Nr 883: Hålet

Originaltitel: Le Trou (1960) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på SVT1 av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Intimt, klaustrofobiskt, minimalistiskt, och alla andra klyschor jag kan tänka mig. Men jag misstänker att det faktiskt spenderas mer tid utanför cellen än vad det först känns som; ut och in på kontor, ner och upp ur underjorden. Men cellen är navet, varifrån trådarna utgår. Hög MacGyver-faktor på fingerstympade Roland (Jean Keraudy - som också var med in real life när det begav sig), som förvandlar än det ena än det andra till användbara verktyg i arbetet med att gräva sig genom cellgolvet, säkra luckor i underjordiska gångarna och hacka sig ut genom sista tunnelväggen. Dessutom konstruerar han ju "periskopet" av en spegelskärva, en tandborste och lite tråd, med vilket de kan hålla utkik genom tittgluggen i celldörren. Oerhört effektivt uppbyggt med den sista vändningen av spegeln på slutet där det helt plötsligt står en enorm vaktstyrka och väntar i den lilla bilden. Tycker det känns som Hitchcock. Spännande mest hela tiden, och helt utan musik! Påminner ju om nervdallrandet i Fruktans Lön. Och tankarna går såklart även till En Dödsdömd Har Rymt, Nyckeln Till Frihet och Flykten Från Alcatraz.

Den ende man egentligen får veta något om är (stackars) Gaspard (Marc Michel), som blir femte hjulet i utbrytarbandet. Genom att de andra fångarna ställer nästan förhörsfrågor till honom filmen igenom distanserar de samtidigt sig själva, håller misstänksamt avstånd. Och Gaspard verkar bli lurad att förråda sina kamrater på upploppet. Av förväntade friheten blir bara cellbyte.

Tänker på åtminstone tre saker som jag... ja, tänker på. 

Först, i inledningen. Filmen presenteras utanför murarna av numera verkar det som bilmekanikern Jean Keraudy (som alltså även är med i filmen), och han talar in i kameran när han berättar att historien vi ska få se är hans. Varför görs detta undrar jag? Alltså, vad ska det tillföra? Är det konstnärligt? Meta? Han är bevisligen inte i fängelse längre, så han fick ingen dödsdom i alla fall. Ja, det är som sagt bara något jag konstaterar att jag reagerar på, men inte förstår.

Den andra grejen är fyraminutersscenen när de påbörjar krackelerandet av golvet i cellen. Den scenen är lite känd verkar det som. För att den visar, under lång tid och utan klipp, arbetet med att ta sig igenom golvet. Jag tror att jag fattar grejen där, att det ska skapas en känsla av autenticitet, att man ska bli en i rummet i och med den utdragna beskrivningen. Men det är lite samma där, jag noterar att jag reagerar. I resten av filmen används mycket mer följsam och effektiv klippning för att beskriva grävande, sågande, förflyttande. Så varför just den enda scenen i början? Trademark? Konstnärligt? Meta? Jag ser framför mig en barnbok, bara exempelvis, där det står: och bonden plöjde och plöjde och plöjde. Och där brukar det stanna. Men i detta fallet hade det stått: och bonden plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och till slut somnar ju barnet. Men, trots allt lite intressant scen att titta på.

Tredje grejen är timglaset. Det konstateras att det inte finns någon klocka och att de som gräver i tunneln måste ha koll på tiden. Det konstrueras ett timglas. Det tar 30 min för sanden att rinna igenom. Hur vet man det, om det inte finns nån klocka?

Bara småtjafs detta, för jag tycker mycket om filmen och har inget emot att tugga i mig ovanstående.

Särskilt scenerna nere i tunnlarna är snyggt filmade, med oljelampsförflyttandet där kameran verkar, i alla fall vid några tillfällen, göra en sån där bakåtzoom samtidigt som personerna rör sig bortåt. Kan inte heller riktigt sluta tänka på att de liksom skulpterar sig in i friheten. Och scenen med upplyfta brunnslocket och den potentiella taxin är skön. Läser Det av Stephen King samtidigt som jag ser denna. Mycket underjordiska tunnlar och spindlar.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: 1947. Santéfängelset i Paris genomgår en renovering och internerna får trängas ihop i cellerna. Rymningsplaner gror. Gaspard är nykomlingen i de sammansvurna fyras gäng och involveras i planerna. Men aldrig helt och hållet och det skildras snyggt genom frågor, blickar och också det faktum att det är endast Gaspard som vi får veta något om egentligen. Efter lite MacGyver-innovationer så påbörjas grävningen i kanske filmens mest kända scen, den nästan realtidsskildrade och oklippta scenen när de hugger, gräver och slår sig genom cellgolvet till vad-som-nu-finns-där-under. Lugnt, metodiskt och tillitsfullt arbetar de sig genom fängelsets kloaker samtidigt som de hela tiden behöver parera och leda bort vakternas uppmärksamhet. Filmen är detaljerad och intim, isolerad och spännande. Efter premiären klipptes tydligen 24 minuter bort av ursprungsversionen och detta material har aldrig återfunnits.

Nr 882: Henry V

Originaltitel: Henry V - The Chronicle History of King Henry the Fifth with His Battell Fought at Agincourt in France (1944) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Filmatisering av Shakespeares pjäs. Grymma miniatyrer av landskap, softa kulisser och dukar. Fantastiska kostymer på både människor och djur. Vissa såg ut som vandrande spelkort. Intressant grepp att börja på teaterscenen i The Globe i London och sen förflytta handlingen till Frankrike via Southampton och sen tillbaka till Londonscenen igen. Slaget vid Azincourt var det jag väntade på men blev inte lika impad som av Slaget vid Shrewsbury som vi såg i förra filmen Falstaff. Falstaff ligger väl och dör i en säng i denna rullen om jag fattade det rätt. I övrigt förstod jag inte ett endaste smack av dialogen. Otextat, och jag gav nog upp redan efter 5 minuter. Vem som helst kunde sagt vad som helst när som helst. Skulle faktiskt vara kul att se den med text och eventuellt hänga med i handlingen. Nu blev det mer att bara försöka parera alla som skrek i tid och otid. När de inte viskade. Teaterviskade.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Överflygning av London anno sent 1500-tal och inzoomning av Shakespeares The Globe där teatersällskapet välkomnar till uppsättningen av Henry the fifth, the chronicle history of king Henry the fifth with his battle fought at Agincourt in France. Jag är redan trött. Otextat är det också. Sedan, i en fin övergång från teatern och in i berättelsen, in i den filmiska delen, vaknar jag till lite. Det börjar med Falstaffs död (som förra filmen slutade med, inga jämförelser i övrigt) och fortsätter till det franska hovet som nonchalant och blaséartat inväntar den engelska invasionen. Nu somnar jag nästan igen. Sedan kommer då slaget om Agincourt och jag hajar till lite. Men det här är verkligen tråkigt och helt intetsägande. Liksom i förra filmen får vi dock även här bevittna den fantastiska nerhissningen av rustningsryttaren i sadeln. Det höjer betyget till ett plus.

