Nr 884: Piratpatrullen 2/'A' gai waak juk jaap

Originaltitel: A計劃續集; Jackie Chan’s Project A II (1987) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play/Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Karatelördag, film numero uno. Rörigt, tycker jag i vanlig ordning. Men det verkar handla om "oegentligheter inom poliskåren" som ståndmoraliske Dragon Ma (Jackie Chan) ska städa upp. Det finns också nån revolutionsrörelse, en juvelstöld och en råttätande hämndaktion från - antar jag - filmen som föregick denna; Project A. Mycket fighting och stunts så klart. Mycket stön, stånk, pust, puh, gny, oj, ah, flämt, katjing och med jämna mellanrum instucken kolonialkritik. Sista halvtimmen växlas det upp och se där, en fallande vägg över Jackie, precis som över Buster Keaton i Hans Son På Galejan. Och så bloopers på slutet. Mycket underhållande.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Engelsk dub i oprentiös Hong Kong-underhållning. Jackie Chan far fram i scener som blandar både lekstuga och hinderbana. Välgjorda fightingscener blandas med snubbelhumor och amerikansk snutfilm. Det är korrumperade poliser, välbärgade revolutionärer och hämndlystna pirater. Det blir aldrig tråkigt men inte särskilt spännande heller. Inget oväntat, inga intressanta gråzoner mellan ont och gott, ingen vidare intrig. Allt bygger egentligen på Chans uppvisning i vighet, i koreografi och i imponerande stunts där han får allt att se så lätt ut. Vilket det så klart inte är. Tydligen har han skadat sig i praktiskt taget alla filmer han medverkat i. Allt för publikens skull.

Nr 840: Panik I Gangstervärlden

Originaltitel: Angels With Dirty Faces (1938) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Suveränt rappt och pendlande mellan de bättre och sämre sidorna i människan. Barndomskompisarna Rocky (James Cagney) och Jerry (Pat O'Brien) tar varsin väg i livet efter ett plundringståg som spårar ur. Jerry springer lite snabbare än Rocky när de jagas av polisen och kan på så vis undkomma lagens långa arm och brottets bana, och väljer istället den gudomliga vägen och blir präst. Rocky å andra sidan åker dit, straffas med ungdomsvård och utbildar sig därigenom till att bli fullfjädrad yrkeskriminell. 15 år senare korsas deras vägar igen när Rocky återvänder till hemtrakterna för att utkräva pengar av sin skumraskadvokat Frazier (Humphrey Bogart(!)). Prästen Jerry försöker med milda makter och basket få fason på de lokala ligisterna i "The dead end gang", men det är först när Rocky med sitt gatsmarta tugg och sina tjuvknep (örfilar, armbågar, sparkar och slag) äntrar planen som det börjar tyglas. Ungdomarnas respekt och beundran för Rocky är himlahög och Jerry kan lugnt operera mer långsiktigt i bakgrunden. Good cop bad cop. Rocky hamnar dock såklart i enorma mängder korrupta trubbel, trubbel Jerry inte drar sig för att blottlägga med hjälp av media och det hela slutar i en riktigt snyggt filmad och iscensatt shoot out, med takspring, noirskuggor, tårgas, sökarljus och kulspruteeld genom fönsterrutor. Rättegång och var så god och sitt Rocky, i elektriska stolen.
Slutpartiet är mycket intressant. Till en början tänker jag att Rocky helt enkelt går Jerry till mötes med dennes önskan om att Rocky ska ångra sig högt och tydligt innan döden, för att på så sätt avskräcka efterföljande ungdomsgenerationer att välja den krokiga vägen. När Jerry sedan möter The dead end gang efter avrättningen och de tvivlar på vad tidningarna skriver om Rockys sista ord, säger Jerry att det var precis så det gick till. Han undanhåller så att säga sanningen, tänker jag. Sedan leder han dem upp ur mörka källaren, in i ljuset. Men sen börjar jag fundera. Och kommer fram till ungefär tre möjliga scenarion:
1. Rocky "spelar med" och låtsas rädd. > Jerry inser detta och "ljuger" för Dead end gang.
2. Rocky blir faktiskt rädd på riktigt precis innan döden. > Jerry inser detta och "talar sanning" för Dead end gang.
3. Rocky blir faktiskt rädd på riktigt precis innan döden. > Jerry inser inte detta och "ljuger" då i en mening för Dead end gang, samtidigt som han - ovetande - talar sanning om vad som hände.
Ett tankeväckande slut, där tåren i Jerrys öga öppnar för flera möjliga teorier.
Och Rockys snack och vapenhantering är helt fantastiskt fylld med attityd, personlighet och komik på samma gång. Som en ilsken tatuerarnål far han fram över duken, huden.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vi får följa två barndomskompisar som bokstavligt talat, men rätt slumpmässigt hamnar på två olika vägar i livet. Rocky växer upp på ungdomsanstalt där han därför odlar en kriminell ådra medan Jerry blir präst i kyrkan där de båda sjöng i gosskören. Kring dessa män kretsar ett ungdomsgäng och Rocky och fader Jerry har lite olika pedagogiska knep för att ta sig an dessa vilsna busar. Naturligtvis är det Rockys charm och och brottsliga handlag som gör honom till en idol för grabbarna. Fader Jerry kämpar lite i motvind kan man säga. Rockys affärer innefattar en stor portion korruption och fader Jerry växer i uppgiften att ta itu med detta. Ett modigt mediaföretag hjälper honom och plötsligt hängs både den ena och den andra i stans toppskikt ut. Rocky ser bara ett sätt att försvara sig när det börjar bli hett om öronen - med rejäla pistolmagasin. Det hela slutar med dödsdom och fader Jerry vädjar till sin polare att inte visa sig kaxig när han går mot döden, allt för att visa pojkarna att hans bana inte är den rätta. Den här filmen är en moralpredikan i sin bästa skepnad med riktigt fina scener men där de religiösa slutsatserna dock får det att vrida sig i mig. När fader Jerry leder pojkarna uppför källartrappan mot det kristliga ljuset och slutbilden är över en kyrka så mår jag lite illa faktiskt. Men på det stora hela är det en riktigt hygglig rulle signerad Michael Curtiz (giganten som vi bland annat känner från Kapten Blod, Robin Hoods Äventyr, Casablanca och Mildred Pierce - En Amerikansk Kvinna.

