Nr 880: Arvtagerskan

Originaltitel: The Heiress (1949) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Skrev ett lite längre inlägg, men det försvann. Orkar inte skriva om. Ung, vit, priviligierad, ekonomiskt oberoende kvinna, Catherine, är blyg, försynt, hämmad och väldigt upptagen med att oroa sig för vad hennes far ska tycka om hennes livsval. Fadern är änkling, burdus, onödigt hård och brutalt ärlig. Då glider Montgomery Clift in i bilden som en strålande vacker solochvårare. Han vill åt arvet, hennes. Pappan inser detta omgående och varnar dottern som naivt blundar i sin halsöverhuvudförälskelse. Pappan skjuter på vigseln och tar med dottern på Europaresa för att få henne på bättre tankar. Under tiden stabiliserar sig Clift i lyxhuset där hemma. Cigarrer och konjak, eller motsvarande. Vid hemkomst planeras det för hastigt bröllop, men fadern hotar med att ändra i testamentet, göra dottern pengalös. Då lämnar Clift skeppet, drar till Kalifornien. Catherine hjärtekrossad, och träder in i slutfasen av elektriala processen, tar avstånd från fadern som nu är sjuk och döende. Så döende att han dör. Åren går. Catherine broderar maniskt alfabetet. En dag dyker han upp igen, Clift, och vill bli tagen tillbaka. Han kan, som man säger, förklara sig. Catherine låtsas gå med i dansen. Kattans lek med råttan. Men när Clift kommer tillbaka som avtalat bommar hon igen, släcker ner och går en trappa upp. Clift står kvar utanför och bankar förgäves på dörren. Hämnden är viktig och ljuv.

Artigt och välartikulerat, särskilt första halvan. Lite sömnigt, men bra build up till ett i mitt tycke ganska lamt slut. Jag vill liksom ha ett mer fläskigt Tarantinoutbrott. Sätt nålen i skallen på honom, tre snabba skrevsparkar med stilettklackarna och sen skicka honom ut för ett stup i mörka droskan. Nope. Hon låser dörren. Ok. Grand finale.

Enorm karaktärsutveckling hos Catherine och några fina spegelscener.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Här ser vi en uppvisning i makalös karaktärsutveckling hos Olivia de Havillands naiva och lite klumpiga arvtagerska Catherine. För det första är det fantastiskt hur någon kan se både bekymrad, plågad, förälskad och förväntansfull ut på samma gång. Hur hon sedan utvecklas i både kroppshållning, röstbyte och ansiktsuttryck är definitivt värt en Oscar. Den stora behållningen för mig är just den utveckling vi får bevittna och hur hon med sin tysta och kyliga självständighet till slut, inte bara vänder sin döende far ryggen, utan också ger sin hycklande friare på båten. Låt honom stå där ute i regnet och förgäves banka på den stängda dörren. Kanske hade lite kallblodig hämnd varit uppfriskande men kalla handen är minst lika befriande.

Nr 877: Att Leva

Originaltitel: Ikiru 生きる (1952) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Watanabe, socialutskottsbyråkrat, änkling, en mumie, levande begravd under runtforslade utredningar. Stämplar och förhalar. Får läkarbesked (utan att egentligen få besked, men alla inblandade fattar): magcancer, din klocka är fem i tolv. Först chock och apati, famlar efter att känna sig behövd, särskilt hos sonen som mest tänker på arvet. Slutar gå till jobbet. Självmordsförsök, nåt slags? Kan inte. Inser: "Innan jag dör måste jag veta varför jag levt". In i handlingen vägvisare i form av Mefistofeles. Det blir till att rulla hatt nåt infernaliskt. Tivoli, striptease, utomhusrave och bluesiga barer där Watanabe till ensamt piano sjunger stillsam sorglig tårfylld klassiker; "Livet är kort". Horor och ut ur taxin för att spy. Ohållbart. Bakfyllan leder in på nytt spår, börja hänga med yngre dam från kontoret. Livfull, sprudlande, nyfiken. Nytt nyktert umgänge med te, tivoli, skridskor, bio och nudlar. Carpe diem in da house. Ny insikt: börja göra konkreta saker, hjälpa andra, vill man så går det, ingentingeomöjligt. Helt plötsligt är Watanabe död. Lite mittifilmen som i Psycho. Resten av filmen begravningsparty med flashbacks. Vad hände på slutet innan slutet? Alla undrar, pusslar, skålar och dricker. Watanabe hade inte tid att hata någon, han "skulle ju ändå dö". Rev tag i papprena på kontoret, styrde upp, fixade lekpark åt barnen, till slut. Yes we can, tycker de övriga, på fyllan. Tillbaka i kontorsvardagen mal kvarnarna lika långsamt ändå. Konformismens dämpande skynke över den som försöker sticka ut, stå upp. Men parken finns kvar. Watanabes avtryck till eftervärlden, där han satt i snöfallet och gungade, nynnande på "Livet är kort". Så enkelt. Magnifik sista sak att göra i livet.

Väldigt många slides i bildövergångarna. Säkert ett fyrtiotal totalt. Tydligen lite trademark för Kurosawa, och jag  minns nåt liknande från De Sju Samurajerna.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Att försvara byråkratin genom att inget göra, låta tiden gå, att flytta papper, varje problem och klagomål flyttas runt bland alla sektioner och avdelningar i kommunhusets invecklade och meningslösa system. Är detta en beskrivning av min egen tjänst? Skulle kunna vara men nej, det är i det sammanhang som Kenji Watanabe (Takashi Shimura) finns, en plikttrogen mellanchef som inte varit frånvarande från jobbet en enda dag på 30 år. Vardagen är händelselös, frun är avliden och relationen med sonen skaver. Visst är jobbet grått och otillfredsställande men det är ett jobb och det ska göras. En dag får han veta att han har cancer och inte långt kvar att leva. I sin dödsångest och frustration träffar han dels den dekadente Mephistoliknande skribenten som tar med honom på nattliga, syndiga äventyr, dels den levnadsglada leksakstillverkaren som får honom att skratta, att leva, att vilja leva. Men hur lever man när man snart ska dö? Är man skyldig att leva om man vet att man ska dö? Watanabe finner till slut sin mening genom att med alla medel få den stela kommunförvaltningen att faktiskt anlägga den lekpark som är så nödvändig. Det finns ett visst mått av civil olydnad i hur den fyrkantige byråkraten, tar sig an problemet och utmanar systemet. Watanabes likvaka blir en både känslosam och underhållande uppvisning i fantastisk självmedvetenhet. I takt med att kollegorna från jobbet blir fullare och fullare så blir de allt mer ärliga mot sig själva och mot varandra. "Vi bara låtsas att vi gör något." "Watanabe gjorde ju faktiskt något." Shimura är inte de stora gesternas man och han kan tyvärr ibland bli lite endimensionell i sitt uttryck men karaktären är djupt sympatisk och Akira Kurusawa har i Att Leva gjort en väldigt humanistisk film. Bilden av den döende Watanabe i lekparkens gunga är så stark och sorglig men samtidigt så levande.

