Originaltitel: Nattvardsgästerna (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Gunnar Björnstrand är obehagligt bra som den tvivlande prästen med stiff upper lip. Hans pennalistsågning av Märta (Ingrid Thulin) följt av en förfrågan om hon vill följa med på biltur är djupt otäck. De första 45 minuterna är inuti kyrkan, där ses Allan Edwall med mungiporna neråt och upphöjd axel a´la Kjell Lewrén - "stationsansvarig SSK Syd". Men återigen är det fotografen Sven Nykvist som höjer en Bergmanfilm flera steg. Vad hade Bergman varit utan sina fotografer? Bilderna är så naket enkla; som ömtåliga okläckta ägg, för att citera Ernst Kirchsteiger. En liten inblick i en liten kyrka i en liten by i en liten värld med eller utan en gud.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: I den andra delen av Bergmans trilogi om Guds tystnad möter vi den bittra och tvivlande prästen Tomas (Gunnar Björnstrand) vars tro sätts under stark prövning sedan hans fru gick bort. Dessutom finns den trånande ateisten Märta (Ingrid Thulin) vars uppvaktande sätter Tomas tvivel ännu mer i spinn. Till råga på allt söker den deprimerade Jonas (Max von Sydow) prästens stöd men det hela slutar med att han skjuter huvudet av sig i rädsla för kärnvapenkrig. Allan Edwall lättar upp en aning när han glider omkring som Quasimodo i kyrkomiljöerna. Ungefär så där ser det ut när Bergman är som allra mörkast. Den fantastiska fotografen Sven Nykvist filmar intimt och personligt och det gråa vinterljuset bidrar starkt till filmens kärva stränghet. Nattvardsgästerna är som ett torrt oblat som sköljs ner av ett alldeles för starkt och fylligt vin, som en tung huvudvärk.
Originaltitel: Pickpocket (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund och Robert på Southfork i Utvängstorp.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Franske doldisen Robert Bresson gör ett minimalistiskt inlägg och det börjar oerhört erotiskt på galoppbanan med Michels (Martin LaSalle) fumlande fingrar i smyg. Handväskespännet är behån eller jeansknappen och handen trevar innanför locket. Fortsättningen innehåller övermänniskoteorier och moraliska frågeställningar gällande rätten att stjäla; brottet som en samhällsstärkare. En mängd ficktjuvsscener, varav en, högst två, känns fräscha. Resten är ju bara markörer. Michel ömsom skriver ömsom berättar parallellt med filmens fortgång. Han vill inte träffa sin döende mor, oklart varför. Överhuvudtaget en dunkel och lite steril film. Intressant? Särdeles. Skicklig? Hualigen. Men inte så - vad ska man säga? - dunderfängslande.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Det är definitivt ingen övertydlig eller särskilt dramatisk berättelse vi får till skänks. Regissören Bresson fokuserar istället på det detaljrika, det enkla, det konkreta. Det är en lagom lång studie i ficktjuveriets ädla konst men de teoretiska diskussionerna kring övermänniskor och rätten att stjäla ligger inte helt rätt i fickan. En liten uppstickare som legat och lurat i vassen.
Originaltitel: M - Eine Stadt Sucht Einen Mörder (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Ol´ Barber House i Utvängstorp.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Redan barnramseleken i början ger en aning om att det är en kindermördare i farten. Till visseltonerna av Bergakungens sal får vi tidigt stifta bekantskap med Hans Beckert (Peter Lorre), som köper ballonger och lockar till sig barn för att mörda dem. Polisen letar och söker, men hittar ingenting, varpå stadens undre värld organiserar sig för att fånga in mördaren. Med hjälp av de lokala tiggarna som placeras ut på strategiska ställen - och i gammal grekisk antikstil där den blinde "Teiresias" ser klarast av alla - lyckas man ringa in Beckert som flyr in i nåt slags lagerhus och gömmer sig i ett förråd. Efter grundlig genomsökning hittas han till slut och förs till en inofficiell domstol där invånarna i allmänhet och de mördade barnens föräldrar i synnerhet ropar efter dödsstraff. Beckert tilldelas en försvarare som proklamerar vård istället för dödsstraff för den sjuke Beckert. Väldigt oväntat, känner jag. Tänkte att det var en nyare företeelse.
