Nr 775: Hombre

Originaltitel: Hombre (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Hey hombre! Antiwestern med oerhört väldresserade vildhästar i öppningsscenen. Svarta hingsten tar sig ner till vattenhålet för att kolla läget. Kusten klar, då kommer resten av flocken ner och blir på det viset instängda i fålla av semiapachen John Russell (Paul Newman); mannen som inte kunde tala med hästar, eftersom han verkar närmast stum där han tittar fram som en staty bakom en stenbumling. Russell får reda på att han ärvt ett pensionat i Sweetmary, en håla som alla verkar vilja ta sig ifrån. Det väljer också ett gäng - däribland Russell - att göra, med vad det verkar den allra sista diligensen, tågtrafik på intågande nämligen. Dålig stämning i vagnen, Russell blir efter ett tag uppkommenderad till dragiga shotgun, halvblod som han är. Det blir rån halvvägs, en av passagerarna har massa kosing som han lurat till sig på bekostnad av indianerna i området. Det blir gisslansituation, det blir ökenvandring där kosingsnubben får vara så god att lämna sällskapet, tjuv som han är. Nu duger Russell plötsligt till med sina friluftskunskaper, såklart, och det gör honom puttrande förargad, såklart. Lång natts färd mot dag och det blir status quo i gamla gruvbarackerna. Och här en scen, som jag tycker hör ihop med öppningen. Kosingsnubben gör come back och tar sig ner till baracken, hittar vatten, efter honom följer banditerna som kan man säga nästan fångas in i nedre huset. Hästarna och fållan. Långsökt kanske, men nåt ska man ju försöka sig på. Låsta positioner. I stilleståndet väcks moralfilosofiska grubblerier; det blir som en Brechtpjäs där uppe i rucklet. Vem ska man hjälpa, och varför? På vem vilar ansvaret för kvinnan, kosingsnubbens fru, som lämnats ute i solen för att stekas till döds? Nånanismen blommar. Russell där uppe i utkiksfönstret; en fåordig taktiker som blickar inte bara mot, utan bortom horisonten. Till slut blir det action i gruvdalen, Russell tar på sig uppdraget. Hjälten dör. Tillfångatagna numera fritagna helt slutkörda kvinnan ska verkligen verkligen upp för den där branta trappan. Där önskar jag att någon kunde sagt åt henne: det är över, du behöver inte kämpa dig upp dit, det blir bara till att vända direkt. Istället avslutas det med en stillbild på verklighetspojken Jimmy Santiago McKinn, som 11 år gammal tillfångatogs av indianer 1886, och som sedan vägrade återvända till sin familj. Han slutade som smed i Phoenix. Också ett livsöde.
Jag gillar filmen, det annorlunda, mer kritiska perspektivet jämfört med standardwesterns. Bra, rapp dialog, oväntat frispråkigt om sex, kroppsljud och smolkade förväntningar på livet. Alla snackar skit om alla; kvinnor om kvinnor, kvinnor om män, män om män, män om kvinnor, vita om indianer, indianer om vita, vita om mexikaner, mexikaner om vita, indianer om mexikaner, mexikaner om indianer. Alla varianter.
Riktigt snygg scen med gevärssiktet från gökboet där på slutet. Säkert fotograflegendaren James Wong Howes idé, jag vill så gärna tro det. Jag höjer honom till skyarna. Även flera scener där figurer dyker upp liksom långt borta i ögonvrån, kommer runt en knalle, över en ås, kilometer bort, men hamnar direkt i blickfånget ändå. Minimalistiska långskott. Hey Howe!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En annorlunda västern. Kanske lite mer vågad, lite mer liberal. Russel (Paul Newman) är uppfostrad av apaches och lever ett fåordigt liv i vildmarken. När han plötsligt får ärva sin riktiga fars hus, ett pensionat, så återvänder han till det "vita" livet. Oklart varför men plötsligt befinner han sig i en diligensvagn tillsammans med en brokig skara människor. Det föregås av ett psykologiskt drama på diligensstationen och det är typ där som hela tonen i filmen etableras. Mod, rasism, civilkurage och därifrån så utvecklas filmen till ett slags ställningskrig där det känns som alla mot alla. Rätt bra skådespeleri överlag, mycket bra kameraarbete, intressant och lite annorlunda manus gör att den tvingar sig över fyrastrecket.

