Nr 874: Johnny Gitarr

Originaltitel: Johnny Guitar (1954) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Joan Crawford byter om. Inledningsvis träder hon fram en trappa upp, iklädd mörkblå skjorta med tillhörande närmast turkosgrön slipsscarf, mörkbruna byxor och svarta stövlar. Stundtals bär hon även ett kompletterande brunt pistolhölster. Efter första klädbytet syns hon i en smäcker djuprosa klänning med vinröd halvmantel utanpå. Tredje gången gillt syns hon i gråblå skjorta, röd slipsscarf, svarta småkraftiga läderhandskar, grålilabrun kjol med mörkbrunt midjeband och till detta en charmerande svartblå franshandväska. Nytt byte och nu änglar hon in i en oskuldsfull vit myggnätsaktig helklänning med kontrasterande svart slipsscarf och svart midjeband. Under det genomskinliga en vit underklänning, som exponeras i och med att myggnätet fattar eld och slits av. Efter eldsvådan gör hon en skarp sväng till crossdressed for success och kliver ut ur gruvan med röd arbetarskjorta, blå jeans, vita strumpor och bruna typ loafers. Efter sista klädbytet och inför pistolduellen är hon klädd i illgul skjorta, röd slipsscarf, mörka byxor och mörkt skärp. Summa summarum en ordentligt ombytlig karaktär i relativt hög hastighet; jag upplever att filmen utspelar sig under ca två dygn. Till detta ett återkommande närbildsminspel (just dessa är tydligen separat studioinspelade på Crawfords order) där hon med kraftigt målade läppar ser ut att vara ohyggligt negativt överraskad och besvärad - nästan paralyserad av vämjelse; typ som att hon regelbundet får (oönskade) dickpics skickade till sig. Och så gitarren liksom. Vad hände med den? Bara totalförsvann efter de inledande scenerna när kavaljersbarytonen Johnny (Sterling Hayden) inte ens är i närheten av att se ut att spela det som hörs. Ca 10 minuter in i filmen väljer jag att titta på den mer som en westernparodi, och då var det faktiskt mycket roligare att kolla. Det funkar ju absolut inte hela filmen igenom, men vissa scener och repliker blir garvvänliga. Stuntet på slutet till exempel när Emma faller från höga verandan. Där kan jag inte annat än se att det är Norman Bates som utklädd till sin mamma extraknäcker innan han åker hem och gör hemskheter på motellet sex år senare.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det måste nog vara en av de märkligaste västernfilmer jag har sett. Svårt att veta om jag ska skratta eller gråta eller både ock. Lågbudget och sparsmakad när det gäller miljöer, men ändå glamorös och stiliserad, och inte minst med väldigt sexuella undertoner. Visst finns där det uppenbara quadruppeldramat mellan Vienna (Joan Crawford), Dancin Kid (Scott Brady) och Emma (Mercedes McCambridge) med Johnny "Guitar" Logan (Sterling Hayden) som en återvändande liten joker i leken. Emma vill ha Dancin Kid som vill ha Vienna som i sin tur jagas av sitt förflutna vid namn Johnny Guitar. Under ytan undrar jag om det inte är Vienna som Emma egentligen vill ha. Det gör det hela mycket mer spännande och får karaktärernas förhållanden till varandra att verkligen kryddas upp. Och med ett klädbyte som saknar motstycke i det mesta jag har sett och får varje gala och musikal att gapa av avund och dessutom med underbara queera drag så förstår jag att Vienna kan få både kvinnor och män på fall. Den 40-minuter långa inledningsscenen på Viennas saloon utanför stan etablerar alla filmens konflikter och karaktärer - ska det verkligen behöva ta 40 minuter av filmen? - men scenen är väldigt underhållande och snyggt klippt. Annars är filmen inte så värst bra, överdriven och melodramatisk men samtidigt färgstark och härligt bisarr. Johnny Bisarr hade den kunnat heta.

Nr 831: Järnmannen

Originaltitel: Człowiek z żelaza (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Uppföljare till Marmormannen, och ca 1 h 45 min in i filmen är man i en scen tillbaka i korridoren där den filmen slutade, där Birkuts son Maciej och filmaren Agniezska skrider fram med nån slags vilja i blicken.
Men i Järnmannen är det radiojournalisten Winkel som får nåt uppifrånuppdrag att typ smutskasta numera hamnarbetaren och strejkledaren Maciej. Tror jag. Känner mig enormt oinspirerad när jag ser den här filmen och sitter mest och funderar på kollektivism, individualism, socialism, kommunism och liberalism. Fastnar i ismnätet. Spritförbud, telefonförbud, strejkförbud, blockader. Staten som en tvångströja, både hindrande och skyddande. Hamnarbetarliv matter! Inte samma gripande nerv som i Marmormannens renare perspektivförflyttningar.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Järnmannen har tyvärr inte samma exakthet, inte samma engagerande envishet som Marmormannen men det är inte dåligt för det. I Marmormannen är det den kvinnliga filmstudenten som gräver sig genom historien för att hitta sanningen. I Järnmannen är det en medelålders manlig och alkoholiserad radioreporter som, vad det verkar, motvilligt får uppgiften att hitta tvivelaktig information om strejkledaren Maciek, son till den förra filmens legend Mateusz Birkut (och samma skådespelare Jerzy Radziwiłowicz). Vi är i hamnkvarteren i Gdansk, det är 1980 och det är fackföreningen Solidaritet som leder strejken. Vi får, återigen i tillbakablickar, veta att Birkut dödades vid strejken i Gdansk 1970, tio år tidigare, något som också antyds i förra filmen. Macieks tjej är Agniezska, filmstudenten, som numera sitter fängslad. Att Wajda vill skildra avgörande politiska skeenden i den polska historien är uppenbart, och han lyckas bra med det. Men han drivs inte bara av en ideologisk strävan att skildra utan också att kommunicera dessa skeenden, att göra sig till tolk. Där ligger både hans styrka och kanske också hans svaghet. Oavsett vad så visade ju ändå det kommande årtiondet att fackföreningen Solidaritet faktiskt lyckades att fälla den polska kommunistregimen, naturligtvis med stark påverkan av Östblockets totala upplösning. Solidaritets ledare Lech Walesa medverkar som sig själv i filmen med den största pennan jag någonsin har sett, på film eller i verkligheten. Den pennan skrev historia.