M har ett fantastiskt fint tempo rakt igenom. Användningen av glas och spegelbilder, in- och utåkningar och långa scener är mumma. I en scen kan man även se Basil Fawlty (John Cleese), hotellägaren i Pang i byggets urkaraktär; när jag tror det är gangsterbossen frågar en gammal lomhörd dam om den eller den är hemma. Påkornetkomik mitt i all eländig spänning. De sista scenerna där Beckert beskriver sina inre demoner och hur han inte kan hjälpa vad han gör är oerhört starka, otäckt berörande. En oväntat vrålstark och fängslande film. En juliklapp mitt i högsommaren.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Fritz Lang har ett antal filmer med i boken och efter att ha sett denna så kan jag förstå varför. Det var en befriande känsla att se en film från början av 1930-talet som inte fick mig att sjunka längre ner i soffan utan snarare fick mig att sitta framåtlutad för att inte missa en sekund av filmen. Bara inledningsscenen med de sjungande barnen (som Wes Craven definitivt måste ha inspirerats av när han gjorde Terror på Elm Street) vittnar om att jag kommer att få se något alldeles särskilt. Den suveräne Peter Lorre med ett minspel och en karisma lika otäck och äkta som karaktären han spelar - Hans Beckert, en mördare (och pedofil?) som lockar med stadens barn med hjälp av godis och ballonger. Det utbryter panik bland stadens invånare, polis, rättsväsende, politiker och kriminella. Alla vill ha tag på mördaren och man skyr inga medel. Den undre världens uppsökande, tillfångatagande och dömande av Beckert är lika briljant som överraskande. M är en tidlös historia, med ett fräscht kameraspråk, ett klassiskt skådespeleri och ett aldrig sinande tempo om en företeelse, lika påfallande skrämmande idag, som när filmen gjordes. Visslingen av Bergakungens Sal utan att personen syns i bild är ett oerhört intressant grepp.
Originaltitel: The Harder They Come (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert i Ol´ Barber House i Utvängstorp.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Ey´mann! Jag hade ingen aning om vem Jimmy Cliff är innan jag såg den här filmen, men hans musik ringer väldigt välbekant. Särskilt You can get it if you really want är ju för evigt våldtagen av "Jackpot takes you there!".
Cliff spelar Ivanhoe Martin, en roll baserad på vad som verkar vara en av de första rude boys på Jamaica, Ivanhoe "Rhyging" Martin, som blev ihjälskjuten av polis på Jamaica 1948.
Martin skrangelbussåker från landet till Kingston där han försöker slå igenom musikvägen genom att spela in en skiva hos en krösus som erbjuder honom 20 dollar för hela paketet. Martin tvingas acceptera, men måste till slut börja deala marijuana för att få tillvaron att gå ihop. Och det är väl här nånstans filmen verkligen skenar iväg. Martin befinner sig snart i en riktig soppa efter att ha dödat både poliser och gamla kumpaner och jagas utför klippor och genom vatten. Näst sista slutscenen länkar stark till filmen Soluppgång, som vi såg för inte så länge sedan. I övrigt är filmen fullmatad med små igenkänningskrokar; övermodet i Scarface, hierarkin i Guds stad, strandvaknandet i Robinson Crusoe, motorcykelpolismordet i Till sista andetaget och kulregnen i Bonnie och Clyde för att nämna några.
Soundtracket är helt lysande och till skillnad från exempelvis Beatlespekoralet Yeah! Yeah! Yeah! som vi såg härom veckan samspelar musiken, bilderna och handlingen i den här filmen i en helt annan division. Tar varandra framåt, inåt, igenom.
Det riktigt snygga slutet med kopplingen mellan och integrerandet av biotittandet i början av filmen och the shoot out i slutet höjer betyget till en rak fyra. Ya Mann!
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Filmen som fick icke-jamiacaner att lyssna på reggae. Soundtracket är också den allra största behållningen av den här filmen och skivan kan rulla om och om igen på diverse reggae- och soulklubbar och framför allt i mitt vardagsrum. Även om musiken lyfter och ger liv åt handlingen så snurrar soundtracket dock några varv för mycket. Jag skulle gärna ha haft fler låtar med istället för att höra samma låtar tre, fyra gånger. Reggaestjärnan Jimmy Cliff (som egentligen var mer soul än reggae) ligger bakom merparten av soundtracket och spelar även huvudrollen Ivan Martin som kommer från landet till stans slumområden med musikerdrömmar men snabbt hamnar i klammeri med rättvisan. The Harder They Come är en gangsterfilm i lågbudgetklassen med haltande skådespeleri och ett ojämnt klipparbete som gör att filmen känns ganska spretig. Trots detta har den stundtals briljanta planteringar och ett högt underhållningsvärde, inte minst genom musiken och kopplingen mellan biofilmtittandet i början och slutscenen.
