Nr 761: Ivan Den Förskräcklige Del 1 Och 2

Originaltitel: Иван Грозный (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Teatraliskt och kostymerat till tusen. Konflikter och maktspel i Ryssland på 1500-talet. Långa intensiva blickar, allseende ögat, förgiftade drycker, politiska brutna löften och familjefejd. Första delens avslut är magnifikt med enorma mängderna människor som knäböjer i ringlande led och ber Ivan att återvända till Moskva. Det gör han i del två och i den bjuds också en flashback från Ivans barndom där hatet mot bojarerna planteras i och med föräldrarnas död. Och så plötsligt färg mot slutet i ca 20 minuter i nåt slags ryskjapanskt operarave, men sedan tillbaka till svartvitt. Några verkligt snygga scener när Ivan dominerar jordklotet, världen, med sin skugga. Känns så oerhört genomtänkt och fullträffande. Lönnmord på slutet också tror jag? Fel snubbe knivas, Ivan lever! "Ingen ska få skada Ryssland". Word. 

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Alltså kragarna! Och hattarna! Kostymören har verkligen inte sparat på krutet för att göra det ryska 1500-talsmodet rättvisa. Eller orättvisa. Vad vet jag? Ivan den IV var den förste som tog sig titeln tsar, kejsare. Ingen dålig självpåtagen titel där inte. Det gillas inte av alla, särskilt inte av bojarerna som känner sig utmanade och smider planer i skuggorna om både det ena och det andra. Det är verkligen inte mycket man fattar av rysk politik på den här tiden, vilka är kompisar med vilka, vem är fiende, vem är vän, vilka krigar man mot och varför? Det som däremot tycks ha varit oerhört självklart, åtminstone enligt filmen, var att det hela var mycket dramatiskt och det var mycket arga leken med skillnaden att ingen börjar skratta. Det är närbilder, blickar, ansiktsuttryck och profilbilder. Väldigt snyggt måste jag säga. Nånstans i mitten blir det plötsligt nån slags färgkontrast som känns väldigt märklig. Det var Stalin som beställde en trilogi av Eisenstein om Ivan den IV som dock endast hann göra två delar innan han dog. Den paranoida Stalin såg filmen som en kritik mot honom själv och förbjöd den. Kort och gott. Inga problem.

Nr 728: I Fjol I Marienbad

Originaltitel:L'Année Dernière à Marienbad (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Repetitivt och asymmetriskt återvändande till minnesfragment i en önskedröm, mardröm, dagdröm? Upprepningar som för att tydliggöra och fylla i, pussla ihop hågkomsten. Detaljer som små skär i oceanen. Barockt hotell med ödsliga korridorer, dämpande heltäckningsmattor, marmor, speglar, kristallkronor, alkover, bilder, fotografier, målningar, massiva trädörrar, statyer, pelare och titt som tätt människor, gäster. En dåtidslabyrint vars gränser utgörs av suddiga flashbacks, eventuella löften, oändliga spel, olösliga gåtor. Frusna ögonblick utan skuggor, utdragna och långsamt igångsatta i trög slow motion. Vända och vrida på minnesbilder; ett Memory med ständigt skiftande brickor, opålitliga kort.
Som att stå i ett minnets mörkrum och tvångsmässigt framkalla samma bilder om och om igen med olika exponering, olika stopptid, olika fixering. Stå där i det röda mörkret med sin lilla tång, försiktigt skvalpande i vätskebaden. Ta upp ett ark, låta droppa av, hastigt syna och hänga upp. Foga samman en begriplighet, en tillräckligt hållfast kedja som kan bära minnet.
Obegriplig film, och ibland är obegripligheten en källa till lågt betyg. Inte idag, av någon obegriplig anledning. Vissa märkliga filmer har en attraherande effekt, andra märkliga filmer en repellerande. Lika mystiskt som magnetism. Poporkestern Blur gjorde en musikvideo till sin låt To The End som inspirerats oerhört av den här rullen.
En film att återvända till, om och om igen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Samma regissör som Hiroshima - Min älskade. Helt oförstående att jag endast gav den en trea. Minns den som mycket bättre, till och med bättre än denna, men jag hade väl en dålig dag eller nåt. "En stilla film om minnen" skrev jag om den filmen och jag skulle kunna skriva samma sak om denna. Det är märkligt och märkvärdigt och tydligen i likhet med den förra så fattar jag inte ett smack. Jag flyter ändå med i det meditativa tempot och det vackra vidfilmsfotot. Alain Resnais verkar utforska minnet, tolkningar av händelser, om vad som hände och inte, berättad genom ett slags triangeldrama mellan A, X och M. Men styrkan ligger hellre i det konstnärliga, det poetiska och det filosofiska snarare än i det dramaturgiska. Tydligen ligger kurorten Marienbad i Tjeckien. Det hade jag aldrig gissat.