Nr 800: Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles

Originaltitel: Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Draken av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Närmare tre och en halv timme med statisk kamera - genomgående i ungefär samma höjd - och långa tagningar utan musik. Två och ett halvt dygn. Vardagsrituella rutiner. Hon lagar mat, städar, prostituerar sig, bäddar, diskar, sitter barnvakt, badar, dukar, och äter middag under tystnad med sin son, om de inte pytsar ut fraser mot varandra. Maken/pappan död sedan sex år. Hon verkar leva på nån slags änkepension. Vid läggdags om kvällarna undrar och frågar sonen om mamman och pappan, låg de med varandra? Han funderar kring relationer, sexualitet - föräldrarnas. Jag tänker Oidipus. Och jag går och kokar en kopp kaffe och tar en bit rulltårta och fortsätter titta på filmen, en film där hon kokar kaffe i all enkelhet. Men vartefter dagarna passerar börjar strukturen krackelera, knappt märkbart. Subtila förändringar, misstag i dukningen, glömt terrinlock, eller favoriten överkokt potatis som måste slängas. "Jag kunde gjort potatismos, men det ska vi ha imorgon". Stenhård matsedel. Bara att börja koka nytt. Hon börjar tappa sitt skelett. Ny torsk på ingång. Saxen planteras, jag ser den, tänker till och med att i en annan film skulle den ha kunnat användas som mordvapen, men inte i denna. Och kort efter det används den som mordvapen. Hon fick nog av flämtande kötthögen ovanpå sig. Bland det första jag tänker är: mulade hon maken för sex år sedan också?
Ett litet mästerverk i verket är köttfärsscenen; tre och en halv minut av omsorgsfullt knådande och formande. Hypnotiserande. Och slutscenen är nästan sex minuter lång, hon i dunklet vid bordet. Hyperintensivt stillasittande.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Fast kamera i låg höjd. En betraktelse av rutinartade handlingar i realtid. Tre dagar hos änkan och hemmafrun Jeanne (Delphine Seyrig) som bor med sin studerande son Sylvain (Jan Decorte). Tre dagar av diskande, skoputsande, prostituerande, matlagande. Det är tålamodskrävande, strängt och minimalistiskt men magnetiskt och mästerligt i sina vardagliga detaljer. Tisdag - gryta, onsdag - schnitzel, torsdag - köttfärslimpa. Det är tristess, enformigt och kvävande men regissören Chantal Akerman lyckas få Delphine att med små subtila medel skildra detta och hur det långsamt driver hennes karaktär till desperation och frustration. Den sista halvan av filmen sitter jag bara och väntar på att hon ska tappa greppet. Vissa filmer kommer man bara inte att glömma. Det här är en sådan film.

Nr 742: Julietta Och Andarna

Originaltitel: Giulietta Degli Spiriti (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TriArt av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på DVD av Robert i rum 103 på Sea Garden Hotel i Hurghada, Egypten.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Federico Fellini läser Jungs biogfrafi "Mitt Liv: Minnen, Drömmar, Tankar”, experimenterar med LSD och går full Technicolor.
Makens otrohet får Julietta (Giulietta Masina - gift med Fellini) att vända sig in mot andevärlden för stöd och råd. Det som sker i den så kallade verkligheten framkallar fantasier, drömmar och minnen som gestaltas ömsom milt, ömsom nästan skräckfilmsaktigt. Mycket färger i denna Fellinis första färgrulle, iögonfallande kostymering och många karaktärer att försöka hålla reda på. Inte helt lätt att hänga med i vad som är flashbacks, uppenbarelser och nutid, men det blir ändå lite som att jag sugs in i scenerna. Julietta anlitar även en privatdetektiv som efter ett tag redovisar efterspaningarna på maken på ett sätt som är helt i linje med amerikanska succéprogrammet Cheaters. Oerhört roande. Jag hittar även en kort sekvens ganska tidigt i filmen där fem eller sex personer liksom dansar sig fram hand i hand, och tänker direkt på den där dödsdansen i Det Sjunde Inseglet.
Till slut har i alla fall Julietta samlat på sig så mycket styrka att hon lämnar huset och maken och går in mot skogen. Fri, menade Fellini. Ensam, tolkade Masina. Undrar vad Jung hade sagt.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Fellinis första färgfilm. Och det känns som att han går helt banans med färgerna. Gillar det. Julietta spelas av Fellinis hustru Giuletta Masini och hon fascinerar och skapar ett stort intresse hos mig. Filmen är liksom en färd in i Juliettas undermedvetna, in i hennes drömmar och fantasier, triggade av makens otrohetsaffärer. Jag tappar tempot ganska ofta och har svårt att orientera mig i handlingen. Med vissa filmer känns det som att jag skulle vilja vara riktigt hög för att ordentligt sugas in. Detta är en sån film. Kanske behöver se om den.