Nr 855: Hôtel Terminus: Klaus Barbie, sa vie et son temps

Originaltitel: Hôtel Terminus: Klaus Barbie, sa vie et son temps (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: En film om tortyr, som i sig är tortyr. Hota mig med att jag måste se den igen och jag kommer berätta vad du vill. 4 och en halv timme automateldspepprande av som det känns som tusentals olika talking heads, korsklippta med varandra i olika tid och rum på olika språk med olika kvalitet. Det handlar om Barbie. Vem? Klaus Barbie. Ok, never heard of, förrän nu. Säger väl i och för sig mer om mig än om filmen. Det finns säkert en struktur, typ från oskyldigt beskedlig barndom via ideologiskt vägval till andravärldskrigsövergrepp och slutligen rättegång och livstidsdom efter 40 år på fri fot under cover som nån Altmann. Stör mig också på att filmskaparen/intervjuaren vid säkert ett tjog tillfällen går in och lägger orden i munnen på dem han intervjuar. Dirigerar liksom. Fint slut dock med överlevande barnet som nu är vuxet och återvänder till det hem hon bortfördes från av SS. Filmen Natt Och Dimma figurerar också. Den tyckte jag bättre om.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: "When he was sober he was a great teacher". Bruna trådar som spinner kors och tvärs över både tid och plats, mellan offer, vittnen, händelser, källor. Tydligen ska vi få en bild av den mytiske never-heard-of-nazisten Klaus Barbie, vem han var och varför. Redan innan första timmen är över är jag tappad. Och då är det nästan fyra timmar kvar. Här finns inte alls samma engagerande eller känslomässiga dramaturgi som i Shoah, inte i närheten av stringensen eller värdigheten. Visst är det ett medvetet val att inte skildra någonting av Förintelsen eller ens miljöerna i bild men det kräver därför, i mitt tycke, ett mycket mer effektivt nyttjande av berättelserna. Här hoppas det hit och dit och det är mängder av personer som ska säga sitt. Det blir otillgänglighet och fruktansvärt tråkigt. Jag ser hellre nio timmar Shoah när helst ni önskar än står ut med denna igen.

Nr 849: Höjd 24 Svarar Inte

Originaltitel: Giv'a 24 Eina Ona (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Israel-Palestina. Detta virrvarr av förlovat och utlovat land, banker, remsor, murar och höjder. Gud och FN och resten av världen. Inte blir jag klokare i sakfrågan - vad den nu är - av denna film, men den är intressant gjord med fyra olika personers perspektiv och anledningar till att ge sig av mot en av alla höjder och hålla den innan nån form av vapenvila kickar in. Alla kommer dö, det får man reda på från start. Sedan då återblickar. 

1. Irländske britten James som är förälskad i judinnan Miriam ("israelisk judinna född i Palestina").

"Var är Irland? I England?"

"Hell no!"

"Var är Israel? I Egypten?"

2. Newyorkamerikanen Allan, turisten som joinade kampen. "Kampen mellan ont och gott är oändlig", som Allan får förklarat för sig i sjukhussängen, av en rabbin. "Om du verkligen tror på Gud, så har du valt att kämpa för det goda." Mhmm.

3. Sjuksyrran Esther som "föddes här i närheten". Ja, det var väl typ allt om henne.

4. Multispråkaren David (polska, ryska, hebreiska, ryska, jiddisch, engelska), född i Israel. Handgranatsbrottning och en grottscen med egyptisk nazist?

Nåt lite berömt citat också mitt i filmen? Om att antingen driva in i öknen eller knuffas ut i havet?

På slutet vajar i alla fall israeliska flaggan på höjd 24.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Provocerande pro-israelisk skildring av fyra stupade soldater under det så kallade Frihetskriget 1948-1949, eller arabisk-israelska kriget. Redan inledningsvis får vi veta att huvudpersonerna kommer att dö vilket är ett intressant grepp för att sätta stämningen och skapa engagemang för berättelsen. Genom tillbakablickar får vi veta deras bevekelsegrunder för att ta sig an det militära uppdraget att försvara en strategisk plats i konflikten. Det är intressant att se hur konflikten mellan Palestina och Israel började även om det naturligtvis är en väldigt ensidig och partisk bild. Det känns väldigt mycket som att titta på en israelisk propagandafilm förklädd till krigsdrama. Effektivt. Särskilt i scenen när judarna drivs ut ur Jerusalem av anonyma araber till dramatisk musik som ska påminna om historiens avskyvärda pogromer. Och så slutet... inte The End utan snarare The Beginning när flygfoton vittnar om den israeliska statens framväxt och de israeliska bosättningarna på palestinsk mark. 

Nr 843: Huller Om Buller

Originaltitel: The Ladies Man (1961) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på First Hotel G på Nils Ericsonsplatsen 4 i Göteborg och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Riktigt bra svensk titel. Herbert (Jerry Lewis) tar collageexamen, ser sin tilltänkta hångla med en annan och upplever livet som förstört. Redan efter några inledande scener och minspel är det oundvikligt att inte tänka på både (vare sig?) Will Ferell och Jim Carrey. Herbert hamnar på nåt slags gigantisk mjukbordell i dockhustappning, med coola hyperöversiktliga scener. Tydligen en av de första gångerna det användes en "video assist" (jag tänker typ senare monitor) för att bättre kunna se bildsnittet under inspelningens gång.

Herbert får under sin vistelse bland alla dessa kvinnor hjälp med sin kvinnofobi genom att han får känna sig behövd och bli ompysslad child style. Det kommer andra gäster. En man presenterar sig som "Willard C. Gainsborough" och fortsätter: "The C is för killer". Fantastiskt roligt faktiskt. Och så lite fummel och en manlig tango? Och major dominatrix housemother kommer och berättar att hela huset är en kompensation för hennes uteblivna storfamilj, och det ska göras nån realityshow med namnet "Up your street". Och Baby - det som tidigare lite tokroligt visat sig vara en minihund med enorma röstresurser och muskler - det visar sig på slutet ändå vara ett stort lejon? Som knatar genom matsalen? Fattar fan ingenting. Hela filmen känns som en stor ballong som blåses upp och man sitter liksom och väntar på den stora smällen, men allting bara pyser ut i fucking nada. Ändå gillar jag den lite grann. Som med Jim Carrey. Fullt pådrag liksom.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Jerry Lewis komik är på samma gång daterad och tidlös. Tidlös i den meningen att den har influerat sena 1900-talskomiker som till exempel Jim Carrey. (Det är helt enkelt omöjligt att inte tänka på Carrey när jag ser Lewis mimik och kroppsspråk.) Daterad då jag tror att det är svårt att få acceptans för den här typen av skådespeleri idag. Det finns liksom en omöjlig löjlighet över hela spektaklet och en överdriven snedvridenhet så typisk för Lewis. Blickar in i kameran, en farsartad gummimimik, en under-bältet-chauvinism. Men ändå finns det i filmen en stilistik och jazzigt kolorerad och koreograferad atmosfär som framför allt kommer till uttryck i början av filmen. Morgonbestyren i pensionatet för unga kvinnor är som en musikvideo i ett dockskåp. Snyggt kameraarbete som fångar en kvinnokavalkad fantastiskt integrerat i scenerierna. Det är filmens största behållning. Handling, skådespeleri och narrativ ger jag inte mycket för.