Nr 839: Alice

Originaltitel: Něco z Alenky (1988) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Filmen bättre än boken! Tillåt mig jubla. Jan Švankmajer, den gamle militanta surrealisten, öppnar sin absurda verktygslåda och tolkar klassikern Alice i underlandet på ett stopmotionskruvat, animationsförvridet och pixilationsbegåvat sätt. Som tur är - för mig - läste jag boken dagen innan och kunde därför bara njuta av hur filmen både följer, avviker från och förgyller textversionen. Alice, i en uppenbart oral fas, smakar på allt som kommer i hennes väg, och hon krymper och växer och gråter och gläds i sitt förföljande av den vita kaninsekompisen. Skolbänken är the rabbit hole; för att slå sig fri från det strikt logiska kunskapsförtryck som utövas av det samhällssanktionerade utbildningsväsendet måste det unga barnet vända sig mot och penetrera själva sin utgångspunkt, som genom denna perspektivförflyttning blir individens juxtaposition. Fantasin blir ett hjälpmedel och redskap för barnet att uppnå inte bara en större förståelse för sitt inre mentala landskap, utan också och framför allt en acceptans för det oändligt oförklarliga och ologiska som utgör den omedelbara bild av verkligheten som barnet möts av vid varje givet ögonblick, men som förnekas och bortförklaras av den rationella vuxenvärlden. I drömmen är allt tillåtet, men att ta med drömmen in i det vakna ses som sinnesförvrängt, hallucinatoriskt, om det inte handlar om en putslustig sekvens där man är överens med sig själv och eventuella åhörare bredvid i kanske sängen eller vid frukostbordet att detta, detta är så långt från den verkliga verkligheten att det enda vi kan, ska och måste göra är att skratta åt det, förskjuta det, distansera oss från det, så att det inte kommer oss närmare. Vi vill under inga omständigheter få syn på oss själva. Därigenom blev filmen naturligt också ett inlägg i den då jämförelsevis ganska milda Palmemordsdebatten. Švankmajer har alltid varit tydlig med var han står i frågan. Det krävs ju ingen avancerad hjärngymnastik för att räkna ut att den stressade kaninen egentligen är på väg från Skandiahuset till tunnelbanan, eller att Alice med sin klumpiga bevishantering och irrande, vilsna personlighet är en reinkarnerad spaningsledare med dinglande revolvrar. Eller att hela rättegången på slutet är en fascinerande skicklig framtidsskildring av den ikoniskt förvirrade presskonferens som hölls i juni 2020.
Och visst finns det även i denna film en klassiker: yxan genom dörren. Kaninen ska bara in. Det placerar denna rulle i så fint sällskap som Broken Blossoms, Körkarlen, Mother India och The Shining. 

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Något från Alice. En dröm, eller en mardröm. En surrealistisk delvis, ja mestadels, animerad tolkning av Lewis Carrolls Alice i Underlandet (som jag läste första gången dagen innan denna film). Kristýna Kohoutová briljerar i rollen som Alice, både filmens berättare och huvudperson, med sin återhållsamma och avslagna mimik. Jan Svankmajers dockor är obehagligt skräckromantiska. Det skruvar till det i mig då min bild av kaninen, hattmakaren, påskharen och de andra djuren får sig en rejäl knock. Det är naturligtvis ett smart grepp av filmskaparen då det förstärker det absurda och fullkomligt ologiska i berättelsen. Filmen tycks ta ännu ett steg i det mörka undermedvetna som boken egentligen bara ger oss en föraning om. I boken uppfattar jag det som att det är Alice själv som driver berättelsen, genom sin naivitet och sin förmåga att ifrågasätta och kommunicera. I filmen känns det snarare som att hon blir jagad, tvingad till handlingar. Om boken är en bisarr men lite spännande tripp på någon hallucinogen drog så är filmen snarare en snedtändning, föreställer jag mig. Jag tror att jag gillar idén och föreställningen om samt alla referenser, inte minst populärkulturella, till Alice mer än själva berättelsen. Eller också har jag helt tappat mitt barnjag och min fantasi. Kanske är jag för vaken och formellt formad för att våga se lite djupare, inte minst i mig själv. "Du måste blunda, annars ser du ingenting", säger Alice inledningsvis i filmen. Hon har säkert rätt.

Nr 822: A Brighter Summer Day

Originaltitel: Gu ling jie shao nian sha ren shi jian (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: En sån där film till som jag bara sitter och inte förstår nåt av. Av handlingen alltså. Bara scener som rullar förbi. Vem är vem? Var är de nu? Varför säger den personen så till den personen, vad har de för relation till varandra? Det blir givetvis outhärdligt eftersom filmen är fyra timmar lång. Läser en del om den i efterhand och det verkar definitivt finnas en handling, och det ligger nåt slags otydligt skimmer över flera recensioner som handlar om sociopolitisk kontext. Kina och Taiwan. Taipei. Civilbarn och militärbarn. Gängbildning och identitetsskapande. Ensamhetens melankoli, den ungdomliga längtan efter tillhörighet. Amerikanisering; basket, Elvis, baseball. Ja, allt det där finns ju, men jag fattar fortfarande ingenting av själva handlingen. Jag antar att jag borde bli bättre på att läsa mellan rader. Men så tänker jag på exempelvis Mitt liv som hund. Totalt begriplig historia med ovanstående ingredienser. Ja ja. Det slutar i alla fall med ett tragiskt typ svartsjukemord. Verkliga händelser. Verkliga begripliga händelser, obegripligt berättade. Skulle förmodligen kunna ge den 5- om jag såg den igen och förstod, för den var ljummen och behaglig och hade ingen brådska.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Tidigt 60-tal. Kinesisk flykt till Taiwan efter den kommunistiska revolutionen. Identitetsskapande genom gängbråk och amerikansk kulturellt inflytande. 217 gang och Little Park Boys. Som gruppnamn. Baseballträn som konfiskeras. Filmstudion bredvid skolan. Smygspanar från taket. En annan sorts flykt. Kärleken. Svartsjukan. Biljardhallen. Hämnden. Den militära närvaron, armén som attraherar och skrämmer. Alla detaljer vävs fint samman och återkommer som röda trådar - provfilmningen, klockan, radion, skivspelaren, konserten, låttexterna. Det dröjer nästan hela filmen innan vapen kommer in i bilden. Samurajsvärd, kniv och hagelgevär introduceras och vi får en föraning om någonting tragiskt och olyckligt. Den inkommande tyfonen som fond. Mer och mer ödesmättat. Det är genomgående snyggt, ljussättningen och fotot. Ofta filmat utifrån och in, lite på avstånd med händelser och dialog utanför bild. A Brighter Summer Day är en mosaik av bilder, ett fotoalbum. Den är lika mycket berättelsen om ett land och en tid som om enskilda individer och miljöer och jag gillar den. Visst är den stundtals väldigt krävande, kanske för att handlingen är så subtil och kretsar kring så många personer att det blir omöjligt att sortera; Honey, Airplane, Ming, Si'r, Cat, Threads, Shandong, Lao Er, Sly, Ma, Tiger, Jade, Horsecart, Blind Man, Crazy, Zhang Zen, Chiung. En bra påskrulle där även Jesus fick vara med på ett hörn.

