Nr 878: Real Life

Originaltitel: Real Life (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Metameta i realitytappning. Eller som Al Brooks själv beskriver det i filmen: "en film i en film i en film i en film...". En typical american familj väljs ut och ska följas i ett år. Och följandet ska filmas. Är tanken. Blir inte så, blir kanske ett par tre månader? Man tänker ju på Wahlgrens och Parneviks och Slow tv och Truman Show och Idol-kön, den ringlande. Uttagningarna, testerna som ska frambringa familjen är lite roliga stundtals. Min favorit är när en man misslyckas grovt med att backa in bilen i ett simulated garage. Konerna som ska utgöra garagets gränser flyger all världens väg. När mannen blir upplyst om att hans uppgift var att backa in i the simulated garage ställer han den fantastiska motfrågan: "what simulated garage?". Han gick inte vidare. En annan fin replik är när jag tror det är mamman har fått nog och vill fly fältet. Hon uttrycker sig tydligt: "I wanna be alone!". Brooks svarar förstående: "Ok,can we come with you?". Annars är misslyckade hästoperationen absolut bäst. Helt magiskt märklig i sin detaljrikedom och utbredning. Sitter och stör mig lite på blandandet av att man ibland får se headcam-snubbarna i bakgrunden, och ibland inte, trots att de helt uppenbart är i exempelvis rummet. Sånt lägger man nog mest märke till om filmen i övrigt inte riktigt fångar en. På slutet har alla fått nog och huset brinner ner. Det var det. Det.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: 1973 sändes An American Life i amerikansk TV. Den brukar räknas som den första dokusåpan och skulle följa en medelklassfamiljs vardag men resulterade i en dokumentär av en familjs uppbrott och skilsmässa. Komikern Al Brooks, känd från Saturday Night Live, gör i Real Life en slags satir på detta när han placerar sig själv i rollen som producenten som med kamerornas hjälp vill följa en typisk amerikansk familj varje dag under ett år. Detta är tänks som ett experiment tillsammans med National Institute Of Human Behaviour vars forskare ska följa arbetet. Familjen Yeager väljs efter ett antal tester ut och bjuder in filmteamet till sitt hem i Arizona. Brooks flyttar in i ett hus rakt över gatan och styr processen som nån slags femte medlem i familjen. Det blir meta-meta-meta där Brooks narcissism är centrum för hela filmen. Naturligtvis är familjen dessutom dysfunktionell och de hjälmprydda kameramännen som cirkulerar som anonyma astronauter spär ju såklart på familjekrisen. "Be your selves" är mantrat och lite roligt är det ändå när pappan med snabba och nervösa blickar mot kameran försöker släta över familjens konflikter. Jag gillar konceptet men tycker inte att filmen lyckas fullt ut. Den ska ju ge en känsla av dokusåpa i realtid, att allt filmas live, därför blir det inte riktigt trovärdigt när vissa scener har statisk kamera. Däremot misstänker jag att jag troligtvis aldrig kommer att få se en hästoperation i någon annan film. Brooks uppgivna tal till kameran i slutet sammanfattar det hela väl - "Why did I pick reality? I don't know anything about it. Reality sucks." 

Nr 874: Johnny Gitarr

Originaltitel: Johnny Guitar (1954) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Joan Crawford byter om. Inledningsvis träder hon fram en trappa upp, iklädd mörkblå skjorta med tillhörande närmast turkosgrön slipsscarf, mörkbruna byxor och svarta stövlar. Stundtals bär hon även ett kompletterande brunt pistolhölster. Efter första klädbytet syns hon i en smäcker djuprosa klänning med vinröd halvmantel utanpå. Tredje gången gillt syns hon i gråblå skjorta, röd slipsscarf, svarta småkraftiga läderhandskar, grålilabrun kjol med mörkbrunt midjeband och till detta en charmerande svartblå franshandväska. Nytt byte och nu änglar hon in i en oskuldsfull vit myggnätsaktig helklänning med kontrasterande svart slipsscarf och svart midjeband. Under det genomskinliga en vit underklänning, som exponeras i och med att myggnätet fattar eld och slits av. Efter eldsvådan gör hon en skarp sväng till crossdressed for success och kliver ut ur gruvan med röd arbetarskjorta, blå jeans, vita strumpor och bruna typ loafers. Efter sista klädbytet och inför pistolduellen är hon klädd i illgul skjorta, röd slipsscarf, mörka byxor och mörkt skärp. Summa summarum en ordentligt ombytlig karaktär i relativt hög hastighet; jag upplever att filmen utspelar sig under ca två dygn. Till detta ett återkommande närbildsminspel (just dessa är tydligen separat studioinspelade på Crawfords order) där hon med kraftigt målade läppar ser ut att vara ohyggligt negativt överraskad och besvärad - nästan paralyserad av vämjelse; typ som att hon regelbundet får (oönskade) dickpics skickade till sig. Och så gitarren liksom. Vad hände med den? Bara totalförsvann efter de inledande scenerna när kavaljersbarytonen Johnny (Sterling Hayden) inte ens är i närheten av att se ut att spela det som hörs. Ca 10 minuter in i filmen väljer jag att titta på den mer som en westernparodi, och då var det faktiskt mycket roligare att kolla. Det funkar ju absolut inte hela filmen igenom, men vissa scener och repliker blir garvvänliga. Stuntet på slutet till exempel när Emma faller från höga verandan. Där kan jag inte annat än se att det är Norman Bates som utklädd till sin mamma extraknäcker innan han åker hem och gör hemskheter på motellet sex år senare.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det måste nog vara en av de märkligaste västernfilmer jag har sett. Svårt att veta om jag ska skratta eller gråta eller både ock. Lågbudget och sparsmakad när det gäller miljöer, men ändå glamorös och stiliserad, och inte minst med väldigt sexuella undertoner. Visst finns där det uppenbara quadruppeldramat mellan Vienna (Joan Crawford), Dancin Kid (Scott Brady) och Emma (Mercedes McCambridge) med Johnny "Guitar" Logan (Sterling Hayden) som en återvändande liten joker i leken. Emma vill ha Dancin Kid som vill ha Vienna som i sin tur jagas av sitt förflutna vid namn Johnny Guitar. Under ytan undrar jag om det inte är Vienna som Emma egentligen vill ha. Det gör det hela mycket mer spännande och får karaktärernas förhållanden till varandra att verkligen kryddas upp. Och med ett klädbyte som saknar motstycke i det mesta jag har sett och får varje gala och musikal att gapa av avund och dessutom med underbara queera drag så förstår jag att Vienna kan få både kvinnor och män på fall. Den 40-minuter långa inledningsscenen på Viennas saloon utanför stan etablerar alla filmens konflikter och karaktärer - ska det verkligen behöva ta 40 minuter av filmen? - men scenen är väldigt underhållande och snyggt klippt. Annars är filmen inte så värst bra, överdriven och melodramatisk men samtidigt färgstark och härligt bisarr. Johnny Bisarr hade den kunnat heta.

