Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i camera Roberto på Villa val Lemme, Italien.
-->Roberts betyg: 4 
Kommentar: Redan i första bilden ges en försmak av vad som komma skall. Lång sekvens med fin tajming mellan text och rörelse med en avslutande panorering upp till det gardintäckta fönstret. Ett skrik senare är vi inne i lägenheten där ett mord just begås – David blir strypt av Philip med assistans av Brandon. David läggs i en kista som sedan dukas med ljus och mat inför den fest som går av stapeln bara minuter efter mordet.
Vad som följer är en förtjusande uppvisning i hur man skalar av en historia inifrån och ut. För tittaren är det aldrig någon tvekan om vem som har utfört mordet – eller var kroppen är – men likväl hålls en nervdallrande thrillerstämning uppe genom att försöka förstå varför, och hur gästerna på festen är relaterade till offret. En efter en kommer släkt, flickvän och före detta bäste vän in i rummet, och ju fler människor desto knivigare för Brandon att hålla pjäsen i schack, särskilt som medkumpanen Philip dövar sin nervositet med drinkar och närmar sig sammanbrottet med ivriga kliv. Till festen kommer också storstjärnan James Stewart, en gammal lärare till de unga männen. Via en gruppdiskussion om huruvida det går att rättfärdiga att en övermänniska dödar en undermänniska fattar Stewart tidigt misstankar, anar ugglor i mossen, tycker sig uppfatta en hund begraven, menar att allt inte står riktigt rätt till. Stewart påbörjar ett litet privatdeckaräventyr som till slut leder honom rätt ner i kistan. Bingo! Jag räknar till 9 klipp och 10 scener. De flesta scener är runt 7 minuter, men någon är över 9 minuter. Det vanligaste klippet består i att kameran dyker in i en kostymrygg så att hela bilden blir svart, och sen drar sig ut igen för att fortsätta spelet. Ibland känns detta väldigt sökt och eftersom det även finns några ”vanliga” klipp som fungerar utmärkt, hade jag hellre sett att det var fler övergångar av det senare slaget. Många scener är fantastiskt komponerade. Champagneöppningen, repgömman med svängdörren, Mrs Wilson dukar av kistan med dialog utanför bild, Ruperts teori i samarbete med kamerarörelser. Sprängfyllda av detaljer och exakta rörelser. Repet är inte en film som jag kommer minnas för skådespeleriet – det är ytterst mediokert (förutom Stewart som glänser) – utan för det minimalistiskt uträknade sceneriet. Repet får mig att tänka på både 12 edsvurna män och Funny Games, och det enda jag är besviken på är slutet. Stewart öppnar fönstret och avlossar pistolen för att påkalla grannarnas, samhällets uppmärksamhet. Det är samhället som ska bestämma vad som ska hända med Philip och Brandon (även om Stewart uttryckligen vill att de ska dö är det inte hans sak att avgöra). Dels hade jag hoppats på ett mer twistat slut, dels tycker jag det känns lite för mycket skrivapånäsanvadsomärrätt. Ett mer öppet slut och kanske till och med en variant där man aldrig får se David överhuvudtaget hade tagit den här rullen upp på nivå 5. Lätt en av Affes bästa – och visst är det han som kommer ut med väskan i början? Han ser så smal ut bara, och så kollar han klockan – det är mycket att hålla reda på.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: En av Affes bästa. Tveklöst. De långa scener får mig att tänka på exempelvis Vem är rädd för Virginia Wolf? och jag undrar om inte Repet också har gjorts för teatern. Det borde den har gjorts. Smarta övergångar, minimalistiska scenerier, ett återhållsamt men intensivt stegrande manus gör filmen till en teatralisk pärla. Skådespeleriet är som det är. Vissa aktörer glänser för det mesta, andra gör det emellanåt och några gör det inte alls. Det är en tight sammanhållen film på 80 minuter som lovar mer än vad den lyckas hålla tyvärr. Slutet överraska inte. Jag blir inte heller besviken men jag hade nog väntat mig mer än vad som presenteras. Trots detta var den dryga timmen med Repet en fantastiskt trevlig stund.