Nr 683: I Skräckens Klor

Originaltitel: The Incredible Shrinking Man (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Oerhört fin liten bit, en delikatess bland de andra pralinerna i boken. En 50-talist, men ändå så välbehållen och intressant. Mystiskt dimmoln till sjöss leder sex månader senare till att Scott (Grant Williams) börjar krympa. Först nästan omärkligt och bara som en oroande aning, men ganska snart är han nere på halvmeter-, decimeter- och centimeternivå. Katten blir en livsfarlig fiende och spindeln (hello TLOTR) får sig en ordentlig kyss på slutet. Specialeffekterna och perspektivskiftena gör hela filmen och det är fängslande att följa Scotts kamp och utmaningar i källaren. Han blir som en Robinson i sitt eget hem och får helahavetstormaruppfinna sin väg till kaksmulorna. Enorma saxar, snören och tändstickor. En läcka i vattentanken blir till en tsunami. Bra är också slutet; Scott krymper och krymper och till slut är han atomliten men stor nog för kosmos och finner tröst i att det för Gud inte finns någon nollpunkt.
I Skräckens Klor känns som de lite bistrare, lite allvarligare, lite mer livsfilosofiska föräldrarna till Älskling, jag krympte barnen från 1989. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Hoppsan. Det här var en stor överraskning. Ett science fiction-drama i amerikansk medelklassmiljö. Ett skräckfyllt äventyr med filosofiska undertoner. Men den stora styrkan är perspektivförskjutningarna, sätten att använda föremål som måttstockar, den psykologiska skärpan som utmanar. Specialeffekter har naturligtvis alltid använts i film men här är det smart och exakt och för tiden oerhört fräscht. Man hade naturligtvis kunnat ta en genväg och förminskat Scott vid ett tillfälle så att säga. Men nej. Det är för enkelt. Vi ska se hur han krymper. Vi ska förstå hur det påverkar äktenskapet, vardagslivet. Vi ska inse att krympningen inte kommer att upphöra. Vi ska känna Scotts sorg, frustration, skräck och slutligen acceptans. Det här är mer än en klassisk äventyrsskräckis, det är ett psykologiskt drama av hög kvalitet.

Nr 663: Ice Storm

Originaltitel: The Ice Storm (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Västgården i Gåxsjö och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Swing time! Tacksägelsedrama på 70-talet med en mängd kända ansikten. Frodo är där, Spindelmannen är där, Fantastiska Fyran är där, Ellen Ripley är där, delar av TomCat är där och triggerhappyOtto från En Fisk Som Heter Wanda är där. Det varnas för kyligt väder och det verkar inte gå så bra för Nixon, antar att det är Watergate. Det krackelerar i både relationer och isbitsbehållaren när vardagsdrinkarna blir allt fler och allt starkare. På nyckelpartyt blir det fiskdammslotto och medan de vuxna fumlar sig igenom framsätesaction håller de unga på att upptäcka varandra genom andra slags rollspel. Nixonmaskscenen är underbart märklig.
Filmens första tjugo minuter gör mig närmast stelkrampad av oro. Det känns så enormt replikerat och onaturligt. Sen blir det långsamt bättre och mer intressant, men samtidigt har jag min vana trogen svårt att hänga med i vem som är vem i familjerna. Några riktigt dråpliga repliker från Weaver och Kline till de unga; förmodligen väl menade visdomsord som bara tydliggör att de vuxna är ljusår mer hämmade än nästa generation. Tydligen ska elincidenten på slutet vara en av de bidragande orsakerna till att Ang Lee ville göra film av boken, den berörde honom så djupt. Kan tyvärr inte känna att han lyckades förmedla den känslan vidare in och genom filmen. Dock en rulle fylld av härlig bitterhet, leda, tillkortakommanden och lighteskapism.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Lågmäld och sval grannsamverkan. Vi bevittnar egentligen inga större känslomässiga utfall utan hela historien går liksom på återhållsam sparlåga. Alldeles underbart oengagerat emellanåt. Som när grannungarna testar vuxenlivets gränser. Fullkomligt känslolöst. Men under ytan kokar det som man brukar säga. Det är otrohetsaffärer, partnerbyten och ett 70-tal som både skaver och lockar. Ang Lee gör en mycket fin skildring av förortsfamiljernas vardagsfrustration, familjelivets svarta botten. Ett begåvat och intimt stjärnspäckat drama. Och mitt i detta placerar han "Spindelmannen" Toby Maguire i rollen som sonen Paul, en drömmande superhjältefantast som kritiskt betraktar sin familj. Och så har vi ovädret som lurar. Isstormarna som emellanåt drabbar delar av USA och gör att allt bokstavligt talat fryser till is. Ett oerhört fascinerande väderfenomen som kliver in i historien som en deus ex machina och på något sätt både räddar och förgör historien.

Nr 655: Inkräktare

Originaltitel: La Joven (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: White trash, fresh nigger, dig it, rape, girl, woman, klarinetten är en lakritspinne, rasist eller inte, i vems ögon, våldtäktsman eller inte, i vems ögon, pedofil eller inte, i vems ögon, tjuv eller inte, i vems ögon, prästen ser men hur tungt väger guds ord, flickan ska döpas, vilden driver upp på land som en Robinson och äter rå krabba, i relativa civilisationen tillagas kanin och ägg, efter konstaterat samkrigande ingås samarbete, vi är lika, efter konstaterad misstänkt våldtäkt avbryts samarbete, vi är olika.
Söderhavsbländande svartvitt foto. Isolerad historia som skickligt låter mellanmänskliga och gudomliga föreställningar kretsa kring den unga kroppen som liksom svävar fritt mellan de olika krafterna. Stöts hit och dit. Formas av det. För vidare.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Kärt barn har många engelska namn - The Young One, White Trash, Island Of Shame. Alla är bättre än den svenska taffliga titeln Inkräktare. Luis Buñuel har vi träffat tidigare och det är alltid lika spännande att se vad han bjuder på. Det är amerikansk efterkrigstid. Rasismen är påtaglig i den amerikanska södern. En svart man ror i land på en ö på flykt undan polisen. Han är oskyldigt anklagad för våldtäkt på en vit kvinna. På ön som är ett naturvårdsreservat finns den föräldralösa flickan Evvie, barnbarn till en nyligen avliden man samt viltvårdaren Miller. Miller har fattat tycke för den unga flickan. Elvie välkomnar och hjälper Traver som kommer till ön för att få skydd. Miller ogillar detta skarpt och fram växer en mörk, komplex historia om rasism, om våldtäkt, om svartsjuka. Det blir ett intimt drama som är obehagligt men spännande där den naiva men viljestarka Evvie bär historien framåt. Inkräktare skiljer sig en del från Buñuels tidigare surrealistiska verk men de mörka, poetiska och filosofiska elementen finns kvar, om än tydligare än tidigare, och filmens amatörmässiga framställning är frigörande på något vis. Bra Buñuel!

