanningar. Beale får en egen show där han kan trumpeta ut all sin ilskna vrede och få nationens befolkning att primalskrika ut sitt livsmissnöje genom fönstret. ”I´m as mad as hell, and I´m not going to take this anymore”. I bakgrunden florerar en sierska, en ekumenisk frihetsarmé, nån slags bekännelsepräst om jag minns rätt - och det underbara är att man inte får reda på nästan någonting om dessa inslag i TV-hysterin.
En av de finare scenerna tycker jag är när den bedragna och på vippen att bli lämnade hustrun (Beatrice Straight) skriker och gråter sig till ett avstånd till sin man, för att när det har lugnat sig en smula möter honom i ett tillfälligt kav lugn och en försäkran att hon inte kommer ge upp honom så lätt. Ja, jag tycker att hon gör den bästa prestationen i hela filmen med den rolltolkningen.
Avrättningsslutet i fyra delar på skärmen knyter an till början där fyra olika skärmar visar nyhetsuppläsare. Väldigt intressant rulle så här 40 år efter att filmen gjordes och dagen efter valet i USA, där hela valrörelsen ju handlat mycket om attacker, hot och löften via TV. När vi började det här projektet var Bush den yngre president. Vi har tagit oss genom två mandatperioder med Obama och kommer eventuellt se både en och två nya amerikanska presidenter svära eden innan vi gör bokslut.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jag var två år när den här filmen gjordes. Jag har ingen aning om hur TV-branschen såg ut då. Antar att jag till och med var för liten för att titta på Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag minns Boktipset. Doktor Snuggles. Jalle, Julle och Hjulius. Jag minns de östeuropeiska animationerna. Professor Balthazar. Ofarliga och tillrättalagda. Men vad vet jag vad som pågick bakom kulisserna. Och vad vet jag vad som egentligen drog mig till TV:ns magiska värld. Jag skulle kunna skriva något om att Network var före sin tid, att det är en häcklande framtidsvision om en rutten bransch där de moraliska gränserna ständigt flyttas. Men det mest intressanta med Network är inte skildringen av giriga producenter och profiterande TV-bolag utan hur den blir en obehaglig spegel. Vi som tittar. Vi som gång på gång återvänder till de rörliga bilderna. För att underhållas, bli tröstade, för att äcklas och fascineras. Vi som föder denna industri genom vår passivitet. En anonym massa. Det är vi som är de egentliga centralfigurerna i detta skådespel (även om både Dunaway och Holden gör helt okej insatser). Mot bakgrunden av det amerikanska presidentvalet, TV-bolagens tarvlighet och det journalistiska spelet så känns filmen mer aktuell än någonsin. Det är sällan en film har varit så vältajmad.

Nr 514: Ninotchka

Originaltitel: Ninotchka (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert i rum 214 på Cambridge Hotel i Wellington, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 2

Kommentar: ”Garbo skrattar!” Så lanserades denna juvelkomedi när det begav sig, och jag antar att den frasen i första hand anspelar på den närmast outhärdliga restaurangscenen där Ninotchka (Greta Garbo) håller sig för skratt när greve Léon (Melvin Douglas) drar vitsar, men när Léon faller av stolen brister Greta ut i ett fyrverkeri av tandblottande garv och handslår bordet. Det är första, men inte sista gången Greta skrattar i den här rullen. Skrattar gör även de tre ryska män som är i Paris för att försöka sälja dyrbara smycken, de skrattar oerhört åt kapitalismen, konsumtionen, överflödet och möjligheterna att starta eget.  Det var ju inte så länge sedan vi såg Garbos genombrott i Gösta Berlings Saga. Där var hon en flicka i skymundan. I Ninotchka - som blev hennes näst sista film innan hon klev av - är hon en kvinna längst fram på scenen, men i ärlighetens namn drabbas jag inte av hennes påstådda glans, attraktion och storhet. Jag förstår att det hör till rollen som rysk och stram att vara återhållsam, men jag tycker mest att hon är stel och repliklevererande, även efter det att hon har värmts upp av den franska fria mentaliteten, kläckts och kommit ur sitt stalinistiska förtryckta skal.

Jag fnissar två gånger under hela filmen; när Greta inte vet vad en radio är och när Léon inte får inte får något visum. No visa! Annars är den finaste repliken den på slutet; ”De kan inte censurera våra minnen”. I en biroll hittar vi den gamle vampyren Bela Lugosi, känd från Mysteriet "Dracula".