Nr 867: The Unbelievable Truth

Originaltitel: The Unbelievable Truth (1989) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Amzon Prime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja. Nä. Inte min favoritfilm. Audry skippar skolan, oroar sig för kärnvapenkrig och global extinction. Kan ju inte undgå att tänka Greta. Dumpar pojkvännen, blir istället förälskad i skicklig kåkfararmekaniker i "coverall" (nytt ord för mig, overall har man hört, blir ju nyfiken på skillnaden) men han dissar, så Audry blir modell, med tiden utan kläder. Lyckligt slut misstänker jag. Och en mordhistoria där som cirklar runt och byter skepnad beroende på vem som berättar om den, och det är ju lite roligt. Men replikerna känns allt som oftast som ett irriterat läxförhör; ut med det och fort. Botten för mig nås i nån scen där det - lite indieskt antar jag - liksom repeteras vad sa du jag sa vad sa du jag sa. Vet inte varför. Vad ska den dialogen tillföra? I alla fall går den högt över huvudet på mig.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Independentfilmaren Hal Hartleys debutfilm som kanske lämnar en del att önska. Även om jag gillar den alienerade känslan hos karaktärerna och särskilt tonårsdottern Audreys (Adrienne Shelley) dystopiska upptagenhet av kärnvapenkatastrofen. Den lätt känslokalla och allvarliga atmosfären som vilar över människorna. Även om det skvallras hit och dit och alla tycks vara närmast besatta av nånting. Mest av nykomlingen Josh (Robert Burke). Den svartklädda mystiska bilmekanikern som tydligen har dödat nån way back. I sina bästa stunder är det mörkt och roligt, i de sämsta stunderna oslipat och lite effektsökande. Vad titelns sanning syftar på går mig lite grann förbi, men antagligen har det nåt att göra med den bristande tilliten till varandra, kanske romansen mellan Audrey och Josh, kanske sanningen om vad som verkligen hände way back, förr i tiden, som alla tycks ha en uppfattning om. "You can't have faith in people, only in the deals you make with them" hade jag tydligen skrivit upp. Oklart varför. Antagligen ett citat från Josh.

Nr 863: Céline Och Julie Gör En Båttur

Originaltitel: Céline Et Julie Vont En Bateau (1974) IMDb Wikipedia 

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Tycker det börjar bra i lite skön Alice i underlandetstil, men börjar sen spåra så jag inte hänger med knappt alls. Ombytta rollkaraktärer, tidsloopar, huset på 7 bis Rue du Nadir aux pommes, nåt mordmysterium som ska lösas, ny dag taxiresa, ny dag magisk karamell, ny dag spådomar. Känns som en hippiekittelbrygd med ingredienser som Måndag Hela Veckan, Memento, Alice och lite Cluedo. Den surrealistiska blandningen blir inte min typ av te, i alla fall inte denna gång. Så djävla snurrigt liksom. Hittar ingen finess i det, och långt utav bara helvete, tre och en halv timme. 

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Regissören Jaques Rivette var tydligen filmkritiker innan han började göra film. Han ville väl visa världen hur det egentligen skulle göras tänker jag. Hans filmer blev väl inga storsäljare direkt, svårtillgängliga och i vissa fel helt misslyckade projekt. Med den här filmen ville han göra en lättsam dramakomedi. Ja, jag vet inte. Särskilt lättsam är den då rakt inte även om det finns en sprudlande glädje och nyfikenhet i filmen. Det är en sprakande labyrint mellan dröm och verklighet och tydligen fick skådespelarna mycket fria tyglar utforma sina egna roller. Men det är långt och det är rörigt, irrationellt och ologiskt. Men så kan man också göra film. Tydligen.