Nr 774: Välkommen Mr. Chance!

Originaltitel: Being There (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Kickar igång med en synthfunkelektraversion av öppningsfanfaren Sunrise i tondikten Also sprach Zarathustra av Richard Strauss. Samma verk som i början av År 2001 - Ett Rymdäventyr. Peter Sellers är trädgårdsmästaren Chance, en man utan bakgrund, som efter att ha blivit tvungen att lämna huset där han levt hela sitt liv hamnar i amerikanska politiska toppeliten. Men vem är han?  Secret Service kan inte gräva fram något, CIA kan inte hitta något, inte ens Chance själv vet något annat än att han alltid skött om trädgården och fått mat. Lyssnat på radio, tittat på tv. Ute i ”verkligheten” menar han att ”det är precis som på tv, men man kan se mycket längre”. Med sin lågmälda, lite frånvända framtoning framstår Chance som en djupt tänkande sanningssägare. Obegripligheter blir profetior, Chance är ett orakel. Hans rättframma frågor blir livskonfronterande och tankeomvälvande för i princip alla som kommer i hans väg, från mannen på gatan till presidenten. Men inget av det Chance säger får vara enkelt. Det måste tolkas, bearbetas, analyseras och betyda något mer, något större, något djupare. Allt blir metaforer och liknelser. Vad menas med det som sägs? Det beror på vem som lyssnar. Vilka livsval är du på väg att göra? Världen, marknaden, politiken är en trädgård. Sköt om den. Ekonomisk tillväxt är lika med årstidsväxlingar. Njut och stå ut. Chance är en vit duk på vilken andra projicerar sina formler och livsneuroser.
Samtidigt sitter den mörkhyade före detta hushållerskan Louise, som verkar ha uppfostrat Chance under hela hans liv, nu sitter hon på motsvarande fattighuset, bitter, ser Chance framgång på tv och tycker att han pratar ”fikonspråk” och har ”luft mellan öronen”, och att Amerika tillhör de vita - bara man är vit kan man ta sig nånstans, och då duger vad som helst som man säger.
På slutet går Chance bokstavligen på vattnet, och det är ett slut som jag verkligen inte gillar, oklart varför. Bara känns som att hela filmen punkteras där. Jesus. Och sen följer helt obegripligt några bloopers från inspelningen. Oerhört märkligt.
Jag tycker att karaktären Chance är alldeles för ojämn för att jag ska riktigt dras med i "nykommen främling levererar utifrånperspektiv”. Ibland är han Rainman 3.0, men i nästa stund är han helt hyperfungerande gällande finmotoriska sociala koder. Känns ofta lite för långsökt. Att det att han ”gillar att titta” resulterar i en onaniscen innehållande en björnfäll får representera hur missförstånden känns halmstråkonstruerade mer än dråpligt träffsäkra.
Sellers i rullstol igen! Som i Dr Strangelove.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det gör lite ont i mig att ge den här filmen ett så pass lågt betyg då jag ändå känner att det finns något fint och värdigt över den. Det är en av de sista filmerna Peter Sellers gjorde innan han gick bort och det finns så tydliga igenkänningar från hans andra excentriska karaktärer, även om skådespeleriet i denna film är mer passivt och lågmält. Peter Sellers spelar den förståndshandikappade Chance som i hela sitt liv har skött trädgården åt den numera avlidne Gardiner. Det blir början på en ny fas där Chance misstas för att vara Gardiner när han egentligen bara presenterar sig som gardener. Ja, ni hör. Där har vi ribban för hela filmens struktur av missförstånd och oklarheter. Han rapar ur sig självklarheter som av hela den politiska eliten tolkas som fantastiska metaforer och profetior och han föreslås till slut dessutom som en ny kandidat till presidentposten när han istället vandrar iväg, ut över vattnet. Även om det finns små glänsande stunder så sitter jag mest med höjda ögonbryn. Jag får självklara tankar till både Rain Man och Forrest Gump som säkert har inspireats av Mr Chance men som i mitt tycke är mycket mer omsorgsfulla och genomarbetade. Jag tycker dessutom synd om Shirley MacLaine som i några pinsamma scener får visa sig långt under sina skådespelarkvaliteter.