Originaltitel: Las Hurdes (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube på Southfork i Utvängstorp.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Vad är det här? En studie i mänsklig geografi? Ett politiskt hån? En parodi på dokumentärfilm (fanns den ens då)? En surrealistisk konstfilm? Allt i ett? Inget av det? Oavsett definition av vad dokumentärfilm är, för det finns väl förmodligen lika många sådana som det finns viljor att definiera, så innehåller Las Hurdes flera ingredienser som brukar förknippas med dokumentärfilm; berättarröst som beskriver bilderna, lokalbefolkning i olika miljöer, för landskapet vanliga (eller ovanliga) växter och djur, typisk byggnadsstil, mat och dryck eller avsaknaden av dessa. Och vid första titten på Las Hurdes så är det så mycket som ställer sig i vägen för att jag ska kunna närma mig den; först och främst att det är en engelskspråkig version som jag inte har en aning om huruvida den stämmer överens med originalet. Vidare är bild- och ljudkvaliteten är dålig. Vad är det jag tittar på? Det finns flera saker som jag reagerar på. Givetvis åsnan som dödas av en bisvärm. Bergsgeten som ramlar ner för ett stup. Flickan som sägs ha legat still i tre dagar och som sedan påstås dö av tandbesvär. Lektionsscener där det pratas om triangelsidor. Det är så underligt, så surrealistiskt light. Jag ser den igen, läser lite på nätet. Mycket riktigt verkar det finnas åtminstone två läger; de som ser den som en dokumentär, och de som hånar de som ser den som en dokumentär eftersom de menar att Bunuel inte alls har gjort en dokumentär och det borde väl alla fatta? Det skrivs att Bunuel kletat in åsnan i honung och sen filmat den när den långsamt stickdör. Det skrivs att crewet skjöt åtminstone två bergsgetter för att kunna filma scenerna vid stupet. Det påpekas att berättarrösten inte håller sig till bilderna, att den berättar ovidkommande saker, i sammanhanget oförståeliga saker. Barnet som "dör" andas (och vid en kontrolltitt så gör det det). Varför skulle bybefolkningen gå långa sträckor för att hämta löv som de sedan ska sova på, och som i en förlängning ska förmultna så att de kan användas som gödsel i den näringsfattiga jorden. Och så vidare. Det finns hur mycket som helst. Bunuel lyckas 1933 göra en film som diskuteras i långbänk 80 år senare. Det är imponerande, och det bästa är att det känns så spännande att dyka ner djupare i den. Få tag på originalet. Läsa mer. Kanske, men bara kanske, till slut bilda mig en egen uppfattning om vad det egentligen är jag tittar på. Definiera.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Mr Buñuel gör det igen. Mannen vi har lärt känna ganska bra vid det här laget är sin vana trogen när han lägger fram ett dokumentärt konstverk som man aldrig riktigt kommer in i. Genom att osentimentalt observera och dokumentera en avlägsen bergsby, Las Hurdes, vill han att bilderna ska tala för sig själva. Samtidigt tvekar han inte ett ögonblick att använda moraliskt tveksamma metoder för att själv skapa den bild av sjukdom, fattigdom och död han vill förmedla. Vilka är egentligen personerna i filmen och vems historia är det Buñuel egentligen vill förmedla - invånarnas vardag (hur den nu är eller var) eller sin egen surrealistiska mardröm? Jag vet inte och med handen på hjärtat så är jag inte särskilt intresserad heller. Mr Buñuel börjar gå mig på nerverna vid det här laget.
Originaltitel: Who Framed Roger Rabbit? (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube på Southfork i Utvängstorp.
Roberts betyg: 3
Kommentar: En välgjord mix av människor och tecknade figurer. En rökintrig, en noirtoon - någon försöker sätta dit Roger Rabbit, men vem? Och vad har han gjort? Många celebra besökare - Musse Pigg, Snurre Sprätt och Kalle Anka, för att bara nämna några. Späckad med tjongbong i huvudet och vroomvroom genom väggar, fönster och in i soptunnor. Och jag skrattar och jag fnissar och jag gäspar och jag tänker att den här kommer hänga med länge, länge. Och jag tänker att själva arbetet och mixen är mer fascinerande än resultatet. Det verkar ändå ha varit en stor produktion. Definitivt nåt för barnbarnen.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Dunderklumpen (1974) och Säg det med en sång (1945) är bara några exempel på filmer som har blandat tecknade figurer med levande skådisar men i Robert Zemeckis tekniska crossover från 1988 fick genren en helt ny dimension. Vem satte dit Roger Rabbit? är en komisk toon noir där den försupne deckaren Bob Hoskins spelar mot det tecknade nervvraket, filmstjärnan Roger Rabbit. Det hela utvecklas till en mord- och utpressningshistoria med massor av överraskande gästspel från Toontown. Det är lustigt, underfundigt, imponerande och ibland ganska spännande men knappast särskilt berörande. Ett par timmars underhållning som ganska snabbt kan läggas till handlingarna.