Nr 847: Trois Vies & Une Seule Mort - Tre Liv Och Bara En Död

Originaltitel: Trois Vies Et Une Seule Mort (1996) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåget mellan Östersund och Stockholm.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Helt omöjligt att fokusera på sånt här efter 8 dagar i fjällen. Nån slags mild surrealism i fyra halvsammanvävda berättelser. Nån får en hammare i huvudet och går omkring med den, fastsittande i skallen med blodig blick. Nån stelnar till och blir tiggare. Negativ antropologi. Ett förälskat ungt par får stålar och en herrgård av hemlig välgörare. Nån återser sin familj efter många år, en familj som aldrig funnits på riktigt. Jag förstår inte vad den här filmen vill säga. Den känns enormt seg och pretentiös. Den kan dra åt helvete.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Herre gud, jag har skrivit fyra A4-sidor medan jag kollade på den här filmen men jag förstår inte ett dugg av vad jag har skrivit. Lika lite förstår jag filmen. Tydligt är ändå att det är ett antal mer eller mindre fristående berättelser som flätas samman genom Marcello Mastroiannis fyra olika roller. Eller är det samma karaktär i fyra olika Paris-universum? Det är otrohet, filantropi, frivilligt tiggeri, märkliga arv och älvor spetasat med champagne, brev och ringklockor. Det är pretentiöst och svårtillgängligt även om skådespeleriet är lysande, särskilt Mastroianni som är karismatisk och fullkomligt närvarande i varje scen.

Nr 819: Mordet På En Kinesisk Bookmaker

Originaltitel: The Killing Of A Chinese Bookie (1976) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Han driver en klubb. Strippor och poetisk burlesque. Han har ambitioner, som inte uppfylls. Hur ska han betala sin pokerskuld på 23000 dollar? Han får i uppdrag att mula en kines av rang i undre världen. Tanken är inte att han själv ska överleva eldstriden, men det gör han, och går och åker sen omkring skadeskjuten genom halva filmen. Show must go on.
Sunkig klubb, skönt sunkig känsla i filmen, men jag hittar tyvärr inte riktigt in. Var mer eller mindre förberedd på det i och med att det är Cassavetes. Kommer ibland på mig själv med att känna mig som en i publiken på klubben som tappar tålamodet när det inte blir nån action. Gormar kom igen nu för fan.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Autogenererad text med allt vad det innebär. Alla repliker kan därmed översättas till i princip vad som helst. Som att det inte skulle vara svårt nog att begripa sig på John Cassavetes. Pengar, skulder, strippor, poker, drinkar, kostymer, beställningsmord, skottlossning. Samtliga ingredienser som finns i en hårdkokt thriller. Men ändå... det räcker inte hela vägen. Bästa sekvensen måste ändå vara mordkvällen; telefonsamtal i telefonkiosken, taxi downtown, hamburgare i baren, smyger på bookien i badet, skjuter, flyr, hoppar på bussen, hoppar av, hoppar in i taxin, hoppar av, in i en annan taxi, hem. Där upptäcker vi att han själv är skjuten. Och han upptäcker att han är lurad. En känsla vi alla kan känna igen oss i.

Nr 812: Super Fly

Originaltitel: Super Fly (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Andra blaxploitationrullen i projektet, den första var Mitt Namn Är Shaft. Kokainlangaren Youngblood Priest (Ron O'Neal) glider runt i Harlem och siktar på en sista stöt som ska ta honom till det goda, avslappnade livet bortom droger och brottslighet. Mycket gatuslang, många besvärande tystnader mellan de överspelade replikerna. Mycket soulfunk av Curtis Mayfield. Många scener på bilåkning. Lite fantastiskt dåligt teaterblod. Bästa scenen, smartaste scenen, tycker jag är när man får se hur polisen ringer in en skadad person och begär ambulans, innan de har slagit honom. Knogjärnet i handen som en förvarning. Mitt i filmen en flera minuter lång stillbildsväxlande sekvens till musik. Där ser man.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Jag har skrivit två saker om den här filmen. "Priests rakning alltså!" (Jag måste ju ha fascinerats över den på nåt sätt) och "Fliphoppet över stängslet i den inledande jakten" (Antagligen nåt jag skrattade åt). Men det var ju synd att jag inte skrev ner mer för jag minns inte mycket alls av den här filmen. Jag går till boken för vägledning. Aha, en av de mest älskade i blaxploitation-genren. Där ser man. Svängig funk med Curtis Mayfield. Jo, men det minns jag ju nu. Till och med ett slags liveframträdande också va? "Pusherman". Knarkaffärer och machoideal. Ungefär så. Och så nånting om att nästan hela filmteamet bestod av svarta och att filmen var den första som enbart finansierades med "svarta" pengar. Fyndigt. Måste nog se om den och förhoppningsvis pressa upp betyget något. Black lives matter.