Nr 707: Jorden Skälver

Originaltitel: Terra em Transe (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja, vad ska man göra? Jag får sortera in den här rullen under svårtillgängligt. Visserligen var ju inte Glauber Rochas förra film vi såg nyss, Svart Gud, Vit Djävul, särskilt mycket mer lättbegriplig, men i den sögs jag av nån anledning med i strömmen. Jorden Skälver blir ganska snabbt bara ett flöde av bilder och häftiga yttringar, och jag hänger inte med överhuvudtaget. Då blir det närmast outhärdligt att kolla på film, särskilt när den är två timmar. Det verkar i alla fall vara Eldorado och 60-tal. Aktiv politik, uppgång och fall. Orättvisor och den till synes oändliga och konsumlogoliknande strävan efter ok vardag. Märkligt, men jag ser framför mig en blend av Rage Against The Machine och Subcomandante Marcos. Ilska, frenesi, vilja, övertygelse, ylande gitarrer och en hel massa crashcymbaler.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Efter förra Rocha-filmen så gjorde den brasilianska militären en statskupp. Den politiskt intresserade regissören kommenterade naturligtvis detta i Jorden Skälver. I det fiktiva landet Eldorado får vi följa poeten Martins väg från politisk marionett till att gå sin egen väg. På det sättet lite likt Svart Gud, Vit Djävul men här blir det väldigt rörigt. Berättartekniskt så hoppar filmen i tid vilket gör det helt obegripligt att fatta var, när och till vilken politiker Martin är allierad med. Det görs motstånd mot både det ena och det andra, det snackas en massa, det jagas och skjuts och mitt i allting så festas det till rejält. Det är kaotisk handkamera, musikalisk frenesi och ivrigt skådespeleri men jag tänker att det är Rochas sätt att kommentera och symbolisera situationen i Brasilien vid den här tiden. Först kände jag att den hade något speciellt och intressant men efter några dagar har jag glömt vad det var. Därför åker den ner på 2+.

Nr 606: Jedins Återkomst

Originaltitel: Star Wars Episode VI: Return of the Jedi (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på VHS hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 27: Ny film, ny regissör - Richard Marquand fick förtroendet denna gång efter att både David Lynch och David Cronenberg tackat nej. Dags att bygga en ny Dödsstjärna, större och farligare än den förra. Det slår mig under filmens gång att jag inte riktigt förstår vad det är som står på spel. Rebellerna slåss mot den onde kejsaren, men vad är det han försvarar? Rymdimperiet? Vad gör han med det liksom, eller vad är det han gör som kräver rebeller? Jag måste ha missat nåt väsentligt, kanske är det för att vi tittar på VHS (!) utan text, bara det en fantastisk nostalgitripp. Tack för det Jamie Noakes! Senast jag kollade på video i det här projektet var för fem år sedan då jag såg Förbjuden Värld i Italien.
Detta är den gröna filmen av de tre, mycket skog och luftskotrar som kraschar in i träd. Mycket nallebjörnar och gulliga läten. Mycket äventyrsrepliker, tillfångataganden och en hel del brådska. Kejsaren får en hel del bildtid, och Vader dör i sin sons armar. Sonen som är bror med Leia. Grekiskt igen, härligt.
Så, det är nästan 40 år sedan första filmen kom ut. Jag är snart 40 år, och jag planerar att inom väldigt kort gå på bio och se den nyss utkomna sjunde delen av Stjärnornas Krig; The Force Awakens. Ska bli intressant att se vad plotten är, och hur specialeffekterna har uvecklats. Jag läser att det finns planer på ytterligare två filmer (2017 och 2019) och inte ens Yoda kan nog säga var eller om den här stjärnkrigsresan slutar. Har det funkat i 40 år så lär det funka i 40 till. Kanske sitter vi där, jag och Jimmy, om 40 år och plöjer tolfte utgåvan av 1001 filmer du måste se innan du dör, och har precis tuggat i oss Star Wars: Episode 37 - Third Return Of Princesss Yoda. May the force be with us i så fall.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Upplösningen. Den nedfrysta Han Solo har lämnats till maffiakungen Jabba The Hutt på grund av ouppklarade affärer. Resten av sällskapet sluts upp i Jabbas borg för att rädda sin kompis. Efter diverse missöden lyckas man tina upp Solo, strypa Jabba och spränga en del andra av maffiahovet i bitar. Luke blir en fullfjädrad jediriddare och får dessutom veta att han har en syster. Är det inte prinsessan Leia minsann? Yoda går till sista vilan i den aktningsvärda åldern av 900 år. På månen Endor möter man Ewokerna, som för övrigt fick egna filmer efter Star Wars-succén. En ny Dödsstjärna håller på att byggas men naturligtvis sprängs även den i bitar. Darth Vader tar av sig masken, dör och står, som Anakin Skywalker, sida vid sida med sina forna kompisar Obi-Wan Kenobi och Yoda. Jedins Återkomst är i mitt tycke den svagaste av de tre filmerna. Nog för att det mesta har utvecklats sedan första filmen men tyvärr verkar man vilja tillgodose en alltför stor målgrupp. Gulliga nallebjörnar och trista skämt blandas med familjedrama och monsteraction. Lite för mycket familjematiné för min smak. Men Star Wars är Star Wars och kommer alltid vara Star Wars. Och sagan fortsätter. Nu med Episod VII på biograferna. Det är underbart.

Nr 518: Jag Är En Förrymd Kedjefånge

Originaltitel: I Am A Fugitive From A Chain Gang (1932) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Starbucks och The Set Up i Wellington, Nya Zeeland (+12 h = tisdag 9 december).