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Garbos första komedi och hennes sista stora filmroll. En av de första filmerna som, förtäckt till romantisk komedi, förlöjligar både Sovjet och ryssar. Jag har ingen aning om Stalin skrattade eller grät när han såg filmen men själv orkar jag varken det ena eller det andra. Det här är bara så löjligt och klyschigt. De tre bolsjevikerna är värst. Garbo gör säkert så gott hon kan efter Ernst Lubitschs regianvisningar men jag blir varken övertygad eller underhållen. Samtidigt finns ändå den så kallade Lubitsch Touch även i den här filmen, dock inte lika explicit som i Tjuvar I Paradiset.

Nr 499: New York Dansar

Originaltitel: On The Town (1949) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Utmattande tråkigt och glättigt. Tre flottister har ett dygn på sig att göra New York medan skeppet ligger i hamn. Och de dansar sig genom allehanda muséer och andra kulturinrättningar på jakt efter kvinnor i allmänhet och Fröken Vändkors i synnerhet. Dock är det kvinnorna som är de påstridiga och initiativtagande och det bubblar av hulahulaboppbopp och det känns som att alla som är med är helt fantastiska sångochdansare, men det blir så förbenat tjoochtjim att jag går av på mitten ibland. Två bra saker; 1. Hur början och slutet knyts ihop med den bastante kranföraren som blir förbisprungen av nästa gäng permisionister. 2. Mittenakten i Gene Kellys korta tolkning av händelserna under dygnet i New York. En stor röd japanring där skuggorna speglar den med dessa mått mätt suggestiva dansen. Lite noirbalett, och jag tänker att herregud vad bra det skulle kunna vara med tanke på hur grymma dansare de måste vara. Jag bävar för alla dessa musikaler vi har kvar att se.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Det är helt sjukt vad musikaler det har gjorts. Och det är helt sjukt att så många av dessa är med i boken. Det har gjorts musikaler där man dansar, där man steppar, där man glittrar och glättar, musikaler där man sjunger alla repliker, musikaler där sångerna endast är en del i handlingen. Det har gjorts musikaler om andra musikaler, musikaler med intrig, utan intrig, musikaler med stil, utan stil och i revystil. Det har också gjorts en musikal om tre fjantiga matroser (Kelly, Sinatra och Munshin) som dansar i land i New York och har 24 timmar på sig att göra stan. Det ska hinnas med både det ena och det andra och framför allt ska de hinna ligga (även om detta naturligtvis inte sägs i filmen). Herregud, den är ju från 1949, då låg man minsann inte, även om kvinnorna är både på och villiga. Så mycket kvinnligt initiativ har jag sällan sett på film. Det höjer filmen ett litet snäpp. Liksom början och slutet. Annars kan den här filmen dansa hem. Jag undrar för övrigt om Gyllene Tider har sett den här filmen?

Nr 486: När Harry Träffade Sally...

Originaltitel: When Harry Met Sally... (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Netflix hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Smart, fyndigt, roligt, slickt och feel good. En inledande bilresa till New York med resonerande kring huruvida män och kvinnor kan vara bara vänner lägger grunden för denna romcom, som sedan via återkommande ihopspringningar jobbar sig igenom Harrys och Sallys relationsproblematik på varsina håll. Meg Ryan och Billy Crystal kompletterar varandra perfekt; Ryan med sin lite naiva sötma och Crystal med sin torra pessimism. Hur kan det vara så roligt när Crystal spottar druvkärnor på en uppvevad bilruta? Det är det i alla fall, klart roligare än orgasmscenen om jag får välja, även om den också är bra. Och slutet gott, allting gott, självfallet så.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Klassisk filmunderhållning med flera minnesvärda scener - orgasmscenen, karaokescenen, bilresan osv. Nyårsafton med Auld Lang Syne väcker särskilt starka känslor. Mest på grund av låten tror jag. Kan män och kvinnor vara vänner utan att sex kommer i vägen är den fråga som binder ihop När Harry Träffade Sally... Relationer tenderar ju att både locka och pocka och även om filmen är oerhört förutsägbar och väldigt heteronormativ så ger den både djup och innehåll till tvåsamheten som fenomen. Jag gillar det. Både Meg Ryan, romcomskådisen nummer ett, och den cyniske Billy Crystal briljerar.