Nr 805: Blekansiktet

Originaltitel: The Paleface (1948) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Fantastiskt fjantig och punktvis, just punktvis riktigt underhållande. Lustgasen som framkallar galet fnitter, de olika namnen på diverse etablissemang (Dirty Shame Saloon) och det där återkommande gaget när Potter - och i slutet Jane - dras med av hästarna istället för vagnen. Karaktären Jane verkar verklighetsbakgrunda sig i Calamity Jane, eller Martha Jane Canary som hon hette, och som huserade och pricksköt i vilda västern på 1800-talet.
Filmen känns som en blandning av och brygga mellan Buster Keatons stunts, Disneys färger och ljud, och situationsförvirringen i exempelvis Frasier. Med den skillnaden att jag inte tycker att det här är särskilt kul. Dessutom närmast omöjligt att hänga med i de olika karaktärerna som introduceras, trots svenska undertexter. Läste om den efteråt och fattade nästan ännu mindre.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Den fege tandläkaren Painnless Peter Potter och revolverkvinnan Calamity Jane på äventyr i en galet märklig västernkomedi. Scenerna som dåliga sketcher avlöser varandra med pinsamma repliker "Vakna ditt pulver" (ja, jo i och för sig så var den repliken ganska kul) och förlöjligandet av natives "Knepiga de där utlänningarna". Men när Bob Hope sjunger Buttons & Bowes så kan jag ändå inte låta bli att tänka att det vore riktigt soft att åka ut på prärien i en sån där wagon och ligga och gotta sig i solen. Tydligen finns det en uppföljare, Blekansiktets son, som kom 1952. 

Nr 735: Little Caesar

Originaltitel: Little Caesar (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Första rullen i nya lyan, och det känns tyvärr svårt att koncentrera sig på eller få grepp om vad det är jag kollar på. Tycker mest att det är massa snubbar som skäller på varandra och skjuter då och då. Hänger inte med i turerna överhuvudtaget. Lite synd kan jag tycka, eftersom detta uppenbarligen ska vara gangsterrullarnas urmoder, eller i alla fall en av dem. Kriminellt hierarkisk klättring av Rico, som till slut på toppen av stegen får smaka på patronerna och dör frågande sig själv: ”är detta slutet för Rico?”.  Verkar så ja.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Smågangstern Ricos polare Joe lämnar skutan medan tid är och blir underhållare i Chicago. Rico däremot gör karriär i undre världen och lyckas liksom aldrig förlåta Joe. Den snabba karriärren stupar platt med ett skott i magen under en affisch med Joe och dansösen Olga. Livet kan sluta på många sätt. En enkel film om svåra förhållanden. Den krattade manegen för diverse andra gangsterrullar som kommit att prägla filmhistorien.

Nr 727: Dr. Jäkel Och Mr. Hyde

Originaltitel: The Nutty Professor (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Vem av alla sina jag vill man vara? Den mest populäre? Nördige Julius (Jerry Lewis) kokar ihop ett slags kosttillskott som får honom att förvandlas till självsäkre Buddy Love, så länge giftet verkar. Tankarna går både till Bamses dunderhonung och Fight Club, via alla superhjältar med dubbla identiteter. Tidsbegränsad charm och karaktär - nån gång måste bubblan spricka, och när den gör det på slutet tycker jag klippningen är riktigt bra i förvandlingen på scen från Buddy till Julius. Nästan tecknad film stundtals med armar som förlängs vid tyngdlyftning och dörr som slås in över Julius som bildar grop i golvet. Bra scen i laboratoriet också vid första förvandlingen. Halvkul ibland, men Julius röst tar mig konstant tillbaka till karaktären Steve Urkel i TV-serien Räkna med bråk. Skräckblandad förtjusning, med betoning på skräck.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Ja, vad ska man säga om det här? Vad gör den i boken för det första. Och för det andra, borde jag ha känt till Jerry Lewis? En amerikansk underhållare som tydligt hade grejer på gång med självaste Dean Martin. Lewis hade tydligen gjort en hel del snälla, glättiga och barnsliga komikerroller och i Dr Jäkel Och Mr Hyde ville han kunna spela ut helt andra sidor. Det gör han med råge som den förvirrade professor Julius Kelps som genom att dricka ett elixir lyckas förvandla sig själv till den osympatiske showmannen Buddy Love. Tydligen uppfattades filmen som en bisarr sammanfattning av Lewis samarbete med just Dean Martin där festprissen Buddy Love tolkades som en karikatyr av Martin. Något Lewis naturligtvis själv har förnekat. Nåväl, filmen då. Den utspelar sig på ett college där professor Kelps är mobbad och utstött av både kollegor och elever förutom den blonda studenten Stella, längst fram i lektionssalen. Hennes medkänsla för Kelps leder honom att vilja förvandlas till någon hon faktiskt kan tycka om på riktigt. Och så går det som det går. Tydligen ska det vara både roligt och obehagligt. För mig är det mest enerverande.