Originaltitel: Kumonosu-jō (蜘蛛巣城) (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet på Southfork i Utvängstorp.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: I efterhand läser jag att detta är en förflyttning av Shakespeares Macbeth till japanskt 1400-tal. Eftersom jag inte har sett Macbeth är det ju svårt att säga nåt om det, förutom möjligen: där ser man. Spindelvävsslott, en sierska i skogen, härskare som stiger och faller, galopperande hästar, arga repliker och några riktigt sköna stridsscener - särskilt på slutet med pilarna som genomborrar Washizu (regissören Kurosawas vapendragare Toshiro Mifune). Tydligen genomfördes den scenen med riktiga pilar. Helt sjukt.
Blodets tron är inte min favorit bland Kurosawas filmer, men den håller absolut ställningarna genom även detta års rötmånad. Bästföredatumet ligger en bra bit fram i tiden.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Kurosawa tar oss med till ett dimhöljt feodalt Japan i en berättelse om ondska och godhet, om hämnd och maktlystnad. Macbeth är mallen för detta drama. Samurajen Washizu (Toshiro Mifune) är filmens stora karaktär och slutscenen när han genomborras av pilar är klassisk. Borgen på Fujis berg byggdes för övrigt av amerikanska marinsoldater stationerade på en bas i närheten. Jänkarna gillar uppenbarligen att ha ett finger med i spelet.
Originaltitel: Hold Me While I´m Naked/Color Me Lurid (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube på Southfork i Utvängstorp
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Det finns några kluriga rackare i den här boken - filmskapare som räcker fingret åt konventionella plots, inspelnings- och produktionsmetoder. Bunuel är en, Warhol en annan, Anger en tredje och nu har jag stött på George Kuchar, vars film Hold me while I´m naked tilltalar mig mycket mer än exempelvis Warhol. Det finns en lekfull distansering i den här rullen, ett dagisfniss som åmar sig mellan 16millimetersrutorna - som en dubbelt så bra Straight8-film. De regisserade regianvisningarna och inklippta omtagningarna framkallar känslan av en tvålhal såpa, gjord i skolkande hemlighet i skolkällarens labb mitt under brinnande kulturhistorielektion. Alla barnen sitter stilla i bänkarna och lär sig historia, utom Kuchar, för han är nere i källaren och duschar.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: I det här projektet får man se både det ena och det andra och jag vet inte om den här filmen tillhör varken det ena eller det andra. En 15 minuter lång 16 mm film om att göra film. Ungefär. Regissören George Kuchar spelar regissören som vill göra film med många många sexscener och Donna Kerness spelar kvinnan i filmen i filmen. Njutningsscenerna i duschen är definitivt de bästa scenerna men det finns andra fina kameralekar som exempelvis glasfilmningen där man bara anar vad som sker där bakom. Intressant men lite för pretentiöst.
Originaltitel: The Grapes Of Wrath (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet på Southfork i Utvängstorp.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: En behagligt långsam berättelse om en familjs öde under Den Stora Depressionen, i skraltig och överlastad lastbilsfart. The Joads tvingas lämna hemmet och farmen i Oklahoma och beger sig längs Route 66 mot det lovande Kalifornien. Henry Fonda gör en gnistrande Tom Joad - sonen och ledaren i familjen. På vägen hamnar sällskapet på diverse utnyttjande läger, och Tom dödar på ett ställe en vakt. Han lyckas hålla sig gömd, familjen fortsätter västerut och till sist når de fram till Farmworker´s Wheat Patch Camp, ett ställe som drivs av staten och som verkar fungera och kunna erbjuda bra arbets- och boendeförhållanden. En inte helt högervriden rulle.