Nr 816: Hjärtekrossaren

Originaltitel: The Heartbreak Kid (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Inleds med trångt judiskt bröllop. Mazel tov och krossat glas. Mot smekmånad i Miami Beach och redan på vägen, i motellsängen, visar sig de lite olika anknytningsmönstren. Han otrygg/undvikande och hon otrygg/ambivalent. Han distanserad och hon klängig. Sängkammarbekymmer och en påtaglig känsla av att hur fan ska det här kunna funka? Som en aperitif tillblandad av Woody Allen, med en gnutta Sällskapsresan på toppen. Mörk igenkänningshumor, i alla fall är det därför jag skrattar. Väl i Miami bränner sig bruden i solen och tvingas ligga kvar på rummet. Mannen ner på stranden och plötsligt skymmer hon solen, eller går ut och in i skenet, bländar honom, han kan bara med svårighet se henne, och jag tänker direkt på något jag ganska nyligen läste i en av Knausgårds årstidsböcker, nånting om hur det i religionen ofta har funnits ett slags påbud att inte titta på Gud, och att detta har kommit sig av att man har sett solen som det allseende ögat som strålar ner mot människan, och det gör ju väldigt ont att titta in i solen, och jag tänker på det när hon, den nya blonda leende fullkomliga kvinnan stiger in i hans värld, men sen tänker jag inte mer på det förrän jag senare läser lite om filmen och det verkar på sina ställen som att det läggs stor vikt just vid det judiska i filmen, och att det finns ett begrepp, Shiksa, typ ickejudisk kvinna, och att det är jakten på en sådan gudinneaktig varelse han ägnar sig åt, mannen. Och det blir ju hans drivkraft, han vill skilja sig direkt, varit gift i några dagar, men med den här nya känns det helt rätt, allt det som med den gamla känts helt fel. Och han får träffa hennes föräldrar, särskilt pappan då, den bastante och stabile, som direkt känner doften av bad news och vill helt enkelt inte att hans dotter ska ha något med den nye, ytlige charmören att göra. Och jag antar att det då blir hennes, dotterns, drivkraft. Att revoltera mot sin far. Och efter att ha rumlat runt i lögnlabyrinten som en blandning av John Cleese i Pang i bygget och en nedtonad Jim Carrey ska nu mannen istället berätta för sin solbrända fru att han vill skiljas. Det är en utdragen plåsterryckning där på restaurangen, och när han äntligen talar ur skägget bryter frun ihop och åker hem. Mannen efter i Greyhoundbuss, men bara för att skriva under skilsmässohandlingar och sedan iväg mot snökalla Minnesota och nya kärleken. Som tillbaka i skolan på hemmaplan visar sig vara måttligt intresserad till en början, för att inte tala om pappan som ber honom fara och flyga. Mamman hela tiden som en mild medlare i bakgrunden. Trägen vinner, och efter att skrämt iväg en pojkvän ("captain of everything") genom att utge sig för att vara knarkspanare hamnar mannen och gudinnan i stuga med eld, fäll och tillitsskapande återhållsamhet. Dags för motstridig middag hemma hos föräldrarna och det är en njutning att höra mannens galna utläggningar om ärligheten i blomkålen i dessa trakter. Patologiskt positiv och insmickrande. Farsan tar honom avsides och krossar honom. "Jag äter beslutsamhet till frukost". Erbjuder honom mer och mer pengar för att dra åt helvete, men mannen tvärvägrar, och dottern gör sitt val och det slutar som det började, med bröllop, men inte ett judiskt sådant. Och mannen fortsätter sitt innehållslösa tugg i ett innehållslöst mingel och hamnar till slut ensam i en soffa med tom blick. Ingen orkar lyssna på honom. Jakten är över men har inget slut. Och där slutar filmen. Inte ens ett antiklimax, mer en avsaknad av klimax. Tomt.
Hög och pinsam igenkänningsfaktor och suverän regi av Elaine May, och det första jag tänkte när jag efter titten såg att det var en kvinnlig regissör var: aha, är det därför?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Mörk, tragisk och desperat. Precis som en komedi ska vara. Det börjar med bröllop mellan Lenny (Charles Grodin) och Lila (Jeannie Berlin) och det är fantastiskt hur man redan tidigt i filmen börjar se paniken i Lennys ansikte. Bröllopsresan till Miami Beach bir en briljant lära-känna-varandra-övning. Det dröjer inte länge förrän Lenny blir fullkomligt knockad av den ljuvliga Kelly (Cybil Shepherd) på stranden. Pinsamheterna men också grymheterna radas på varandra när han gör allt för att uppvakta Kelly och samtidigt hålla den solbrända frun på hotellrummet utanför genom desperata lögner. Det börjar mer och mer likna en fars men filmen lyckas hela tiden hålla sig precis lagom nykter med en märklig igenkänningsfaktor. Dessvärre tappar den lite mot slutet för att upplösas i ett "jaha". Samtidigt finns det så mycket intressant och skoningslös relationsdramatik i filmen som gör att den totala upplevelsen överröstar de små felstegen. Mycket intressant att det är regissören Elaine Mays dotter som spelar den godhjärtade men samtidigt rätt jobbiga Lila. Skickligt.

Nr 788: Häftigt Drag I Plugget

Originaltitel: Fast Times At Ridgemont High (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Ett skolår på high school. Sexuella debuter, extrajobb, poolbad, dejter, musik, dans, bilar, surf, lektioner och raster. Cameron Crowe ska enligt uppgift ha "gått under cover" (hur det nu går till) på Clairemont High School för att sedan använda sig av gjorda erfarenheter för att skriva en bok som ligger till grund för denna film, i regi av Amy Heckerling. Ett antal karaktärer för att måla bild. Den hårdjobbande och relationstvekande burgarvändaren Brad (Judge Reinhold) som på slutet avväpnar en rånare och lite förvånat finner sig själv vara något av en hårding med vapen i hand - hände inte ungefär samma sak två år senare i slutet av Snuten I Hollywood? Brad är äldre bror till oskyldiga Stacy (Jennifer Jason Leigh) som av väninna och med morot får lära sig avsugningarnas ädla konst. Hon hamnar i poolhus med supercoole konsertbiljettmagnaten och dejtingexperten Mike (Robert Romanus) som kommer snabbare än Magnus Uggla, vilket resulterar i ensambesök på abortkliniken för Stacy som mallenligt övergivits av betäckaren. Istället tar hon sitt förnuft till fånga och börjar en andra gång kila stadigt med Mark (Brian Backer), helyllekillen som lyssnar på alla goda råd, aldrig skulle låta en dam betala på restaurang och sätter på fel Led Zeppelinskiva i bilen (antingen på grund av rättighetsfrågor, eller som en medveten manusdetalj - meningarna verkar gå isär). Och så slackersurfaren och Beavis eller Buttheadpåminnande Spicoli (Sean Penn) som alohar handfaste magistern Mr Hand och beställer in pizza under pågående föreläsning. Deltar i en av de bästa scenerna i filmen, även om han inte direkt bidrar; den där han drömmer om framgångar på vågorna, och blir intervjuad av Stu Nahan som sig själv, och denne Stu är ju så fenomenalt skicklig i replikskiftet med den tydligen improviserande Penn. "That´s fantastic, let me ask you a question".
Ja, och så massa musik så klart. Tidsmarkörer. Säkert fantastiskt underhållande och igenkännande särskilt för de som var samtida när filmen utspelar sig, men för min del är det lite för avlägset. Tycker även att tajmingen i vissa scener är lite märklig och forcerad. Konstigt nog i highschoolfilmsammanhanget tycker jag mycket bättre om Grease, och i det hittar jag ingen direkt logik, ingen substans. Men nästan allt jag kan få ur mig är bättre än "analysen" av en annan film som Amy Heckerling regisserade, nämligen Clueless, som vi såg för elva och ett halvt år sedan. Min kommentar till den filmen är så oerhört fattig och fylld av kompenserande för okunnighet att jag var tvungen att se om filmen. Den var inte alls så dålig nu som jag gav uttryck för när det begav sig. Tycker definitivt att den är bättre än Häftigt Drag I Plugget. Men det var då och nu är nu och eftersom det är valfritt och utan vinstintresse att skriva och läsa de här texterna är det trots allt lite roligt att kunna gå tillbaka till sådana bottenprestationer och försöka undvika att hamna i den dyn igen. Ungefär som att titta på gamla bilder från skoltiden.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: 80-talets high school-filmer präglades till stor del av Brat Back filmer, och en del andra klassiker som åtminstone till formatet skulle kvala in bland dessa men som saknar den nödvändiga ingrediensen - någon av de åtta unga skådespelarna som på den tiden utgjorde originalmedlemmarna i Brat Pack. Häftigt Drag I Plugget är inte en av dessa även om den innehåller många unga talanger som senare fick sina stora genombrott, Sean Penn, Jennifer Jason Leigh och Judge Reinhold till exempel. Mitt tonårsjag älskade den här filmen och märkligt nog minns jag allt när jag ser om den. Amerikanska förortsungdomar på väg att bli vuxna med allt vad det innebär. En fot i skolan, en annan på extrajobbet. Revolt mot lärarna. Tankarna hela tiden kretsande kring tjejer, helger, fester. Kaféhäng. Filmen lyckas dessutom att kombinera detta med ett stråk av melankoli (som jag inte alls reagerade på när jag var femton eller vad jag var när jag såg den). Den bärande historien är nämligen en oplanerad graviditet som i sig inte känns så dramatisk men i sammanhanget blir rätt känslosam. Tyvärr slarvas den bort något. Dessutom är det en karaktärsfilm med separata historier vilket inte känns så vanligt i den här typen av filmer. Och så bra musik så klart. Jodå, det kändes bra att se den igen.