Nr 583: In The Mood For Love

Originaltitel: 花樣年華 (2000) Imdb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 4: Regissören Wong Kar-wai, skådisen Tony Leung Chiu-wai och fotografen Christopher Doyle samarbetar i flera filmer som är med i 1001-boken. In The Mood For Love är en. Chungking Express och Happy Together är två andra. In The Mood For Love har tydligen två olika fotografer; Doyle ersattes en bit in i produktionen av Mark Lee Ping Bin (som två år senare fotade remaken av nyss sedda Xiao Cheng Zhi Chun - Springtime In A Small Town). Fantastiska slowmotagningar, speciellt i nudeltrappan, men också i hemmet, människor som går, vardagliga rörelser. Och alla dessa klänningar med hög hals och korta ärmar. Hur många kan det vara? Hundra? Det måste jag kolla nån gång. En lugn och stillsamt flytande film, med enorma spänningar under ytan. O -och uttalade besvikelser, lögner, attraktioner och tystiluren. Är det så att man aldrig får se de respektive? Genialt i så fall. Ouppmärksamt av mig om det inte är så. Östersundskonstnären Lennart Samor har målat några riktiga pärlor med utgångspunkt från den här filmen. Det är hans DVD vi har kollat på. Allt hänger ihop.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Från början var det tänkt att Wong Kar-wai skulle göra A Story Of Food men istället blev det In The Mood For Love. En del av temat från ursprungsidén finns däremot kvar. Nudlar och hemligheter. Allt utspelar sig i ett trångbott hyreshus i Hong Kong där två par ungefär samtidigt hur rum i varsin lägenhet. Deras respektive jobbar ofta övertid och lämnar fru Chan (Maggie Cheung) och herr Chow (Tony Leung) ofta ensamma. Så småningom vaknar ett intresse mellan de två och de upptäcker snart att deras respektive har en affär med varandra. Chans och Chongs relation är enbart platonisk men ändå starkt sensuell och erotiskt återhållsam. I likhet med den förra filmen så handlar det om rörelser, blickar, små sublima detaljer. In The Mood For Love innehåller mycket som intressant. Kameraspråket och redigeringen är emellanåt fenomenal men ibland lite för mycket effektsökeri. De långsamma melodiösa partierna när karaktärerna rör sig upp och ner för trappan till nudelståndet är underbart vackert. Slutet däremot, med dokumentära bilder från den franske presidentens De Gaulles besök i Kambodja, förbryllar. Och de sista scenerna från Angkor Wat förbryllar om möjligt ännu mer. Wong Kar-wai gjorde för övrigt även Happy Together, en helt annan kärleksfilm.

Nr 572: I Sista Minuten

Originaltitel: North By Northwest (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: George Kaplan. Så heter den man som Roger O. (O:et står inte för nånting) Thornhill (Cary Grant) blir förväxlad med. Och det gäller att hänga med i svängarna. Jakten har börjat. Tåg, flyg, buss. Iscensatt dödsskjutning, hemliga agenter, falska namn, FN-högkvarter, en mikrofilm och givetvis lite kärlek. Väldigt snygga linjer i förtexter (som flyger hit och dit minsann!) och foto; som för att liksom hjälpa till att få ordning och styrsel på historien och förloppet. Och till slut svingandet, hängandet och klättrandet på Mount Rushmore, detta halvfärdiga skrytbygge i South Dakota (även om själva scenen inte spelades in där). Note to self: gräv ner dig i skillnader och likheter mellan Cinemascope och VistaVision (som denna rulle är filmad i). Rivalitet? Vi pratar 20th Century Fox och Paramount, men I Sista Minuten är från MGM (som tydligen normalt gillade Ultra-Panavision). Vi pratar ratio. Vi pratar vitt och brett. En av Hitchcocks bättre tycker jag. Men det tycker jag ju om alla hans filmer.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Två minuter in i filmen missar Affe bussen samtidigt som skylten Directed by kommer upp. Skönt. Då kan man luta sig tillbaka och ägna sig åt filmen. I Sista Minuten är en osannolik men underhållande historia om en man som förväxlas med en annan man och blir förföljd av både spionligan och polisen. Jakten bjuder på flera minnesvärda scener; den onyktra bilkörningen på Long Island, flygjakten över majsfältet och upplösningen på Mount Rushmore-presidenterna. Slutscenen när Cary Grant bjuder upp Eva Marie Saint i sovkupén samtidigt som tåget rusar in i tunneln som en jättelik fallos är bara en av många vågade scener. Redan det första mötet mellan de två bjuder på mer erotik än någon nakenscen någonsin bjudit på. Nåja. Nära på i alla fall. De snyggt designade scenerierna är elegant Technicolorerade och medvetet linjerade. En fantastisk visuell upplevelse. Tempot är högt och det är inte för intet som filmen brukar kallas den första James Bond-filmen. Både scenografin och klippningen fick Oscarnomineringar men snuvades av Ben-Hur. 

