Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Födsel, barnets första sting av attraktion, ungdomens första dejt och förälskelse, giftermål, separation, minnet av den första förälskelsen 30 år tidigare, karriärbyggnad, familjebildande, svartsjuka, existensiella tvivel, flykt och undandragande för att "hitta sig själv" och nån slags mening, försöket att återuppleva det förflutna, hemkomst, åldrande, insjuknande, död, begravning och farväl.
Tre generationer med en mängd olika personer som lite huller om buller illustrerar och väver samman ovanstående ingredienser i livscykeln. Och så ett knivmord som krydda.
Nästan obehagligt naturliga karaktärer, särskilt pappan. Och särskilt samtalen mellan pappan och japanen. Det är nåt med hur japanen talar engelska och uttrycker sig. Aldrig hört det tidigare, har väl alltid hört nån stereotyp, nu känns det som att avlyssna ett autentiskt samtal. Så känns det överlag genom hela filmen,; som att man befinner sig bara en liten bit ifrån. Inte helt utifrån betraktande, inte helt inne i samma rum. Alltid lite distans, nånting mellan tittaren och scenen; en dörrkarm, ett balkongräcke, nån möbel, eller som oftast en glasruta av nåt slag. Långsamt berättande, tid för detaljer och för ögonen och sinnet att vila i det som ses. Måste nån gång se om Edward Yangs A Brighter Summer Day som jag tyvärr inte alls hängde med i på samma sätt som den här.
Närsomhelst kan en fönsterruta förvandlas till en spegel. Som när man åker tåg och tittar ut på landskapet; med bara en liten fokusförflyttning ser man plötsligt sig själv i rutan. Vem är det där? Och vart är det på väg? Minns du?
Läste tydligen också essä av Kent Jones. Försök till tankar kring den: Klichén om modern life. Ingen känsla av kontinuitet. Överallt ser likadant ut överallt, (jag tänker: som den satiriska storstadskartan med flod, broar, hippa kvarter, gamla kvarter, viktig byggnad, köpcenter, marknad osv.) Vi har tappat kontakten med den naturliga rytmen etc. Men: är dessa förändringar permanenta? Eller tillfälliga? Till vilken grad måste vi anpassa oss till dem? Vad, exakt, har förändrats och vad har inte gjort det? Detta försöker karaktärerna ta reda på genom att söka sig till före detta kärlekar, astrologer, mästare osv. Men frågorna kan bara besvaras av oss själva, av den som ställer dem. "Tid att tänka". Yang ger varje karaktär - och tittaren - tid att tänka. "Opersonligheten" i urban existens är a state of mind; vilken som helst korsning, vilket som helst café eller hotellrum är personligierat (mitt ord) av mänsklig närvaro. (Här tänker jag på tågåkandet igen, som jag nämnde ovan. Minns hur jag som liten, på tåget mellan Göteborg och Kalmar eller vice versa, för första gången insåg för mig själv, eller i alla fall undrade, om det kunde vara så att alla hus som tåget passerade, som svischade förbi, hade samma grundmurade betydelse för någon annan som ett visst hus i Borgholm hade för mig? Helt galet. Att alla hus betydde något stort för någon).
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Ännu en film signerad Edward Yang, kanske lite mer lättillgänglig dock än A Brighter Summer Day. Det finns en finkänslighet, en ärlighet, en autenticitet som inte känns helt vanlig. Kanske har det att göra med att Yang använder amatörer i rollerna. Kanske inte. Hur som helst så är det fint skådespeleri rakt igenom. Jag gillar hur man använder reflektioner, detaljer och den fina väven mellan generationer. Det hela börjar med bröllop och slutar med begravning och däremellan målas ett helt liv upp med kärlek och svek, barnets nyfikenhet, den ungdomliga kärleken och svartsjukan, längtan, minnena, sveken. Här finns karriären, uppgången och fallet, mänskliga tillkortakommanden, sjukdom och död. Allt på tre timmar. Här finns också kärnan i den svenska titeln - vi föds ensamma och vi dör ensamma och däremellan lever vi våra liv ensamma men ensamma tillsammans. Det är nåt sorgligt men vackert i det.