Nr 837: Pasazerka

Originaltitel: Pasazerka (1963) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Metafilm om tyska före detta SS-officeren Liza som på en oceangångare - denna "ö i tiden" - får stillbildssyn på någon som är, eller liknar, polska koncentrationslägerfången Marta. Minnen väcks till liv, och tittaren får först reda på att Liza inte har berättat för sin man att hon var "overseer" i lägret; till honom har hon sagt att hon var fånge. Inledningen är smått fantastisk. Nästa steg blir att man får följa Lizas förskönande version av vad som hände, när hon berättar för sin man.  Här handlar det mycket om att Liza var vänlig och hjälpsam och och bara gjorde som hon blev beordrad. Ytterligare ett steg tas när tittaren får följa vad som väl kan beskrivas som Lizas inre version av händelserna. I denna senare version framgår det tydligare att Liza drevs av en lust till maktspel, där hon kunde kontrollera Marta mycket genom att hon kunde styra tillflödet av det Marta önskade mest; besöken av fästmannen.
Knivskarpa, svartvita och enkla "rörliga" bilder från lägermiljön varvas mycket framgångsrikt med stillbilder från oceangångare och tillsammans med den lugnt förklarande och resonerande voice overn bildar detta en mycket intressant berättad historia, men tyvärr upplever jag det (som vanligt) för rörigt för att kunna hänga med. Jag förstår med jämna mellanrum inte var i historien jag är, eller vem som har gjort vad. Jag inser att detta ju inte är den "färdiga" filmen, eftersom hela idén verkar bygga på att mer presentera det material regissören Munk filmade innan han dog i en bilolycka, men kanske ännu större anledning då att hålla grundhistorien begriplig. Flashbacks i flashbacken och poetiskfilosofiska resonemang i all ära, men jag hade hellre sett en lite rakare berättelse. Men det är väl därför filmen är med i boken antar jag.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: En liten cineastisk pärla i det Östeuropeiska filmoteket. Endast en timme och intressant och effektfullt komponerat med såväl stillbilder och rörligt material. Andrzej Munk hann tydligen aldrig färdigställa filmen innan han avled i en bilolycka. Slutprodukten är alltså en kombination av Munks filmmaterial och en speakerröst som inledningsvis kommenterar regissörens ambitioner men som också utmanar och ifrågasätter. Det passar väl till filmens innehåll som porträtterar en kvinnlig SS-officer, Lisa (Aleksandra Śląska), som tjänstgör som föremålsadministratör i Auschwitz och hennes möte och relation med en av de politiska fångarna, Marta (Anna Ciepielewska). Vi får Lisas två versioner av denna berättelse. I den första, som hon berättar för sin man, framställer hon sig som generös och hjälpsam när hon hjälper Marta att träffa sin älskade i lägret. Som i alla berättelser så finns det hål, utrymmen och komplicerade förhållanden som kanske inte alltid gör berättelsen fullständig rättvisa. Därför får vi även en annan version av vad som hände, även denna berättad av Lisa själv, dock endast med publiken som åhörare. I den versionen framkommer en mer detaljerad historia där Lisa snarare är en mer eller mindre maktfullkomlig uppsyningskvinna och där Marta blir föremål för hennes psykologiska övervakning. Filmen övertygar med sitt fantastiska foto som i varje ruta dessutom skildrar händelser knappt märkbara, i bakgrunden, i utkanten. Det finns många starka scener från Auschwitz. En av dem som berör mig mest är när en liten flicka glatt klappar SS-soldatens hund innan hon tillsammans med andra, helt omedvetet, förs ner i dödskammaren.

Nr 802: Pianisten

Originaltitel: La Pianiste (2001) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Draken av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Innan vi såg den här läste jag boken Pianolärarinnan av 

Elfride Jelinek, som ligger till grund för filmen. Att läsa den boken var som att befinna sig i ett oupphörligt skred av tankar, känslor och analyser. En lavin av tillbakatryckt men översvämmande ångest och kontroll, hållen och tappad.
Filmen känns mycket mer samlad och tydlig. Imponerande att kunna destillera en bok på det viset.
Isabelle Huppert är helt makalöst bra som lärarinnan Erika, en stram kvinna som skär sig i underlivet med rakblad, som nästan kissar på sig av tillfredsställelse när hon fluktar andras sex, som sover och slåss med sin mamma, klänger sig fast vid henne, gråter på henne som ett litet barn, som lägger krossat glas i en studentskas jackficka - svartsjuk hämnd, uppskurna fingrar. Svartsjuk för att hon inlett en relation med eleven Walter (Benoît Magimel), och fast hon verkar avsky sig själv och honom ska ingen annan komma och lägga sig i. Hon vill kontrollera deras relation med tystnad, skriver önskebrev om rep och piskor, gummi och kedjor, nypor och nålar. Äcklas av deras sexuella möten, tvingar sig ändå in i dem, spyr. William frustrerad som en tryckkokare, fattar inte mycket, och det han fattar fnyser han ifrån sig, galenförklarar Erika. Ohållbart såklart, och slutscenen med Erikas självhugg är så stumt skrikande att det slår lock för hjärtat.
Wiensalongsupprättade kulissen med pianotangenternas svartvita, exakta ordning. Schumann och Schubert. Strävan, övning, nötande, kontroll, tvång. Och ändå en lust där i allt. Lust att bli bättre, skickligare, omtyckt, beundrad, älskad. Strängt och vasst.
En obehaglig film, men fascinerande och tilldragande som den klassiska bilolycka man passerar utan att kunna sluta titta. Vad är det som händer, har hänt? Kunde det ha varit jag?

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Oj så bra. Att säga att Isabelle Huppert är strålande som den strama, svala och frustrerande pianolärarinnan Erika är kanske inte särskilt illustrativt beskrivet. För här strålar det knappast av stjärnglans, istället uttrycker hon en återhållen, formell och alienerad bild som gör mig både betagen och äcklad på samma gång. Huppert är otroligt skicklig och mästerlig när hon låter sin karaktär vara på uppmanande och avvisande på samma gång gentemot den förälskade pianoeleven Walter. Walter är en brat som mest av allt vill ha sin lärarinna och uppvaktar henne med alla möjliga medel. Istället inleds en märklig spiral av kontroll, kränkningar och kräkningar dem emellan. En relation som är dömd att gå under. Pianisten är osentimental och oromantisk men lyckas ändå framkalla en obehaglig form av sympati. Mycket bra.

