Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Tati, Tati! Efter den något ljumma Semestersabotören var förhoppningarna relativt låga inför denna rulle. Men tji fick jag. Tatitji med stort T. Playtime liknar väldigt lite av nåt jag sett förut. Extremt välkoreograferad, så till den milda grad att jag känner ett starkt behov att se den igen, för att upptäcka nya detaljer, nya steg och rörelser. Och i all sin minimalism är Playtime en gigantisk produktion - ekonomiskt kostsam och fysiskt enorm med kulisser och byggen. Långa tagningar med ett exakt bildutsnitt och orörlig kamera för givetvis tankarna till både Roy Andersson och Ruben Östlund. Tatis rollfigur Hulot rymmer alla figurer; från Keaton och Chaplin till Robert Gustafsson. Rätlånga linjer genom flygplatsen, de närmast skyltdockeliknande demonstratörerna på utställningen, dörrvakten på restaurangen som ska öppna den obefintliga glasdörren till det bittra slutet. Väldigt mycket är väldigt roligt, även om det inte alltid handlar om gapskratt. Playtime är ett skarpsynt koncentrat av humor och satir kring den moderna världen. Bäst är mannen som helt plötsligt ramlar av barstolen. Hur kan det bli så roligt? Paris! Paris!!
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Jaques Tati som vi senast såg i Semestersabotören återkommer som den fumlige monsieur Hulot, en karaktär som inte helt oväntat drar tankarna till såväl kommissarie Closseau som Papphammar. Och dra mig baklänges om inte vår käre Leslie "Nakna Pistolen" Nielsen också har inspirerats av Tati. I mitt första möte med Tati var jag inte särskilt imponerad. Playtime däremot är ett under av fyndigheter. Det händer så mycket i varje 70 mm-bild att jag till slut blir trött i ögonen. I filmen utgör Paris fond som klinisk framtidsstad. Grå, rätlinjerad, steril. Men i de många glasfönstren speglas både Eiffeltornet och Triumfbågen, dessa turistiska monument som ger en hint om något annat, en annan värld, en annan tillvaro. Genom Hulot släpper staden långsamt sitt kalla grepp och övergår till ett sprakande, färgglatt tivoli. Den bästa scenen måste vara den 45 minuter långa restaurangvistelsen som är sista spiken i kistan, den avgörande färgen i paletten. Tyvärr kostade Playtime mer än den smakade då det begav sig. Scenografin får mig att minnas den tyska expressionismens storhetsvansinne i exempelvis Metropolis. Staden byggdes upp med riktiga gator, egen el och riktiga hissar. Eftersom publiken svek stod Tati med skulder i decennier efteråt och han avslutade sin karriär med att göra kortfilmer i videoformat.
No comments:
Post a Comment