Nr 539: Illusionernas Stad

Originaltitel: The Bad And The Beautiful (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: En ganska slät film. En av de där som gör mig lite förvirrad, to say the least. Hänger inte riktigt med, håller inte riktigt intresset uppe. Väntar på slutet. Blir aldrig överraskad, berörd, hajar inte till, tänker inte "åh fan". Jo, en gång, vid en scen i trappan, den var snygg. Äsch, det finns några bra grejer i filmen, men i det stora hela rullade den bara förbi. Dessutom är det andra gången vi ser den. Första gången var för något år sedan, men vi glömde lägga upp den på bloggen. Nu när vi såg den andra gången mindes jag ingenting förutom att de inblandade i början och slutet sitter vid telefonen och flashbackar sig igenom sin relation till uppringaren, som vill göra en sista film. Men de vägrar, efter alla svek och dubbelspel. Eller? Smygluren i sista rutan, är det en liten möjlighet att de ändrar sig och kör på?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Andra gången jag ser den här filmen. Första gången gillade jag den men det skrev jag aldrig eftersom vi glömde bort att blogga om den. Den här gången gillade jag den också och det känns ju skönt eftersom det hade blivit väldigt konstigt annars. Illusionernas Stad har kallats den bästa Hollywoodfilmen om Hollywood. Det kan jag inte uttala mig om eftersom mina kunskaper om Hollywood är rätt begränsade men det är ett intressant grepp att visa branschen ur flera olika perspektiv; producentens, stjärnskådespelerskans, regissörens och manusförfattarens. Tydligen är den löst baserad på producenten David O. Selznicks liv i branschen. Selznick har vi ju tidigare stiftat bekantskap med genom filmer som Rebecca, Trollbunden, Borta Med Vinden och Den Tredje Mannen. Han samarbetade ju bland annat med både Affe och Welles och det finns tydligen blinkningar både till dessa och en del andra Hollywoodstjärnor i filmen. I mina ögon gör det filmen ännu mer intressant. Den vann fem Oscars, dock blev Kirk Douglas, som spelar huvudrollen som den hatade och storhetsvansinnige producenten Jonathan Shields, utan. 

Nr 520: If....

Originaltitel: If.... (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och på DVD av Robert på Field Street i Wanganui, Nya Zeeland (+12 h = torsdag 18 december).

 Roberts betyg: 3

Kommentar: Malcolm McDowell, mest känd från Clockwork Orange långfilmsdebuterar
i denna lite märkliga betraktelse av brittisk internatskolepennalism. Både fotot och den lite skruvade stämningen får mig att tänka på Blow-Up - Förstoringen som kom bara två år tidigare. Här handlar det om traditioner och underkastelse, eller oviljan att underkasta sig. Att istället vilja slå sig fri och revoltera. Med en kula på rätt ställe kan man förändra världen. Jag tror att de absurda, och i och för sig ganska roliga inslagen i filmen (exempelvis när the headmaster, efter att ha blivit skjuten i huvudet, dyker upp ur en utdragbar kontorslåda) gör att jag inte riktigt tar till mig filmen. Lite samma känsla som med fjärrkontrollen i Funny Games, end of jämförelse. Eskalering och show down på slutet. Mannen på taket med sin fina lilla leksak, maskingeväret. Och påvar och riddare och förädrar faller som käglor eller skjuter tillbaka. Ganska rolig film faktiskt.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En film som för tankarna till C i Uppförande, vilken också enligt boken är förebild till Lindsay Andersons surrealistiska satir om internatanarkism. I likhet med Jean Vigos internatfilm så verkar även Anderson vara väldigt intresserad av formspråk och stil. Ibland är det Monty Python-komik, ibland är det socialrealistiskt klassdrama, ibland är det intressant men för det mesta är det ganska tråkigt. Vissa scener har dock stannat kvar; bestraffningen i gymnastiksalen och revolten på avslutningsdagen till exempel. Filmen pendlar mellan färg och svartvitt vilket påstås beror på att budgeten för färgfilmen tog slut. Jag tror inte ett ögonblick på det.

Nr 494: I Asfaltens Djungel

Originaltitel: The Asphalt Jungle (1950) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Ännu en stötfilm. Samla ihop gänget, planera juvelbrottet, utför med snedgång och bli sen jagad i slalom mellan rygghuggare och poliser tills du stupar. Påminner ibland om Jönssonligan med hjärnan bakom allt och kassaskåpsexperten. Absolut inte en dålig film, men inte heller något som riktigt hugger tag - förutom själva rånet som är spännande med sprängmedel och fotocell. Regissören John Huston har vi träffat tidigare i flera olika sammanhang; som regissör för bottennappet Prizzis Heder, den obetydligt bättre Riddarfalken Från Malta, flodrullen Afrikas Drottning och kronjuvelen i sammanhanget: krigsdokumentären The Battle Of San Pietro. Han hade även en roll i Chinatown. Som lite krydda på anrättningen hittar vi en ung och okänd Marilyn Monroe.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Korruption, kriminalitet och vanligt polisarbete. Filmen, som handlar om planerandet och genomförandet av ett inbrott i en juvelerarbutik, är utstuderad och inträngande. De olika karaktärerna är mångdimensionella genom beskrivningen av deras privatliv. Doc, den tyske hjärnan bakom kuppen, lantisen och småbrottslingen Dix och hans efterhängsne flickvän Doll, bookmakern Cobby, sprängaren Ciavelli, den puckelryggige kaféägaren Gus, den korrupte advokaten Emmerich samt Marilyn Monroe i den otacksamma rollen som hans vimsiga älskarinna Angela. En mycket intressant laguppställning som håller vad den lovar. Även om det inte är jättespännande så är det en väldigt bra kuppfilm. Slutscenerna är melodramatiska och nästan heroiska, särskilt den när den skottskadade Dix till varje pris ska hem till sina föräldrars gård och kör hela natten innan han förblöder i hästhagen eller när Doc grips odramatiskt på ett jukeboxkafé.

