Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Ja, jösses. För vilken gång i ordningen sitter jag som en pannrynkad fågelholk och försöker desperat greppa någon form av handling, röd tråd, försöker förstå pusslet, de olika karaktärernas samspel med varandra, vem som är vem, vem som har gjort vad, vem som inte har gjort något? Lyckas inte alls, bortfintad och offside ganska omgående och när det på olika ställen i filmen ändå förklaras - precis som det brukar göras i deckarböcker när huvudpersonen liksom redogör för sig själv vad hen hittills har kommit fram till, för att läsaren ska kunna hänga med, känna sig på banan - då blir det nästan värre. Typ: menar du det? Vad menar du då? Så djävla komplicerat kan det väl inte vara? Det är ett halsband av jade som eventuellt har stulits, men tydligen inte då, tror jag det visar sig på slutet, och detta blir privatdetektiven Philip Marlowe (Dick Powell) inblandad i. Det mesta går fel, men jag kan helt enkelt inte redogöra för hur, för mig har det bara flimrat förbi olika scener, bilder, repliker som låter vassa men som jag inte fattar nåt av, kvinnor kommer och går, blir kyssta och försvinner, pistoler dras och avfyras, män slår varandra med kolvar, med små batonger, med knytnävarna, det är sedlar hit och lönnlöften dit och allt är ett enda blixtparti schack som spelas med förbundna ögon, inklusive rökpauser med cigaretter tända av stickor som aktiverats av precis vilket material som helst. Det måste ju vara ett trejdmark för historierna om Marlowe. En sak tyckte jag mycket om; scenerna när Marlowe är drogad. Coola snurrande desillusionerade sekvenser med mjölkig lins. Effektfullt.
Detta är tredje och som jag förstår det sista filmen om Philip Marlowe, som är med i projektet; de två tidigare är Utpressning och ganska nyligen sedda Långt Farväl. Tack och hej.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Inte långt efter den senaste filmen om Philip Marlowe, Långt Farväl, så är det dags att återigen stifta bekantskap med den karaktäristiske privatdeckaren, här gestaltad av Dick Powell. I Powells tolkning är Marlowe mycket mer spjuveraktig och lekfull men som tidigare verbal och kvicktänkt. I den här filmen får han dessutom utstå en hel del när han ska lösa ett brott som innefattar ett försvunnet halsband. Men inte bara det. Han åtar sig dessutom att leta rätt på den försvunna Velma Valento. Historierna vävs samman och jag läser mig till att filmen, eller boken som filmen bygger på, är en blandning av material från tidiga noveller av författaren Raymond Chandler. Det kan förklara rörigheten och vilsenheten men jag bestämmer mig tidigt för att helt enkelt bara flyta med. Marlowe får som sagt utstå mycket spott och spe och bland de bästa scenerna är nar han blir drogad och hamnar i ett hallucinatoriskt tillstånd med dubbelexponeringar, filtreringar och perspektivförskjutningar. Riktigt snyggt. Återigen roliga citat. En av favoriterna är "You're not a detective, you're a slot machine".
No comments:
Post a Comment