Nr 833: Örat

Originaltitel: Ucho (1970) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Paret kommer hem från partipartaj. Dörren låst, men öppen. Var är nycklarna? Varför är det strömavbrott? Flashbacks till partyt. Handhållen skakig kamera som skiftar pov. Ibland mannens synvinkel, ibland "vanlig/objektiv" vinkel. Vem är då betraktaren? Fram och tillbaka sådär mellan hemmet och festen. Misstänksamheten ökar. Nojan gror. Pikarna paret emellan haglar i värsta Vem Är Rädd För Virginia Wolf-stil. Är de ute efter oss? Vilka då? Vad sades egentligen på festen, och hur sades det, och av vem? Detaljerna livsviktiga i läggandet av det paranoida pusslet. Toaletten - "det heliga sätet" - ska skrubbas mitt i allt. Och så från ingenstans, en barnröst från ovanvåningen, ropar på föräldrarna. En son som varit hemma hela tiden. Har de inga barnvakter i Prag? Somna om, somna om, ingen fara. Paret inleder buggbingo och hittar jag vet inte hur många dolda mikrofoner. Extremt övervakade har de varit, är. Som de misstänkte, anade, visste. Gestalter utanför huset, inne i huset till slut. Men det ordnar sig oväntat bra. Mannen blir befordrad; minister och allt. Se där. Och på slutet sitter de på balkongen tror jag det var vid kl 5 på morgonen den 18 juli, och vi ser filmen vid kl 9 på morgonen den 18 juli. Otäckt, om man vill. Tankarna går ju också till filmen De andras liv.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Inspelad 1970 i Tjeckoslovakien under ockupationsmaktens vakande ögon. Det kunde väl vem som helst ha räknat ut att det skulle dröja nästan 20 år innan den fick visas. Den privata sfären blir inte längre så privat när det buggas i varje hörn av huset. Övervakade. Det ställer också mig, åskådaren, i en inte alltför angenäm position där jag inte bara får höra det som händer utan också får se det på nära håll. Jag är också övervakaren, betraktaren, voyeuren men så plötsligt... en flashback från mannens pov. Det är dessa  återkommande skiftningar i synvinklarna och återblickarna som skapar spänning och osäkerhet. Små ledtrådar från partifesten vänds på, skruvas och analyseras av det bittra paret. Deras gliringar och förolämpningar mot varandra förstärker deras "vanlighet", det verkar ju inte finnas någon politisk konspiration här inte. Eller? Männen på gaten tycks vittna om något annat. Efterfesten i parets kök med några eftersläntrare från festen är tydligen bara en förtäckt ursäkt för att avsluta buggningen. Paranoian växer under natten. Som den antagligen gör om man lever under en förtryckarregim. Eller i ett äktenskap där man tror att man känner varandra, eller kanske känner varandra så pass väl att varje steg och handling skapar en källa till konflikt. Samtidigt finns i all bitterhet en kärleksfull ömhet och en omtanke om varandra när saker verkligen ställs på sin spets. Örat är en intressant film om manipulation och kontroll, såväl i det offentliga som det privata.

Nr 550: Öknens Söner

Originaltitel: Sons Of The Desert (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Att se denna enda Helan och Halvan-film i boken känns lite som att sitta och pimpla på Storsjön. Man har borrat upp ett litet hål och sitter förnöjsamt med spöt och vickar lite på handleden i hopp om napp. Under en simmar ett enormt utbud av Helan och Halvan-filmer; de båda tillsammans och var för sig. Hundratals filmer, ett stort stim av stum -och talfilmer. Och så får man ett litet hugg då. Och upp kommer Öknens Söner. Och alla andra pimplare utbrister: "Åh, det där var en riktigt fin firre!". Och man tittar på fisken, ser ut som en gädda, med lite spring i dörrarna. "Åh", säger en annan pimplare, "det där måste vara den finaste firren i sjön!". Och man tittar på den igen, och i alla fall jag tänker att om detta är den finaste firren i sjön så är det kanske inte den bästa fisksjön i mannaminne. Men å andra sidan tänker jag att man inte ska lyssna för mycket på andra pimplare, de kanske bara utgår från att man vill ha den största fisken. Men man kan ju pimpla av massa andra orsaker. Så jag slänger nog tillbaka den här firren i vattnet och fortsätter pimpla, kollar upp vad mer som rör sig under ytan. Så väldans mycket fisk därunder isen.
Det som var mest intressant med den här filmen tycker jag var att fruarna fick reda på deras mäns förehavanden genom att de såg en journalfilm på bio. Ett oturligt (för männen) klipp visar vad de egentligen haft för sig. Känns ju inte direkt 30-tal. Känns mycket mer 2000-tal, med internet och snabba redigeringar och direktlänkar och bluetooth. Men redan på 30-talet, när mediet fortfarande var relativt ungt, kunde någon se den konfliktytan framför sig, när transporten av bilder var fysisk. Imponerande, minst sagt.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Öknens söner, Helan och Halvan på rymmen, Följ med oss till Honolulu. Kärt barn har många namn men oavsett vilken svensk titel denna film har så är det ingen toppfilm. Det är slapstickhumor som är lite bättre än Bröderna Marx Fyra Fula Fiskar men inte i närheten av exempelvis Chaplins Moderna Tider. Stan Laurel och Oliver Hardy är två clownliknande figurer, hunsade av sina fruar och överdrivna i allt sitt spel. I början är det smålustigt men efterhand blir det för mycket fars, för mycket smäll i dörrar. Stans mimik och tragiska uppsyn och Ollies upprepande stödsökande blick i kameran är utmärkande kvaliteter och som komikerduo har de en självklar plats i filmhistorien. De har också en självklar plats i boken men jag vill nog se lite mer finess och svärta för att bli helt nöjd.