Nr 712: Allt Om Kärlek

Originaltitel: An Affair To Remember (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: De träffas på en oceangångare. Båda är involverade på annat håll, men de blir blixtkära och bestämmer träff om ett halvår, högst upp i Empire State Building (ping King Kong). På väg till mötet blir hon påkörd, invaliserad och dyker inte upp. Han väntar och väntar där uppe på toppen. Besvikelsen han känner. Tiden går lite och sedan ses de, av en tillfällighet. Då blir allt bra. För kärleken känner inga sådana gränser som rörelsehinder.
Egentligen en ganska spännande och kittlande historia - typ Bara En Natt - och definitivt något jag skulle kunna vara svag för, men nånting med speleriet gör att det känns så oerhört påklistrat och distanserat. Icke trovärdigt, så att säga. Och så den där sjukt obehagliga barnkören på slutet. Cheeezus. 
Det är denna rullen Meg Ryan ser innan hon skriver brev till Tom Hanks i Sömnlös I Seattle. Kanske skulle ta och se om den, så här i Alla Hjärtans Dag-tider. Eller inte.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Leo McCarey gjorde 1939 dramakomedin Det Handlar Om Kärlek. Nästan 20 år senare gjorde han en nyinspelning i Allt Om Kärlek där de komiska inslagen finns kvar i allra högsta grad men där de sentimentala reglagen skruvas upp till max. Jag såg aldrig originalet men jag tänker ändå att han kanske borde ha nöjt sig där. Allt Om Kärlek dryper av känslor och dramatik men jag blir aldrig berörd. Eller jo. Den framkallar faktiskt emellanåt vissa obehagskänslor. Och när barnkören kommer in på slutet så slår dessa känslor fullständigt bakut. Lite intressant är det dock med en vågad otrohetsaffär och visst är det en historia med ett rätt okej manus men den är samtidigt så tydligt märkbar av tidens anda. Och så är det något med den komiska ambivalensen. Kanske är det det som sänker mycket av den här filmen - humorn är så vansinnigt torr så klockorna stannar. Men samtidigt, utan den obegripliga humorn hade jag väl istället kräkts av sentimental tristess. Ja, vad ska jag säga. Om det är allt om kärlek som beskrivs i den här filmen då står jag gärna över.

Nr 709: Den Bäste

Originaltitel: The Natural (1984) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ibland dyker de upp, en av de filmerna som jag inte riktigt förstår vad de har i boken att göra. Baseballfantasy med Robert Redford som spelar Roy Hobbs som i ung ålder snidar till ett eget slagträ av virke från ett blixtträffat träd under vilket pappan nyligen hjärtattacksdog. Wonderboy. Hobbs har talang men skjuts med en silverkula av en kvinna som har som mål i livet att döda elitidrottsmän. Hon begår sedan självmord och sånt. Vatten under broarna och Hobbs gör come back i de lägre divisionerna. Obefintlig speltid, mutor och uppgörelser i kulisserna och ett återvändande av ungdomskärleken Iris. 16-årig son på köpet. Michael Madsen hoppar genom ett träplank och dör. Hobbs får chansen och tar den, kurvan vänder uppåt. Home run och saken är biff, cirkeln sluts med kastövningar i högväxta motljusfält.
Absolut fint foto och en inte alls värdelös film, men som sagt, varför är den med i boken? Två och en halv timme med milt sagt tradig dialog. Favoriten var nåt i stil med: 
”Vad är det du döljer?”
”Jag döljer ingenting.”
”Det har jag inte påstått heller."

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Ännu en baseballrulle som i sina bästa stunder för tankarna till Frank Drebin i Den Nakna Pistolen. Lite orättvist kanske då den här filmen tycks ha gigantiska ambitioner. Det siktas högt men den tycks missa slagen gång på gång. Den får liksom inte riktigt till det och jag vet inte varför. Det är inget fel på skådisarna, fotot är snyggt, berättelsen är väl okej men det är något med det episka anslaget som aldrig riktigt levererar. Och det trötta tempot övertygar knappast. Och så är jag nog ärligt trött på manliga hjältar som både är tråkiga och ointressanta. Då är den mordiska kvinnan med silverkulan klart mer spännande trots karaktärens ytterst tveksamma närvaro i filmen. Lika tveksam som filmens närvaro i boken.

Nr 707: Jorden Skälver

Originaltitel: Terra em Transe (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja, vad ska man göra? Jag får sortera in den här rullen under svårtillgängligt. Visserligen var ju inte Glauber Rochas förra film vi såg nyss, Svart Gud, Vit Djävul, särskilt mycket mer lättbegriplig, men i den sögs jag av nån anledning med i strömmen. Jorden Skälver blir ganska snabbt bara ett flöde av bilder och häftiga yttringar, och jag hänger inte med överhuvudtaget. Då blir det närmast outhärdligt att kolla på film, särskilt när den är två timmar. Det verkar i alla fall vara Eldorado och 60-tal. Aktiv politik, uppgång och fall. Orättvisor och den till synes oändliga och konsumlogoliknande strävan efter ok vardag. Märkligt, men jag ser framför mig en blend av Rage Against The Machine och Subcomandante Marcos. Ilska, frenesi, vilja, övertygelse, ylande gitarrer och en hel massa crashcymbaler.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Efter förra Rocha-filmen så gjorde den brasilianska militären en statskupp. Den politiskt intresserade regissören kommenterade naturligtvis detta i Jorden Skälver. I det fiktiva landet Eldorado får vi följa poeten Martins väg från politisk marionett till att gå sin egen väg. På det sättet lite likt Svart Gud, Vit Djävul men här blir det väldigt rörigt. Berättartekniskt så hoppar filmen i tid vilket gör det helt obegripligt att fatta var, när och till vilken politiker Martin är allierad med. Det görs motstånd mot både det ena och det andra, det snackas en massa, det jagas och skjuts och mitt i allting så festas det till rejält. Det är kaotisk handkamera, musikalisk frenesi och ivrigt skådespeleri men jag tänker att det är Rochas sätt att kommentera och symbolisera situationen i Brasilien vid den här tiden. Först kände jag att den hade något speciellt och intressant men efter några dagar har jag glömt vad det var. Därför åker den ner på 2+.