Nr 773: Mord, Min Älskling

Originaltitel: Murder, My Sweet (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Ja, jösses. För vilken gång i ordningen sitter jag som en pannrynkad fågelholk och försöker desperat greppa någon form av handling, röd tråd, försöker förstå pusslet, de olika karaktärernas samspel med varandra, vem som är vem, vem som har gjort vad, vem som inte har gjort något? Lyckas inte alls, bortfintad och offside ganska omgående och när det på olika ställen i filmen ändå förklaras - precis som det brukar göras i deckarböcker när huvudpersonen liksom redogör för sig själv vad hen hittills har kommit fram till, för att läsaren ska kunna hänga med, känna sig på banan - då blir det nästan värre. Typ: menar du det? Vad menar du då? Så djävla komplicerat kan det väl inte vara? Det är ett halsband av jade som eventuellt har stulits, men tydligen inte då, tror jag det visar sig på slutet, och detta blir privatdetektiven Philip Marlowe (Dick Powell) inblandad i. Det mesta går fel, men jag kan helt enkelt inte redogöra för hur, för mig har det bara flimrat förbi olika scener, bilder, repliker som låter vassa men som jag inte fattar nåt av, kvinnor kommer och går, blir kyssta och försvinner, pistoler dras och avfyras, män slår varandra med kolvar, med små batonger, med knytnävarna, det är sedlar hit och lönnlöften dit och allt är ett enda blixtparti schack som spelas med förbundna ögon, inklusive rökpauser med cigaretter tända av stickor som aktiverats av precis vilket material som helst. Det måste ju vara ett trejdmark för historierna om Marlowe. En sak tyckte jag mycket om; scenerna när Marlowe är drogad. Coola snurrande desillusionerade sekvenser med mjölkig lins. Effektfullt.
Detta är tredje och som jag förstår det sista filmen om Philip Marlowe, som är med i projektet; de två tidigare är Utpressning och ganska nyligen sedda Långt Farväl. Tack och hej.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Inte långt efter den senaste filmen om Philip Marlowe, Långt Farväl, så är det dags att återigen stifta bekantskap med den karaktäristiske privatdeckaren, här gestaltad av Dick Powell. I Powells tolkning är Marlowe mycket mer spjuveraktig och lekfull men som tidigare verbal och kvicktänkt. I den här filmen får han dessutom utstå en hel del när han ska lösa ett brott som innefattar ett försvunnet halsband. Men inte bara det. Han åtar sig dessutom att leta rätt på den försvunna Velma Valento. Historierna vävs samman och jag läser mig till att filmen, eller boken som filmen bygger på, är en blandning av material från tidiga noveller av författaren Raymond Chandler. Det kan förklara rörigheten och vilsenheten men jag bestämmer mig tidigt för att helt enkelt bara flyta med. Marlowe får som sagt utstå mycket spott och spe och bland de bästa scenerna är nar han blir drogad och hamnar i ett hallucinatoriskt tillstånd med dubbelexponeringar, filtreringar och perspektivförskjutningar. Riktigt snyggt. Återigen roliga citat. En av favoriterna är "You're not a detective, you're a slot machine".