Nr 712: Allt Om Kärlek

Originaltitel: An Affair To Remember (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: De träffas på en oceangångare. Båda är involverade på annat håll, men de blir blixtkära och bestämmer träff om ett halvår, högst upp i Empire State Building (ping King Kong). På väg till mötet blir hon påkörd, invaliserad och dyker inte upp. Han väntar och väntar där uppe på toppen. Besvikelsen han känner. Tiden går lite och sedan ses de, av en tillfällighet. Då blir allt bra. För kärleken känner inga sådana gränser som rörelsehinder.
Egentligen en ganska spännande och kittlande historia - typ Bara En Natt - och definitivt något jag skulle kunna vara svag för, men nånting med speleriet gör att det känns så oerhört påklistrat och distanserat. Icke trovärdigt, så att säga. Och så den där sjukt obehagliga barnkören på slutet. Cheeezus. 
Det är denna rullen Meg Ryan ser innan hon skriver brev till Tom Hanks i Sömnlös I Seattle. Kanske skulle ta och se om den, så här i Alla Hjärtans Dag-tider. Eller inte.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Leo McCarey gjorde 1939 dramakomedin Det Handlar Om Kärlek. Nästan 20 år senare gjorde han en nyinspelning i Allt Om Kärlek där de komiska inslagen finns kvar i allra högsta grad men där de sentimentala reglagen skruvas upp till max. Jag såg aldrig originalet men jag tänker ändå att han kanske borde ha nöjt sig där. Allt Om Kärlek dryper av känslor och dramatik men jag blir aldrig berörd. Eller jo. Den framkallar faktiskt emellanåt vissa obehagskänslor. Och när barnkören kommer in på slutet så slår dessa känslor fullständigt bakut. Lite intressant är det dock med en vågad otrohetsaffär och visst är det en historia med ett rätt okej manus men den är samtidigt så tydligt märkbar av tidens anda. Och så är det något med den komiska ambivalensen. Kanske är det det som sänker mycket av den här filmen - humorn är så vansinnigt torr så klockorna stannar. Men samtidigt, utan den obegripliga humorn hade jag väl istället kräkts av sentimental tristess. Ja, vad ska jag säga. Om det är allt om kärlek som beskrivs i den här filmen då står jag gärna över.

Nr 701: Att Vara Eller Icke Vara

Originaltitel: To Be Or Not To Be (1942) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Carole Lombard såg vi för drygt fem år sedan i Godfrey Ordnar Allt. Då spelade hon mot sin före detta make William Powell. När hon spelade in Att Vara Eller Icke Vara var hon gift med Clark Gable. Vad det verkar som lyckligt gift, med gård och djur. En natt i januari 1942 vinner hon en slantsingling, och i potten ligger flyg istället för tåg hem. Ping Ritchie Valens och Buddy Holly i La Bamba. Lombards plan kraschar och alla ombord dör. Gable förtvivlad, men gifter om sig två gånger innan han också dör 1960, och vill då begravas tillsammans med Lombard. Vackert som en film kan man tycka, och det blev det också, i form av Gable and Lombard från 1976. Den vill jag se.
Att Vara Eller Icke Vara är riktigt rolig redan från början. Doftar Mel Brooks i det stelt överdrivna satirspelet. Film om teater. Hamlet. Roligt att sufflören hjälper till vid den kanske mest kända repliken någonsin: "To be or not...”. Roligt med förväxlingar och lite nazifars, det är ju frigörande. Väldigt roligt, tycker jag - ja nästan roligast i filmen - när Tura, utklädd till Siletsky, vallas in i rummet där den verklige och döde Siletsky har placerats i en fåtölj. Det blir som ett fantastiskt mellanrum i tiden där, hjärnan går lite i spinn och det blir spännande på riktigt hur det ska gå. Det går såklart bra. Allt löser sig till slut.
Vet inte riktigt vad det är som gör att jag inte tycker att det är bättre än vad det är, fastän jag tycker att det är bra. Det stramt makabra påminner om Sju Hertigar, och den tyckte jag väldigt bra om. Kanske bara en sån dag.
”Heil myself!"


Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vi stänger Lubitschsäcken med den tredje och sista filmen han har i boken och nu blir det faktiskt bra på riktigt. De tidigare filmerna Tjuvar i Paradiset och Ninotchka har visat prov på regissörens subtila och sofistikerade humor men det är först nu som den blommar ut. Manuset är intressant även om intrigen kan tyckas lite överdådig och genomförandet lite farsartad. Ett teatersällskap i Warszawa  blir indragna i polsk motståndsrörelse och spionage och utklädda till Gestapomän ska de försöka förhindra en nazistisk invasion av Polen. Att driva med nazism i allmänhet och Hitler i synnerhet har ofta visat sig fungera väl. Tänk t.ex. på Chaplins Diktatorn som av någon anledning inte är med i boken. Ibland kan det också vara ett rejält klavertramp som t.ex. i Mel Brooks Det Våras För Hitler. Det är för övrigt alldeles uppenbart att Brooks är influerad av Ernst Lubitsch men jag tycker nog att Lubitsch har något som Brooks saknar. Kanske är det just det som brukar refereras till som The Lubitsch Touch vad nu det är. Kanske att behålla en slags komisk värdighet, att inte passera gränsen för det snaskiga och vulgära. Att Vara Eller Icke Vara är en stilfull komedi som blev en bra början på 2018. Antagligen är jag mer tillåtande än dömande i mitt betyg men det känns roligare så.