Nr 345: När Lammen Tystnar

Originaltitel: The Silence Of The Lambs (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Anna i Brevåg, Lit.

Roberts betyg: 4


Kommentar: "Good evening Clarice", säger seriemördaren och kannibalen Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) milt när FBI agent Sterling (Jodie Foster) kommer på besök i specialfängelset för att försöka få Lecter att hjälpa henne med i jakten på en annan mördare - Buffalo Bill. Det utvecklas till ett spel mellan Lecter och Sterling som Lecter njuter av, och som tvingar Sterling att möta sina undanträngda barndomstrauman. Bra redan från första scenen med den uppåtkämpande pyjamasklädda lilla flickFoster i en lummig, dimmig och fågelkvittrande träningsbana. På väg mot utveckling, mot itutagande. Hopkins så lysande, så lysande som Lecter; äcklig, allvetande, beräknande, psykopatisk. Mindes scenen där FBI bryter sig in i huset som mycket bättre och tätare, som att jag faktiskt gick vilse, men denna gång var den närmast klumpig. När lammen tystnar och karaktären Hannibal Lecter föregicks av Röda Draken, från 1986. Hur jag än försöker får jag inte riktigt ihop det nystanet med remakes och uppföljare, men kanske fortsätter jag mitt sökande, kanske nästa gång jag har en god vän till middag.


Jimmys betyg: 4


Kommentar: Hannibal Lecter blev Hannibal the Cannibal med hela biopubliken efter När lammen tystnar, den enda skräckfilm som vunnit en Oscar för bästa film. I och för sig skulle jag inte kalla den en skräckfilm i ordets egentliga bemärkelse, däremot använder den en subtil, psykologisk och nervkittlande dramaturgi som är både spännande och skrämmande. Jodie Foster är mycket bra som FBI-agenten Clarice Sterling men Anthony Hopkins glänser som den smått bisarra men otäcke massmördaren och kannibalen Hannibal Lecter. Filmen blir inte bättre med åren men den ursprungliga känslan sitter kvar. När lammen tystnar är en given film i det här projektet!

Nr 329: Nosferatu - Nattens Vampyr

Originaltitel: Nosferatu: Phantom Der Nacht (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Heléne på Tängvägen 30 i Ås.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: Efter en lysande moussaka och några glas vin var det dags för den här skitfilmen. Med tanke på hur många Dracularullar som är med i boken är det fullkomligt obegripligt att den här tar sig in på listan. Allt är illa; fotot (som pendlar mellan lysande och katastrofalt - vilket gör att skillnaderna märks mucho tydligt och sänker intresset), regin, bildspråket, sammansättningen. Det blir så tråkigt och dåligt att jag funderar på att sätta tänderna i halsen på Heléne och göra processen kort för att hon ska slippa lida. Nej, den här gå fetbort.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Det finns så mycket dåligt att säga om den här filmen, det finns så lite bra. Det finns dock en hel del att tycka. Det fantastiska skuggspelet från originalet 1922 är närmast bortblåst i Werner Herzogs version. Klaus Kinski som Dracula är utseendemässigt väldigt trogen originalfilmen men övertygar inte på något sätt. Fotot är emellanåt fullständigt briljant för att sedan sluta i ett "jaha". Nästan halva filmen går innan det överhuvudtaget blir någon spänning och när Jonathan Harker (Bruno Ganz) äntligen kommer till Transylvanien och greve Draculas slott känns det nästan som att man tittar på en Mel Brooks-rulle. Hjältinnan Lucy (Isabelle Adjani) är gåtfull och uppoffrande men står nog för den starkaste prestationen - även om det tyvärr inte säger mycket. Kanske har jag sett alldeles för många Draculafilmer, tror vi har lyckats klämma in fyra stycken bara i det här projektet, för att bedöma Herzogs Noseferatu rättvist men jag har faktiskt svårt att uppbåda någon som helst feeling för den här filmen.