Nr 775: Hombre

Originaltitel: Hombre (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Hey hombre! Antiwestern med oerhört väldresserade vildhästar i öppningsscenen. Svarta hingsten tar sig ner till vattenhålet för att kolla läget. Kusten klar, då kommer resten av flocken ner och blir på det viset instängda i fålla av semiapachen John Russell (Paul Newman); mannen som inte kunde tala med hästar, eftersom han verkar närmast stum där han tittar fram som en staty bakom en stenbumling. Russell får reda på att han ärvt ett pensionat i Sweetmary, en håla som alla verkar vilja ta sig ifrån. Det väljer också ett gäng - däribland Russell - att göra, med vad det verkar den allra sista diligensen, tågtrafik på intågande nämligen. Dålig stämning i vagnen, Russell blir efter ett tag uppkommenderad till dragiga shotgun, halvblod som han är. Det blir rån halvvägs, en av passagerarna har massa kosing som han lurat till sig på bekostnad av indianerna i området. Det blir gisslansituation, det blir ökenvandring där kosingsnubben får vara så god att lämna sällskapet, tjuv som han är. Nu duger Russell plötsligt till med sina friluftskunskaper, såklart, och det gör honom puttrande förargad, såklart. Lång natts färd mot dag och det blir status quo i gamla gruvbarackerna. Och här en scen, som jag tycker hör ihop med öppningen. Kosingsnubben gör come back och tar sig ner till baracken, hittar vatten, efter honom följer banditerna som kan man säga nästan fångas in i nedre huset. Hästarna och fållan. Långsökt kanske, men nåt ska man ju försöka sig på. Låsta positioner. I stilleståndet väcks moralfilosofiska grubblerier; det blir som en Brechtpjäs där uppe i rucklet. Vem ska man hjälpa, och varför? På vem vilar ansvaret för kvinnan, kosingsnubbens fru, som lämnats ute i solen för att stekas till döds? Nånanismen blommar. Russell där uppe i utkiksfönstret; en fåordig taktiker som blickar inte bara mot, utan bortom horisonten. Till slut blir det action i gruvdalen, Russell tar på sig uppdraget. Hjälten dör. Tillfångatagna numera fritagna helt slutkörda kvinnan ska verkligen verkligen upp för den där branta trappan. Där önskar jag att någon kunde sagt åt henne: det är över, du behöver inte kämpa dig upp dit, det blir bara till att vända direkt. Istället avslutas det med en stillbild på verklighetspojken Jimmy Santiago McKinn, som 11 år gammal tillfångatogs av indianer 1886, och som sedan vägrade återvända till sin familj. Han slutade som smed i Phoenix. Också ett livsöde.
Jag gillar filmen, det annorlunda, mer kritiska perspektivet jämfört med standardwesterns. Bra, rapp dialog, oväntat frispråkigt om sex, kroppsljud och smolkade förväntningar på livet. Alla snackar skit om alla; kvinnor om kvinnor, kvinnor om män, män om män, män om kvinnor, vita om indianer, indianer om vita, vita om mexikaner, mexikaner om vita, indianer om mexikaner, mexikaner om indianer. Alla varianter.
Riktigt snygg scen med gevärssiktet från gökboet där på slutet. Säkert fotograflegendaren James Wong Howes idé, jag vill så gärna tro det. Jag höjer honom till skyarna. Även flera scener där figurer dyker upp liksom långt borta i ögonvrån, kommer runt en knalle, över en ås, kilometer bort, men hamnar direkt i blickfånget ändå. Minimalistiska långskott. Hey Howe!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En annorlunda västern. Kanske lite mer vågad, lite mer liberal. Russel (Paul Newman) är uppfostrad av apaches och lever ett fåordigt liv i vildmarken. När han plötsligt får ärva sin riktiga fars hus, ett pensionat, så återvänder han till det "vita" livet. Oklart varför men plötsligt befinner han sig i en diligensvagn tillsammans med en brokig skara människor. Det föregås av ett psykologiskt drama på diligensstationen och det är typ där som hela tonen i filmen etableras. Mod, rasism, civilkurage och därifrån så utvecklas filmen till ett slags ställningskrig där det känns som alla mot alla. Rätt bra skådespeleri överlag, mycket bra kameraarbete, intressant och lite annorlunda manus gör att den tvingar sig över fyrastrecket.

Nr 764: Havets Hjältar

Originaltitel: Captains Courageous (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Skitungen Harvey (Freddie Bartholomew), van vid betjäntserverad frukost på sängen, återvänder till skolan efter påsklov tror jag det var och lyckas ganska omgående ställa till med sådant trubbel att han blir "sänd till Coventry” i 48 timmar, vilket helt enkelt innebär lite skön och regelrätt utfrysning och osynliggörande från alla på skolan - förutom på lektionstid. Ingen suverän metod eftersom det triggar Harvey till ökat pådrag som leder till överhettning och nån relegering light. Var är föräldrarna? skulle det kunna stått i nåt Facebookinlägg om det funnits sådana på den här tiden. Ja, i det här fallet verkar mamman vara död, och pappan hanterar den sorgen genom att arbeta hårt, ofta och länge och kompensera sonen med pengar. Nu tvingas pappan istället försöka ta ett steg in i relationen till sin avkomma och tar med honom på ångbåt mot Europa. Väl ombord hamnar pappan snabbt i gamla hjulspår och ska bara, medan sonen hetsdricker milkshakes tills det sprutar ur öronen. Ut på däck för att ta luft och helt utan spänningshöjare singlar han plötsligt överbord, ner i havet och ser båten försvinna bort. Upp dyker portugisiske fiskaren och vevliraliraren Manuel (Spencer Tracy) i roddbåt och håvar in Harvey, tar med honom till stora segelfiskeskonaren We´re Here. Ganska omgående efter uppvaknande i kojen börjar Harvey ställa, upplevs det som, orimliga krav på hur han ska hanteras och behandlas ombord. Det resulterar i att det från besättningen i allmänhet och Manuel i synnerhet påbörjas en intensiv attitydkorrigering gentemot Harvey, eftersom det är tre månader kvar tills det är planerat att återvända till hamn. Inte lätt att komma ny i gänget och förstå vem man kan vara oförskämd mot, och när; sjöbusetugget är ingen exakt vetenskap. Ibland måste man vara tvärvänligt respektfull, medan det i nästa stund går alldeles utmärkt att gå full Kapten Haddock. ”Skelögd makrill”, ”rädd sardin” och ”du skrattar som en fiskmås” är bara några ganska milda kort dragna ur högen. Sakta men säkert formas Harvey till en ansvars -och initiativtagande ung fiskarlärling och börjar till och med bemästra de haglande sarkasmerna. Dock går han över gränsen vid nån form av intern fisketävling och får känna på ordentlig utfrysning från Manuel - tystnaden är kompakt, Coventry all over again - tills Harvey erkänner sitt felande och därigenom istället får Manuels fulla stöd i konfrontationen som följer. Kort därefter får Harvey sin jungfrukrok i armen, som Manuel klipper bort. Nu är Harvey inte prospect längre, nu är han om inte fullvärdig så halvfärdig - hittar till och med på en egen nidramsa till rivalerna på andra skonaren, som uppskattas oerhört av den egna besättningen. Gå till klacken, gå. Han har genom hårt arbete, disciplin och underkastelse hittat hem, men då är det dags att segla mot hamn. Hårda vindar, Manuel upp i riggen, tampar brister, masten knäcks, Manuel hamnar i vattnet och dör hjältedöden när han försvinner ner i djupet. Harvey bortom förtvivlan, och väl i land vill han inte ens se åt sin far som flugit långväga i hopp om lycklig återförening. Harvey vill bara vara med Manuel som är död, och då vill han bara vara på havet, vill fortsätta med fiskeriet. Pappan försöker, försöker förstå och förklara, försöker med hjälp av goda råd från kaptenen, men det verkar lönlöst, Harvey är förhärdad. Det blir kyrka, det blir tända ljus, det blir offentlig kransnedläggning i havet, och där, till slut, efter tålamod och upptining hittar far och son varandras händer och det är väl en helt ny situation för båda, men nu är det de två som gäller och slutscenen med en båt på släp och Harvey som ivrigt gestikulerar, verkar beskriva för sin pappa hur stor den eller den fisken var, mellan ögonen.
Skön söndagsrulle med en tydlig karaktärsutveckling i särskilt Harveys fall. Men också pappan får lära sig ett och annat om sig själv, sonen och världen. Spännande vattenscener, allt verkar vara inspelat i bassäng, förutom miljöskonarfoto på distans. Vad tar vi med oss? Arbetet är inte allt, men hårt arbete lönar sig. Om du inte arbetar får du ingen mat, och du får inte vara med i vårat gäng. Var inte oförskämd mot mig, men ibland kan du vara oförskämd mot mig, det beror på. Koder, koder på båten, i hamn, i skolan, mellan far och son, olika. Se ditt barn.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Rudyard Kipling dog 1936 och hann således inte se hur några av hans böcker filmatiserades. En av dem har vi sett, Djungelboken, och en annan dyker upp här i egenskap av Havets Hjältar. En sedelärande historia om att bli vuxen, att ta ansvar, om arbete, slit och mödor men också om vänskap och barndomens äventyr. Harvey är en riktig liten brat, en bortskämd skitunge helt enkelt. Mamman är död och pappan på jobb, jobb, jobb. I ett försök att bonda med grabben åker de på en atlantkryssning. I ett helt odramatiskt ögonblick faller Harvey överbord och fiskas upp av den portugisiske fiskaren Manuel som är ute med sitt fiskargäng och.. ja, fiskar. Det visar sig att de definitivt inte har några planer på att segla hem på en månad minst så Harvey får vackert finna sig i livet på skotaren. Det går väl sådär till en början men efter ett tag finner han en vän i Manuel och blir så småningom en av sjöbusarna. Det skrattas och skränas och hackas fisk så det yr på båten. Jag fattar ingenting av allt som sägs men stämningen tycks vara god. Den stora dramatiken blir när Manuel omkommer i ett oväder och Harvey, som lärt sig både ett och annat under tiden, drabbas av sorg och förstämning. Väl iland vill pappan plötsligt vara pappa och försöker nå fram till den härdade Harvey. Men först adjö och farväl till den döde Manuel och fiskarna innan de kan öppna sig för varandra och nå försoning. En film som tar sig och blir både underhållande, äventyrlig och intressant. Lite Rasmus på luffen-feeling emellanåt när Manuel tar fram vevliren och drar en trudelutt. Bra söndagsmatiné.