Nr 693: Me And My Gal

Originaltitel: Me And My Gal (1932) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy  på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2

Kommentar: En så kallad pre-Code. En förkod. Produktionskoden. Hays code. MPPC, The Motion Picture Production Code. Moraliska riktlinjer; det här får och bör en film innehålla och inte innehålla. Det hade väl börjat spåra ordentligt antar jag. Och så ligger de ju också där, de ligger där i soffan och vänslas med kläderna på, Danny (Spencer Tracy) och Helen (Joan Bennett), ligger där och refererar till en film de båda nyss har sett, som heter "Strange Innertube”. I den får tittaren höra vad skådespelarna egentligen tänker precis efter de har sagt något till varandra. Sen blir det precis så även mellan Danny och Helen. De ligger där och säger saker till varandra, följt av vad de tänker. Filmen de parodierar verkar vara en annan 1932-rulle, Strange Interlude, som i sin tur är en filmatisering av mastodontpjäsen med samma namn från 1920-talet. Den scenen i soffan är en av få bra grejer i den här filmen. På slutet är det lite bra också med paralyserade farsans morseblinkningar, och rånarnas genomborrning i familjehemmet. Där går tankarna osökt till Ladykillers.
I övrigt är det väldigt sladdrigt och spretigt. Ordentligt långdragna och sluddrande fylleskämt, en märklig underhistoria med maffiafamiljen och jag vet inte hur många ”Jake” när hatten rättas till. Spencer Tracy såg vi i En Man Steg Av Tåget. Det var några år sedan, och för Tracys del var han 23 år äldre. 

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Den fryntlige farsan som vid två tillfällen vänder sig till kameran,"Who'd like a drink?" och den autogenererade engelsktextningen som tolkar detta som "Oh take a day yeah [music]". Så är det lite grann hela tiden. Återigen får man försöka gissa sig till vad som sägs. Men fart och fläkt är det. Och en assistent som upprepar allt som snuten säger. Och ett hejdlöst supande. Trots att förbudstiden inte upphörde förrän året efter den här filmen gjordes. Det är i och för sig modigt och drar upp betyget en aning. Och med den amerikanska depressionen som fond och de irländsk-amerikanska arbetarna och familjerna som aktörer så hade jag velat ha lite mer allvar, lie mer nerv. Men nej. Med den ytliga buskisen och den tafatta komiken så dominerande så blir de små försöken till intrig och spänning endast pinsamt. Tyvärr.

Nr 674: Mupparna

Originaltitel: The Muppet Movie (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Kermit, Miss Piggy, Animal och Svenske Kocken. Plus alla andra karaktärer som bara finns som ett svagt barndomsminne längst bak i förrådet. Här är de i en roadmovie som förklarar hur hela muppgänget samlades ihop från början. Något ögonblick i taget är det lite intressant (som när Kermit cyklar i helfigur) eller roligt (som när Animal äter upp delar av sin biostol), men i stort är det en ganska tunn rulle där den stora grejen är att det är dockor som har huvudrollerna. Och det räcker ju långt i max en kvart. Massor av cameos från exempelvis Steve Martin, Richard Pryor, Orson Welles och Mel Brooks gör tyvärr inte att filmen lyfter nämnvärt. Det roligaste, och det som gör att filmen går från 2- till en rak tvåa, är det gamla häcklande radarparet Waldorf och Statler som på metaslutet lämnar sitt omdöme till filmen genom att sova på stället. Ja, eftersom det är det roligaste så blir det ju svårt att höja den här rullen högre än knäskålarna. Men den snittar definitivt upp minnet och blottlägger det faktum att jag bara har en svag aning om vad Mupparna egentligen handlade om, och jag skulle inte bli förvånad om jag ganska snart finner mig själv i ett maratontittande av gamla avsnitt. Heja internet.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Oj oj. Det stora frågetecknet måste vara hur en hyfsat stor och rätt berömd skådespelare som Orson Welles valde att ställa upp i denna fullständiga kalkonrulle. Jag förväntade mig en kul stund längs minnenas allé men fick ett par timmars plåga. Ack vad minnet kan bedra. Nu sitter jag här med hela jävla boxen och det gör liksom ont när jag tänker att jag ändå borde se de andra filmerna. Kanske är de bättre. Kanske måste minnet mjukas upp lite. För visst gillade jag dessa fåniga dockor som barn? Och visst gillade jag Kakmonstret och Ernie och Bert i Sesame Street? Och visst gillade jag Fragglarna? Ett par små fniss och att Jim Henson ändå lyckades skapa kult av något så här dåligt gör att filmen får 1+. Och det är generöst.

Nr 670: Mysteriet von Bülow

Originaltitel: Reversal Of Fortune (1990) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Flashbackrulle med insulinspruta i centrum. Jeremy Irons är stolpig och mystisk make till medvetslös och ytterst olycklig Glenn Close. Ja, vad var det egentligen som hände vid de där tillfällena när frugan till sist gick full koma? Det försöker den hyperaktive advokaten Dershowitz (Ron Silver) ta reda på, fastän han hela tiden bedyrar att han inte vill veta makens historia. Förvirrande. Och alla medhjälpare advokaten omger sig med, som han gärna låtsas lyssna på för att sedan tillrättavisa och mästra. Elever, varav en verkar vara hans exflickvän. Hans son är med på ett hörn. Det spelas basket och äts bufféer i tid och otid. Dershowitz ständigt tuggande på något, rörande sina kinapinnar i något, lyssnande på något, tänkande på något, resonerande kring något. Och det bara fortskrider i nästan två timmar. Blir aldrig spännande, blir aldrig upplöst, blir aldrig ledtråd på ledtråd blir gåtans lösning. Det händer nåt på slutet, när Dershowitz får en snilleblixt och avbryter alla aktiviteter i ett hallelujaeureka. Hemhjälpen! Och den svarta lilla medicinförvararen! Nä, det här var inte min rulle. Seg, genomskinlig, trubbig. Jag tänker hela tiden på tv-serien The Staircase med liknande historia, det vill säga märklig man anklagas för att ha dödat hustru, och den tyckte jag var sjukt spännande och intressant. Objection your honor! Irrelevant!