Nr 483: Ingenmansland

Originaltitel: Ničija zemlja (2001) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: När den har fått ligga några dagar i tankemarinad så växer den till sig lite tycker jag. Skyttegravsdrama som sätter fingret på flera ömma punkter. Vem startade kriget? Vad innebär det att vara neutral, går det överhuvudtaget? Vad är medias drivkrafter i krigsrapportering? Vad gör egentligen de beslutande på maktpositioner för att förhindra fortsatta strider? Kan den enskilde göra skillnad?
I princip hela filmen utspelar sig i ett lerigt ingenmansland mellan två frontlinjer, det är bara ett par kontorsscener och några "riktiga" nyhetsinslag som pusslas in i historien. Just där, i mellanrummet, finns det tid att ställa frågorna till varandra. Och skulden förflyttas beroende på vem som har geväret i hand. Historien skrivs av den som har möjlighet och makt att berätta den. En cyniskt placerad hoppmina utgör en nerv genom hela filmen; hur ska det egentligen gå med den där stackaren som vilar på sin död? Och slutet rått, allting rått. Eskalering, raseri, trångsynthet och triggerhappiness resulterar i mer död och bedrövelse. Allt känns onödigt, tragiskt och på samma gång undvikligt och oundvikligt. Det spelar ingen roll vilken konflikt det handlar om, mönstren är alltid desamma. Krig är ett medel som används av olika krafter med olika syften. De leende nyhetscheferna när det går åt helvete i live-TV. Finns de verkligen? De höga hönsen som skyler över, arrangerar täckmantlar. Soldaterna på fälten, i skogarna, i dikena. Vad är det som ska försvaras? Vad ska man göra med skulden, med felet? Det är ditt fel, för jag har geväret.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag väntar och väntar och känner efter. Men den vill inte växa till sig. Den vill bara inte. Tyvärr måste jag säga för jag vill verkligen tycka om den här mer än jag faktiskt gör. Den skulle kunna vara så mycket mer. Hela ansatsen, det nerviga spelet i skyttegraven, det psykologiska övertaget som hela tiden växlar, det politiska, etniska och mediala maktspelet. Det finns så bra förutsättningar som filmen dessvärre inte lyckas särskilt bra med att förvalta. Samtidigt finns det en hel del intressanta och starka scener som definitivt gör filmen klart sevärd. Och frågorna den ställer, det meningssökande i det meningslösa som nånstans ändå blir en meningsfull upplevelse.

Nr 479: I Nattens Hetta

Originaltitel: In The Heat Of The Night (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: "They call me mr Tibbs!" säger Sidney Poitier med ett minst sagt underligt uttryck i både ansikte och röst. Den repliken är tydligen berömd och hamnar långt upp på olika listor över kända filmlines. Nästan lika känd är scenen när Tibbs örfilas av en plantageägare och örfilar honom tillbaka. "Det fanns en tid när jag kunde låtit skjuta dig för det där" säger plantageägaren. Och det har han säkert rätt i. Men Tibbs fortsätter sina undersökningar kring det mord han själv blev misstänkt för i början av filmen. Och det är väl de här undersökningarna som gör att jag inte trycker upp den här rullen över 4-nivån. Jag fattar nämligen inte hur Tibbs får ihop pusslet. Polisen Wood var på café och åkte sen för att tjuvkika lite på en donna genom ett fönster. Sedan åker han vidare och stöter då på den döde Colbert på gatan. Caféarbetaren Henshaw ska alltså ha hunnit stänga, åka och samtala med Colbert uppe vid nån byggarbetsplats, mörda honom och köra ner honom till korsningen och dumpat honom där på samma tid som Wood har suttit i tio-femton sekunder och spanat in tuttar? Dessutom ska ju Colbert ha hunnit bli rånad på sin plånbok av en annan snubbe under tiden han låg i korsningen. Eller missar jag kanske bara att det ska ha gått massa tid däremellan? Förvirrat, men minnesvärt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den besegrade Mandomsprovet i kampen om bästa film på Oscarsgalan vilket inte känns helt motiverat i min bok. Dessutom plockade den hem Oscars för bästa manus, bästa klippning och ljud samt bästa för manliga huvudroll som gick till Rod Steiger. Steiger spelar den  fördomsfulle, plufsige och maniskt tuggummituggande polischefen Gillespie i den rasistiska småstaden Sparta, Mississippi. Dit kommer mr Tibbs, vars roll specialskrevs för Sidney Poitier, samtidigt som en företagsledare mördas. Mr Tibbs grips för mordet på grund av hans hudfärg. Skam och förvirring infinner sig på polisstationen när det står klart att han är en kriminalkommissarie från Philadelphia. Huvva, en svart polis! Kors i taket! Av någon oklar anledning så tvingas Mr Tibbs och Gillespie samarbeta för att klara upp mordet samtidigt som stadens red necks försöker tvinga Tibbs därifrån. Filmen gestaltar en klassisk amerikansk rasism, ett ämne jag kan anta fortfarande var oerhört känsligt vid den här tiden. Det hedrar filmmakarna att ta sig an detta men tyvärr blir resultatet både lite krystat och ibland lite konstigt. Mr Tibbs återkom i två uppföljare och sedan i en TV-serie så karaktären skrevs definitivt in i historien i och med den här filmen. 