Roberts betyg: 4

Kommentar: "Kriget förändar en", säger James (Paul Muni), eller Jim som han verkar kallas av familjen, när han återvänder från tjänstgöring i första världskriget. Han är inte längre intresserad av fabriksarbete - han vill bygga broar. Med snygga dubbelexponeringar innehållande kartor och färdmedel (tåg, båt, bil, gång) dimper han ner i Chicago, där han snart ser sig själv utfattig, arbetslös och vrålhungrig. Och här finns en av filmens bästa partier. Inom loppet av kanske 30 sekunder ser vi hur James går från gäst på en sylta, till ofrivilligt inblandad i ett rån, till polisjagad, till rättegång och slutligen till straffarbetande kedjefånge. Oerhört skickligt gjort, inte en sekund för mycket eller för lite. Väl i fångenskap börjar planerna på att fly, vilket han lyckas med genom att bland annat vara strået vassare (kitjing) än sina blodhundsförföljare i en undervattensscen(!). Undrar hur det gick till? Fanns det  sådana möjligheter i början på 30-talet, eller kan det vara filmat genom en ruta? Bra gjort i alla fall. Efter ett lite halvlöjligt besök hos en barberare lyckas James återvända till Chicago och jobbar sig uppåt på jobb -och samhällsstegen på Tri-state Engineering Co och med en bedragande och pengalysten kvinna, Marie. James förälskar sig istället i Helen, men Marie hotar att avslöja hans förflutna om han inte stannar med henne. Till slut rämnar fasaden, James åker fast och går med på att återvända till fångenskap i 90 dagar för att därefter bli fri för gott. Men se, det var ett tomt löfte. Tillbaka i kedjorna och bland stenhuggeriet får han gång på gång besked om att hans frigivning avslagits - här hittar jag scenerna i Midnight Express när Billy får dåliga nyheter genom gallret. "Brott måste straffas" tycker ena sidan. "James har sonat sitt första och enda brott genom att vara en samhällsmedborgare av rang", tycker den andra sidan. Klassiskt dilemma, väldigt skarpt gestaltat, och utan sentimentalitet. Ny flykt, denna gång med dramatisk biljakt och ett avslut där James symboliskt spränger en av de broar han så gärna hade velat bygga. Efter att ha hållt sig gömd i över ett år söker han upp Helen för ett farväl, där han sakta och effektfullt med skakande huvud och uppgivna ögon glider bakåt in i mörkret. "I steal".
Det gäller att se upp med vem man låter sig bjudas på hamburgare av.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: James Allen (Paul Muni) kommer tillbaka från första världskriget. I jakten på ett hederligt arbete far han kors och tvärs över den amerikanska kartan. Olyckliga omständigheter gör att han hamnar mitt i ett bankrån vilket han blir oskyldigt anklagad för och dömd till 10 års straffarbete. Med hundarna hack i häl lyckas den frihetslängtande Allen fly med hjälp av alla klassiska knep - ombytet på tvättlinan som så passande hänger och väntar i skogen och halmstråt under vattnet. Han hamnar så småningom i Chicago (där Muni faktiskt har varit tidigare under samma år, 1932, fast då i rollen som Scarface - Chicagos Siste Gangster). Han byter namn till Allen James och arbetar sig snabbt uppåt i hierarkin till en ärbar och respektabel samhällsmedborgare.... Tills verkligheten kommer i kapp honom. Slutligen är filmen ett social drama om individens kamp mot samhället och hur ett brutaliserande juridik- och fängelsesystem förändrar människor.  Filmen måste vara urtypen av alla kommande fängelsedramer och den är starkt kryddat med illustrativa accessoarer; kartor, kalendrar, anställningsbevis, äktenskapsbevis, tidningsartiklar och fängelseskyltar där man räknar antalet vita och svarta fångar. Även om det inte är jättespännande så är det ett hyggligt tempo i både klippning och dramaturgi och ett väldigt intressant tema som Mervyn LeRoy lyckas ganska bra med. Det värsta i filmen måste vara de irriterande reklampauserna var femte minut. Inte ens streamade filmer på nätet är en fredad zon längre. Så länge har vi hållit på med det här projektet.

Nr 517: Jakten På Alfredo Garcias Huvud

Originaltitel: Bring Me the Head Of Alfredo Garcia (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert på Accents on the Park hostel i Nelson, Nya Zeeland (+12 h = fredag 5 december).

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Vi säger hej då till regissören Sam Peckinpah med denna hans fjärde film i boken, och jag kommer faktiskt inte att sakna honom. Warren Oates gör förvisso ett bra arbete som den mer och mer fjäderspände huvudjägaren Bennie, och det är kul att man aldrig får se Alfredo Garcias huvud, men det blir ju långtråkigt innan halvvägs med alla möten och hot. Sin vana trogen lägger Peckinpah in slow motionsekvenser med bilar, hästar (även om jag tror att jag räknade till en enda scen med hästar), skottlossningar och ihopramlanden, men är det så häftigt? Nja, tänker jag, känner jag. Det är inte min bag helt enkelt. På slutet skjuts Bennie en miljard gånger när han flyr i en bil, och det för ju såklart tankarna till Bonnie Och Clyde.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Jag har aldrig riktigt förstått grejen med Sam Peckinpah. Av de filmer vi har sett så är det ingen som riktigt har lyft till några högre höjder. Kanske beror det på att han väldigt explicit beskriver en våldsam machovärld men utan den Tarantinofiness som krävs för att den typen av filmer ska bli riktigt intressanta. Benny (Warren Oates) är en dekadent loner som, driven av girighet, ska föra Alfredo Garcias huvud genom den mexikanska öknen till patriarken El Jefe. Det är svettigt, sjaskigt och skjutglatt och det finns nånting i den tematiken som tilltalar mig. Tyvärr räcker det dock inte för att helt uppskatta varken filmen eller Peckinpah. Nu slipper vi honom.