Utan Fonda ingen film, i alla fall inte lika bra. Det behövs verkligen en lysande stjärna för att det inte ska bli en lite molnig tvåtimmarshistoria. Utmärkt foto och en väldans massa olika korta scener på familjebilen som kommer åkande. Tom Joads ande lever vidare - Springsteens lågmälda akustiska album från 1995, The ghost of Tom Joad, känns som en väldigt nära släkting.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Bruce Springsteen släppte 1995 sitt politiska album The Ghost Of Tom Joad med tydlig referens till Woody Guthries The Ballad Of Tom Joad från 1940 som i sin tur inspirerades av John Fords filmatisering av Steinbecks roman Vredens Druvor. Allt hänger ihop. Henry Fonda spelar protagonisten Tom Joad som tillsammans med sin familj beger sig västerut under den amerikanska depressionen för att söka lyckan. En överlastad lastbil som är på väg att kantra vid ett flertal tillfällen blir deras fasta punkt under berättelsen. Vredens Druvor är en berättelse med rötterna och hjärtat djupt i det amerikanska folket och den tragedi många tvingades uppleva under 30-talet. Mamma Joads slutord "Vi är folket - vi kommer alltid att fortsätta" klingar vidare i den amerikanska folkkulturen som bärs upp av storheter som både Guthrie och Springsteen. Fonda bär i princip hela filmen på sina axlar och han gör det på ett strålande sätt. Konservativa finansiärer som styrde filmstudion 20th Century Fox hade självklara invändningar mot filmen som inte rätt förvånande vågade ta ställning.
Originaltitel: A hard days´s night. (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund
Roberts betyg: 2
Kommentar: Regisserad Beatlemania, på väg från Liverpool till London för tv-spelning. Det är mycket spring, jage, dans, bus, dryga kommentarer och nyfikna utflykter. Och en väldans massa Beatleslåtar - gärna samma låtar flera gånger, lite som Simon and Garfunkels soundtrack till Mandomsprovet. Jag tycker om musiken, men jag ser inte hur filmen kompletterar, lyfter eller sänker den. I de flesta fall känns det bara som att "nu stoppar vi in en låt och låter Beatlarna jagas av fans eller poliser". Och i de fall Beatles står på scen är det väldigt illa synkade och enformiga musikvideor som bjuds. Det finns några lustiga scener och uttryck, men over all får den här rullen gärna ta vägen ut i soptunnan , via scengolvets fallucka. No! No! No!
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Någon beskrev den här filmen som "popfilmernas Citizen Kane". Jösses. Man häpnar ju. Andra säger att Yeah! Yeah! Yeah! förändrade musikfilmen för all framtid. Jag måste ju naturligtvis då fråga hur musikfilmen såg ut innan den här filmen. Betlarna spelar sig själva under en dag i en popstjärnas liv med intervjuer, jagande fans, dryga TV-producenter och naturligtvis den efterlängtade spelningen i TVs prime time med skrikande fans. Allt kryddat med en engelsk humor som tyvärr är av den mossigare varianten. Låtarna håller men filmen är lite väl ostämd för min smak.
Originaltitel: Flicka Och Hyacinter (1950) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Fantastiskt fint maskerad twist, och att den funkar mer än 60 år efter filmens premiär är väl ett tecken på att det fortfarande finns en spänd laddning i frågan. Denna noirnoir signerad Hasse Ekman är mästerligt komponerad med en början som avslutar, en handling som berättas genom flashbacks parallellt med nutid och ledtrådar och karaktärer som planteras och utvecklas i bästa Agatha Christiestil. Det känns naturligt att nämna Citizen Kane, både vad gäller foto och berättarteknik, men där Orwell jobbade med megafon och motorsåg laborerar Flicka och hyacinter med viskningar och sylvass skalpell. Visst gör Eva Henning ett fint porträtt av den till döden olyckliga Dagmar Brink, men främst kommer jag nog minnas konstnären Elias Körner (Anders Ek) som visar upp en anmärkningsvärt låg lägstanivå, varierat med en riktigt hygglig högsta nivå. Ibland är han så dålig att jag greppar skämskudden, och i nästa scen är han lysande med glimten i ögat. Fascinerande.
Det svarta fotot och den tryckande ovissheten naglar fast tittaren och det är först på slutet det kommer en våg av aha. Som en utmärkt novell, en svindlande dikt, en gripande sång. Alex.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Den till en början ganska anspråkslösa framtoningen får sin överraskande twist på slutet som vänder hela upplevelsen av det jag just har sett. Jag tror inte jag har upplevt detta i så många filmer tidigare. I smarta och snygga tillbakablickar försöker författaren Anders Wikner (Ulf Palme) att lösa mysteriet med Dagmar Brink (Eva Henning). Det finns tydliga referenser till Citizen Kane men Flicka och hyacinter känns mer sofistikerad och elegant, för att inte säga vågad. Om det finns någon filmpremiär jag skulle velat vara med om så är det här definitivt en av dem. Hasse Ekman var 35 år när han gjorde denna film, nummer 21 i ordningen. Produktiv kan man säga.
Roberts betyg: 4-