Nr 319: Nattvardsgästerna

Originaltitel: Nattvardsgästerna (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Gunnar Björnstrand är obehagligt bra som den tvivlande prästen med stiff upper lip. Hans pennalistsågning av Märta (Ingrid Thulin) följt av en förfrågan om hon vill följa med på biltur är djupt otäck. De första 45 minuterna är inuti kyrkan, där ses Allan Edwall med mungiporna neråt och upphöjd axel a´la Kjell Lewrén - "stationsansvarig SSK Syd". Men återigen är det fotografen Sven Nykvist som höjer en Bergmanfilm flera steg. Vad hade Bergman varit utan sina fotografer? Bilderna är så naket enkla; som ömtåliga okläckta ägg, för att citera Ernst Kirchsteiger. En liten inblick i en liten kyrka i en liten by i en liten värld med eller utan en gud.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: I den andra delen av Bergmans trilogi om Guds tystnad möter vi den bittra och tvivlande prästen Tomas (Gunnar Björnstrand) vars tro sätts under stark prövning sedan hans fru gick bort. Dessutom finns den trånande ateisten Märta (Ingrid Thulin) vars uppvaktande sätter Tomas tvivel ännu mer i spinn. Till råga på allt söker den deprimerade Jonas (Max von Sydow) prästens stöd men det hela slutar med att han skjuter huvudet av sig i rädsla för kärnvapenkrig. Allan Edwall lättar upp en aning när han glider omkring som Quasimodo i kyrkomiljöerna.  Ungefär så där ser det ut när Bergman är som allra mörkast. Den fantastiska fotografen Sven Nykvist filmar intimt och personligt och det gråa vinterljuset bidrar starkt till filmens kärva stränghet. Nattvardsgästerna är som ett torrt oblat som sköljs ner av ett alldeles för starkt och fylligt vin, som en tung huvudvärk.

Nr 291: Närkontakt Av Tredje Graden

Originaltitel: Close Encounters Of The Third Kind (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV4 Film av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: I början blir jag alldeles förvirrad av att jag tror att Richard Dreyfuss spelar den skäggige kartläsaren. När det sen växlar över till en orakad Dreyfuss i en bil på landet fattar jag inte mycket. Sen händer det mystiska saker; elavbrott, lekande ufon, tonspelande ufon, runda ufon och ufon med antenner. Dreyfuss blir besatt av att hitta en förnimmelse som visar sig vara berget Devils Tower. Allt pekar åt det hållet och efter en grundfärgsblinkande keyboardkonsert kommer de försvunna piloterna ut ur rymdskeppet. Och Dreyfuss får gå ombord. Rörande, men jag fattar inte riktigt. Jag ser den här filmen som en förgräddning till E.T och Poltergeist som kom några år senare och som jag tycker håller minst snäppet högre klass.
Det mest anmärkningsvärda i den här rullen tycker jag nog är att den gamle FranskaNyaVågenlegenden Francois Truffaut har en stor roll. Man slutar aldrig att förvånas.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Spielberg lägger med denna historia, om en vanlig människas jakt efter sanning och övertygelse, ribban och anger tonen för sina kommande filmer. Aningen för lång, kanske lite snårig och lite för svulstig men ändå en typisk Spielberg-film, både till form och innehåll. Fascinationen för rymden och vårt sökande efter mening och värde blandas effektivt samman och den visuella upplösningen på slutet känns förutsägbar men väcker ändå förundran och starka känslor, mycket tack vare John Williams musik. Francois Truffaut är den stora överraskningen i filmen.

Nr 289: Nine Queens

Originaltitel: Nueve Reinas (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på dagiset i Gettjärn.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Jag kan inte låta bli att tänka på den klassiska conartistfilmen Blåsningen när jag ser Nine Queens. Där Blåsningen känns fräsch, oväntad och steget före känns Nine Queens styltig, sömnig och några steg efter själva tittaren. Det blir så uppenbart att det ska komma en twist på slutet så det känns mer eller mindre onödigt att titta. Slalomportarna tas med vid marginal och vid målrakan med den smått pinsamma bankkraschen har publiken ledsnat och gått in i värmestugan. Visst gör både Ricardo Darin och Gastón Pauls godkända insatser som de båda bedragarna, men det gnistrar inte direkt runt stålkanterna.
Nine Queens är den argentinske regissören Fabián Bielinskys (död 2006) debut.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Etablerad bedragare lär upp nykomling i Argentiskt blåsningsdrama. Det dröjer länge innan filmmusiken vevar igång men när det händer blir det en skön dimension att vila i. För det behövs. Det mesta i den här filmen är nämligen så förutsägbart och trist att allt utöver själva handlingen blir intressant.