Nr 502: Jätten

Originaltitel: Giant (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund

Roberts betyg: 3+

Kommentar: När ska jag lära mig att blogga direkt efter att ha sett filmen? Nu sitter jag här för jag vet inte vilken gång i ordningen och minns knappt någonting av vare sig handling eller skådespeleri. Jag minns bara att jag tyckte det var bra, att det var en stark kvinna med i bilden (Elizabeth Taylor) och att det är James Deans sista film; kort efteråt dog han i den där bilolyckan jag inte vet någonting om.
Lite Borta Med Vinden, lite Dallas, lite Nord och Syd.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En mäktig familjesaga som inledningsvis för tankarna till Borta Med Vinden. Jätten utspelar sig i det dammiga Texas och tar sin början någon gång i under mellankrigstiden. Bick (Rock Hudson) är boskapsuppfödaren med 595 000 hektar mark som reser till Maryland där han hämtar både hingst och frun Leslie (Liz Taylor). Leslie, som är uppfostrad till en fri och liberal kvinna, är både kaxig och självständig. I den konservativa södern utmanar hon både könsnormer, rasism och klasskillnader. I det avseendet är Jätten en oerhört medveten film med flera, för den tiden, utmanande ställningstaganden. Jag vågar nog exempelvis påstå att det är väldigt ovanligt med en manligt regisserad film från den här tiden som klarar Bechdeltestet. Tummen upp där! På ranchen Reata finns glidaren Jett (James Dean) som snabbt fattar tycke för Leslie. Där går dock gränsen. Leslie förblir hos sin man. Jett å andra sidan lyckas ärva en bit mark där han naturligtvis hittar olja och bygger upp sitt eget oljeimperium JR. Leslie och Bick får tre barn som var och en utmanar faderns planer för dem. Sonen, som Bick vill ska ta över Reata, gifter sig med en mexikanska och blir läkare, den ena dottern blir kär i Jett och den andra vill starta ett eget litet jordbruk där hon kan experimentera lite. Ja, det är faktiskt så hon säger. I takt med att Bick och Leslie blir äldre och alltmer blåhåriga (Technicolor!) så får vi följa den stora förändringen från ett agralt till ett modernt och alltmer oljeberoende samhälle. De dryga tre timmarna börjar långsamt och nästan lite trevande för att mot slutet rusa iväg i ett rasande tempo där allt ska hända. Det föds barn och barnbarn, det ingås äktenskap över klass- och rasgränser, Jett blir alkoholiserad och somnar när han ska invigningstala på sin nyöppnade flygplats, det svingas både hit och dit när Bick på ålderns höst ska stå upp för människors lika rätt, det trycks in så mycket medvetenhet att det nästan blir PK. James Dean dog strax efter att han var klar med sin rol. Han slutade på topp. Jätten är en stor film.

Nr 475: Jorden

Originaltitel: Земля Zemlya (1930) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Svartvitt och stumt brukar innebära en viss utmaning för mig att hänga med i svängarna. Så också i detta fallet. Men det handlar om en by i Ukraina där en av de äldre dör. Det gör många väldigt ledsna. Men då dyker det upp en traktor, vilket gör väldigt många glada. Tidigare har det fått plöjas med oxar och slås med lie, men nu är det stålhäst som gäller. Vid ankomsten får traktorn stopp på grund av överhettning, så alla män pissar i kylaren. En snubbe dansar på vad som verkar vara morgonfyllan och blir skjuten. Solklart. På det följer en metodfilm som skulle kunna heta "från ax till limpa" och sen blir det begravning med livsbejakande sånger som omväxling. Då dyker det upp ett kommunistflygplan på himlen, och allas blickar vänds mot det nya. Sen kom internet, men det fick nog de flesta i filmen inte vara med om.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ta lika delar klassisk filmkonst och sovjetisk propaganda, krydda med lite bruksanvisningsbilder och bonderomantik och vips så har du Dovzjenkos lovsång Jorden. Den utspelas i Ukraina under den begynnande kollektiviseringen av jordbruket. I mina ögon är det väldigt mycket en hyllning till de kommunistiska kolchoserna medan sovjetcensorerna tydligen inte var så förtjusta över filmens frispråkighet. Det både tafsas under blusar och pissas i traktorkylare. Dovzjenkos tidsdokument håller tempot uppe och levererar en konstnärlig upplevelse som gestaltar konflikten mellan rika jordägare som vill behålla sin mark och fattiga jordbrukare som söker solidaritet med varandra. Fint tycker jag.

Nr 437: Jag Minns Min Gröna Dal

Originaltitel: How Green Was My Valley (1941) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Kolgruveromantik i kulissmiljö. Horribelt överskådespeleri från i stort sett alla delaktiga; otäcka fejkskratt och övertydligt poserande som vore det teater i dimma. Fackföreningsansluta sig eller ej? Strejka eller ej? Go for the lokala prästen kärleksmässigt eller ej? Åka till Amerika och jobba eller ej? Jag förstår intentionen, men jag hamnar aldrig på riktigt i lilla sotiga bymiljön, känner inte den svarta ölsmaken på puben The Three Bells.
Det som höjer betyget är det välgjorda, svartvita fotot och gruvscenerna på slutet - särskilt när lille Huw Morgan (Roddy McDowall) får hålla i spettet som helt utan skyddstänk hamras in i bergväggen. Starkt också med schakthissen som kommer upp tom efter explosionen där nere i djupet. McDowall har vi sett tidigare i Apornas Planet. Helt ofattbara fem Oscars till denna rulle, som knep flera statyetter från Citizen Kane. Och gruvarbetarnas ideliga sjungande. Kramp.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Den irländsk-amerikanske västernregissören John Ford berättar en tillbakablickande historia om en gruvarbetarby i Wales under 1800-talet. Såväl interiörerna som exteriörerna likväl som de sjungande gruvarbetarna liknar dock mer Fords romantiska dröm om den lummiga Walesiska landsbygden än den socialrealistiska arbetarskildring han stod för i exempelvis Vredens Druvor. Berättelsen är ändå okej. Det finns trots allt något fint och speciellt bakom den glättiga och överdramatiserade ytan. Tyvärr bäddas det in i ett överspelat sentimentalt familjedrama som har ganska lite skit under naglarna.  Det som skulle kunna ha varit en film om kamp blev, så som Robert så utmärkt uttrycker det, mest bara kramp.