Nr 794: Planerat Illdåd

Originaltitel: Angel Face (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Elite Stadshotell på Stora Torget 7 i Västerås och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Ambulansföraren Frank åker på självmordsförsökslarm upp till exklusivt mansion i Beverlybergen. Men är allt verkligen vad det verkar? Nej, sannerligen inte. En pappa finns där, en styvmamma finns där, ett japanskt servicepar finns där, men framförallt finns pappans dotter där, en Diane, som har fingret med i nåt slags spel, är hjärnan bakom nån slags plan, är spindeln i nåt slags nät och det verkar utveckla sig till att handla om att försöka göra sig av med styvmamman. Frank fattar givetvis tycke för Diane, får jobb där uppe som privatchaufför, men slutar efter att han berättat för Diane vad han tror och tycker om hennes planer. Han vill inte bli inblandad. "I guess it´s a kind of love, but with a girl like you, how can a man be sure?"
När man trodde att Ashton i Nord Och Syd var den slugaste ormen i terrariet krälar Diane in i bilden och fullkomligt äger med min -och konspirationsspel. Svärmor och pappan forslas med lite smidig backning ut för en brant klippa och nu är deckargåtan i full gång. Det ska bli rättegång, och för att blidka juryn gifter sig Diane och Frank. Det blir en mycket pedagogisk rättegång där det i detalj förklaras hur man med enkla handgrepp kan modifiera frambackställaren på en bil och få den att åka i rakt motsatt riktning än vad som är avsett. Det är också förmodligen första gången jag ser en jurymedlem ta över utfrågningen av misstänkta i en rättegång. Fröjdefullt. Frank och Diane bedöms oskyldiga och ses uppe i lyxresidenset, där Frank packar, ringer taxi och förklarar att han inte vill ha något med Diane att göra mer. Nu får det räcka. Diane vill följa med till Mexiko, men det är uteslutet tycker Frank. Det skulle han inte ha tyckt, om man säger så. Ytterligare en bil ut för stupet och i sista scenen kommer taxin och tuttutar lite försiktigt. Inga hästar hemma.
Jag trodde väldigt långt in i filmen att det japanska paret var inblandat på något vis, men de verkar stå helt utanför historien. Fantastiskt märkligt att de får så pass mycket plats som de faktiskt får. Men vilken underbart pedagogisk och sköntittad rulle alltså. En befrielse. Särskilt rättegångsscenerna. Kanske borde jag bara titta på instruktionsfilmer. Gillar sånt.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jodå. Årets första film lägger ribban högt. En oviss, oväntad och cynisk noir där Jean Simmons fullkomligt glänser i rollen som den manipulativa och konspiratoriska femme fatalen Diane. Hon lyckas snärja den stilige ambulansföraren Frank (Robert Mitchum) som lämnar sin fästmö Mary för att falla rakt i armarna på Diane som lyckas övertala sin far och styvmor att anställa Frank som chaufför. Det blir mer och mer tydligt att Diane vill få sin styvmor ur bilden vilket hon till slut lyckas med. Dessvärre stryker farsan med köpet vilket inte tycks bekomma Diane särskilt mycket. Naturligtvis misstänks både Diane och Frank för mordet och för att underlätta ett frikännande så övertalar deras advokater dem att gifta sig. Sedan kommer den klassiska rättegången. Hur många såna har man inte sätt? Nåväl, åklagaren lyckas inte bevisa deras skuld och nu tror man ju att de ska leva lyckliga i alla sina dar. Men icke. Frank vill inte vara med längre och jag klandrar honom inte. Hur övertygande och kärleksfull Diane än är så är hon en slug och oberäknelig orm. Frank vill tillbaka till Mary. Det gillas naturligtvis inte av Diane som så att säga tar saken i egna händer. Det här är en mycket bra film som avnjöts i lobbyns skinnsoffa på Elite Hotell med ett glas öl och lite nötter. Smäktande stråkar och piano förstärkte filmens heta känslor och den melodramatiska utvecklingen. En behaglig upplevelse på det stora hela.

Nr 750: Public Enemy - Samhällets Fiende Nr 1

Originaltitel: The Public Enemy (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Chicago 1909. Tom och Matt, ungdomar på glid, pojkgangsters. Upplockade, inrullade i skumrasket av bossen Putty Nose. Stulna klockaffärer. 1915. Tom och Matt väsentligt äldre, här kliver James Cagney (senast i Yankee Doodle Dandy) in som Tom, som klippt och skuren för den rollen. En förhistorisk Joe Pesci. Han och Matt gör inbrott i pälsfabrik med varsin julklappspuffra i näven. Tom panikpepprar en uppstoppad björn. polis kommer, jagar, skjuter, pangpang i nattliga skumma kvarteren. Putty Nose sviker, drar, schappar. 1917. Amerikat in i ww1. Toms brorsa Mike kallas in. Stor del av männen i bild pratar nasalt och genom mungipan, gärna med en cigarett i nypan och vaksam blick över axeln. Nästan parodiskt. Spottkopp och planer, smidda. 1920. Förbudstider. Jönssonligankupp mot ölbryggeri/lager. Stor ”Gasoline”-truck slangfylls med det skummande guldet. Påtvingarverksamhet, ölmaffia med offensiv marknadsföring; du ska köpa mina ölfat, annars blir det bly i kroppen. Upp i hierarkin, det blir skräddarsytt och lyxrestauranger. Tom alltmer spänd, taskig mot för närvarande flickvän, berömd grapefrukt rakt i planeten vid frukostbordet. Springer på Putty Nose, hämnden som legat och ruvat kläcks nu i ett pianomord utanför bild, ljusare och ljusare tangenter så Putty måste fallit åt höger. Sedan en favoritscen när faktiskt hästen får smaka på pickadollerna i båset för att den sparkat ihjäl gangsterbossen Nails. Skruvat, rappt. De köper liksom hästen och går sen in och bara avfyrar. Helt osentimentalt, helt utanför bild även det, men omgivande hästarna rycker till ordentligt vid smällarna och kanske är det en starkt bidragande orsak till varför det blir en så bra scen. Gangsterkriget eskalerar, bomber, skjutningar, bränder. Och vad kommer in från vänster? Jo, en shotbricka! Kan det vara filmhistoriens första? Nerverna allt mer på spänn och mycket riktigt blir Matt kollossningskamouflerat maskingevärsavrättad. Tom klarar sig runt hörnet men ska givetvis ge igen tusenfalt. Cagneys blick och galna glirflin där på slutet, i regnet, under hattbrättet. Som att ta Jack Nicholson från The Shining och varför inte Gökboet, och mala ner tillsammans med Anthony Hopkins lugna madness i När Lammen Tystnar, göra färs av det och krydda med valfri närbild på Joe Pesci hundradelen innan han tänder till, steka på och servera. Tom går in och kamikazerensar, blir skjuten, ragglar ut i rännstenen, hamnar oväntat på sjukhus och är på bättringsvägen innan det blir en sista sväng med kidnappning och delivery by the door, död och ihopbuntad, och även där faktiskt väldigt lik Hopkins när han är bältad i buren i Lammen.
Som en manual för senare gangsterrullar, exempelvis Maffiabröder tänker jag. Måste ju ha varit fantastiskt att få gå och se den här rackaren för vad blir det, nästan 90 år sedan. Tydligen fick dock svenskarna vänta i 46 år med att se den på bio, till 1977, eftersom den totalcensurerades här. Undrar vad man var rädd för, den gången?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En av de bättre gangsterrullarna från 1900-talets första hälft måste jag säga. Som har växt på mig en aning sedan jag såg den. Oväntat modern och uppfriskande fast med den tidens ibland överdramatiserande och parodiska utryck. Det finns många minnesvärda scener, ibland smått komiska men ibland även obehagliga och provocerande; förnedringsscenen med grapefrukten i ansiktet på flickvännen, ölstölden där biran direktslangas från bryggeriet till tankbilen mitt på ljusan dag som det verkar, det helt omotiverade hästmordet, ligistkidsen som i tidig ålder får lära sig den hårda vägen, direktleveransen av liket utanför dörren. Det är en snabb film det här och det förvånar mig att de lyckas få in så mycket på så kort tid, dryga 80 min. Filmen bidrog till den så kallade "Hayskoden", en guide för självcensur med tanke på de tvivelaktiga värderingar som kunde skönjas i Hollywood vid den här tiden. Och visst, Public Enemy kanske inte direkt glorifierar ett kriminellt levnadssätt men den tar inte heller direkt avstånd från det. Det väckte uppenbarligen anstöt hos vissa moraliska företrädare over there. 