Nr 759: Hasard

Originaltitel: Force Of Evil (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Hotel Alexander på Garbarska 18 i Krakow och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Här var det inte lätt, inte lätt alls, att hänga med i svängarna. Otextat, vilket för mig nästan alltid innebär att jag känner att jag missar för mycket. Känns särskilt i den här rullen, när det rivstartar med ”numbers” eller ”numbers game” eller ”numbers racket” och hur voice overn tillhörande advokaten Joe (John Garfield) den 3 juli, dagen innan nationaldagen, blickar ut över Wall Street och berättar om planerna att lägga vantarna på en miljon dollar. Det handlar om nån form av tresiffrig lotteriverksamhet, så mycket har jag fattat. Och det handlar om att denna verksamhet verkar vara enormt vardaglig, men också illegal. Eller? Och det handlar om att Joe tillsammans med ett gäng andra skumraskare ska se till att 776 blir det nummer som presenteras på nationaldagen, eftersom de allra flesta av vidskeplighet eller liknande spelar på just det numret på just nationaldagen. Och om alla vinner, ja då brakar systemet av små och otaliga ”banker” (även kallade ”policy?”) samman, och där kan Joe med tuffklienten Tucker gå in och ta över hela karusellen. En liten sten i skon är att Joe har en bror, alltid en bror, vid namn Leo som driver just en sådan här liten spelbank, bookie, policy, what ever. Om 776 går in så går Leo ut, big time. Joe försöker få med sig Leo över på sin sida, på stormogulernas sida, men Leo vägrar. Det blir även polisrazzia och nånstans där eller om det är lite senare i nån form av Judasförräderi tycker jag mig se en blinkning till Eisensteins Odessatrappa i Pansarkryssaren Potemkin i en scen med spruckna glasögon, en förtvivlad blick mot kameran och pang du är död. Nummer 776 slår i alla fall in och saker går åt skogen. Leo blir kidnappad, och Joe springer efter honom, ner ner ner för en enorm trappa, antar att det är nåt bibliskt, och hittar honom under bron, en av alla broar i New York, hittar honom död där på en klippa och allt detta för pengar, all denna misär och brodersrivalitet på grund av siffror, sedlar och mynt. Inte direkt en reklamfilm för spel och dobbel det här. Men den var inte så lång heller, vilket hedrar den, eftersom ju längre den vore desto mindre hade jag väl förstått. Och rapp dialog, poetisk står det på nåt ställe, men det vet jag inte. Upp på rak trea eftersom det fanns en otroligt hemlig telefon, så hemlig att den var inlåst i nedersta skrivbordslådan. John Garfield verkar ha rört upp känslor på många olika sätt när det begav sig, och dog ganska ung, 49 år. Tyvärr ser det ut som att detta är den enda filmen i boken som han är med i, jag hade gärna sett mer av honom. 

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En film på nedre skalan, trots att den innehåller spel och dobbel vilket brukar attrahera mig. Men här blir det för komplicerat, alldeles för komplicerat, nästan som att filmmakarna själv inte riktigt vet vad det egentligen handlar om. Men det gör de naturligtvis. Får man ändå utgå ifrån. Mitt ibland alla razzior, skumraskaffärer, allt räknande och beräknande så finns historien om brödraskap och förräderi. Om pengarnas förföriska verkan. Och så en liten parallell kärlekshistoria där stalkandet och tjatandet faktiskt ger resultat. #metoo. Slutscenen, nedstigningen mot vattnet, springandet ner för trappor och när man nästan är framme... nej, ytterligare några steg, ännu längre ner. Det tar liksom aldrig slut, känns otroligt märkligt men ändå, den scenen tilltalar mig. 

Nr 743: Himmel Över Berlin

Originaltitel: Der Himmel über Berlin (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Draken Film av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Änglar ser saker i svart och vitt, ser Berlinbornas tröstlösa vandringar, hör deras inre malande röster, försöker trösta i all sin osynlighet. Ängeln Damiel (Bruno Ganz) blir lite på distans förälskad i livs levande trapetskonstnärinnan Marion (Solveig Dommartin) och måste störta ner för att få färgseende, för att kunna känna och älska på riktigt. Nyfikenhet dödade katten, men ängeln fick känna på ordentligt med liv. Fantastiska trapetskonster med Dommartin som lärde sig detta hant -och fotverk på åtta (!) veckor. Lite på sidan men ändå mitt i dyker Peter Falk - eller Columbo som han är mer känd som - upp i rollen som sig själv. Han ska spela in en film i Berlin, går runt och skisstecknar och visar sig vara en gammal ängel han också. Crime & The City Solution spelar på en klubb. Likaså Nick Cave and The Bad Seeds. From her to eternity.
Lugnt och behagligt tempo, poetiska livsbetraktelser, intressant tema, Columbo rules.
Kände mig lite tvungen att se uppföljaren Fjärran, Så Nära (1993) också, och tyckte faktiskt lite bättre om den. Samma tema, mer humor.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Så länge som jag har velat se den här filmen. Känns lite märkligt att jag inte har gjort det förrän nu faktiskt. Förväntningarna var höga, kanske lite för höga. Men redan i början är jag fast. Det är stämningsfullt, filosoferande och melankoliskt men fantastiskt vackert. Alla långsamma kameraåkningar. Fotot. Narrativet. Den omöjliga kärleken. Rädslan. Modet. Fallet.
Jag känner dock att jag lite grann sitter och väntar på Nick Cave vilket är lite störande för mitt eget tempo. Men sen dyker han upp. På vinyl i Marions cirkusvagn. Och senare live på klubben. En annan cameo-roll är Peter Falk. Ett oväntat och vågat inslag men det ger filmen en starkare känsla av autenticitet. Naturligtvis gjordes en amerikansk remake, Änglarnas Stad med Nicholas Cage som ängel. Men oj så långt ifrån varandra dessa filmer ligger.