Nr 386: Jordens Salt

Originaltitel: Salt Of The Earth (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Gruvstrejk i New Mexico i början på 50-talet. Professionella och oprofessionella skådespelare medverkar i denna rulle som gestaltar både gruvarbetarnas (männens) kamp för bättre arbetsvillkor, och gruvarbetarnas fruar (kvinnorna) som tar plats i strejktåget, runt runt runt vid gruvan. Vem ska egentligen protestera och demonstrera? Vilka får vara med i kampen? Vad ska männen göra när kvinnorna strejkar? Ta hand om barnen och laga mat? Och vad gör bolagets ledning när både männen och deras kvinnor börjar trilskas? Vad gör myndigheterna? Fängelse så klart. Och bortviftning. Kommunistdjävlar. Men hur länge? Och barnen, de gråtande bebisarna som delar cell med mammor och andra barn. Till slut måste väl gallren vika sig av påtryckningarna?
I filmproduktionen dyker The Hollywood Ten upp igen, som var en ingrediens i Spartacus. Denna samling av Hollywood svartlistade filmarbetare arbetade under pseudonymer fängslades stundom för sin vägran att svara på frågor från HUAC (House Un-American Activities Committe) angående samröre med kommuniströrelser. Salt Of The Earth regisserades av en av dessa tio, Herbert J. Bieberman. Manus skrevs av Michael Wilson, som inte var en av de tio, men väl bannlyst av Hollywood. Honom har vi tidigare haft att göra med i både Bron Över Floden Kwai och Livet Är Underbart.
Jordens Salt är gruvhålsrealism, familjefeminism, bykommunism och fackföreningsism i en dammig och sevärd röra.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Här har vi intersektionalism innan ordet ens var uppfunnet. Här har vi en studie av maktordningar i form av genus, klass och etnicitet som skulle passa på vilken sociologiutbildning som helst. Här har vi filmisk gestaltning av marxistisk och feministisk teori helt utan pardon. Det förvånar mig inte ett dugg att filmen blev svartlistad i USA mitt under brinnande McCarthy-era. Filmen beskriver en gruvstrejk i New Mexico berättad genom en av fruarna, Esperanza (Rosaura Revueltas). Vänsterpropagandan känner inga gränser och möjligen känns Jordens Salt väl kategorisk och naiv men jag imponeras ändå av det mod som präglar filmen, både innehålls- och produktionsmässigt.  Tydligen är det både amatörer och professionella i rollerna men jag skulle aldrig kunna skilja dessa åt.

Nr 348: Jazzsångaren

Originaltitel: The Jazz Singer (1927) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bio Regina i Östersund.


Roberts betyg: 3+


Kommentar: Al Jolson, en figur som jag aldrig hört talas om, men som verkar ha varit en av de största på sin tid. Största i form av underhållare, musiker, skådespelare. I Jazzsångaren spelar han en judisk ung man som bryter sig loss från sin pappas stränga tyglar och börjar sjunga "jazzsånger" på barer istället för att följa sin fars spår i synagogan. Till slut hamnar han på Broadway, blackfacesminkad och gråtmild och sjunger tårarna ur publiken.
Jazzsångaren är en "part talkie", det vill säga att vissa delar - i det här fallet sångerna som Jolson framför - "hörs". Dialogen är stum med textskyltar. Det finns några undantag när Jolson pratar till publiken i samband med framförandet av sånger. Man behöver bara skrapa lite på ytan för att hitta information om att det gjordes försök med ljudfilm långt tidigare, redan i slutet av 1800-talet. Vitaphone verkar ha varit the shit på den tiden. Dock var det inget som publiken nappade på, och det folket inte vill ha, det ska folket inte få.
Pluset på trean är väl för att det känns bra att se något som bokstavligen hade en fot på vardera sidan milstolpen ljud. My mammy, my mammy.


Jimmys betyg: 3


Kommentar: Jazzsångaren är en stumfilm som av filmhistoriker betraktas som den allra första talfilmen. Ett historiskt paradigmskifte som naturligtvis känns lite speciellt att vara med om. 85 år efter att det hände. Den populäre sångaren Al Jolson spelar den judiske jazzälskande Jakie Rabinowitz som hamnar i en dispyt med sin far och rymmer hemifrån, byter namn till det mer amerikanska Jack Robin, gör succé som svartmålad underhållare och återvänder hem för att försonas med sin sjuke pappa. Det är tekniskt intressanta kameraåkningar i filmen som gör att den känns modern och ur ett samhällsperspektiv så är filmen mer än bara den första talfilmen - den är ett skolexempel på det amerikanska samhället ur ett integrations- och assimileringsperspektiv. You ain't heard nothing yet...

Nr 280: Jag Är Nyfiken - Blå

Originaltitel: Jag Är Nyfiken - Blå (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Kabelgatan 15A i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Lena Nyman fortsätter sina intervjuer, den här gången med fokus på det eventuella klassamhället, löneskillnader, statskyrkan och ett ickevåldsförsvar. Skabben bildar en bro över till den gula filmen och vissa scener på slutet är desamma som i den gula.
Det är samma metagrepp som i den första filmen, men inte lika våghalsigt. Mer en jämnare ström av intervjuer och möten med dova instick av regissören Vilgot Sjöman. Kanske känns det lite som att den här filmen lider av att den gula finns. En lite mindre välgjord kopia helt enkelt.
Köp den gula, köp den blå.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den blå filmen fortsätter på samma inslagna bana som den gula. Dock känns det inte lika friskt. De blå provokationerna är lite bleka i ljuset av de gula. Jag känner nog att en film hade räckt.