Nr 718: Polishämnaren

Originaltitel: The Big Heat (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Fritz Lang goes to Hollywood. Mörkrets mästare, Expressionisten från Wien, Mannen som kunde tala med skuggor. Den här rullen är påpassligt nog fotad av en annan ljus- och skuggmästarLang, nämligen Charles Lang, men de båda är inte släkt alls.
Polishämnaren är en paradoxalt nog rå men samtidigt hårdkokt krimrulle. Rå i bemärkelsen cigarettglödstortyr, sprängning av oskyldig fru, hett kaffe slängt i ansiktet och några ordentliga käftsmällsbataljer. Hårdkokt i bemärkelsen huvudperson (Bannion) som inte väjer för nåt, inte för chefernas varningar om suspension, inte för gangsterledarens delegerade telefonhot, inte för politikernas makt, inte för fara för eget liv. Det enda som får honom att mjukna lite är dottern, den lilla Joyce. Bannion ska ta reda på vad som egentligen ligger bakom kollegans självmord. Det visar sig ligga mutor i mossen och änkan till självskjutaren sitter på bevismaterial i form av brev i bankfack. Politiker, polischefer, gangsterbossar. Alla vill ha lugn och ro inför kommande val, men inte Bannion, han vill reda ut nystanet. Han far fram som en illbatting och det mesta i kvinnoväg som han kommer i kontakt med dör: frun sprängs, vittnet på baren torteras och dumpas på en landsväg, änkan till självskjutaren skjuts och hon som skjuter änkan till självskjutaren skjuts. Men allt klaras upp som tur är, och Bannion kan återgå till normal arbetslunk.
Några långa fina rörelsetagningar, utmanande med tortyr, kaffe och fru bilbomb, bra tempo och en ordentlig dos korruption.
Slutrepliken är fin: ”Håll kaffet varmt, Hugo”.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En i mängden gangsterfilmer i noirtema skulle man kanske kunna säga. Man skulle också kunna säga att Fritz Lang verkligen kliver fram ur skuggorna och ger genren nytt ljus. Och nytt mörker. För här är det råare och grymmare än vad vi vanligtvis är vana vid. Samtidigt finns genrens alla ingredienser där som sig bör. Allt är en fråga om hämnd. Hämnd på kollegan vars självmord är höjt i dukel. Hämnd på frun som sprängs i bilen. Och i allt detta nystas korruption och brottssyndikat upp. Bannion (Glenn Ford) skyr inga medel i jakt på de skyldiga. Kollegorna på stationen tycks först inte vara så bekväma med hans personliga vendetta men på slutet, över en kopp kaffe, är ordningen återställd. Polishämnaren har växt en aning sedan jag först såg den. Kanske är det expressionism meets noir som jag fastar för, kanske är det den moderna och ryggmärgsigenkännande brutaliteten. Eller också är det helt enkelt för att det är en riktigt bra rulle.

Nr 648: Paris, Texas

Originaltitel: Paris, Texas (1984) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Radarparet Wim Wenders och Robby Müller slår till igen. Efter lite Rainman-vibbar (fåordig, nyss funnen åker bil med brorsan för att förstnämnde vägrar flyga) återförenas Travis (Harry Dean Stanton) med sin son Hunter (Hunter Carson) efter fyra år isär. Ingen vet varför Travis har varit borta, och under tiden har hans bror och dennes fru tagit hand om Hunter. Mamman till Hunter är även hon spårlöst borta. Långsamt och med baby steps börjar Travis och Hunter närma sig varandra, bland annat med hjälp av gamla Super8-filmer, där även Hunters mamma Jane (Nastassja Kinski) figurerar. Det hela går bra, tills Travis bestämmer sig för att leta upp Jane. Travis tar med sig Hunter till Houston. Vid en bank-drive in hittar de Jane och följer efter henne till hennes arbetsplats på en peep showklubb. Hunter får vänta i bilen och inne i vad som blir ett slags biktbås med en ruta emellan dem berättar Travis och Jane, som det verkar för första gången, för varandra hur deras förhållande från början var fantastiskt för att med tiden barka åt skogen och sluta i total katastrof, vilket gjorde att de båda drog åt varsitt håll. Oerhört bra scener där med spegelglas och lågmälda röster genom telefonlurar och mikrofoner. Ytterst intimt avstånd. När luften är rensad lämnar Travis av Hunter hos Jane och drar vidare i livet. Jag blir oerhört provocerad av det slutet. Vad fan, liksom. Men det kanske är bra, att bli provocerad. Jag kan liksom inte identifiera mig med Travis beslut överhuvudtaget, annat än som en flyktig tanke när det är som djävligast, eller i alla fall bara som en tanke. Men att göra verkstad av det, att lämna sitt barn som man nyss connectat med efter att ha lämnat det en gång tidigare, utan någon av för mig synlig anledning annan än ren egoism känns halvfett. Tur att det bara är film. Sånt där händer inte i verkligheten. I verkligheten mår alla bra efter ett tag och blir vänner och ihop igen. Och Hunter blir en fin människa, demokratisk, tolerant, solidarisk och vidsynt. När han blir vuxen hjälper han andra i samma situation. Han blir socialarbetare, låter bygga en liten ranch där på tomten i Paris, Texas där Travis och Jane kan badda sina sår och hitta tillbaka till varandra.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Två och en halv månad senare. Kanske trodde jag att den skulle landa i mig, formulera sig själv på något klokt sätt. Men det är fortfarande lika svårt, kanske ännu svårare, att kommentera Paris, Texas. En roadmovie om längtan. En oförutsägbar historia om familj som enas, eller splittras. Om ett samhälle som förenar, eller alienerar. Om en vandring från ett hem, eller mot ett hem. Wim Wenders förenar sin europeiska estetik med amerikansk filmkonvention och till Ry Cooders ödesmättade gitarrtoner och Robby Müllers underbara landskapsfoto placeras vi direkt i filmens handling. En man, Travis, kommer gående genom Texas utan att vi vet varifrån han kommer och utan en vilja att sluta gå. Där har vi filmens driv. Dess lugna tempo. Jag lutade mig tryggt tillbaka i soffan med vissheten att det här kommer bli bra. Mot slutet av filmen med spegelglas i ett peepshow-bås som skiljer Travis från Jane får vi hans historia. Och hennes. Och berättelsen som letat sig fram genom ökenlandskap, små och stora städer, genom sydstater till västkust och tillbaka igen, genom den amerikanska drömmen och mardrömmen fastnar i mig i det där båset. Till sorgen, uppgivenheten och försoningen. Det är rörande men samtidigt alldeles perfekt balanserat. För mig hade filmen kunnat få sluta där. Med ett tomt bås. Någon som väntar. Ett barn någonstans. På ett hotellrum.