Nr 600: Aileen Wuornos: The Selling Of A Serial Killer

Originaltitel: Aileen Wuornos: The Selling Of A Serial Killer (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 21: Den ena karaktären märkligare än den andra. Hippieadvokaten med en enda bild på väggen hemma, och det är en bild på honom själv. Hästmadamen som inte vill säga för mycket innan pengarna ligger på bordet. Hon försäkrar att det finns hur mycket som helst att berätta, och det verkar inte finnas något som motsäger det löftet när filmen rullar vidare. Rättssalsbilder varvas med filmskaparen Broomfields instant filmingsekvenser. Han försöker få till en intervju med den serimordsdömda Aileen Wuornors, men det visar sig lättare sagt än gjort. I likhet med Den Sommaren sätter den här filmen igång tankar om hur gigantiskt dokumentärfilmsbegreppet verkligen är. Well, alla vill ha en bit av kakan i denna makabra historia. Wuornors känns ju inte helt stabil, och för mig spelar det liksom ingen roll vad hon säger, jag tror inte ett ögonblick på än den ena än den andra versionen, förklaringen eller bekännelsen. Allt och inget är möjligt. I uppföljaren Aileen: Life and death of a serial killer tar hon tillbaka allt hon har sagt om att hon blev utnyttjad av de män som hon mördade. Hon hade bara ihjäl dem, helt kallblodigt. Säger hon. Rest in peace, allihopa.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Vad är det man brukar säga? Med såna vänner behövs inga fiender. Ett talesätt som beskriver den här dokumentären riktigt bra. Den dödsdömde Aileen Wuornos blir adopterad av den überreligiöse Arlene Pralle och tillsammans med rockadvokaten Steve Glazer börjar businessen. Filmen handlar egentligen mindre om Wuornos och mer om de som uttryckligen ville hjälpa henne men egentligen mest var ute efter att tjäna pengar. Nick Broomfield, ständigt med mikrofonväska och stativ, försöker avslöja adoptivmamman och advokaten men också de poliser som försöker sälja filmrättigheter till Wuornos historia. Med sitt reflekterande och rättframma arbetssätt har han bland annat influerat både Michael Moore och Morgan Spurlock. Wuornos dömdes till döden av flera domstolar för mord på sju män i Florida mellan 1989 och 1990. Hon avrättades 2002 och året efter gjorde Broomfield en uppföljare Aileen: Life and Death of a Serial Killer. Samma år gjordes även Monster med den Oscarsbelönade Charlize Theron i rollen som Aileen Wuornos. Som sagt så finns det massor av människor som har tjänat pengar på detta tragiska öde. Monster är tyvärr inte med i boken.

Nr 559: A Chinese Ghost Story

Originaltitel: 倩女幽魂 Ch'ien-nü Yu-hun (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Det är ju verkligen en humörberoende sport det här med att kolla på film. Igår var jag trött som en traktor när vi kollade den här Hong Kong-rullen, och jag är helt och hållet medveten om att jag inte gör den rättvisa med det här betyget. Men så är det, ibland stämmer inte frekvenserna. Det finns definitivt kvaliteter i filmen, i hur den berättas; det känns ovant och kanske är det så at orken inte fanns där för att hänga med i svängarna bland sjalar, spöken, besvärjelser och utrop. Det här är verkligen en av de filmer i projektet som jag skulle velat haft lite handledning inför, under och efter för att uppskatta mer. Kanske borde vi läsa på lite mer inför vissa filmer? Låta det ta lite längre tid att uppleva? Vi har hittills haft nån slags bild av att filmerna ska ses ungefär självstående och bedömas utefter det. Det är givetvis en omöjlighet, eftersom allt man sett och ser bildar grund för nästa upplevelse, men strävan har funnits där. Det är mest av allt en fråga om tid känner jag. Tid och logistik, vi är ju två om det här projektet, och det ska samsas med jobb, relationer, resor, andra intressen, årstider och livet i stort. Hade jag kunnat trycka på en knapp just nu, som skulle ta mig till Ingmar Bergmans biolada på Fårö, och att jag skulle få stanna där resten av mitt liv och bara kolla på film, läsa om film, kanske göra lite film, men att det var det jag skulle få ägna resten av dagarna åt, inget annat - då skulle jag trycka på den knappen. Och den knappen går ju faktiskt att uppfinna, skapa själv. Nåväl, i all min oförståelse känner jag att det finns mycket mycket mer i den här filmen att upptäcka och beundra. Men jag antar att det får bli när jag flyttat till Fårö.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Fantasygenren har egentligen aldrig varit min melodi. Det finns dock undantag. A Chinese Ghost Story är dessvärre inte ett av dessa. Jag försöker tränga in i filmen, bli engagerad, berörd men ju mer jag anstränger mig desto mer tappar filmen. Här blandas det friskt mellan humor, romantik, klassisk skräck och asiatiska myter a'la Hsia Nu eller Crouching Tiger, Hidden Dragon och det är uppenbart att det inte funkar för mig. I sina sämsta stunder är det som en gapig parodi på något helt obegripligt, i sina bästa stunder en visuell upplevelse i magi och akrobatik som tyvärr inte kommer till sin rätt i den dåliga YouTube-kvaliteten. Regissören Ching Siu-tung har en film med i boken och jag undrar om det kanske är en för mycket.