Nr 192: Nanook, Köldens Son

Originaltitel: Nanook Of The North (1922) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Jag orkar inte ge mig särskilt långt in i den uråldriga analysen av vad en dokumentärfilm är och inte är. Tydligt är dock att Nanook of the north lider svårt av uppenbara tillrättalägganden; bilder inifrån en igloo som är mångdubbelt större än den ser ut att vara från utsidan. Alldeles utmärkt ljus där inne också. I vad som ska verka vara en storm och livshotande tidsnöd har man i alla fall hunnit sätta upp en kamera och filma hur allt går till för att rädda sig undan döden. I sälfångarsekvensen är det lätt att hålla sig för skratt när det åks kana fram och tillbaka på isen med sprattlingar som kunde varit hämtade från WWF.
Men om man då skulle bortse från dokumentärproblematiken - vad är Nanook då? En ganska tråkig film. En smula seg, en aning upprepande och åtminstone hälften för lång.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Historien om Nanook börjar egentligen flera år tidigare. Robert J. Flaherty arbetade som mineralprospekterade i norra Kanada och hade under flera av sina resor med sig en filmkamera och dokumenterade timtals av material om de arktiska miljöerna. Dessvärre lyckades han sätta eld på alla sina negativ - 9000 meter film - med hjälp av cigarettaska. Flera år senare återvände Flaherty till de arktiska trakterna i norra Kanada för att filma igen. Resultatet blev en arrangerad dokumentär om den inuitiska jägaren Nanook och hans familj. För visst är den arrangerad, ingen har så vitt jag vet hävdat motsatsen. Flaherty har tillbringat en hel del tid med Nanook och hans familj och, med sina tidigare expeditioner i minnet, vetat precis vad han ville fånga på bild. Resultatet blev 80 minuters säljakt, fiske och igloobyggande. Ett exotiskt inslag i vår västerländska mellankrigstid. Föga intressant om man frågar mig. Kort efter inspelningen omkom Nanook och hela hans familj i en snöstorm vilket gav enorm draghjälp åt filmen tragiskt nog.

Nr 161: Natt Och Dimma

Originaltitel: Nuit Et Brouillard (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattsonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: En visuell våldtäkt. En poetisk resa i gaskammarland. Överlevande Jean Cayrols texter i kombination med dels svartvitt arkivmaterial, dels färgade tioårsenarebilder. Berättelsen om vilket enormt företag det var att uppföra koncentrationslägren; hur det till sist bara fattades människor för att fullföra projektet. En berättelse om hur döden gjorde sina första val redan på tåget dit, och sitt andra val i utsorteringen vid framkomst. Kroppar utan huvuden staplade på varandra. Gigantiska bål marmorerade med nästintill skelett. Döda, uppspärrade stirrande blickar. Grävskopor som plöjer ner berg av lik i massgravar. Och ingen är skyldig, ingen bär ansvar. Utan den tillhörande poesin hade det bara varit förfärande bilder. De lugna, mjuka formuleringarna, analyserna, gör det outhärdligt uthärdligt att titta, känna in, vilja tänka tanken att jag är Hitler, jag är lägervakten, jag är krematoriet. Förintelsen var ingen engångsföreteelse. Liknande projekt har pågått och pågår just nu, när denna blogg skrivs. En utrotningsindustri, inte bara i natt och dimma, utan även i fullt dagsljus. Och den är mänsklig.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Alain Resnais, som senare gjorde den tidigare sedda Hiroshima - min älskade var den första som behandlade andra världskriget förintelseindustri, tio år efter krigets slut då det ännu fanns påtagliga efterverkningar i Europa. Han gör det poetiskt och visuellt, blandar svartvitt arkivmaterial med egen färgfilm, hela tiden ackompanjerat av överlevaren Jean Cayrols texter och Hanns Eislers musik. Natt och dimma är en obehaglig påminnelse, ett minne man inte längre minns, en berättelse om det systematiska lidandet, den industriella döden, lugnt och metodiskt, försiktigt analyserande. Som ett uppvaknande. Ett uppvaknande från en dröm man snabbt inser inte är en dröm utan den pågående verkligheten.