Nr 705: Hanyeo

Originaltitel: Hanyeo (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: The Housemaid, är det väl lika bra att lägga till här. Och hon dyker upp och in, hemhjälpen. Tassar in med sitt offensiva rökande och portionerar ut råttgift till höger och vänster. Blir gravid med herren i huset, men övertalas till självfall nedför trappen, denna trapp som är så central i hela filmen, som ett hinder för dottern, som en dödsfälla för sonen, som en symbolisk karriär -och statusstege för familjen. Vad som än händer får det inte komma ut, allmänheten får inte veta, då raseras allt. Och därför fortgår den allt mer intensifierade hemterrorn. Bit för bit tar hon, hemhjälpen, över hemmet, herren, barnen. Från piga till älskarinna till ställföreträdande hustru till knivdominant de hex. Till slut finns bara siamesiska självmordet kvar som utväg, och då blir det sån där fintknorr - allt var bara på låtsas, eller i alla fall stod det bara i tidningen! Men vi får en ordentlig moralkaka to go innan draperierna dras igen; det här kan hända vem som helst, särskilt äldre män.
Svartvitt, sydkoreanskt och klaustrofobiskt. Over the top och helt osannolikt, särskilt pianospelandet - jösses vad dåligt synkat det är. Oerhört märkliga distorsionsdykningar med kameran vid ganska många tillfällen. Är det avsiktligt så är det väldigt enerverande. Det gäller förresten om det är oavsiktligt också. Regissören Kim Ki-young har bara denna enda film med i boken, och det känns lite tråkigt. Eftersom Haneyo är en av hans tidiga filmer hade det varit intressant att se hur hans senare verk utvecklade sig. Men det får bli på sidan av då ja.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Alla män vill ha en hemhjälp, en husa. Det konstateras redan i början. Även pianoläraren och två-snart-trebarnsfarsan Dong-sik Kim. Men aldrig trodde han väl att han skulle bli föremål för en sexuell intrig som slutar med att den unga husan Myung-sook blir på smällen, nästlar sig in i hushållet på ett hotfullt och otäckt sätt och slutligen tar över hustruns plats i den äkta sängen. Den darrande skevheten i bilden spänner nerverna, dock oklart om det är medvetet eller om vi bara har fått tag på en taskigt rekonstruerad kopia. Det skapar i varje fall en känsla av att allt kan rubbas. Historien om en femme fatale som förstör äktenskapet har berättats massor av gånger på film men det här känns liksom annorlunda på något sätt. Hela historien är både lustfylld och oroande vilket gör den bara bättre. Giftigt oförutsägbar och intensiv. På slutet konstateras det med ett belåtet flin rakt in i kameran att män inte bara är djur utan odjur till och med. Hårda ord.

Nr 681: Hämnarna

Originaltitel: The Killers (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Burt Lancaster igen, men denna gång i hans första film, och jag tycker nog han blir bättre och bättre med sjunkande ålder (dock är han 33 år här i sin första film!). Alldeles nyss i Leoparden och lite innan dess i Härifrån Till Evigheten. I Hämnarna är han The Swede, vars förflutna hinner upp honom i en liten småstad, ett av alla ställen där han försökt hålla sig undan. Två granithårdkokta gangsters kommer in på en diner och ställer frågor, förväntar sig svar. The Swede blir varnad att han är eftersökt, men ligger nofucksgivenlugnt kvar i sängen och inväntar döden. Ungefär där inser jag att jag har läst novellen av Ernest Hemingway som filmen bygger på, läst den för länge sen, kanske i Italien, kanske i nån fjällstuga. Och ungefär där slutar väl likheterna med novellen, eftersom novellen slutar ungefär där. Men i filmen fortsätter upprullningen, nystandet i vad som har hänt, i form av utsökta flashbacks som inte alls kommer i kronologisk ordning och som därför påminner mig om Pulp Fiction som kom ca 50 år senare.
Ava Gardner som Kitty, en kattspindel i nätet som dricker mjölk och tassar från än den ena, än den andra, stryker medhårs och reser rygg. Edmond O´Brien som den milde men oh så intresserade försäkringsutredaren Jim Reardon, som är den som driver nystandet med händerna fulla av trådar och harpsjalen i innerfickan.
Hämnarna är svart och vit som en noirlykta i natten - ett rån i dagsljus i en enda fantastisk tagning från gata, upp till kontor och ner till gata igen, skott, flykt och försök till blåsningar i flera olika riktningar kumpanerna emellan. Ett finurligt pussel som kanske ibland är lite svårt att överblicka men när det är färdiglagt visar sig vara en av de bättre gangsterrullarna jag sett på väldigt länge.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Inledningsscenen känns omedelbart som en klassiker. De två gangstrarna som kommer in på dinern och letar efter The Swede. Intresset på helspänn. I tio minuter. Sen kastas vi runt bland diverse tillbakablickar som var och en är helt okej men vid en överblick är ganska röriga. Vems tillbakablickar är det vi följer? När i tid kommer dem? Hur hänger de ihop? Även i Citizen Kane var det flera personers tillbakablickar som bidrog till att lösa pusslet och gåtan men jag vill minnas att de kom i en någorlunda kronologisk ordning. I Pulp Fiction drog man dramaturgin ännu längre genom att kasta runt tillbakablickarna i en smart oordning och den är därför mer lik Hämnarna. Dock klarar Pulp Fiction sig genom ett fantastiskt manus och ett delikat bildspråk medan Hämnarna bara blir ett komplicerat pussel som får svårt att förklara sig. Men ändå. Det är stundtals väldigt spännande och för det mesta väldigt välspelat.

Nr 678: Himmelska Dagar

Originaltitel: Days Of Heaven (1978) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fantastiskt fotograferat av som det verkar två olika fotografer; spanjoren och på den tiden Hollywoodgenombrottaren Néstor Almendros har filmat ungefär hälften och tungviktaren Haskell Wexler filmade resten, även om han bara fick cred för ”additional photography”. Wexlers arbete har vi sett förut i Vem Är Rädd För Virginia Wolf, I Nattens Hetta, Sista Natten Med Gänget och Gökboet. I Himmelska Dagar är det naturligt grynings -och skymningsljus som gäller. Och det är oerhört vackert - jag ser fram emot att se om denna film på storduk på Bio Capitol om en vecka när den visas på Cinemateket.
Framförallt är det bilderna på maskiner som jag gillar; ångtåg i olika former, miljöer och ljus, skördemaskiner i fältarbete, flygplan genom himlen. En enda scen hajar jag till vid, och det är när det hackas rotfrukter i köket. Allt annat har fotats i normalläge, men just den vinkeln är tagen helt uppifrån och ovanför. Det är ju vid upptäckten av den första gräshoppan innan invasionen, och det känns hyfsat bibliskt. Kan det vara ett gudsöga som betraktar från ovan? Annars mycket vete för pengarna i den här rullen.
Och så finns det då ett triangel/fyrkantsdrama i det tecknade serihuset på prärien. Den grejen känns väl sådär, varken särskilt drabbande eller sömnig. Richard Gere är närmast oförståeligt lättretlig, Brooke Adams är mer än lovligt lättmanipulerad, Sam Shepard lite mellanmjäkig och så har vi jokern i leken, tillika berättarrösten Linda Manz, som jag upplever ger en ordentlig försmak till hur Den Tunna Röda Linjen långt senare skulle komma att bakgrundsberättas - samma regissör (Terrence Malick) och samma lite livsfilosofiska instick. Livet kan, och kanske ska, levas enkelt. Världskrigen kommer och går.
Eftersom jag nuförtiden är i full färd med att utbilda mig till lokförare kan jag inte riktigt hålla mig från att tycka att de är lite vårdslösa med allt sitt spårbeträdande. Men, allt för konsten.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det enda som egentligen berör mig i denna film är fotot. Underbart ljus. Landskapsvyer. Symmetriska kompositioner. Andligt. Det stora huset på prärien. Skillnaden mellan stadens smutsiga ansiktslösa industrialism och lantbrukets skenbara frihet. Samma arbetarklass. Titeln Himmelska Dagar representerar mer det visuellt storslagna än något annat. Smart och fint. Handlingen är kamp, klasskamp och kärlekskamp. En tragedi mitt i allt det ljuvliga. Men den når mig inte nämnvärt. Tyvärr.

