Originaltitel: The Breakfast Club (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Mathias på Skolgatan i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Fem ungdomar. Lördag. Kvarsittning av olika orsaker. En prinsessa som skolkat för att handla kläder. En plugghäst som skaffat vapen för att begå självmord på grund av ett ovanligt betyg. En misfit som prenumererar på kvarsittningar. Ett weirdo som är där på grund av att hon inte hade nåt annat för sig. Vad sportfånen gjorde där minns jag inte. De får i uppdrag av den cyniske tillsynsmannen att skriva en uppsats om sig själva, men väljer att istället berätta för varandra vilka de är. I början går det lite knackigt med olika fördomar kastade i ansiktet på varandra, men efter att ha rökt lite marijuana lossnar det ordentligt. Plugghästen har känt press över att prestera bra betyg hela livet, misfiten får stryk av sin farsa, sportfånen lever sin pappas dröm, prinsessan är oskuld och weirdot sa nåt bra som jag har glömt.
Jag gillar filmen. Jag tycker om idén. Enkel och full av möjligheter. Tyvärr tycker jag inte att det funkar på en och en halv timme. Det blir för kraftiga skarvar. Den värsta är väl när weirdot blir standardsminkad och woops så faller sportfånen pladask. Jag skulle gärna se att den här filmen var tre timmar, eller ännu mer. Det handlar ju om att tankar och föreställningar om dessa personer ska förändras. Jag är medveten om Hollywoodproblematiken - film ska kunna ses av alla och en och en halv timme är max, i alla fall på 80-talet, men jag tillåter mig att drömma om en långkörare av Breakfast club. Frunch club? Till sist tycker jag det är så djävla boring att alla ska bli heterosexuellt tillsammans på slutet. Varför kan de inte berätta om sig själva och gå därifrån lite mer som varandra? Några av dem i alla fall? Kan inte det också vara ett bra slut? Nån gång? En gång
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Jaha. Robert var först med kommentaren igen. Och som vanligt snor han alla mina åsikter. Förvisso ger det mig mindre att skriva och er mindre att läsa så jag antar att det är okej ändå. Jag har en förkärlek för 80-tals generations-college-filmer. Det här är kanske den bästa och den som bryter allra mest med genrens förutsägbara estetik. Med minimala förutsättningar och en klart begränsad storyboard lyckas filmen bli genrens kanske mest intressanta karaktärsberättelse. Det är lite som att se en teaterföreställning där dialogen och de små dramaturgiska penseldragen tillåts blomma ut. Jag skulle vara beredd att ge den en rak fyra om den inte avslutas i heteronormativt Hollywoodslisk. Usch.
Roberts betyg: 3Kommentar: Fem ungdomar. Lördag. Kvarsittning av olika orsaker. En prinsessa som skolkat för att handla kläder. En plugghäst som skaffat vapen för att begå självmord på grund av ett ovanligt betyg. En misfit som prenumererar på kvarsittningar. Ett weirdo som är där på grund av att hon inte hade nåt annat för sig. Vad sportfånen gjorde där minns jag inte. De får i uppdrag av den cyniske tillsynsmannen att skriva en uppsats om sig själva, men väljer att istället berätta för varandra vilka de är. I början går det lite knackigt med olika fördomar kastade i ansiktet på varandra, men efter att ha rökt lite marijuana lossnar det ordentligt. Plugghästen har känt press över att prestera bra betyg hela livet, misfiten får stryk av sin farsa, sportfånen lever sin pappas dröm, prinsessan är oskuld och weirdot sa nåt bra som jag har glömt.
Jag gillar filmen. Jag tycker om idén. Enkel och full av möjligheter. Tyvärr tycker jag inte att det funkar på en och en halv timme. Det blir för kraftiga skarvar. Den värsta är väl när weirdot blir standardsminkad och woops så faller sportfånen pladask. Jag skulle gärna se att den här filmen var tre timmar, eller ännu mer. Det handlar ju om att tankar och föreställningar om dessa personer ska förändras. Jag är medveten om Hollywoodproblematiken - film ska kunna ses av alla och en och en halv timme är max, i alla fall på 80-talet, men jag tillåter mig att drömma om en långkörare av Breakfast club. Frunch club? Till sist tycker jag det är så djävla boring att alla ska bli heterosexuellt tillsammans på slutet. Varför kan de inte berätta om sig själva och gå därifrån lite mer som varandra? Några av dem i alla fall? Kan inte det också vara ett bra slut? Nån gång? En gång
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Jaha. Robert var först med kommentaren igen. Och som vanligt snor han alla mina åsikter. Förvisso ger det mig mindre att skriva och er mindre att läsa så jag antar att det är okej ändå. Jag har en förkärlek för 80-tals generations-college-filmer. Det här är kanske den bästa och den som bryter allra mest med genrens förutsägbara estetik. Med minimala förutsättningar och en klart begränsad storyboard lyckas filmen bli genrens kanske mest intressanta karaktärsberättelse. Det är lite som att se en teaterföreställning där dialogen och de små dramaturgiska penseldragen tillåts blomma ut. Jag skulle vara beredd att ge den en rak fyra om den inte avslutas i heteronormativt Hollywoodslisk. Usch.