Nr 279: Jag Är Nyfiken - Gul

Originaltitel: Jag Är Nyfiken - Gul (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Kabelgatan 15A i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Lena Nyman skär kuken av Börje Ahlstedt i den här metafilmen som orsakade ordentligt rabalder när det begav sig - vilket jag inte alls har svårt att förstå. Vilgot Sjöman är en blubbande kreatör och håller i trådarna till marionettdockorna Lena och Börje. Lena tomtar runt med bandspelare och ställer frågor om sex, relationer och politik till folk på stan. Hon och Börje inleder ett förhållande, men när Lena får reda på att Börje inte har berättat om sin fru och barn drar Lena till skogs och börjar med yoga.
Inslagen med Sjömans regisserande och att man får se inspelningsarbetet gör att den här filmen höjer mina ögonbryn. Det känns friskt och ovanligt och jag kan inte fatta att den här filmen kom för så många år sedan. Jag tror inte jag har sett nåt liknande inom svensk film varken förr eller senare, i alla fall inte vad gäller nakenscener och pendlandet mellan framför och bakom kameran.
En annorlunda, underlig film som verkligen var skön att få se innan jag dör.
RIP Lena Nyman, Olof Palme, Vilgot Sjöman, Martin Luther King och - faktiskt - Franco. Alla vill till himlen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vilgot Sjöman är den unge filmskaparen (drygt 40) och Lena Nyman hans unga elev (drygt 20). Redan där, i inledningen, blir man medveten om att filmen vi kommer att få se är en kraftigt inzoomad samhällskritik. Sedan snurrar Lena runt med mikrofon och intervjuar Spanienresenärer, tunnelbaneåkare, överklass, medelklass, arbetarklass och självaste Olof Palme. Börje Ahlstedt kastas in i handlingen och viftar på svansen. Det pendlar friskt mellan Sjömans regisserande, bakom kamera-perspektivet, och Lena och Börjes agerande, framför kamera-perspektivet, att man till slut inte vet vad som är fiktion eller verklighet. Filmen är ett slags forskningsarbete, både på det samhälleliga och det personliga planet, och är definitivt ett filmverk som både utmanar och underhåller.

Nr 231: Jag Stal En Miljon

Originaltitel: The Lavender Hill Mob (1951) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera San Cristoforo på Villa Val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Fin liten rackare som för tankarna till Jönssonligan. Hela filmen är en flashback; i början ser vi huvudpersonen sitta på en bar i Rio och strö pengar omkring sig. I slutet är vi tillbaka på samma bar; se upp för lilla knorren! 

Historien: en engelsk bankman planerar och rånar sin egen guldtransport i London, gjuter ner dem till eiffeltorn, skeppar över dem till Frankrike där smärre förväxlingar sker. Fram och tillbaka över kanalen innan det blir flykt över taken och biljakt på slutet. 

Trademark: att stänga och öppna dörrar utan att klippa används som tidsåtgångare, exempelvis stängs en dörr till kontoret efter att en grupp män gått in för ett möte och öppnas nästan direkt igen och deltagarna kommer ut - mötet avklarat. Husmamman öppnar ytterdörren där en polis står och frågar efter Dutch, hon svarar att han inte är hemma och stänger men öppnar direkt igen och då står en bil utanför och Dutch är på väg upp mot huset.

Även filmandet i Eiffeltornet bör noteras. Snurrande kamera; svindelgrepp a la Hitchcocks Studie i brott, men den filmen kom först sju år senare. Inget är vad man tror.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: En trevlig film om ett brott kryddat med lite klantighet, lite jakt, lite humor men som saknar det extra som gör att jag sugs in i berättelsen. Ibland blir det dock lite för larvigt som i den franska tullen där Al och Dutch gång på gång hindras från att komma med färjan över kanalen. Det är ett högt tempo genom filmen men den enda gången jag egentligen fastnar ordentligt är jakten genom Eiffeltornet, ett häpnadsväckande och effektfullt filmande som måste använda den absolut senaste tekniken. Ealing Studios gjorde en annan komedi fem år senare, Ladykillers, som jag ser fram emot att se när den dyker upp på vår lista.

Nr 213: Jurassic Park

Originaltitel: Jurassic Park (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i camera Roberto på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Datormannen (SLJ) som ständigt har en cigarett i munnen - särskilt när han pratar - och röker långt in på filtret. Den första riktiga chocken när mannen på toaletten försvinner in mellan bestens käftar. Den andra riktiga chocken när Sam Neill inte bara funderar på att härma en dinosaurie med munnen och sina två händer - han gör det också. Passar fint så här i vuvuzelatider. Embryoburken som Newman från Seinfeld tappar i kombination med att Neill hittar en miniglänta med nykläckta ägg bäddar fint för både en och två uppföljare. Jeepen genom trädet som ett nutida monster som följs upp fint av det fallande skelettet i slutscenerna; båda gångerna klarar sig lillkillen undan med blotta förskräckelsen, med andan i halsen - det är nära ögat! Snyggast i filmen är nog pelaren i matsalen som får lite plats efter reklaminslaget om allehanda merchandise från filmen. Det finns väl egentligen bara en anledning att se den här filmen, och det är för effekterna - det är jättekul.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Samma år som Spielbergs Schindler's List hade premiär kom även hans mer actionbaserade monster- och katastroffilm Jurassic Park. Här får han leka ut all sin fascination för dinosaurier och det gör han verkligen. Det sparas inte på effekterna. Spänningen byggs skickligt upp enligt klassiska filmmallar med alla de ingredienser som behövs. Här finns den galna miljonären och nöjesentreprenören, de fascinerade forskarna, de naiva barnen och de livsfarliga urtidsdjuren. Jurassic Park är två timmars ganska spännande underhållning men inte så mycket mer. Den gör heller inte anspråk på att vara något mer och det är skönt. Jurassic Park balanserar Schindler's List på ett väldigt smart sätt och det visar att Spielberg är en jäkligt raffinerad filmskapare.