Nr 677: Härifrån Till Evigheten

Originaltitel: From Here To Eternity (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Frank Sinatra fick en Oscar för sin insats i denna stillahavsrulle. Bara en sån sak. Avskalat och nästan lite krigsnoir. Svartvitt, men man kan ändå med lätthet föreställa sig hawaiiskjortornas färggladhet. Otrohet med berömt strandhugg, fyllepermisar och en enorm motvilja till att boxas. Baracker och drillning. Väntan och drömmar om ett "proper life”. Det verkar som att det har använts arméfotograferat material från Pearl Harbor vilket smälter in väldigt bra. Inte obemärkt, men bra. Bästa scenen är nog när Prewitt (Montgomery Clift) spelar tårad trumpet på kaserngården. Filmtiteln, som jag ju har hört nämnas och sett i tryck ca en miljon gånger och som jag smilbandsnoterat att exempelvis Nick Cave har travesterat med skivan From Her To Eternity (låten med samma namn är med i filmen Himmel Över Berlin som vi inte har sett ännu - allt hänger ihop) kommer från Rudyard Kiplings dikt Gentleman-Rankers från sent 1800-tal.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det regnade Oscars över den här. Bästa film, regi, manus, biroller, foto m.fl. Det måste ha känts riktigt bra för de inblandade. Frankie Boy spottade nog inte i glaset den kvällen. Det gör han för övrigt inte i filmen heller. Härifrån Till Evigheten är en studie i maskuliniteter med principfast pragmatism, praktisk pennalism, prostituition och privat heder som fixstjärnor. Vi kan väl slänga in pretentiös i sammanhanget också. Det är männen på flygbasen Pearl Harbour som allt kretsar kring. Kvinnorna är i periferin, endast iklädda roller som ska förstärka de manliga och maskulina egenskaperna. Som vanligt i många filmer. Det blir dock lite trist och ofräscht, särskilt då filmen inte engagerar särskilt övertygande i övrigt heller. Rätt snyggt foto emellanåt. Lagom intressanta karaktärer. Några fina scenerier. Men nja.

Nr 602: Harold Å Maude

Originaltitel: Harold And Maude (1971) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 23: Avancerat fejkade självmord. Torra, stillebensliknande besök hos psykologen. En ständigt naggande morsa som försöker mitchmatcha ihop honom med vad som för honom verkar vara utomjordingar. Harold (Bud Cort) har det inte lätt. För att lätta upp stämningen går han på begravningar, och blir uppraggad av Maude (Ruth Gordon). En mindre åldersskillnad på 60 år dem emellan hindrar ingenting, snarare tvärtom; de liksom förstärker varandras paletter. Harolds osäkerhet och nästan krampaktiga försök att bara finnas till kontrasteras av Maudes biltjuvsrallyn och ljuvligt uppdyrkande oneliners om livets beståndsdelar och beskaffenhet. Båda känns lika vilsna, men hanterar offsiden på olika sätt. Kanske är Maudes förintelsetatuering en nyckel till hennes levalåtadömentalitet? Finns ingen tid att förlora, inte heller någon att vinna - det är bara att köra. Kanske är Harolds generationsskippande Oidipusvolta saxen som vill klippa marionettrådarna som hans mor använder för att dansa in honom i ett liv av normaliserad konformitet? Skit samma, de hittar varandra, in i varandra och sig själva och verkar trivas riktigt bra med det. Rynkiga kinder möter unga läppar. Till slut tar det i alla fall slut, med piller och avsked. Harold kör bilen över klippan och banjosteppar bort över ängarna. Utomordentligt intressant och rolig film det här. En studie i dödsbörjan och livsslut. Den bästa i december så här långt!

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Harold (Bud Cort) är en ung nihilistisk 20-åring, besatt av döden, fejkar självmord och hänger på begravningar. Hans uppgivna mor försöker desperat fixa ihop honom med diverse unga damer medan Harold låtsas spränga sig själv, hugga av sig handen och begå harakiri. Filmen börjar på ett fantastiskt sätt med att Harold hänger sig själv och blir upptäckt av sin mor. Den skruvade inledningen talar för att detta blir en absurd och svart komedi och förväntningarna stiger drastiskt. Harold träffar den anarkistiska 79-årga Maude (Ruth Gordon) som bor i en tågvagn, stjäl bilar och lever livet som om det inte fanns någon morgondag. Och det är också det som är grejen. Maude har nämligen redan bestämt sig för att dö på sin stundande 80-årsdag. Harold och Maude hittar varandra och det som först verkar vara en vänskapsrelation mellan en livsbejakande äldre kvinna och en levnadstrött ung man förstår vi snart faktiskt handlar om en kärleksrelation mellan de två. Intressant. Harolds oseriösa längtan efter att dö som tar sig uttryck i en mängd spekatkulära och kreativa iscensättningar ställs också mot Maudes faktiska vilja att lämna livet. Filmen har ett väldigt intressant manus som överraskar och vänder på perspektiv. Det är också snygga bildkompositioner, inte minst hos psykologen. De höga förväntningarna från inledningsscenen sjunker dock en aning genom filmen men fortfarande är det här en kultfilm som är en av Decemberöverenskommelsens stora överraskningar. Ruth Gordon såg vi för övrigt som djävulsdyrkande granne i Rosemarys Baby.

Nr 601: Herrar Föredrar Blondiner

Originaltitel: Gentlemen Prefer Blondes (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 22: Redan öppningsscenen gör mig loj och uppgiven. Medioker sång och dans. Halvtafflig koreografi. Och sen fortsätter det med diamanter, bystskakningar och den ena hänförda mannen efter den andra, så fort hon visar sig, Marilyn. Jag vet inte jag, i mina ögon är hon extremt överskattad. Men olympierna i hudfärgade kalsonger var minst sagt oväntade. Även i denna figurerar dubbdrottningen Marni Nixon bakom de högsta tonerna. Lite Milli Vanilli-feeling på det. Nämnde henne i My Fair Lady, som jag gav ett högt betyg. Underligt, trodde inte jag gillade musikaler? Tre skorstenar på båten över Atlanten. Snart är det dags för fyra.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Jag räknar till fjärde filmen med Marilyn Monroe i det här projektet. Från ganska anonyma men rätt okej biroller I Asfaltens Djungel och Allt Om Eva till lysande stjärna i I Hetaste Laget. Nånstans däremellan gjordes den här musikalen tillsammans med Jane Russell. Och även om jag kan förstå att filmen rönte stor framgång när det begavs sig, och kanske att den dessutom provocerade en del genom sina vågade och starkt sexuella anspelningar, så är det så mycket i här som jag bara inte klarar av. Jag funderar till exempel på om det det faktiskt är från boken av Anita Loos som ligger till grund för musikalen som ligger till grund för filmen som begreppet dum blondin kommer och jag retar mig på hur filmen utnyttjar detta så fånigt, så tramsigt, så förlöjligande. Däremot finns det några scener som räddar den här filmen från ett rejält bottennapp. Numret när Jane Russell sjunger Anyone Here For Love omringad av halvnakna muskulösa gymnastikolympier som träningsdansar vid fartygspoolen är vansinnigt bisarr och alldeles underbar. I scenen med Diamonds Are A Girls Best Friend hamnar jag plötsligt i Madonnas Material Girl-video. Igenkännande och snyggt rött på rätt sätt.