Nr 153: Nationens Födelse

Originaltitel: The Birth Of A Nation (1915) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Jag tänker inte uppehålla mig något särskilt vid rasismen i den här filmen mer än att jag inte riktigt förstår varför det står överallt att filmen har rasistiska undertoner. Om en film börjar med en skylt som förklarar att hämtandet av den första afrikanen till Amerika var början på oenigheten, och sen kör hela biblioteket av nidbilder, fördomar och stereotyper i tre timmar, då tycker jag att det handlar om mer än undertoner. För mig är rasismen liksom själva ledmotivet i Nationens Födelse.
Jag blev nyfiken på varför KKK bränner kors. Enligt klanens hemsida är det en aktivitet som härstammar från Skottland (som också nämns i filmen) för att varna närliggande byar för fara, men det är också en symbolisk handling för att rena och lysa upp den kristna symbolen. KKK började dock inte med korsbränning förrän runt 1915, kanske efter den här filmens utgivning? Jag noterar också det vita fladdrande skynket i början av filmen samt de två hundvalparna, en svart och en vit - varav husse kelar med den vita och katten skrämmer iväg den svarta.
Nationens Födelse innehåller de flesta ingredienser som hittas i efterkommande särskilt krigsfilmer; tidig presentation av lyckliga familjer vars söner tvingas dra ut i krig, sista dansen innan utryckningen, soldaten i fält med fotografiet av sin älskade, de två bästa vännerna som möts på slagfältet som fiender men dör ihop, familjen hemma som får ta emot dödsbeskeden, de stora slagen, kanonerna, röken, striderna, hästarna som faller, skyttegravsscener, dagen efter när röken skingrats på fältet och den tappre soldatens hemkomst. Här återfinns även imponerande välregisserade barslagsmål, hästar som rider genom vattendrag och tjära och fjädrar.
Sekvenserna med mordet på Lincoln är fantastiska. Så kanske det såg ut, vad vet jag. Och att mördaren Booth var en känd skådis som uppträtt massor på Ford´s Theatre och hade tillträde överallt hade jag ingen aning om. Även att han enligt vissa härmade Brutus när han hoppat ner på scenen från balkongen med "Sic semper tyrannis" (Så må det alltid gå tyrannerna) var en liten överraskning. Folkbildande film det här.
När det gäller kamera och bilder räknar jag till två panoreringar - en åt höger efter 45 minuter och en tillbaka åt vänster en minut senare. I danshallsscenen rör sig kameran sakta bakåt medan dansande par svänger förbi (är inte det en klassiker?). Dubbelexponeringen i stadshuset när en tom sal fylls av människor är en fin liten bit. Små läckerbitar hittas även efter ca tre fjärdedelar när KKK-ryttare filmas framifrån i fyra korta sekvenser med en kamera som färdas lika fort som hästarna. Förutom dessa exempel är filmen helt och hållet gjord med en orörlig kamera. I slutscenerna, när det spårar ur fullständigt, kommer effekterna tillbaka och en bild av en man i bar överkropp sittande på en hästrygg åmande sig med ett svärd projiceras på en vägg. Strax efter leviterar Jesus in över den jublande folkmassan och det sista som händer är en dubbel smekmånadsscen med hav och stad(?).
Bara en väldigt sjuk hjärna kan leverera sådana scener och bara en väldigt sjuk hjärna kan dekorera alla replik- och informationsskyltar i filmen med sitt eget namn.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Nationens födelse är en av de första filmerna som presenteras i boken och därmed också en av de äldsta. Det finns något störande över gamla spelfilmer, riktigt gamla filmer alltså. Stumfilmer framför allt. Framför allt känslan av att hur långa scenerna än är kombinerat med den lilla, lilla snabbspolningseffekten så för det sällan filmen framåt i något särskilt publikfriande tempo. Man är liksom kvar och stampar på samma ställe alldeles för länge för att intresset ska hållas uppe. Kanske är det därför som Nationens födelse också är tre timmar lång... de lyckas liksom aldrig föra den till slutet. Ändå är den här filmen relativt lättillgänglig och hur långsamt minuterna än går så finns det ändå oerhört mycket som jag lyckas hänga upp koncentrationen på. Framför allt försöker jag se de långa scenerna, främst inomhusscenerna men även en hel del av utomhusexteriörerna, som porträtt, tidiga fotografier eller kanske tavlor. Sättet karaktärerna står på, rör sig och är placerade i bilden, kompositionen är så enkel men ändå skarp och berättande. Man slösar inte heller på citattavlorna vilket är ganska skönt, det lämnar mycket åt fantasin och förstärker intrycket av berättande bilder snarare än en spelfilm. Nationens födelse betraktas som den första stora långfilmsproduktionen och la ribban för kommande decenniers filmexplosion. Om handlingen och undermeningen med filmen finns massor att säga. Den historierevisionism och rasistiska ton som präglar filmen är nog det som berör mest. Betänkas bör kanske att filmen är producerad endast 50 år efter det amerikanska inbördeskriget, slaveriet var knappt avskaffat och den svarta befolkningen betraktades fortfarande i mångt och mycket som en underutvecklad ras. Det skaver en hel del när jag ser Nationens födelse och jag kan inte låta bli att undra hur stor samhällelig betydelse filmen hade när det gäller det rasistiska USA. Ändå känner jag en viss nöjdhet över att jag har fått tagit del av detta stycke av klassisk filmhistoria.