Nr 647: Petra Von Kants Bittra Tårar

Originaltitel: Die bitteren Tränen der Petra von Kant (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/Tivo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Den växte på sig ordentligt under natten. Igår tänkte jag ge den 3+, men idag är jag uppe på en rak 4:a. Teaterpjäs förflyttad till filmremsa, men med smått utnyttjande av kameraförflyttningar och snabba klipp, ger det mig känslan av att jag tittar på en hybrid; teaterfilm. Sparsamt användande av musik, och när vinylspelaren väl rullar igång är det som ett avbrott i historien, andrum mellan drabbningarna, återhämtning inför nästa mangling. Samtidigt en kärlekshistorias uppgång och fall och en sprängskiss av sadomasochistiska ingredienser i mänskliga relationer. Slavinnan Marlene skrivmaskinskompar Petras och Karins resa från möte, attraktion, vänlighet, uppriktighet, försäkran om tolerans och tålamod till (efter en långsamt svarttonad övergång, kanske var det paus här på teatern, publiken gick och drack ett glas vin i foajén och diskuterade vad de sett och inte sett, känt igen sig i och absolut inte förstod över huvud taget) att efter ett halvår ha kommit till vägs ände med anklagelser, misstankar, beskyllningar och konfrontativa sanningar som omisskänneligt leder till  rättegångsstämning mellan parterna, alltmedan drinkarna börjar innehålla mer och mer gin och mindre tonic. Karin lämnar för något bättre från förr, Petra ligger kvar i skärvorna och hatar, tills hatet övergår i saknad och förgörande längtan. På självaste födelsedagen får övriga familjen i form av dotter, mamma och kusin även de sig en ganska stor släng av sleven. De är inte vatten värda i jämförelse med Karin. Piedestalen är hög och porslinet skört. När dammet lagt sig någorlunda infinner sig förlåtelsebehovet. Petra inser att hon har behandlat Marlene illa och hädanefter ska allting bli annorlunda. Då går Marlene, inte hennes cup of tea liksom. Ridå.
”Marlene, 10 flaskor Gin!”. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett klaustrofobiskt men ljuvligt kammarspel signerat Werner Fassbinder. Allt kretsar kring den fåfänga modeskaparen Petra von Kant (Margit Carstensen) och hennes sovrum och ateljé. Petra är osympatisk, manipulerande men lockande och längtande. Jag kan inte låta bli att tänka på Söderbergs bevingade ord när jag ser Petras plågade kamp med sig själv: "Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." In på scenen träder den unga, vackra modellen Karin (Hanna Schygulla). Karin är sval, impulsiv och oskuldsfull. Men den mest intressanta är den ständigt skrivande och skissande assistenten Marlene (Irm Hermann), ordlös men som med sublima uttryck och blickar kommenterar dramat. Efter en lite sömning inledning så kommer pjäsen igång och det med besked. Den är tät, ibland nästan klibbig, men samtidigt spröd och skör om det maktspel som kallas kärlek och svartsjuka. Delikat.

Nr 636: Prinsessan Mononoke

Originaltitel: もののけ姫 (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Animerad film är verkligen inte min bästa gren, men av de två filmer i boken som är gjorda av den levande legenden Hayao Miyazaki tycker jag definitivt bäst om Spirited Away. Prinsessan Mononoke innehåller fantastiska bilder, en som särskilt satt sig är den när Ashitakas  hornförsedda riddjur vadar genom vattnet och hur färgerna är olika beroende på det som är under och över vattenytan. Jag vet inte varför det har satt sig, jag fick bara nån slags tanke om att det kanske oftast brukar gestaltas genom att den del som är under vattnet inte ens syns. Det var väldigt fint i alla fall. Mycket avhuggna armar och huvuden och en känsla av att rullen  liksom håller på för länge; eftersom jag inte är ett jättefan så tröttnar jag till slut på alla vändningar, och då spelar det ingen roll hur vältecknat det är. Låt skogen vara, eller ta i alla fall hand om den och resurserna bättre. Och ta hand om varandra. Och er själva. Inte mycket att anmärka på vad gäller filmens budskap. Men det får man väl inte säga i den här djävla bloggen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Animerad vuxensaga som inte når upp till Spirited Away. Det är lite för krävande, lite för omständigt, lite för komplext och lite för långt. Däremot är det snyggt, magiskt och stundtals spännande. Det är klassiska element som prinsar och prinsessor, goda och onda, men Miyazaki problematiserar detta på ett fint sätt genom ett väl sammansatt karaktärsbibliotek där varje figur är mer än bara ond. Eller god. Varje varelse har ett berättigande, inte bara som bifigur. Det är fint på nåt sätt. Liksom filmens budskap. Fint. Nog så.

Nr 594: Pensionat Paradiset

Originaltitel: Pensionat Paradiset (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Triart hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 15: Thor Modéen började otroligt nog sin karriär som dansare och sångare. Det är svårt att begripa när man ser honom framföra "En äkta mexikanare” på pensionatet Paradiset någonstans i Stockholms skärgård. Hela filmen känns som en tidig blandföregångare till Göta Kanal och Segelsällskapsresan. Det är ordentligt låg nivå på skämten ibland, men det är befriande och skrattretande. Pilsnerfilm ska det vara, även om det mest dricks grogg i den här filmen. Uttryck som ”schajas” (istället för pajas), ”hojtar-olja”, och den fantastiska ”hälften vore nog, sa han som fick trillingar” gör att jag sitter med smilbanden beredda mest hela tiden. Bland de bättre scenerna är den actionspäckade båtracingen och den när det serveras buffé på smörgåsbord. Gästerna tar för sig rejält av laxen med orden ”de ska inte tjäna en krona på oss i alla fall”. Girighetens förnumstiga ansikte har samma drag då som nu.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det frestar att trycka upp betyget till en svag trea men det går bara inte. För det här är faktiskt inte särskilt bra. Ändå sitter jag och fånler och småskrattar genom större delen av filmen. Och varför då kan man ju verkligen fråga sig. Jag kan åtminstone identifiera några element som gör den här filmen sevärd; Språket. Alla bortglömda och käcka ord som var poppis på 30-talet är ju en fröjd bara det. Den totala avsaknaden av nån slags god smak och stil (vad nu det är) vilket frigör helt andra kvaliteter. Racerbåttävlingen. Många komedier från första halvan av förra seklet ska tydligen ha en hel del fart, fläkt och faror för att underhålla. Det känner vi igen från både Keaton, Chaplin, Fields och Bröderna Marx, fast med skiftande kvaliteter naturligtvis. Och så har vi begreppet pilsnerfilm. Det landar ju klart bättre än både fars och folklustspel. Och med ett par pilsner som smörjmedel så är Pensionat Paradiset en bra förfestfilm. Och kanske kan den med lite tur till och med få igång en sömnig efterfest.

Nr 571: Priscilla - Öknens Drottning

Originaltitel: Adventures of Priscilla, Queen Of The Desert (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT Play hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Oerhört stereotypiskt och påfrestande rent karaktärs -och handlingsmässigt, men oh vilka fina scener där ute i den australiska outbacken. Bussen som ett silverspjut genom hettan, med fladder och rök. En gigantisk högklackare på taket, milsvida tyger i fartvinden. Och ljuvliga kostymer, kläder och miner i särskilt sångnumren. Som en nice musikvideo. Färgglatt, pråligt och putläppigt. Guy Pearce är bäst i filmen, han gjorde senare en grym insats i fenomenala Memento. 