Nr 573: Harmonica - En Hämnare

Originaltitel: Once Upon A Time In The West (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Extremt långa snedhattssekvenser. Ögon blickar, spejar, märker och synar. Hela tiden känslan av att det är ett parti poker som spelas, och att livet ligger i potten. Musiken av Ennio Morricone komponerades i förväg och ligger helt i fas och takt med bilderna; ett litet ledmotiv till varje huvudkaraktär. Henry Fonda i en oväntad roll som brutal och masochistisk mördare - tidigare har vi sett honom som helylle i Vredens Druvor och rättstrogen i 12 Edsvurna Män. Rälsen äter sig västerut, tuggar i sig det gamla goda livet där det varken fanns telegraf eller kinesiska tvätterier. Ny tid nu, och det krävs vatten. Vatten till ångloket, vatten till människorna, till djuren, vatten till växter och grödor, och till kaffet. Och där det finns vatten finns det vilja, och där det finns vilja finns det pengar att investera, stålar att tjäna. Och där det finns stålar att tjäna finns det skumrask och banditer. Dras dit som flugor dras till den sylt alternativt marmelad som användes i öppningsscenen. I sann spaghettianda är filmen inspelad i både Italien och Spanien, men också lite grann i USA; i Monument Valley i Utah med de fantastiskt ödsliga och ensamstående rödraukarna. Harmonica - En Hämnare är ett hopkok av och en hyllning till alla westerns som gjorts. Sergio Leone verkar ha varit en snubbe som visste både vad han gjorde och vad han ville. Jag tycker att filmen är för lång, stundtals för utdragen för att hamna på de riktigt höga nivåerna. Men den tar sig! Första gången jag fluktade var för ett år sedan när jag luffade runt på Nya Zeeland. På ett Hostel i Greymouth råkade jag kolla ca trekvart innan jag fattade att den var med i boken. Fram tills dess hade jag mest suttit och undrat om det var en parodi jag tittade på. Så kan det vara. Som att se Bruno K Öijer på scen för första gången. Herregud, tänker nog många. Vad sysslar karln med?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "En film som är bra både på längden och bredden" står det i boken och det är ju en fantastisk beskrivning av den här filmen, den första i Sergio Leones Once Upon A Time-trilogi som avslutas med Once Upon A Time In America. Vidfilmskompositionerna med de kisande revolvermännen stående vid varsin ände av bioduken med en hel öken mellan varandra samt de extrema ansiktsnärbilderna känner vi igen från andra Leone-filmer, bland annat Den Gode, Den Onde, Den Fule. Charles Bronson spelar Harmonica i dubbel bemärkelse. En enstöring på hämnduppdrag. Vad och vem han ska hämnas antyds men det är först i slutet vi får veta hans historia. Det riktigt intressanta är däremot det sammanhang som Leone bygger upp med järnvägens framfart i den amerikanska västern under andra halvan av 1800-talet. Hur den förde med sig både möjligheter, korruption och död. Civilisationen som skulle bemästra naturen. Scenen när änkan Jill McBain (Clauida Cardinale) stiger av tåget, går genom stationsbyggnaden och ut på andra sidan medan kameran stiger och fångar henne i stadens myller beskriver snyggt de möjligheter som järnvägen förde med sig. Men i rälsens spår verkade naturligtvis dåtidens värstingar som gärna gjorde processen kort för sina meningsmotståndare. I Once Upon A Time In The West ger Leone tillsammans med Once Upon A Time In America ett fint bidrag till den cineastiska bilden av den amerikanska historieskrivningen. Go west!

Nr 555: Heat

Originaltitel: Heat (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo/TV4 hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Face to face, Pacino och De Niro för första gången i samma scen. I några minuter. En hel massa ammunition går åt där utanför banken, en scen som gärna jämförs med det riktiga North Hollywood Shootout två år senare. Jag ogillar scener där Pacino eller De Niro kysser kvinnor, de ska inte hålla på med sånt, de är inte bra på det. Det handlar ju om symbiosen mellan polis och rånare, jägare och byte, jakt och flykt, dansen dem emellan. Den ene är den andre, den andre är den ene och ingen vore de utan varandra. Och scenen där på fiket, med kaffet, där skulle det, borde det hetta till ordentligt, men det gör det inte. Det känns faktiskt rätt lamt. Orepeterat, enligt vissa källor - det var De Niros önskemål. För att behålla autenciteten. Bra önskemål, bra tänkt som man säger på sportspråk. Men sämre genomfört. Tänker ju på scenen i Gudfadern, där Pacino skjuter ihjäl två snubbar. Där snackar vi elektricitet, närvaro. Men det var länge sen. Fanns inte ett helt liv av roller och register i honom då. Han spelar ju över ganska ordentligt i vissa scener i Heat. Kommer väl undan med det antar jag, men det är ju bara för att det är Pacino. Annars hade han ju blivit kalkonstämplad. Men det är en spännande film då och då. Pangpang och slagsmål och repliker i mellangärdet. Men jag tycker nog inte ens att den ska ha en plats i boken. GREAT ASS!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Pacino vs De Niro. Den stressade och arga polisinspektören Vincent Hanna mot den mer lugna, charmante bankrånaren Neil McCauley. Man mot man. Machomännens uppgörelse. Två sidor av samma mynt? Michael "Miami Vice" Mann låter synthtrummorna piska upp stämningen i ett nattligt L.A. Men det blir aldrig riktigt spännande. Filmen slarvar också  i detaljerna. På knappt tre timmar så borde det finnas utrymme att förfina en del tycker jag. Att Neil lyckas ragga upp den intelligenta Eady på en bar må vara hänt men att hon, efter vad det verkar en mycket kort tid (två dejter, tre?), stannar kvar i relationen trots att hon plötsligt får veta att han har sprungit runt på gatorna och lekt Rambo efter ett misslyckat rånförsök, är väldigt konstigt. Även det förtroliga samtalet mellan Vincent och Neil på caféet, som har en stor potential att gå till filmhistorien, slarvas bort. Det bjuds ändå på en del action och Pacinos utbrott ger en viss nerv till filmen. Men ska den verkligen vara med i boken? Nja.

Nr 544: Hannah Och Hennes Systrar

Originaltitel: Hannah And Her Sisters (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Woody Woody Woody. Man ser ungefär samma film om och om igen. Inte tycker jag att det är dåligt, men det är liksom lite varierande bra beroende på dagsform, veckodag och väder. Idag var det junisöndagförmiddag, kaffe och ganska trötta ögon som tittade. Vissa skämt och scener är riktigt roliga, medan vissa knappt kvalar in i Nakna Pistolen-serien (exempelvis den sönderkastade vasen). Det är intimfamiljära intriger, den ständigt hypokondriske lille författaren (som idag trott sig ha fått cancer i örat) och högtakade ateljéer på Manhattan. Den enes exman är den andres älskarinna, pinsamheter varvas med förtrolighet, romcom a-go-go. Mellan de olika avsnitten i filmen kommer skyltar med repliker eller beskrivningar; varför då, kan man ju undra ganska många gånger? Absolut inte en av de bästa Allisarna, men good enough för en söndag mitt i året. Men slutscenen? När hon är gravid, trots att det inte var möjligt? Vad menas? Mirakel? Inte rätta "matchen" tidigare? Det var märkligt.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Inledningsscenen för tankarna till Bergman. Det mustiga familjedramat. Festen. Anslaget. Sedan fortsätter det i klassisk Woody-stil. Likheterna med andra filmer finns där. Det är Manhattan. Det är den neurotiske hypokondrikern. Det är trassliga relationer. Det är den ältande dialogen. Karaktärerna är överlag bra tecknade och det finns inte mycket att klaga på vad gäller rollprestationerna. Men det är ändå långt ifrån hans bästa. Och jag undrar varför. Jag landar nog i Roberts analys att det snarare är dagsformen som avgör. Men när det gäller Hannah Och Hennes Systrar så finns det också en hel del frågetecken som jag inte lyckas släta ut. Den känns lite konstig. På ett icke Woody-sätt. Nja, ännu en film till handlingarna får man väl säga.