Nr 552: Ariel

Originaltitel: Ariel (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TriArt hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Gruvsvart, finskt, kallt, pessimistiskt, men roligt, småabsurt och hoppfullt. En stålkall nedcabbad roadmovie med stramt återhållsamma repliker, kedjerök och rå romantik. Kaurismäki är inte den bästa actionscenregissören, men som tur är finns det bara ett fåtal sådana tillfällen i filmen. En film om det uraliska livet på luffen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Min finska favoritregissör Aki Kaurismäki har tyvärr bara en film med i boken. Egentligen är hans filmer väldigt lika varandra så det kanske räcker. Ariel sammanfattar dessutom Kaurismäkis filmskapande på ett väldigt bra sätt. Gruvarbetaren Taisto blir i början av filmen arbetslös. Hans kamrat skjuter sig på toaletten efter att han har lämnat en amerikansk cabriolet till Taisto. Utan att lyckas få upp taket kör Taisto mitt i den smällkalla vintern till Helsingfors där han blir rånad, checkar in på ett härbärge och raggar upp parkeringsvakten Irmeli. Han lyckas, efter att ha försökt ta tillbaka sina pengar från rånaren, hamna i fängelse. Där träffar han Mikkonen och tillsammans rymmer de. Efter att ha blivit blåsta av ett kriminellt gäng och Mikkonen dör så lämnar Taisto och Irmeli landet på fraktfartyget Ariel. Kaurismäki använder sig av enkla och klassiska lösningar men det gör ingenting. Det är rakt, kompromisslöst och ärligt. Den svarta humorn omsluter varje scen, varje replik. Även om hans filmer på ytan är dystra, fåordiga och andas en meningslöshet så finns det ändå en slags kärleksförklaring till karaktärerna, till människorna i samhällets utkanter. Det gillar jag.

Nr 540: Att Ha Och Inte Ha

Originaltitel: To Have And Have Not (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Hallå hallå hallå Västindien! Allå allå emliga armén! Ja, var ska man börja idag? Kanske med att omslaget är närmast identiskt med det till den förra filmen vi såg; Illusionernas Stad? Men där upphör nog också likheterna. Hur fortsätta? Med att denna filmen har samma namn som en roman av Ernest Hemingway, och att både boken och filmen handlar om att en Captain Harry Morgan skumraskskeppar? Men där verkar också likheterna sluta. I Hemingways roman handlar det om Cuba och Florida på 30-talet, i filmen är handlingen andravärldskrigsförlagd till den franska kolonin (eller var det redan då ett departement?) Martinique år 1940, närmare bestämt i huvudorten Fort-de-France. Ön styrs av tyskvänliga Vichyregimen, och inte helt oväntat finns det de som vill ändra på sakernas tillstånd i Frankrike, en rörelse som gör motstånd. Och hur fortsätta nu? Det slog mig när vi såg filmen att det finns nåt drickbart som heter Captain Morgan, men vad? Jo då, det finns en romtillverkare som heter Captain Morgan, som har tagit sitt namn efter en kapare och sedermera romtillverkare, en sir Henry Morgan som härjade i de karibiska kvarteren på 1600-talet. Känns ju inte helt långsökt att Hemingway hittat namninspiration till sin romankaraktär från den snubben, och kanske fick till och med romtillverkaren Captain Morgan draghjälp av Hemingway, då det började destilleras under Morgannamnet först 1944? Ja jösses, vem vet?
I filmen spelas kapten Harry Morgan av Humphrey Bogart, som hyr ut sig själv och sin fiskebåt till turister som vill fånga stora firrar. Dock blir han involverad i en transport av franska motståndsrörelsemedlemmar och det blir spännande minutrar där ute på havet med lampsignaler och skottlossning. Men i ärlighetens namn känns inte själva krigshistorien eller motståndsrörelseprylen särskilt framträdande i filmen, även om den såklart ligger i botten och surrar hela tiden. Istället är det relationen mellan Morgan och den unga Marie "Slim" Browning (Lauren Bacall) som fångar intresset. Det är ingen omedelbar förälskelse, tvärtom är det en del hard to get i görningen. Det är en del drickande och rökande på det lokala panget och i enorm likhet med Casablanca sitter det en pianist och klaverar i tid och otid. 
Och hur fortsätter man då härifrån? Jo, direkt efter att vi sett denna filmen gick vi på något som skulle kunna benämnas en föreläsning i filmmusik/filmljud. Där fick vi lära oss att det finns olika benämningar på musik i filmer beroende på vad de har för syfte, typ. Diegetisk musik är sådan musik som karaktärerna i filmen själva hör, till exempel då när pianisten spelar ett stycke och Slim sjunger. Icke-diegetisk musik är sådan musik som ligger ovanpå, under eller var man nu vill att den ska ligga, och som bidrar till att skapa eller förstärka olika stämningar, exempelvis vid huggscenerna i duschen i Psycho. Det jag har fnulat lite på sedan dess är hur dessa två i Att Ha Och Inte Ha liksom smälts samman på ett nästan upphöjande sätt. Att det spelas på pianot så att alla hör, att det spelande pianot liksom är både diegetisk och icke-diegetisk. Egentligen kanske all diegetisk musik i en mening har spår även av icke-diegetisk, men i exempelvis Casablanca och Att Ha Och Inte Ha blir de så oerhört en del av stämningen. Vad finns det för andra exempel? Pianot, kanske? Och The Pianist. Mycket piano nu.
Jaha, hur avslutar man då? Jo, lite skvaller. Bogart och Bacall fattade tycke för varandra under inspelningen - ett inte helt ovanligt händelseförlopp i branschen - och efter ett tag skiljde sig Bogart från sin fru (den tredje i ordningen) för att leva med Bacall tills döden skiljde dem åt. Men innan det hann de göra några filmer ihop, bland annat Utpressning. Bra jobbat!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En 19-årig Lauren Bacall gör sin första filmroll. Den 45-årige Humphrey Bogart hade säkert gjort hundra filmer innan den här. Ändå är det Bacall som står för den mest intressanta prestationen av dessa två. Nonchalant och självsäkert som om hon var född framför kameran. Lite tafatt och överdramatiskt emellanåt men ljuvligt blaséartat. Bogart är som vanligt en brummande hjälte med rättspatos. Bogart och Bacall inleder en relation i skuggan av andra världskriget. Både i filmen och privat. Och det är nog dragkampen mellan de två som fått ge filmen dess titel. Jag minns att jag funderade en del över det när jag såg den.