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Tre drag queens har fått ett gig i Palm Springs. Istället för att ta flyget från Sydney vilket borde ha varit det enklaste så köper de en stor jävla buss som de döper till Priscilla och drar iväg västerut. Alla har busskort. På vägen möter de homofoba gruvarbetare, natursköna urinvånare och en filippinsk sexarbetare som kan skjuta pingisbollar ur fittan innan de kommer fram och överraskas av att den ene av dem är pappa till en son. Det sämsta med den här filmen måste nog vara de urtrista stereotyperna som emellanåt både är osmakliga, onödiga och rent av sexistiska. Det bästa däremot är att den är fullkomligt kompromisslös i sitt hyllande av dragqueens. Filmen är full av fart, fläkt och flärd. Tyvärr tröttnar man snart på deras tillgjorda skratt och överdrivna manér. Den som i mina ögon övertygar mest och som dessutom bryter mot alla stereotyper är bilmekanikern Bob som går emot alla traktens konventioner och normer när han lockas av de tre musketöserna och följer med för att "se att bussen håller". Det är alldeles uppenbart att han förtjusas av den transsexuella Bernadette. En intressant historia som tyvärr hamnar lite i bakvattnet. Filmen nådde en stor framgång inom HBTQ-rörelsen och nånstans så finns det ändå ett starkt medkännande med de tre missanpassade. Musik med bland andra ABBA, Gloria Gaynor och Village People. Vad annars.

Nr 556: Performance

Originaltitel: Performance (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Frida på Skiljegränd 4 i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: "Hello Chas". "Goodbye Ferrari". Den hastiga korsklippningen i början lägger ribban för temperaturen i den här filmen. Det gäller att hänga med, i alla fall försöka hänga med. Det är så tätt, så tätt. Klippen, replikerna, syftningarna, mellanhavandena. Inte en ruta i onödan känns det som. Och det är ju oerhört jobbigt, påfrestande, utmanande. Men detta är en film som måste ses flera gånger. Som vissa dikter behöver läsas flera gånger, låtar behöver lyssnas på flera gånger, böcker behöver läsas flera gånger, innan man får grepp om dem. Innan man hittar nyckeln, till första rummet, till andra, till huset. Första delen av Performance är en hårdnackad gangsterskildring med råsex, indrivning, rättsprocess och hotelser. När Chas (James Fox) på flykt undan sina kumpaner tar steget in i 81 Powis Square byter han namn till Johnny Dean och filmen byter värld. Där inne pågår avslappnade trepartsbad, värmeljust triangelsex och olika former av dörröppnande injektioner, alltsomoftast med håret utsläppt. Dessutom rantar en liten barnbetjänt runt och tar ockerpriser för sina tjänster. "Till vänster", som Chas uttrycker det. Turner (Mick Jagger) försöker borra sig in i Chas huvud med hjälp av svampar, på jakt efter sin förlorade demon. En fantastisk musikvideo dyker upp, långt före MTV. Slutet är minst sagt mystiskt. Vem är i vems huvud egentligen? Och vem sitter i bilen? Jag bollas mellan full igenkänning till total alienering. Gött. Spegelbilder, ofta väldigt snyggt använda, berikar filmen rakt igenom.  Och så dessa återkommande blinkningar till den argentinske författaren Borges. Det måste jag gräva mer i. Ofta tänker jag, efter att vi har sett en film, att "denna vill jag se igen". Men till Performance vet jag att jag måste återvända. Som att det finns så enormt mycket mer att upptäcka och försöka förstå. Helt solklart att den här är med i boken. En av de mer självklara så här långt i projektet. Vi ses igen Chas!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Chas (James Fox) är en iskall machoindrivare i East London med maffialiknande och extremt förödmjukande metoder. Efter att han blir ovän med sin chef Harry kring ett uppdrag som urartar så bestämmer han sig för att fly landet. I väntan på falskt pass hyr han ett rum hos den excentriske rockstjärnan Turner (Mick Jagger) och hans två älskarinnor Pherber (Anita Pellenberg) och Lucy (Michelle Breton). I sällskapet finns även barnbetjänten Lorraine som är lika udda som fantastisk. Sällskapet ägnar sig åt sex, droger och kvasiintellektuellt knarkfilosoferande om konst, sexualitet och identiteter, allt förstärkt av ett suddigt foto. Machomannen Chas förändras och slutscenen när Harry och hans kumpaner hittar honom och kör iväg så vet vi inte vad som har hänt och vad vi egentligen har sett. Performance är en unik film i både handling, regi, foto och klippning och har blivit föremål för mängder av samtal och spekulationer. I början känns den hysteriska klippningen onödig och obekväm men efterhand känns det bara självklart. Performance är en experimentell undergroundfilm som balanserar mellan stor konst och performativ provokation. Jag har inte bestämt mig åt vilket håll jag lutar men klart är att det var en alldeles särskild upplevelse att se den här filmen. Den film som kommer omedelbart efter denna i boken är Rolling Stones-rockumentären Gimme Shelter från samma år som Performance. Den blir kul att se.

Nr 506: Pandoras Ask

Originaltitel: Die Büchse der Pandora (1929) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Arahiwi Rise, South Pataua, Nya Zeeland (+10 timmar = fredag 5 september).

Roberts betyg: 3

Kommentar: Tidigaste frullerullen hittills tror jag. Klockan 07 började jag titta, med solen redan stigande ur Stilla Havet som tidvattnar sig fram och tillbaka bara något hundratal meter nedanför verandan. Sue gjorde mig sällskap, tydligen hennes första riktiga stumfilm, och det kändes som en bra introduktion. Lagom svårighetsgrad tänker jag.
Pandora, grekmytoligins första kvinna, försedd med skönhet och en stark nyfikenhet, så stark att hon inte förmådde låta asken vara stängd, utan öppnade den och lät all världens ondska sippra, flyga ut över människorna. Kvar på botten låg bara hoppet, men även det släppte hon som tur var ut.
Filmens huvudperson - Lulu (Louise Brooks) - beskylls i en rättegång halvvägs in i filmen för att vara sinnebilden av Pandora. Detta för att genom sin nyfikenhet på och flirtande med män, kvinnor och allt däremellan orsakat sin nybline makes död i en klassisk vapenbrottarscen där skottet går av, följt av historiens längsta kringstapplande innan jag förstår vem som är träffad; maken. Med blod ur munnen får han ur sig några sista ord till sin son: "du står på tur". Oerhört dramatiskt, och det är ganska dramatiskt genom hela filmen, och det är väldigt dramatiserat - det är ofta snudd på alldeles för långa scener. Men den vägen har vi vandrat förut när det gäller stumfilmer. Det var en annan tid, film sågs med andra ögon antar jag. Kanske ville folk verkligen ha valuta för pengen, vad vet jag. Filmmusiksvaluta får man i alla fall. Ett ensamt piano tar hand om hela filmen genom att växla mellan mjuka mollmelodier och frenetiska dursprång. Ett antal berömda julörhängen bakas också helt ogenerat in när det är den tiden på året. Underligast är helt klart slutet. Lulu hamnar efter några långa flyktomvägar i London, detta dimdisiga skugghål på jorden. Ur gatugrändsmörkret glider ingen annan än Jack The Ripper och får gratis underhållning av Lulu på ett skabbigt rum vid sidan av. Först lyckas hon ovetande charma kniven ur till och med honom, men vid en andra frestelse kan inte ens Jack hålla fingrarna i styr, han måste helt enkelt skära.
En riktigt bra nystart på projektet efter en och en halv månads uppehåll.


Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Tio timmars skillnad och en hel värld mellan oss. Nu börjar en annan utmaning. Men så länge det finns liv finns det hopp. Som man säger. Vilket även måste gälla karaktärerna i Pandoras Ask. Dessvärre är väl hoppet inte mycket att hänga i julgranen. Däremot kan man hänga både pianokompet och julörhängena väldigt högt, liksom Louise Brooks kraftfulla närvaro och sexuella utstrålning. Det är några av de stora behållningarna av denna stumfilmsklassiker. Brooks karaktäristiska frisyr - rak lugg och uppklippt nacke - kallas tydligen än idag "Louise Brooks" eller "Lulu". Lulu i filmen är en flirtande och frigjord kvinna som beskylls för att åsamka män i allmänhet skada och i synnerhet sin make som tar livet av sig. För detta ska hon naturligtvis bestraffas. Lulu flyr tillsammans med sin hallick, sin älskarinna och sin makes son. Ett helt fantastiskt sällskap när man tänker lite extra på det så här i efterhand. Det är drama för hela slanten. Sällskapet hamnar till slut i London där Lulu raggar upp ingen mindre än Jack the Ripper. Mycket intressant då filmen i övrigt tycks utspela sig under 20-talet. Nåväl, med några riktigt snygga och skrämmande slutscener så slutar historien om den erotiska, sexuella och vibrerande Lulu på ett schabbigt hotellrum i armarna på mördaren. Intet nytt under solen tyvärr.

Nr 501: Pulp Fiction

Originaltitel: Pulp Fiction (1994) IMDb WIkipedia
Filmen sågs på Bluray på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Episk kultrulle. Musiken, oförglömliga scener, dialogen. Travoltas storstilade come back. In medias res. Bibeln. Knarket. Väskan. Smart, så smart och klurigt och välplanerat. Men också väldigt tomt på innehåll, vid en lite närmare titt. Det är en fingertoppsdipp ner i popgangsterland. Oerhört underhållande, men föga berörande. Komiskt och skrattretande. En enorm ballong som blåses upp, blåses upp, jag väntar på smällen, smällen som ska avslöja ansiktet bakom masken bakom masken bakom masken. Kommer ingen smäll. Finns inget ansikte. Finns bara mask. Inte för att det är så bara.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Projektet går över gränsen. Krönet. Halva inne. Det firas stort med inbjudna gäster och en stjärnspäckad film som har en välförtjänt plats i boken. Pulp Fiction följer upp De Hänsynslösa och den levererar minst i nivå med debuten. Den karaktäristiska dialogen, det hänsynslösa våldet, referenser från när och fjärran, machomännens komedi. Och en väska med glänsande innehåll. Vad är det egentligen i väskan? Tarantino är en smart rackare även om det finns några missar i filmen. Han lägger pussel med scenerna utan att förvirra tittaren. Början med slutet. Slutet i början. Och han gör en riktigt snygg film. Ett populärkulturellt landmärke. En film värdig projektets halvtid.

Nr 482: The Pianist

Originaltitel: The Pianist (2002) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Mollstämd, gråblå och istidshård. Efter romanen The Pianist av Władysław Szpilman. Boken gavs ut första gången 1945 eller 1946 beroende på vem man frågar - då med namnet En stads död.
Adrien Brody är juden Szpilman, som genom lyckosamma sammanträffanden lyckas undkomma tyskarnas vapenpipor ett flertal gånger. Under hela världskriget håller han sig flytande och levande även om det är nära ögat flera gånger. Kontakter utnyttjas, ruiner får tjäna som gömställen och kosten består av den lilla mängd mat han hittar i övergivna köksskåp och bröd som han vid spridda tillfällen får levererat till sig av olika hjärtevänner. De olika scenerna som gestaltar tyskarnas grymhet i form av rullstolsnedkastning från balkong, slumpmässiga nackskott, uppradade avrättningar och lismande leenden i alla dessa situationer är givetvis otäcka och de första gångerna får jag ett ansiktsuttryck liknande det som när jag sniffar ammoniak, men ganska snart blir jag avtrubbad och kan till slut tycka att just det greppet används för många gånger i filmen. Det är en oerhört mörk historia, men den har sina ljuspunkter i form av Szpilmans intensivt glödande livskamp, hjälpsamheten från de omkring honom, och den tyske soldaten som hjälper honom på slutet. Gränsöverskridande medlidande. Närbilderna på pianohänderna visar den polske pianisten Janusz Olejniczaks fingerfärdighet. Det får mig att tänka på Den Sköna Satmaran.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Det har gjorts en hel del filmer om andra världskriget, förintelsen och nazisternas grymhet. The Pianist måste nog vara en av de allra starkaste. Jag minns inte särskilt mycket från första gången jag såg filmen. Det var mest känslan som satt kvar. En jobbig, tryckande, illamående känsla. När jag nu ser filmen för andra gången, snart tio år senare, så återkommer minnet. Känslorna däremot bleknar en aning. Visst är det en tung film med otäcka och starka scener men det blir ganska snabbt avtrubbat. Polanski drar nazisternas sadism ett varv för mycket så det blir för övertydligt, för mycket. Adrien Brody gör däremot en hedervärd insats som spelmannen Szpilman, som lyckas undkomma nazisterna med en marginal så liten att den nästan känns omöjlig. Overklig. The Pianist är en viktig film. Den är värd sina priser och platsen i boken är fullständigt given.

Nr 476: På En Skör Tråd

Originaltitel: The Thin Blue Line (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Netflix hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En film som väcker mer frågor och funderingar än ger svar. Ett ambitiöst dissekerande av en polismordgåta i Dallas 1976. Talking heads med inblandade varvas med rekonstruktioner av brottet, tidningsklipp, kartor och ritningar. En märklig nerv genom hela filmen. Vad gjorde egentligen partnern till polisen som blev skjuten? Satt hon i bilen eller var hon utanför? Som sagt, frågor utan svar, och på slutet ett kryptiskt mer eller mindre erkännande. Philip Glass ligger bakom den riktigt passande musiken, och han ligger bakom en hel jäkla massa musik i en hel massa olika sammanhang.

Jimmys betyg: 3+


Kommentar: En fängslande dokumentär om ett polismord i Texas 1976. En person, Randall Adams, greps och dömdes. En annan person, David Harris, gick fri. Regissören Errol Morris träffar de båda och försöker reda ut vad som egentligen hände. Efter flera års granskning lyckas Morris få Adams, som var mycket nära avrättning, att frikännas och han lyckas nästan få fram ett erkännande av Harris. Morris regisserar och redigerar fallet så det till slut knappt finns något brott kvar, bara en oändlig linje av frågetecken och spekulationer. Den upprepade abstrakta rekonstruktionen av mordet visas från flera vinklar och några gånger för mycket. Till slut undrar jag om det överhuvudtaget har ägt rum. Särskilt när ett vittne som passerar brottsplatsen säger att han körde en bil av 77 års modell. Skruvat. Men intressant. Philip Glass musik ger ett plus i kanten.