Nr 462: Ingen Fara På Taket

Originaltitel: Bringing Up Baby (1938) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: "Världens bästa komedi" skriks det ut på framsidan av omslaget, tydligen enligt en omröstning gjord 2012, av den brittiska filmtidskriften Sight & Sound. Samma tidskrift arrangerar vart tionde år en omröstning gällande vilken som är den bästa filmen någonsin. Första gången, 1952, vann Cykeltjuven. De fem efterföljande omröstningarna (1962-2002) vann Citizen Kane. Nu senast, 2012, petades Orson bort och upp på tronen steg ingen mindre än - hör och häpna - Affe, med Studie I Brott. Jag håller ju inte med i något av fallen, särskilt inte i det senaste. Och i fallet med kvällens rulle, Ingen Fara På Taket, har jag sällan önskat så intensivt att det bara ska vara över snart. Det skulle i så fall vara när jag låg halvt medvetslös av sjösjuka på en gunggungande båt utanför Ko Phi Phi i Thailand och väntade på att gruppen skulle bli klar med sitt andra dyk så vi kunde åka in till fasta landet. I likhet med båtliggandet ändrar jag inte ansiktsuttryck särskilt mycket när jag ser denna film. Jakten på det försvunna benet, en tam leopard, vem vill bli miljonär och "gay" som utropas för kanske första gången på film, och då inte innebär glad, uppsluppen. Replikerna skriks ut, irriterande högt tonläge. Det ska bli kärlek mellan Cary Grant och Katharine Hepburn, och det blir det också. Och hela manligheten rämnar på slutet, när brontosaurien faller som ett korthus nedanför de lyckliga tu som fått varandra. "Roligare kan det knappast bli" tycker Aftonbladet på framsidan. Jo, det kan det. Det kan faktiskt det.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Howard Hawks har 11 filmer med i boken. Den första såg vi i Italien 2010, Utpressning. Lågt betyg. Den andra såg vi 2012, Rio Bravo, ganska högt betyg. Den tredje 2014, Ingen Fara På Taket. Lågt. Ojämn rackare den där Hawks. Ser vi en Hawksfilm vartannat år så hänger han med under hela projektet. Vill vi det? Eller är det en regissör man vill bli av med så fort som möjligt? Efter den här filmen så tror jag mer på det sistnämnda. Jag litar inte på honom. Lika lite som jag litar på kritikerna som säger att Ingen Fara På Taket är världens bästa komedi. Det är den inte. Inte alls.

Nr 391: I Hetaste Laget

Originaltitel: Some Like It Hot (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Fantastiskt underhållande och sköntittad gangsterkomedirulle. Både Jack Lemmon och Tony Curtis utför sina draguppdrag med bravur. Enkla gester, armhållning, putläppning. Inget jätteöverdrivet spel och inte särskilt trovärdigt, men det känns inte som att det är meningen heller. Tågscenen med fest i sjuan är finfin. Jag gillar också hur filmen leker med hur personer kan finnas på platser där de inte borde kunna vara rent tidsmässigt - exempelvis i skumbadkaret efter stranden och omklädda i hissen på bara några sekunder. Marilyn Monroe känns som en enda stor myt och fick en Golden Globe för sin insats som Sugar. Bäst är nog ändå när Osgood Fielding III (Joe E. Brown) garvar med hela ansiktet. Flera gånger. I följd.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Filmen börjar med en vansinnig biljakt där både polis och gangstrar hänger och slänger i kurvorna medan de skjuter på varandra med automatvapen. Fullkomligt oväntat men det bäddar bra för en fartfylld film i första klass. Det här är underhållning med stort U och det behövs inte mycket mer än så här. Det som kunde ha blivit plumpt och pinsamt, två män i kvinnokläder utan att vara transvestiter, funkar förvånansvärt bra. Kanske är den förlåten av tidsandan eller också är den bara hiskeligt kul. Marilyn Monroe är naturligtvis filmens stora stjärna, sångerskan Sugar i Damorkestern som Lemmon och Curtis ansluter sig till för att undkomma maffian. Slutrepliken när Lemmon sliter av sig peruken för inför sin friare Fielding III och skriker "Jag är man!" varpå denne lugnt och sansat svarar "Ingen är fullkomlig" är närmast genialisk i sin enkelhet.

Nr 331: Idioterna

Originaltitel: Idioterne (1998) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Karen och hennes man mister sin son. Karen söker tröst i ett sällskap som ägnar sig åt att experimentera med att locka fram sin inre idiot, både hemma och offentligt. Gruppeknell och mat rinnande ur munnen. Provocerande och obehagligt när von Trier ställer frågor om samhällets och individens syn på människans roller. Sista scenen med Karen hemma hos familjen är ohyggligt stark. Andra filmen i Dogmaserien, den första var Festen, som vi ju borde se efter den här von Trierrundan.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett kollektiv med intellektuella medelklassdanskar som roar sig med att låtsas vara förståndhandikappade. Där är fonden till Lars von Triers mestadels improviserade drama som utforskar människans roller - är man den man vill vara, den man låtsas vara? Det är skarpt och utmanande och emellanåt väldigt underhållande. Karen (Bodil Jörgensen) ansluter sig till gruppen i tron att de är på riktigt men blir sedan den mest hängivna "idioten" som ställer allt på sin spets. Den första von Trier-film jag såg och den håller definitivt fortfarande.