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Sunny (Glenn Close) är medvetslös men vi hör henne berätta historien om hur hennes make, Claus von Bülow (Jeremy Irons) mördade henne. Eller? Tydligen är det en av 80-talets mest uppmärksammade rättegångar vi får följa i den här filmen, byggd på en bok av von Bülows advokat, Alan Dershowitz. Dershowitz är en ytterst märklig karaktär, här spelad av Ron Silver, med ett eget slags harem av juridikstuderande runt sig. Märkligt. Claus status bygger helt och hållet på Sunnys förmögenhet vilket naturligtvis gör det lätt att tro att han dödade henne för pengarna. De verkade dessutom inte trivas särskilt bra med varandra. Sunny å andra sidan var deprimerad och självmordsbenägen så hon kunde kanske lika gärna ha tagit livet av sig. Det är riktigt smart och intelligent upplagt där vi får följa hela händelseförloppet genom tillbakablickar och hustruns berättande. Och det är upplagt för att bli hur bra som helst. Och jag vill så gärna tycka det. Men jag gör det inte. Möjligen är den okej. Kanske till och med sevärd. Men knappast mer. Irons fick en Oscar och visst är han rätt duktig som den slajmige, arrogante, blaséartade aristokraten. Och Close är väl också helt okej. Men det är nåt som ändå inte riktigt lyfter. Kanske är det vanan att ständigt få en lösning på mysteriet. En Morden i Midsomer-twist där den skyldige pekas ut och vi  andra tänker - ja, just ja, naturligtvis! Här lämnas jag mest med ett - jaha, och? Men å andra sidan, det kanske inte är filmens fel.

Nr 660: King Of New York

Originaltitel: King Of New York (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tågen mellan Borlänge och Östersund via Mora och av Robert på fulsajt på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Regissören Abel Ferrara har en film med i boken - denna - och bara någon av alla gudar vet hur han fick med den. Med en fuckcount på 90 och ständigt återkommande kamikazerepliker som ”Room service motherfuckers”, ”Party time motherfuckers”, ”I´ll kill you motherfucker” och ”Die motherfucker” känns det som att sitta i ett fuckhagel i 107 minuter. Dock med viss växlande molnighet, för det är ju kul att se stjärnor innan de var stjärnor; Caruso, Snipes, Fishburne. Och Christopher Walken gör en Ernst-Hugo Järegård och trollar fram en viss trovärdighet i helt overkligt platta repliker. 
Det skjuts en hel massa också. Enligt vissa beräkningar tretton gånger för mycket för att det ska ge nån slags body åt handlingen. När som helst kan det komma ett skott, en salva, ett kulregn. Vissa dör på fläcken av ett halvhjärtat distansskott, medan Snipes har den närmast superhjälteaktiga förmågan att ta fem kulor point blank och ändå hålla kvar ett stryptag på Fishburne. 
På det stora hela ett massivt pekoral till film men med ett visst auktionsvärde på grund av de unga, sedermera berömda skådisarna. Och några fina klipp och miljöbilder. Det måste man ju ändå ge filmen; den lyckas verkligen framställa New York som ett hopplöst ställe att vistas på, oavsett vilken sida av lagen man befinner sig.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Helt sjukt. Direkt efter att jag hade sett den var jag uppe på 3+. Helt galet ju. Det måste ha varit den överväldigande känslan av att se början av den på tåg 42 mellan Borlänge och Mora och slutet på Inlandsbanan mot Östersund. Jag gillar tågfilm. Alltså att se film på tåg. Jag minns när SJ hade sina biovagnar på nattågen. Finns de fortfarande förresten? Biovagnarna? Det vore nåt, att hyra en biovagn mellan Östersund och Göteborg, bjuda in nära och kära och runda av projektet med den allra sista filmen på räls. När nu den dagen kommer. Film är bäst på bio säger dem. Film är bäst på tågbio säger jag. Fast inte alltid.  När jag nu, en vecka senare, ska ge mitt omdöme om King Of New York är jag lite mer balanserad och nyanserad i mitt omdöme. Kort sagt - den var egentligen inte så bra. Plusset får den för Christopher Walkens tolkning av maffiakungen Frank White och den bisarra New York-miljö som han verkar i. Det är liksom alla mot alla i den här våldsamma och hormonstinna gangsterfilmen. Och alla verkar förlora. Och dö. Och det där barnsjukhuset som White skulle bekosta, hur gick det med det egentligen?

