Filmen sågs på Internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Att se denna enda Helan och Halvan-film i boken känns lite som att sitta och pimpla på Storsjön. Man har borrat upp ett litet hål och sitter förnöjsamt med spöt och vickar lite på handleden i hopp om napp. Under en simmar ett enormt utbud av Helan och Halvan-filmer; de båda tillsammans och var för sig. Hundratals filmer, ett stort stim av stum -och talfilmer. Och så får man ett litet hugg då. Och upp kommer Öknens Söner. Och alla andra pimplare utbrister: "Åh, det där var en riktigt fin firre!". Och man tittar på fisken, ser ut som en gädda, med lite spring i dörrarna. "Åh", säger en annan pimplare, "det där måste vara den finaste firren i sjön!". Och man tittar på den igen, och i alla fall jag tänker att om detta är den finaste firren i sjön så är det kanske inte den bästa fisksjön i mannaminne. Men å andra sidan tänker jag att man inte ska lyssna för mycket på andra pimplare, de kanske bara utgår från att man vill ha den största fisken. Men man kan ju pimpla av massa andra orsaker. Så jag slänger nog tillbaka den här firren i vattnet och fortsätter pimpla, kollar upp vad mer som rör sig under ytan. Så väldans mycket fisk därunder isen.
Det som var mest intressant med den här filmen tycker jag var att fruarna fick reda på deras mäns förehavanden genom att de såg en journalfilm på bio. Ett oturligt (för männen) klipp visar vad de egentligen haft för sig. Känns ju inte direkt 30-tal. Känns mycket mer 2000-tal, med internet och snabba redigeringar och direktlänkar och bluetooth. Men redan på 30-talet, när mediet fortfarande var relativt ungt, kunde någon se den konfliktytan framför sig, när transporten av bilder var fysisk. Imponerande, minst sagt.
Jimmys betyg: 2
Kommentar: Öknens söner, Helan och Halvan på rymmen, Följ med oss till Honolulu. Kärt barn har många namn men oavsett vilken svensk titel denna film har så är det ingen toppfilm. Det är slapstickhumor som är lite bättre än Bröderna Marx Fyra Fula Fiskar men inte i närheten av exempelvis Chaplins Moderna Tider. Stan Laurel och Oliver Hardy är två clownliknande figurer, hunsade av sina fruar och överdrivna i allt sitt spel. I början är det smålustigt men efterhand blir det för mycket fars, för mycket smäll i dörrar. Stans mimik och tragiska uppsyn och Ollies upprepande stödsökande blick i kameran är utmärkande kvaliteter och som komikerduo har de en självklar plats i filmhistorien. De har också en självklar plats i boken men jag vill nog se lite mer finess och svärta för att bli helt nöjd.
No comments:
Post a Comment