Nr 383: Paraplyerna I Cherbourg

Originaltitel: Les Parapluies De Cherbourg (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

 Roberts betyg: 4+

Kommentar: En genomkomponerad musikalfilm i tre akter. Detta underbara soundtrack av Michel Legrand som ett par år tidigare skrev musiken till Cléo Från 5 Till 7 - underbart särskilt i caféscenen innan Guy (Nino Castelnuovo) lämnar Geneviève (Catherine Deneuve) och drar iväg till kriget i Algeriet, och i den formidabla slutscenen vid Essomacken. Oerhört vackert och vemodigt. Alla repliker filmen igenom sjungs - något som i förväg kändes en aning pretto, men visade sig vara ett snillrikt grepp. Jag tror aldrig jag har sett eller hört det tidigare, i alla fall inte med denna känsla av grundmurad invaggning i något självklart och lättkört. Öppningsscenen med övervinklade paraplyerna smakade mycket vasst, men följdes av en tveksam inledning. Hur ska det här fungera, kommer jag orka igenom en hel film med verkstadsgrabbar och dansflörtar? Ganska snart var jag fångad, och i caféscenen omvändes jag helt. Den scenen är verkligen en helt fantastisk liten guldklimp som får en vip-plats i mitt filmotek. Visst är replikerna ibland nästan löjligt ytliga, men det passar väldigt bra i flödet av klänningar som matchar tapeterna, de illgula regnrockarna, de överfärgade dörrarna och välansade mustascherna. Separation, längtan och nya vägar i livet med barn på olika håll med likadana namn - Françoise - men ett vibrerande kärleksband genom tiden, minnet mellan de båda förstgångsälskarna. Deneuve såg vi senast som Kathy i Dancer In The Dark. Men det gjorde inte Selma.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Ibland glänser det till ordentligt i det här projektet. Paraplyerna i Cherbourg var en överraskning som kommer att stanna kvar länge. Inte minst med tanke på det bedårande soundtracket, kärlekstemat som kommer till sin bästa rätt i den 7 minuter långa avskedsscenen när Guy lämnar Geneviève för värnplikt i Algeriet. Filmen växte på mig, först som en besvärad klåda, ett obehag över att alla repliker sjungs, men efter ett tag kändes det helt självklart. Det är starka färger, välkomponerat och delikat, ingenting tycks lämnas åt slumpen. Skådespeleriet är naturligtvis aningen överdramatiserat men i sammanhanget är det helt accepterat. Paraplyerna i Cherbourg vill jag definitivt stå under en mörk och regnig höstdag.

Nr 375: Prinsessa På Vift

Originaltitel: Roman Holiday (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Finfint manus och tempo. Många spegelbilder, särskilt i scener med prinsessan Ann (Audrey Hepburn). Alla Roms sevärdheter kommer med i bild, även Fontana di Trevi som vi ju nyss såg i en annan men lite mer berömd film. Gregory Peck är stilig som en stylta - inte undra på, han är ju med i båda filmatiseringarna av klassikern Cape Fear (1962 och 1991). Fotografier blixtrar och smattrar och det åks vespa - flera år innan begreppet Paparazzi myntades - även det i den nyss sedda och lite mer berömda filmen. Prinsessa på vift är en perfekt matiné, en för publiken vilsam produkt. Feel good, feel smart, känn dig lyckligt skattad som slipper göra prinsessjobbet. Och slutet, slutet så skönt som en lättnadens suck. Men vad i all sin dar var grejen med den hypersena försovningen? Vakna klockan 12 på dagen av en ding dongklocka utanför fönstret. Mycket underligt. Och apropå klockor, hur många olika tider visade egentligen den där kyrkklockan när de kära två sitter och turturduvar sig?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Det känns som att vi har haft ett litet Italientema de senaste veckorna; Det Ljuva Livet om Roms överklasslynglar, dramat Öppen Stad om Roms motståndsrörelse  under andra världskriget och nu den romantiska komedin Prinsessa På Vift. Tre totalt olika filmer som var och en ger sin bild av Italiens huvudstad. Den relativt okända och strålande Audrey Hepburn fick sitt stora genombrott med den här filmen och belönades helt rätt med en Oscar. Hon spelar prinsessan som tröttnar på hovlivet och för ett dygn flyr fältet och träffar journalisten Joe (Gregory Peck). Tillsammans upptäcker de Rom och förälskar sig i varandra. Filmen har varje ingrediens som en romantisk komedi ska ha och det har gjorts mängder med filmer på liknande tema. Notting Hill med Hugh Grant och Julia Roberts till exempel är tydligt influerad av Prinsessa På Vift. Det är faktiskt roligt ganska ofta och även om det är klassiskt överromantiserat emellanåt så gör det inget. Slutscenen förlåter allt. Blickarna, handslagen, den långa promenaden ut ur palatset och hela tiden förväntan om det lyckliga slutet. Följer hon efter?

Nr 373: Playtime

Originaltitel: Playtime (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Tati, Tati! Efter den något ljumma Semestersabotören var förhoppningarna relativt låga inför denna rulle. Men tji fick jag. Tatitji med stort T. Playtime liknar väldigt lite av nåt jag sett förut. Extremt välkoreograferad, så till den milda grad att jag känner ett starkt behov att se den igen, för att upptäcka nya detaljer, nya steg och rörelser. Och i all sin minimalism är Playtime en gigantisk produktion - ekonomiskt kostsam och fysiskt enorm med kulisser och byggen. Långa tagningar med ett exakt bildutsnitt och orörlig kamera för givetvis tankarna till både Roy Andersson och Ruben Östlund. Tatis rollfigur Hulot rymmer alla figurer; från Keaton och Chaplin till Robert Gustafsson. Rätlånga linjer genom flygplatsen, de närmast skyltdockeliknande demonstratörerna på utställningen, dörrvakten på restaurangen som ska öppna den obefintliga glasdörren till det bittra slutet. Väldigt mycket är väldigt roligt, även om det inte alltid handlar om gapskratt. Playtime är ett skarpsynt koncentrat av humor och satir kring den moderna världen. Bäst är mannen som helt plötsligt ramlar av barstolen. Hur kan det bli så roligt? Paris! Paris!!

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jaques Tati som vi senast såg i Semestersabotören återkommer som den fumlige monsieur Hulot, en karaktär som inte helt oväntat drar tankarna till såväl kommissarie Closseau som Papphammar. Och dra mig baklänges om inte vår käre Leslie "Nakna Pistolen" Nielsen också har inspirerats av Tati. I mitt första möte med Tati var jag inte särskilt imponerad. Playtime däremot är ett under av fyndigheter. Det händer så mycket i varje 70 mm-bild att jag till slut blir trött i ögonen. I filmen utgör Paris fond som klinisk framtidsstad. Grå, rätlinjerad, steril. Men i de många glasfönstren speglas både Eiffeltornet och Triumfbågen, dessa turistiska monument som ger en hint om något annat, en annan värld, en annan tillvaro. Genom Hulot släpper staden långsamt sitt kalla grepp och övergår till ett sprakande, färgglatt tivoli. Den bästa scenen måste vara den 45 minuter långa restaurangvistelsen som är sista spiken i kistan, den avgörande färgen i paletten. Tyvärr kostade Playtime mer än den smakade då det begav sig. Scenografin får mig att minnas den tyska expressionismens storhetsvansinne i exempelvis Metropolis. Staden byggdes upp med riktiga gator, egen el och riktiga hissar. Eftersom publiken svek stod Tati med skulder i decennier efteråt och han avslutade sin karriär med att göra kortfilmer i videoformat.