Nr 374: Öppen Stad

Originaltitel: Roma, Città Aperta (1945) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Tvåaktad kurragömma i Rom. Episka scener; gravida hustrun Pina som skjuts i språnget, lojale prällen Don Pietro avrättas inför barnen. Tankarna går till Odessatrappan i Pansarkryssaren Potemkin. Även likheter med den vardagliga människans hjälp i En natt att leva. Fellini var inblandad i manusskrivandet. Öppen stad känns både gammal och ung, lite dåsig och stundtals fräsch. Absolut en film för boken, men inte en av de bättre. Intressant hur det tyska och italienska språket krullar sig runt varandra. Si, nein, kamera.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Italiensk neorealism om den antifascistiska motståndsrörelsen i Rom under andra världskriget signerad Roberto Rossellini. Berättelsen i två akter kretsar kring kommunisten Manfredi (Marcello Paglieri) som jagas av Gestapo, litografen Francesco (Francesco Grandjaquet), hans gravida blivande hustru Pina (Anna Magnani) och den sympatiske prästen Don Pietro (Aldo Fabrizi). Jag har svårt att riktigt tyda ut ramberättelsen och vad dessa människor egentligen planerar men tätheten och spänningen kompenserar och lyfter upplevelsen. Vissa scener är oerhört starka - Pina som dör i fascistiskt kulregn på öppen gata och barnens solidaritet med den fängslade och avrättade prästen får mig att minnas slutscenen i Döda Poeters Sällskap (som avn någon märklig anledning inte alls finns med i boken). O captain, my captain. Vi vet vad dom händer med Manfredi, Pina och Don Pietro men jag undrar fortfarande var Francesco tog vägen.

Nr 205: Ömhetsbevis

Originaltitel: Terms Of Endearment (1983) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert i Jaktsalen på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En lite bättre film än alla andra miljontals varma komedier. Främst tack vare Nicholson och MacLaine. Nicholson har verkligen inte bråttom någonstans i sin gestaltning av den avdankade astronauten. MacLaine är bäst när hon låter minspelet tala. Utbrottet vid middagsbordet när hon får reda på att hon ska bli mormor har både en fantastisk tystnad följd av en pinsamt löjlig vrede. Hade hon bara lugnt men imploderande förklarat att hon inte var glad att bli mormor hade det blivit tusen resor bättre. Samma sak för övrigt med alla hennes utbrott i filmen. Klassikern på slutet när Winger säger hej då till sina barn är just en klassiker på grund av den yngste sonens ansiktsuttryck. Sorgligt, ja visst! Härligt! I övrigt en lite väl utdragen historia, lite för mycket smör på mackan.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jag intalar mig själv att jag egentligen har ett inbyggt motstånd till den här typen av amerikansk feelgoodfilm som spelar på de allra smörigaste strängarna. Men efter Ömhetsbevis är det kanske dags att krypa till korset. Den här är faktiskt helt okej, till och med ganska bra. Debra Winger är väl godkänd i rollen som den envisa dottern Emma men det är framför allt i spelet mellan mamman Aurora (Shirley MacLaine) och grannmannen Garrett (Jack Nicholson) som filmen verkligen lyfter. Ömhetsbevis är ett melankoliskt familjedrama där relationen mor och dotter är i fokus. Regissören James L. Brooks lyckas berätta historien utan att bli alltför sentimental vilket är ett ordentligt plus... även om blicken blir lite blank mot slutet.