Nr 120: JFK

Originaltitel: JFK (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy hos Therese på Genvägen 56 A i Östersund och Robert på Skovveien 49 i Oslo.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Jösses vad lång, men det visste jag ju. All detaljinformation gör mig snurrig, jag förstår ingenting till slut. Det enda jag förstår är vad jag redan visste - att det är nåt ruttet med mordet på JFK. Vad i filmen är sant? Vad har Oliver flikat in själv? Vore det bara en total fiction skulle jag gett den högst 2; det är ett alldeles för tätt nystan i jämförelse med exempelvis Knutby. Costner är stundtals grym, särskilt i slutpläderingen. Kevin Bacon är helt lysande som pojkhora. John Candy har precis rätt fett- och svettprocent för en gangster i en B-rulle, men här tycker jag inte han passar in särskilt bra. Pesci gör det han brukar; irrar, ljuger och dör.
Och så det här med barnen. "Jag tycker det är tråkigt när du och mamma bråkar", med den där djävla halvgnälliga formulär A-rösten. Varför Oliver? Varför i hela fridens namn måste du pressa in dessa obetydliga familjescener? Räcker det inte med att hustrun kokar och berättar att barnen åsidosätts? Räcker det inte med att Costner är dödstrött och skäller? Varför Oliver? Är det för att visa att mordet på presidenten får efterdyningar ända ner i kärnfamiljens sprödaste rötter? Är det för att ge övertydligheten ett ansikte? Kände du att det fattades relationsdramatik i filmen? Sutherland är också riktigt bra. Lång passage, den där promenaden. Nu får vi bara vänta på att arkiven öppnas.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Costner konspirerar så det står härliga till. Oliver Stone gör en spännande och trovärdig film om ett av de mest berömda och samtidigt besynnerliga morden i modern tid; dödsskjutningen av John F Kennedy. Kevin Costner spelar åklagaren Jim Garrison som drivs av sina egna teorier om vad som egentligen hände. Trots ett helt galleri av fantastiska biroller försvinner aldrig fokus på Costner som gör en utmärkt prestation. Det är dock slutpläderingen som blir aningen melodramatisk med ett långt brandtal om att han inte vill leva, och definitivt inte dö, i ett USA han trodde stod för sanning, rättvisa och frihet men som visat sig vara ett korrupt och lögnaktigt land som för sin befolkning bakom ljuset. Det är ett alldeles för beprövat grepp som använder den patriotiska filmestetiken, fast på motsatt sätt, alldeles för manipulativt. Att Lee Harvey Oswald inte var ensam om mordet är Garrisons huvudteori vilket leder undersökningen genom både maffia, exilkubaner, CIA och FBI till högsta försvarsministeriet och till och med regeringen. Konspirationen hägrar och allt man till slut får veta om mordet är det man redan visste - att Oswald omöjligt kan ha varit ensam. JFK är en överväldigande film som ställer fler frågor än den ger svar. Jag hänger definitivt inte med i allt prat och alla detaljer men jag sitter på helspänn genom hela filmen. Det är tecken nog på en bra rulle.

Nr 114: Jules Och Jim

Originaltitel: Jules Et Jim (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jag läser lite om den Franska nya vågen som den här filmen ska tillhöra. En ganska kortlivad fräschör som bland annat förespråkade lågbudget, ut ur studion, använd befintligt ljud och ljus, jump cuts och brott mot traditionella regler som exempelvis 180-gradaren. Som jag ser det föddes en tvilling till vågen drygt 30 år senare som fick namnet Dogma.
Jules och Jim innehåller en hel del av franska vågor och är således inget traditionellt triangeldrama; inte förrän på slutet. De tre försöker älska och älska med varandra, men den ofrånkomliga urspårningen kommer alltid förr eller senare. Så också här. Jag ser mycket fram emot De 400 slagen, Truffauts och en av genrens mest uppmärksammade filmer.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Francois Truffauts triangeldrama Jules Och Jim efter en självbiografisk roman av Henri-Pierre Roché handlar om två polare, den tyske herr Jules (Oscar Werner) och den franske herr Jim (Henri Serre), som möter den livfulla och strålande Catherine (Jeanne Moreau) och kärleksdramat är ett faktum. Filmen är en berättelse om vänskap och om kärlek, det är en tragedi som ibland framställs som fars, särskilt mot slutet. Jag undrar varför och jag undrar varför alla franska sensuella kvinnor på film heter Catherine? Nåväl, den höll ställningarna de 100 min den varade men inte så mycket mer. Behöver se den igen känner jag.

Nr 85: Jalla! Jalla!

Originaltitel: Jalla! Jalla! (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Den har inte åldrats med nån särskild värdighet, Jalla Jalla!. Tvärt om känns den lite seg, överrynkig och halt. Torkel är stundtals väldigt bra. Och Benson. Men sen fastnar den här filmen i hissen. Dicken ska stå med hjälp av vad fan som helst. Farsan spegelprutar med sin dundrande mage och morsan snackar utrikiska utan att det landar i nåt som helst. Överbeskyddande brorsan kastar sedlar omkring sig och kulturkrocksparet kärlekspuckar varandra och badkysser sig själva vid ytan, och det är där den här rullen stannar. I exempelvis Little Miss Sunshine finns en gnagande, välplanerat långsam humor som gränsar mot svart - ibland sätter man skrattet i halsen. Jalla Jalla! känns ibland som vill den locka till närmast gapskratt, men för mig funkar det inte. Fnissar ibland. Den bästa scenen i den här filmen är när man får hundens perspektiv över häckarna.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jalla! Jalla! är Josef Fares första långfilm, gjord på sommarlovet innan sista terminen på Dramatiska Institutet. Roro (spelad av brorsan Fares Fares) är tillsammans med Lisa (Tuva Novotny) men förväntas gifta sig med Yasmine (Laleh Pourkarim, ja precis, DEN Laleh) som har en helt vansinnig bror som hotar med både det ena och det andra om inte syrran gifter sig. Bäddat för trubbel och en del förvecklingar alltså. Som en sidohistoria finns polaren Måns (Torkel Petersson) som har problem med potensen och blir allt mer desperat. Jalla! Jalla! är en varm och ambitiös komedi med ett högt tempo. Visst blir det lite mycket fars emellanåt men jag gillar Josef Fares självdistans och ibland ironiserande över kulturkrockar och fördomar. Bäst är jobbarkompisen Benson med den roliga frisyren som inte säger nåt i hela filmen. Eller gör han det?