Nr 772: Lady Från Shanghai

Originaltitel: The Lady From Shanghai (1947) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på U&Me Hotel på  Storgatan 46 i Umeå och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Häst och vagn i Central Park, New York. Orson Welles voice over lovar flash back och glider förträffligt, nästan obemärkt över i dialog mellan honom och Rita Hayworth. Coolt. Gifta på riktigt var de tydligen också, men inte länge till. Rånförsök och slagsmål, Orson tar fajten, Rita vill därefter verkligen ha med honom ut på havet, hon ska segla med rik advokatmake och besättning från New York via Panamakanalen till trakterna kring San Fransisco. Orson är game. Ombord på skutan får Orson förslag från makens typ kumpan att mörda honom. Kumpanen alltså. ”Mörda mig, du får 5000 dollar”. Men han ska givetvis inte mördas på riktigt, utan skenmördas. Kumpanen vill försvinna, byta liv, få ut försäkringspengar, dra sig tillbaka på den minsta av alla Söderhavsöar. Orson ska vara nån form av målvakt, men utan att kunna dömas, eftersom kumpankroppen aldrig kommer hittas, eftersom kroppen inte är död. Kumpanen menar: du måste erkänna att du har mördat mig, annars är jag inte död, men du är ingen mördare så länge jag inte hittas död. ”Corpus delicti” tydligen. Solklart och win win. Allt visar sig vara en fälla, flera gånger om, en fälla riggad av olika inblandade. Kumpanen luras, Rita Hayworth luras, maken luras. Och kumpanen dör på riktigt, pang bom. Det hela semimynnar ut i en helt obegriplig rättegångsfars - lite Släng dig i brunnen - där advokatmaken till slut korsförhör sig själv. Det är möjligt att det skulle kunna bli roligt i en film av och med exempelvis Jim Carrey, men i det här sammanhanget är det bara gäspvarning inklusive lätt höjda ögonbryn. Sen kommer dock en grand finale deluxe med spegelskjutningarna i lustiga huset på övergivna nöjesfältet. Tankarna går till Enter The Dragon och de anhöriga. Orson vandrar iväg på slutet, en lite svårmodig promenad mot havet och voice overn går in och konstaterar att livet nog kommer rulla vidare och Orson kommer eventuellt glömma Rita, eller die trying. 
En ganska splittrad film tycker jag, med lite för mycket av mycket. Sodukoplot nivå svår. Stundtals överarbetat bildflöde. Orson stannar, Orson vill gå, Orson stannar, Orson vill gå. Och så den där jäkla rättegången alltså. Men också ovanlig och lite uppfriskande rulle. Ja, man blir lite splittrad. Och det här med Shanghai? Rita verkar ha bott i Shanghai ett tag, och på slutet gömmer sig hon och Orson på en kinateater, men i övrigt? Orson blev shanghajad av Rita, en ordvits som skulle passat bra under den där rättegången som jag tydligen inte kan släppa.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Rita Hayworths blick rakt in i kameran lockar och bjuder in. Precis som hon gör med Orson Welles. Något motvilligt går han med på erbjudandet att åka med henne, hennes make och makens advokat på deras yacht som nåt slags sällskap slash förkläde slash övervakare slash sjöman. Lite kurtiserande hinns med på båten varpå Rita säger till Orson "Now he knows about us" och syftar på sin make. Orson replikerar "I wish I did". Absolut igenkänning i den repliken. Nåväl, det flyter på och ganska snart börjar man misstänka att det är något fuffens på gång. Orson vill sluta, hoppa av, lämna båten men så plötsligt, på klipporna i Acapulco får han ett erbjudande han har svårt att motstå. Mer och mer uppdagas och inget är längre vad det verkar. Den avslutande rättegången blir allt annat än dramatisk och hela spektaklet får sitt crescendo i en spegelsal. Lady Från Shanghai är en noir till sjöss, ibland genialisk, ibland helt obegriplig.