Nr 503: Adams Revben

Originaltitel: Adam's Rib (1949) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A

Roberts betyg: 3

Kommentar: Rättegångsdrama! Könsroller och perspektiv! Konflikter på jobbet som tas med hem till sängkammaren och vice versa! Ett sätt att vända på steken är att be juryn tänka sig att parternas roller är omvända - om han var en kvinna och om hon var en man, hur hade ni tänkt och dömt då? Ett sätt att illustrera detta som filmskapare är att dubbelexponerat klä på Hepurn och Tracy nya omvända kläder, frisyrer och rörelser. Lagen är lagen, därmed basta!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det är mycket genus nu. Det äkta paret Spencer Tracy och Katherine Hepburn spelar här det gifta advokatparet som tar sig an två sidor i en rättegång. Manuset är skrivet av Tracys och Hepburns kompisar, det äkta paret Ruth Gordon och Garson Kanin, så det är en riktig familjefilm kan man säga. Ruth Gordon vann för övrigt en Oscar för sin skådespelarinsats i Rosemary's Baby, en helt annan familjefilm. Adams Revben problematiserar på ett fräscht sätt olikheterna/likheterna mellan könen och de långa tagningarna ger skådespelarna stor möjlighet att på ett lekfullt, ofta överdramatiskt och ibland löjligt, sätt spela ut karaktärerna mot varandra. Jag vill gärna ge den ett högre betyg för den feministiska och nyskapande hållningen men tyvärr känns den emellanåt lite för tråkig. 

Nr 488: Arizona Junior

Originaltitel: Raising Arizona (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV3/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: En del roliga scener, exempelvis de med den vrålåksburne skalpjägaren som skjuter och granaterar allt som andas. Små instick med ironidoftande sekvenser, exempelvis de sladdande polisbilarna, de multiskottlossande biljakterna, de skrikande brödrakumpanerna. Men annars? Tråkig, ihålig, tunn. Lätt den svagaste Coenfilm jag sett, och tycker väl helt enkelt inte att den hör hemma i boken. Fotografen Barry Sonnenfeldt har även plåtat Big och den nyligen sedda När Harry Träffade Sally.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En av bröderna Coens tidiga filmer spm inte alls når upp till samma nivå som deras senare alster, exempelvis Big Lebowski, No Country For Old Men eller den tidigare sedda Fargo. Rånaren McDunnough (Nicholas Cage) bestämmer sig för att lämna den kriminella banan och gifter sig med polisfotografen Edwina (Holly Hunter). De upptäcker att de inte kan få barn och på grund av McDunnoughs kriminella förflutna får de heller inte adoptera. De stjäl således ett barn från en kull med femlingar som stans möbelkung Nathan Arizona lyckats få. När de därefter får oväntat besök av två kåkfarare på rymmen så kommer familjelyckan lite ur balans. Så att säga. Coens signum är att berätta mörka och överdrivna historier med en hel del ironi och absurd humor men i Arizona Junior har man inte riktigt hittat formen. Det fnissas lite här och var men det blir aldrig kul på riktigt. Det känns snarare krystat och hysteriskt. Tyvärr. Men tanken var god.

Nr 485: Abre Los Ojos

Originaltitel: Abre los ojos (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Netflix hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Här gäller det att hänga med i svängarna. Drömmar i drömmarna visar sig vara drömmar i framtiden. Om det inte bara är en dröm, vill säga. Efter en stark öppning vässas intresset för hur den här säcken ska knytas ihop, men jag är osäker på om den nånsin knyts ihop? Efter filmen sitter jag lite med känslan att budgeten tog slut, både i manus och produktion. Jag ser framför mig en stor metamixer där ett par guldfiskar häller ner filmer som Elefantmannen, Matrix, Memento, Fight Club och Doktor Caligari. Fiskarna drar igång på full effekt och går och tar ett par ordentliga shotbrickor. När de kommer tillbaka häller de upp mixerinnehållet i en rostfri pastejform, skickar in i ugnen på 225 grader i nån halvtimme, tar ut, låter svalna på galler, skivar och lägger upp på salladsbädd på handvrängt silverfat. Rätt ut i matsalen där gästerna har försvunnit! För de var en dröm! Eller hade guldfiskarna bara dåligt minne? Ingen får nånsin veta, eventuellt. Vad som döljer sig bakom masken är en ny mask, och en till, och en till.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: En gåtfull Lynchisk historia som för tankarna till filmer som Mulholland Drive, Matrix och Total Recall. Det börjar med att César (Eduardo Noriega) en självgod, förmögen och rätt osympatisk kille träffar sin drömtjej Sophia (Penelope Cruz). Dagen efter råkar han ut för en olycka och blir svårt vanställd. Plötsligt vaknar han upp inspärrad och anklagad för mord. Där någonstans blir filmen en paranoid gåta som på ett helt oförståeligt, men ändå ganska smart, sätt blandar dröm och verklighet, skapade minnen och erfarenheter. Vad har hänt och vad har inte hänt? Det gjordes en amerikansk nyinspelning några år senare, Vanilla Sky, med Tom Cruise i huvudrollen.

Nr 430: Apus Värld

Originaltitel: Apur Sansar অপুর সংসার (1959) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Tågintro igen, som jag har för mig att det var även i den andra filmen. Apu är ensam, utan familj - dags att skaffa egen. En väns kusin, Aparna, ska gifta sig och Apu får hänga med på bröllopet, men det visar sig att brudgummen inte har alla kryddor i curryn, så Apu hoppar in och gifter sig med Aparna, mest för att "göra något nobelt". Det funkar dock bra brudparet emellan, trots tom peng pung, men monsunen kommer igen - denna gång i form av att Aparna dör i barnsäng. Apu drar, han drar land och rike runt medan sonen får växa upp på hemmaplan utan sin far. De återförenas på slutet när sonen är i ungefär samma ålder som Apu var när vi först lärde känna honom. Cirkeln sluten, en generations öde och utmaningar berättade genom en pojke, kille, man.
Även i denna film är bilderna behagliga, ett lugnt och sparsamt tempo. Men det biter inte riktigt tag på samma sätt som särskilt den första filmen i trilogin. Och när Apu spelar flöjt, vilket han gör vid åtminstone två tillfällen, är det så illa synkat och så in i Bengalen otrovärdigt så jag nästan pinas ihjäl. Fantastisk underhållning!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Satyajit Ray avslutar sitt epos om den bengaliske pojken Apu på ett inte lika storartat sätt som han inleder trilogin. Den autentiska känslan som präglade första filmen är här helt borta tyvärr. Därmed inte sagt att det är en dålig film. Verkligen inte. Apu, som i den här filmen spelas av Soumitra Chatterjee, är nu en ung man med författardrömmar som lever fattigt i utkanten av Calcutta. Hans vän förläggaren Pulu tar med honom på sin kusins bröllop där det slutar med att Apu och kusinen gifter sig. Den blott fjortonåriga Sharmila Tagore som spelar Apus hustru Aparna står för filmens absolut bästa rollprestation och hen blev sedemera en stor indisk skådespelerska. Nåväl, äktenskapet blir lyckligt men ingen Apu-film utan dödsfall och när Aparna dör i barnsäng så är det ganska väntat. Barnet överlever och växer upp hos svärföräldrarna medan Apu ger sig av, förkrossad och död i själen. Och där har vi då filmens andra dödsfall. Som aldrig riktigt kommer utan slumpen räddar Apu från att begå självmord genom att ställa sig framför tåget. Och så tåget ja, den sammanhängande länken i hela trilogin, den centrala symboliken som får representera separation och frihet men även förändring och förlust. Naturligtvis slutar hela historien lyckligt, något annat torde väl vara otänkbart. Det blir trots allt en genomsnittlig svag fyra för hela trilogin som gav helt nya filmupplevelser. Apus tvärflöjtspelande saknar till exempel motstycke i någon annan film jag har sett. Tack för den, Ray!