Nr 305: India Song

Originaltitel: India Song (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Ol´Barber House i Utvängstorp.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Vilken underlig rackare. Jag är helt inne på att den ska vara med i boken, men jag tycker inte särskilt mycket om den. Röster i bakgrunden; dialoger som kompar de väldigt stillsamma bilderna av en kvinna och en, två, tre, fyra män som rör sig i exklusiva miljöer. Som målade tavelporträtt som vaknat ur vintersömnen och slumrar omkring i ett vakuum av ingenting. Ibland väldigt vackra bilder, ofta med en rökstrimma i kanten - från en rökelse, en cigarett, ett ljus - och särskilt spegelbilderna ger behagligt djup. Det är därför den får ett plus i kanten, men det räcker inte i två timmar. Av den konkreta handlingen, om det finns någon, fattar jag ingenting. Det poetiska språket i dialogen med frågor och svar påminner mig om diskarna i källaren i Riket. Det känns som att det är viktigt, men jag förstår det inte, jag känner mig lite pantad. Alldeles för många gånger slås jag av att jag sitter och kollar på en Dressmanreklam. I slow motion. Tack, men nej tack.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Ett långt och långsamt sömnpiller som ändå fascinerar på nåt obeskrivligt sätt. Marguerite Duras mest kända film skildrar en fransk ambassad i Calcutta med ett osammanhängande och förskjutet bild- och ljudspår. Hela tiden finns känslan av att allt som händer i filmen händer någon annanstans, utanför bildrutan, eller redan har hänt, någon annanstans, någon annan gång. Kvar finns bara en hopplös sorg som darrar av psykisk anspänning och karaktärerna rör sig som spöken, skuggor från det förgångna, i samma rum och trädgård utan att egentligen komma någonstans. Carlos dÁlessios svala bossa-muzak blir en kontrapunkt till berättardialogerna och interiörbilderna. Duras använde samma musik till uppföljaren året efter. Det känns inte som att jag kommer att se den.

Nr 254: I Draculas Klor

Originaltitel: Dracula (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Förvirringen fortsätter. I denna version av Dracula kommer Jonathan Harker (John van Eyssen) till Draculas (Christopher Lee) slott i närheten av staden Klausenberg i egenskap av bibliotekarie. Detta är bara en täckmantel då det snart visar sig att Harker är en vampyrjägare som har kommit för att göra slut på Dracula en gång för alla. Harker blir dock biten av en kvinna på slottet som först utger sig för att hållas fången där av Dracula. Harker hittar både kvinnan och Dracula sovande i sina kistor i källaren på slottet. Efter att ha slått en påle genom bröstet på kvinnan vaknar Dracula och gör processen kort med Harker.
Dr Van Helsing (Peter Cushing) kommer till det numera övergivna slottet för att leta efter sin vän Harker. Van Helsing hittar Harker - uppenbarligen nu en vampyr - i en kista i källaren. Van Helsing slår en påle genom bröstet på Harker och återvänder sedan hem till Harkers fru Lucy (Carol Marsh) som ligger sjuk. Van Helsing upptäcker två små bett på Lucys hals och inser att även hon blivit biten av Dracula. Lucys bror Arthur (Michael Gough) blir snart involverad i jakten på Dracula eftersom hans fru Mina (Melissa Stribling) också blir biten. Mina blir bortrövad av Dracula som flyr tillbaka till sitt slott för att undkomma soluppgången. Van Helsing och Arthur jagar honom och kommer precis i tid för att rädda Mina från att bli levande begravd utanför slottet. Van Helsing och Dracula fightas inne i slottet och Van Helsing övermannar Dracula genom att kasta sig mot gardinerna och riva ner dem så att Dracula drabbas av solljuset. Van Helsing bildar också ett kors av två stora ljusstakar och vänder dessa mot Dracula som inte direkt uppskattar det. Dracula höghastighetsmultnar bort och kvar är till slut bara en ring som ligger på golvet.
I denna film kommer alltså Dracula aldrig till England. Jämfört med originalversionen (boken Dracula av Bram Stokes) har flera av karaktärerna smälts ihop, kastats runt eller utelämnats helt.
I Draculas klor är den mest lättsmälta versionen hittills. Om Nosferatu (1922) var sminkets och skuggornas film, och Dracula (1931) byggde mer på gentlemannavampyrism och trovärdig dialekt, så känns denna version lite som en brittisk deckare. Agatha Christie goes huggtänder. Scenerna när pålar drivs genom bröstet är riktigt bra och slutscenen med Van Helsings mollbergare mot fönstergardinerna är truly spännande. Dessutom vill jag slå ett slag för scenen där Van Helsing sköter om både Arthur och Mina. Där tror jag verkligen att Van Helsing är en riktig läkare. Oerhört fint genomfört med nåluttagning och omplåstring. Bara att ge den scenen så mycket tid känns svindlande.
Nu är det bara att se fram emot den sista (vad jag vet) filmen om Dracula i projeketet. Nosferatu (1979) står på tur. Kanske kommer några fler bitar falla på plats i det här enorma mysteriet.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Äventyret Dracula fortsätter... Den här versionen från 1958 var den första filmen i den gotiska Hammer Horror-serien, Hammer Film Productions skräcksignum som var ett oerhört framgångsrikt koncept ända in på 70-talet. Hela filmen är en förfinad och hörntandsslipad version av Bram Stokers legendariska vampyrroman. Den känns dock väldigt engelsk och nobel i sitt karaktärsspråk men är ändå djärvt överskridande av skräckfilmens dittills markerade revir. Här finns både sexuella under- och övertoner på ett ännu mer tydligt sätt än tidigare och blodet som vi idag vant oss att se i genren. Det här var tredje filmen på Dracula-temat som finns i boken. En film kvar således - Nosferatu från 1979. Däremot är inte Coppolas film från 1992 med i boken vilket jag tror hade sammanfattat den här vampyrresan på ett alldeles delikat sätt.