Nr 656: Top Hat

Originaltitel: Top Hat (1935) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: När Fred Astaire säger ”hello!”, vilket han gör typ tretusen gånger i den här filmen, låter det som att han har glättiga ballonger i munnen, särskilt vid de två l:en. Hello! Runda, liksom från nedre gommen framskjutna l. Och så ser han så där svagt bortkommen ut. Hello! Och sen börjar han steppa. Helt från ingenstans. Bara en liten spontanstepp närhelst det faller honom in. Hello! Stepp stepp.
Nej, det är inget för mig, de här steppmusikalerna.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Top Hat inleder den lilla sviten på de två Rogers/Astaire-filmer vi ska se efter varandra. Fast det visste vi inte när vi såg den här. I Top Hat har vi en glassig förväxlingskomedi där handlingen är är fullkomligt intetsägande. Dansaren Jerry (Fred Astaire) kommer till London för att vara med i en show. Han träffar Dale (Ginger Rogers) och blir upp över steppskorna förälskad så han stalkar henne genom hela stan. Otäckt men i denna tid och i detta sammanhang säkert både normalt och charmigt. Förväxlingen börjar när Dale misstar Jerry för sin väninnas make och sedan börjar karusellen som tar oss hela vägen till kärleksbåtarna i det överdådiga Venedigs kulisser. Lite spännande och lagom vågat är det ändå att se det märkliga men samtidigt helt obefintliga triangeldramat mellan Jerry, Dale och väninnan Madge där även Madges riktiga make Horace gör kvartetten fullkomlig. Lyfter gör det nästan inte alls, förutom i danserna som flyter på riktigt bra. Men så är det ju det här radarparets främsta kvalitet. Bild och ljudkvaliteten är däremot förvånade bra. Cheek To Cheek dansar vi snabbt över till nästa film.

Nr 646: Morgondagen Är Vår

Originaltitel: All That Heaven Allows (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Årets första film och det blev en ordentlig mjukstart. Kanske var detta uppseendeväckande på sin tid, men när jag ser den nu känns det bara bomull i Technicolor. Och det där djävla rådjuret som dyker upp då och då, som symbol för vad? Det oskyldiga? Det gulligt djuriska? Står där med sina blanka ögon utanför det frostiga fönstret och betraktar två förälskade människor framför sprakande brasan som inte får den förståelse från familj och omgivning som de vill ha. Den unge trädgårdsmästaren kvistar till det med den äldre husägarinnan (spelad av ingen mindre än Jane Wyman - Angela Channing i TV-serien Falcon Crest!). De försöker sig på en relation, men eftersom ingen annan tycker det är en bra idé avstår de ett tag, tills livets skörhet gör sig påmind i form av en olycka, vilket gör att dragningskraften dem emellan blir för stor och de återförenas i sjukhusbädden. Mycket bättre och färgstarkare var i så fall Rädsla Urholkar Själen, som vi såg för nästan exakt ett år sedan. Runt snurrar jorden.


Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Emotionellt överdådigt melodram. Klassiskt överspelad som sig bör. Provocerande kärlek som sätts ordentlig på prov. Änkan (Jane Wyman) förälskar sig i den yngre trädgårdsmästaren (Rock Hudson). Sympatisk men trist överklassdam möter macho men empatisk friluftssnubbe. Karriärbarnen rasar. Det skvallras och separeras. Ge mamma en TV så lugnar hon sig. Försoning och återförening. Det är sliskigt och glättigt men ändå tidlöst på nåt sätt. Intressant manus som kunde ha tagit ut svängarna lite mer. Eller kanske inte. Det kanske var tillräckligt vågat för den amerikanska biopubliken. Och det fälldes säkert både en och annan tår när det begav sig.

Nr 640: Tabu

Originaltitel: 御法度 (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja, vad ska man säga? Kanske beror det på den bristfälliga textningen, men jag fattar inte mycket av handlingen i den här rullen. Det handlar om en slags samurajskola i Kyoto på 1800-talet. Och om sexualitet; homo, hetero och bi. Och en centralfigur i historien är den unge och lite androgyne Kano (Ryuhei Matsuda), som påverkar både lärare och elever på skolan. Många vill ligga med Kano, men Kano vill inte ligga med nån. Dock känns det som att det finns enormt mycket mer och fler bottnar i det här. Men jag fattar det inte, jag hänger inte med. Intrigen verkar spännande, det ser man ju på skådisarnas uttryck och rörelser. Det sker avgörande saker och på slutet verkar det som att det till och med blir en upplösning, som en thriller liksom. En gåta får sitt svar.
Regissören Nagisa Oshima verkar vara i samma klass som Kurosawa, men mycket mer provokativ. Allt bara verkar när det gäller den här filmen.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Såpa i samurajmiljö. Det är mitten av 1800-talet någonstans i Japan och milisen ska välja ut nya rekryter. På den uteslutande manliga skolan tränas de unga männen i den ädla stridskonsten för att bli fullvärdiga samurajer. På pappret upplagt som en en klassisk kämparfilm, en manlighetsuppvisning. Men titeln avslöjar något annat. Undertryckta känslor och sexuella spänningar flyter snabbt upp till ytan och kampen blir en åtrå mellan de unga männen. Så långt är jag med, men sen tappar jag greppet. Det här är en sån film som emellanåt dyker upp i det här projektet, en sån film som på ytan känns bedrägligt enkel men som egentligen skulle behöva en guidebok. Eller åtminstone delas upp i mindre avsnitt för att kunna diskutera mellan varje del. Det här är en film jag vill gilla men som dessvärre inte fångar mig. Nagisa Oshima har en film till i boken, den erotiska Sinnenas Rike från 1976 som totalförbjöds i vissa länder. Det känns som att han spelar på vissa teman den där Oshima,