Nr 419: Allt Om Eva

Originaltitel: All About Eve (1950) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Börjar med utdelning av pris vid Sara Siddons Award - en vid den tiden påhittad teatergala, men som två år senare startades på riktigt i Chicago. Ironiskt nog har Bette Davis, som spelar scendivan Margo i Allt Om Eva tilldelats och mottagit en heders-Siddons Award. Vad som måste anses vara en ordentlig pik i showbiz mellangärde från manusförfattaren - prisceremonierna - hindrade inte en av filmens huvudrollsinnehavare att sova med fienden. Mycket talande för filmen och för vad den kritiserar.
Nåväl. Prisceremoni och freeze frame. Historien bakom de bistra minerna i publiken spelas upp i en drygt två timmar lång tillbakablick. Den från början så oskyldiga Eve (Anne Baxter) visar sig ha en grandios plan i bagaget, en plan hon också fullföljer till punkt och pricka. Knivar i ryggen, gå över lik, do what it takes, dubbel -och falskspel. You name it. Efter en hel del bra dialogscener - speciellt när Bette Davis är inblandad - och ett långsmat maktskifte (lite likt det i nyligen sedda Betjänten), är vi tillbaka vid freeze framen i början och då är givetvis bilden av den vackra, nätta Eve helt förändrad. Och visst får hon själv smaka på sin egen medicin i Enter The Dragon-slutet med spegelbilderna.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Nominerad till 14 Oscar, belönad med 6, så är förväntningarna höga på denna klassiker om livet i showbiz. Filmen, regisserad av Joseph L. Mankiewicz, börjar med en gala av något slag och i likhet med Citizen Kane (manus av Mankiewiczs brorsa Herman) så fortsätter filmen genom tillbakablickar för att slutligen landa i början igen. Den unga skådespelerskan Eva (Anne Baxter) charmar skjortan av den berömda aktrisen Margo (Bette Davis) och hennes vänner. Genom lögner, falskspel och en hel del drama nästlar sig Eva in i showbusiness och börjar långsamt ta över den åldrande Margos roll på skådespelarmarknaden. Kan man göra vad som helst för att bli känd är en berättigad fråga när jag ser Allt om Eva. Uppenbarligen. Showbusiness och kändisskap känns på något sätt lika korrupt och fullt av ärelystnad nu som då. Mycket av filmen kretsar kring de starka kvinnokaraktärerna och det är särskilt kul att filmen uppfyller Bechdeltestet. Spännande också att Marilyn Monroe dyker upp i en biroll.

Nr 416: Aska Och Diamanter

Originaltitel: Popiół i diament (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: En polsk James Deanrulle signerad regissören Andrzej Wajda som vi träffar för första gången. Svartvitt, rörigt och obegripligt. Det är slutet av andra världskriget i alla fall, så mycket förstod jag. Jag får lite samma känsla som när jag såg Blow-Up för inte så länge sedan. Då förstod jag ingenting, men efter att ha fått guidning av kommentatorspåret vid en andra titt öppnades ögonen. Tyvärr tror jag inte på samma uppenbarelse med Aska Och Diamanter. Den får helt enkelt förpassas till arkivet med en lättnadens suck. Två scener håller sig kvar:
1. Den enorma matsalsduken som ganska långsamt dras undan och tar med sig porslin, glas, mat och ljus i djupet.
2. Den tydligen berömda  och hyllade slutscenen när huvudkaraktären Maciek (Zbigniew Cybulski) skottskadad och på gränsen till galen tar sig över ett fält är ett skrattbränsle och en studie i överspeleri.
Hoppas att de andra två Wajda-filmerna i boken håller högre klass.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Andra världskrigets sista dagar. Polen är befriat. Men från vad egentligen? Maciek är medlem av motståndsrörelsen som får i uppdrag att mörda någon. Oklart varför. Ja, det mesta i den här filmen är ganska oklart.  Svartvitt polskt sömnpiller som klarar sig tack vare fotot, framför allt mot slutet. Jag vill minnas att det var en scen som jag gillade men jag minns inte vilken. Eller vad den handlade. Eller varför jag gillade den. Nja, det är mer aska än diamant över den här rullen men tydligen var den polska filmen något att räkna med under den här perioden. Nåja, vi får väl se när vi ser Wajdas andra filmer som är med i boken. 

Nr 413: Alphaville - Ett Fall För Lemmy Caution

Originaltitel: Alphaville: Une étrange aventure de Lemmy Caution  (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jean-Luc Godard minsann. Det var ett tag sedan nu - två filmer har vi sett tidigare av denne franske kameleont: Leva Sitt Liv och Till Sista Andetaget. Alphaville känns som en surrealistisk sci fi noir. En framtidsstad någonstans i universum. Hemlige agenten Lemmy Caution (Eddie Constantine) - som för övrigt verkar vara något slags fransk Beckkaraktär - kommer dit för att leta efter professor von Braun. En dator styr hela Alphaville där kärlek och känslor är förbjudna. Lemmy Caution skjuter från höften och bemöter det totalitärkontrollerade med poesi. "Ingen  har levt i det förflutna och ingen kommer leva i framtiden". Tankarna går till Djuren Gör Revolt, Metropolis och George Orwells roman 1984. Datorrösten - Alpha 60 - gjordes av en man med röstgenerator, vilken ersatt hans cancerförstörda struphuvud. Låter ungefär så läskigt som det låter.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Vi vet att vi befinner oss i en stad som heter Alphaville men vi vet inte var den ligger eller i vilken tid. Eller om det ens är en stad. Det kan ju lika gärna vara ett land. Eller en planet. Agenten Lemmy Caution kommer till detta märkliga ställe för att utföra ett hemligt uppdrag. Jag fattar inte riktigt vad men det verkar handla om att han ska döda en professor von Braun. Varför vet jag inte men jag gissar att han ligger bakom det totalitära styret i Alphaville där känslor och kärlek är förbjudet. Caution irrar ganska planlöst omkring till en datorröst som rapar upp en massa poetiskt strunt. Jean-Luc Godard lånar friskt från både sci fi-genren och amerikansk film noir. Resultatet blir en rätt ointressant och svårbegriplig historia som bland annat har inspirerat den klart bättre Blade Runner.