Nr 203: Independence Day

Originaltitel: Independence Day (1996) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Kanal 6 av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Det är bara specialeffekterna som gör den här rullen värd att överhuvudtaget dras igång. Jätteskuggan, de stormande eldväggarna, förödelsen och flygscenerna. That´s it. Det genomsvettiga patriotmanuset framkallar mest illamående. Och aldrig har väl en så felcastad presidentskådis gjort en så smaklös insats i så många scener? Strippan och presidentfrun möts i nationens ruiner. Stort. Tillåt mig kräkas.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Det svämmar över av äcklig amerikansk patriotism, ointressant manus och ett skådespeleri som lämnar en hel del att önska. Jag ledsnar direkt och hamnar i ryggläge i soffan. Inte ens specialeffekterna får mig särskilt imponerad. Filmen känns som en rutinartad dag på jobbet då tankarna g ärna dras åt ett helt annat håll. Rymdskeppen ger V-feeling. Det drar upp betyget. Kommer knappt ihåg hur den slutade.

Nr 155: Intolerance

Originaltitel: Intolerance (1916) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar:
-->I Griffiths andra film i boken har användandet av åkningar och panoreringar ökat betydligt. Kvar är irisgreppet och den griffithska dubbelexponeringen för att fylla ett rum. Kvar är skyltarna med repliker och information i vilka han tonat ned sitt eget namn till bara initialerna. Kvar är de enorma fältslagen, röken och landskapsfotot.
Intolerance består av fyra parallellhistorier från Babyloniska riket (539 f.Kr.), Judeen (Jesu korsfästelse), Frankrike (Bartolomeinatten 1572) och USA (1914) som klipps samman i högre och högre tempo ju längre filmen fortlöper. Som ett kitt mellan historierna finns en vaggande urmoder. Särskilt i de tidigare historierna har det gått åt enorma mängder av statister och dekoren har inte sparats på heller. Till de riktigt maffiga ingredienserna hör en gigantisk eldsprutare som dyker upp lika överraskande som imponerande.
Intolerance är tekniskt och tempomässigt sett klart bättre än Nationens Födelse – det är inte lika mycket slask i början och slutet av scenerna och klippningen är snäppet tightare, men samtidigt har jag svårare att hänga med eftersom jag är för dåligt insatt i de historiska berättelserna. Jag kopplar inte jämförelserna, även om det är tydligt att det Griffith vill skildra är hur intolerans och kärlek färdats genom och påverkat historien. Det är också en smula påfrestande att se en tretimmars stumfilm utan ljud, men som jag förstått det finns det soundtrackade utgåvor också. Slutet är som hämtat ur en Jehovas vittnen-broschyr med blommande murar och kelande kanoner. Alla älskar alla. Och ovan allt svävar återigen Jesus. Intolerance känns verkligen som en av de första både mastodont- och parallellfilmerna och jag ser mycket fram emot nästa Griffithrulle – Broken Blossoms - som är ungefär hälften så lång och ska innehålla yxan genom dörren som tog vägen via Körkarlen till The Shining.
Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Griffith gör det igen. Men bättre den här gången. Flera av teknikerna som användes i Nationens födelse återkommer i Intolerance men aningen mer förfinat. Det är en imponerande film som Griffith fått till där han använder ett senare både beprövat och flitigt grepp med att väva ihop och korsklippa ett antal berättelser på samma tema. Dessvärre är den ambitionen bättre än resultatet. Det blir lite svårt att hänga med i svängarna. En del scener är dock så makalösa att jag sitter helt stum. Bland annat slaget om Babylon som kan jämföras med vilken modern storfilm som helst i fråga om scenografi, teknik men framför allt våld. Det jag saknar i filmen är musiken, tre timmars stumfilm i total tystnad tär på koncentrationen. Bortsett från det så är Intolerance, i likhet med Nationens födelse, väldigt lättillgänglig men med ett större driv och tempo.

Nr 13: I huvudet på John Malkovich

Originaltitel: Being John Malkovich (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Tengens i Ås.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Bästa filmen hittills! Så befriande skruvad. Bara det här att man blir utslungad i ett motorvägsdike efter besök i huvudet på Malkovich. Droppas ner från ingenstans. Underbart. Halva våningar, lönngångar och intriger. Ett vansinnigt bra manus; fräscht, nytänkande, sinnesförvirrande. Att den inte kommer upp på högsta betygshyllan beror på att den tappar för mycket fart efter ca två tredjedelar. Den här filmen kunde ha varit 1 och 13 lång och då hade den nått snäppet högre.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Den här filmen är ett genialiskt litet mästerverk. Den ena absurda orginaliteten efter den andra. Från huvudpersonen Craig Schwartz (som spelas av John Cusack) fantastiska dockteater till hans fru Lottes (oigenkännligt spelad av Cameron Diaz) zoologiska trädgård hemma i lägenheten. För att inte tala om den egendomliga våning 7 1/2 eller den lönndörr som leder omedelbart in i John Malkovich hjärna där man vistas i femton minuter för att sedan släppas av i diket vid New Jersey Turnpike. Varje liten detalj är så bisarrt skruvad att filmen till slut inte överraskar längre. Kanske är det därför den inte når upp till de högsta nivåerna av betygskalan. Men den är bra. Mycket bra.