Nr 140: Nosferatu

Originaltitel: Nosferatu: A Symphany Of Horror (1922) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A.

Roberts betyg: 3-

Kommentar:

-->Tysk stumfilm som utspelar sig 1838. En filmatisering av Dracula, men utan tillstånd, varför vissa namn och platser fått andra namn i originalversionen. Bremen – Transylvanien tur och retur i lite olika hastigheter. Skarpa skuggor, oändligt långvisade replikskyltar och ett soundtrack som känns minst sagt spretigt (inte heller det verkar vara originalet). De många fotovinklarna, blodsugargrevens händer och kostym och skuggspelen är behållningen av den här filmen. Av detaljerna i handlingen förstod jag inte mycket förrän jag läste om filmen.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Vad ska man förvänta sig av tysk stumfilm från 1922? Uppenbarligen hade jag kanske förväntat mig för mycket. Bram Stokers Dracula är grundinspirationen till denna expressionistiska film med Max Schreck (skräck på tyska) som vampyren greve Orlock. Alla juridiska hotelser och stämningar och domstolsbeslut och annat från Stokers dödsbo ledde slutligen ändå bara till att rollfigurernas namn ändrades. En bra seger där. Filmen har bra förutsättningar men är periodvis långsam och seg. Effekterna skrämde säkert skiten ur folk på 20-talet men tyvärr biter de inte lika bra 90 år senare. Det gör däremot ljussättningen som i vissa scener är häpnadsväckande läckert. Och visst finns det ändå en viss charm med det styltande skådespeleriet och repliktavlorna som kommer in med jämna mellanrum.

Nr 136: Night Of The Living Dead

Originaltitel: Night Of The Living Dead (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Henrik i Hökbäck, Lit

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Finfina tagningar i början på kyrkogården. Svartvit och bårhuskall. Psychokniv med tillhörande musik. Black man down in the end. Nyinspelat material i början och slutet. Det är vad jag minns nu, måste se om den.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det svartvita fotot, det tafatta skådespeleriet och den B-filmsaktiga atmosfären gör att filmen känns äldre och mer amatörmässig än den faktiskt är. Intressant att filmen kom samma år som Rosemary's Baby som i i förhållande känns mycket mer modern. Samtidigt är Night Of The Living Dead otroligt skarp, banbrytande, iskallt saklig och till och med dokumentär i vissa avseenden. Det fantastiska fotot, de spännande kameravinklingarna och den, för tiden ganska nyskapande berättelsen, gör George Romeros zombiefilm till en klassiker i genren.