Nr 412: Akira

Originaltitel: アキラ (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Neo-Tokyo 2019 efter ett massförstörelsekrig som förändrat hela världsbilden. Motorcykelgäng rivaliserar, det sprängs grejer nästan hela tiden. Jag fattar noll av handlingen, tror att filmen ska vara 1 h 12 min och ser inga problem med att det snart ska ta slut, men det visar sig att den är 2 h 4 min. Bedrövelse, mer sprängningar och motorcykelåkning. Och enorma mentala krafter. Regissören Katsuhiro Otomo gjorde Mangaförlagan, på nätta 2182 sidor. Inte min påse det här, måste nog sjunka ner lite längre i animeträsket.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Akira är en orgie i animationsvåld  och enligt boken ska handlingen vara bedrägligt enkel. Jo, jag tackar. Bedrägligt var ordet. Jag har aldrig förstått mangagenren och gör det inte mer efter detta nätta tvåtimmarsäventyr med undergångstema. Det här är definitivt en film för fansen, inte för mig. Akira harakiri.

Nr 395: Aliens - Återkomsten

Originaltitel: Aliens (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Inte alls samma krypande skräckkänsla som i föregångaren, men det var tydligen inte meningen heller. Här snackar vi Marinkåren med stort M - vad fan de nu har i rymden att göra. Nu är det antiterror motherfuckers. Vapenporr och strama led, en bullrig svart man som tuggar cigarrer, en latinobutch, en syntetisk besättningsman och en företagsrepresentant med en minst sagt dold agenda. Bara för att nämna några av karaktärerna. Och så Ripley då förstås. Tyngd och trängd av minnena från senaste rymdäventyret följer hon med på uppdraget. Det blir lite Utan min dotter efter att hon hittat en enda överlevande, lilla Newt. Lilla tysta, smutsiga, smarta och modiga Newt. En ny liten docka att ta hand om. Vietnam. Extremt vapenstarka styrkor går in i en terräng de inte känner eller behärskar. Överraskas av fiendens lokala anpassning. Skjut hur mycket du vill, jag dyker upp bakom dig, under dig, inuti dig. Väldigt underhållande med alla oneliners som varannan gång är helt oförståeliga och varannan gång riktigt dåliga. Men monstren är fina och passningarna till Kubricks År 2001 - Ett Rymdäventyr och The Shining (i alla fall i Director´s Cut) kan man flina åt. Bitch.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: 57 år senare. Ellen Ripley (Sigourney Weaver) hittas som ensam överlevande från skeppet Nostromo. Traumatiserad efter händelserna i Alien har hon svårt att förklara vad som egentligen hände. Dessutom får hon veta att planeten LV 426, där de hittade rymdmonstret, har blivit koloniserad. So far so good. Sedan börjar eländet. Kontakten med kolonin bryts och Ellen börjar fatta misstankar. Tillsammans med en pluton marinkårssoldater, den ena värre och mer patetisk än den andre, beger de sig till planeten och kriget kan börja. Ellens moderskänslor väcks till liv när hon till varje pris ska rädda den enda av kolonins överlevande, den lilla flickan Newt (Carrie Henns enda skådespelarroll). Öga mot öga med modermonstret. Bitcharnas kamp. James Cameron, Terminator och Terminator 2-regissören, matar på med allehanda vapen och krigsklyschor i denna film, som enligt boken sägs vara en av filmhistoriens bästa uppföljare. Kiss my fucking ass, bitch. Den här ger inget som helst mervärde till Alien-sagan. Monstren kanske är lite snyggare och mer avancerade men annars är det emellanåt snudd på pinsamt. Högt tempo gör att de närmare 150 minuterna ändå går riktigt fort. Det är skönt.

Nr 393: Apornas Planet

Originaltitel: Planet Of The Apes (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regemenstgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Tidsdilatation. Hisnande. Och hur superbt det används i detta kostymdrama där John Chambers sminkat sig själv till parkettplats i filmhistorien. Regi av Franklin J. Schaffner som ligger bakom både Papillon och Patton. Vapenkramaren Charles Heston landar efter en riktig långkörare med sin rymdfarkostbesättning i vattnet på vad som till sist visar sig vara postapokalyptiska jorden. Ombytta roller; människoburar vaktas av apor. Filmen sen ett nästan deckarredogörande pussel - hur och när och vem vet mest? Orangutanger, schimpanser, gorillor hierarkirerar. Varför dölja de arkeologiska grottfynden? Och vad är The Forbidden Zone? Rättegång, gevär och korruption. Har vi inte kommit längre? Det är ändå 3978. Tankekittlande och stundtals riktigt homoerotiskt. Inspelad i Kalifornien och Arizona. Efter en roman av faktiskt fransmannen Pierre Boulle, som även skrev boken som blev filmen Bron Över Floden Kwai.  

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: En expedition sänds ut i rymden och ser förvånansvärt välkammade ut när de vaknar efter en drygt 2000 år lång resa. På grund av tidsdilatationen uppfattar de själva resan bara som 18 månader. Krasch i vattnet på en mystisk planet. En kort vandring genom ett öde klipp- och ökenlandskap och glädjen när de hittar en liten växt vilket tyder på att det finns liv på planeten finner inga gränser. Intressant med tanke på att de faktiskt kraschade i en sjö vilket i sig är tecken på liv. Nåja, våra vänner hamnar därefter i trubbel med aporna som verkar styra planeten. Några dör, någon lobotomeras men machokaptenen Taylor (Charlton Heston) tas till fånga som ett experimentobjekt. Okej, det är skapliga apkostymer och en intressant story men när jag väldigt långt in i filmen plötsligt inser att det faktiskt är Jorden de har återkommit till så förstärker det den positiva upplevelsen.