Nr 129: Nyckeln Till Frihet

Originaltitel: The Shawshank Redemption (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy hos Therese på Genvägen 56A i Östersund och Robert på Westye Egebergsgate 1C i Oslo.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Shawshank, ett blåkyligt fängelse där Andy hamnar - oskyldigt dömd (of course) för mordet på sin fru och hennes golflover. På Shawshank blir Andy polare med filmens absolut största behållning i skådespelarväg; Red (Morgan Freeman). Vissa scener med Freeman är så naturligt enkla, så avslappnade att jag känner mig på plats. På Shawshank finns också Der Warden och Der Fångvaktare. Här finns också den gamle bibliotekarien Brooks som suttit inne hela sitt liv, här finns böggänget som kallas Systrarna, här finns sofistikerad fångtrading med procentpåslag och ränta, här finns tvätteriet där ingen vill jobba, här finns kantinen med motbjudande mat, här finns de oanmälda visitationerna som blandas med tidsfördrivet.
Och här finns givetvis den långsamtgående, långsiktiga flyktplanen. Andy går bakom ryggen på flera generationers pinuppor; Hayworth, Monroe och Raquel och tar sig efter 20 år ut och ner till Mexico där drömmen om en enkel bar och båt går i uppfyllelse. Allt enligt mallen.
Nyckeln till frihet är en välformulerad och trimmad historia om åtminstone två slags friheter; den kroppsliga kontra den mentala, och hur de hänger ihop. Stephen King håller ett stadigt grepp om filmen i form av trådar som löper bakom och genom den enkla huvudhandingen. Njutningen i misären - inlåst opera genom gårdshögtalarna, ölspetsad taktjärning i solsken, biblioteksutvidgning och filmvisning. Den bäst maskerade aortan är Andys manipulering med bokföringen som till slut leder till fängelseledningens fall och Andys uppgång.
Mycket behagligt samspel huvudpersonerna emellan. En fängelsefilm med lyckligt slut, där slutscenen är ett Hollywoodskt kräkmedel av värsta sorten. Men det kommer ju inte direkt som någon överraskning.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Nyckeln till frihet är historien om den livstidsdömde Andy Dufresne (Tim Robbins) som under 20 år lär sig hur livet i Shawshankfängelset fungerar, han blir kompis med vakterna, börjar jobba åt fängelsedirektören bara för att en dag lura skjortan av hela jädra fängelset. Historien berättas av en annan livstidsdömd fånge, Red (Morgan Freeman). Det är bra, det är mycket bra till och med. Vissa prestationer är snudd på magnifika, till exempel Freeman som spelar med en häpnadsväckande tyngd och självklarhet. Robbins karaktär är rörande och finurlig och hela tiden med en botten lika djup som murarna är höga. Freeman och Robbins fascinerar och deras samspel är naturligt och känslosamt. Det är en välregisserad historia som enligt uppgift är Stephen Kings novell väldigt trogen. Tyvärr är den dock lite för tillrättalagd och standardiserad. Slutscenen hade jag kunnat vara utan.

Nr 5: Natural Born Killers

Originaltitel: Natural Born Killers (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jag gillar den här filmen, men inte så mycket som jag vill. Det är nåt som fattas i det naturliga dödandet, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Just försöket att beskriva en lust, en naturlig instinkt som handlar om att döda känns inte helt övertygande. Även om det är två traumatiserade människor som står modeller så tänker jag på Ekelöfs "det som är botten i dig är botten också i andra". Jag kan känna ett sting av nyfikenhet, men att det stannar där. En känsla av att vara på väg att hoppa på tåget, men får reda på att jag inte har giltig biljett. Fan vilken dålig liknelse.
I övrigt tycker jag mycket om alla små komiska inslag som regnar över filmen. Inslagen med hur Mickey träffade Mallory i amerikansk familjesitcomsmiljö är fantastiskt bra, med skrattmaskiner smattrande i bakgrunden. Tommy Lee Jones är en suveränt cynisk fängelsedirektör med John Cleeseinspirerat kroppsspråk. Och min favorit; Robert Downey Jr som spelar den våldskåte tvjournalisten Wayne Gale som bit för bit erövras av det djuriska i sig själv. Han får avsluta med filmens vassaste replik, när han triumferande ringer sin älskarinna Ming för att berätta att han äntligen har gjort slut med sin fru: "Lägg skumpan på kylning och fixa lite extacy så kommer jag över och rövknullar dig".

Jimmys betyg: 4 -

Kommentar: Den här filmen är paradexemplet på hur man kan göra brutalt våld underhållande. Att det är Quentin Tarantino som står för ursprungsmanuset känns inte helt främmande. Det är en fantastisk skildring av relationen mellan medier och våld i roadmovie-format. Jag gillar sitcomsatiren, växlingen mellan svartvitt och färg och den makabra löpsedelsjournalistiken men alla snabba klipp, lsd-tripper och flashiga kameraeffekter känns efter ett tag som lite för mycket effektsökeri. Öppningscenen till Leonard Cohens "Waiting for a miracle" är en klassiker. Slutscenen när den fåfänga och slemmige journalisten medverkar till den spektakulära rymningen tar lite för mycket plats för att det ska bli riktigt intressant hela vägen. Både Juliette Lewis och Woddy Harrelson gör bland sina bästa rollprestationer någonsin.