Originaltitel: Dodsworth (1936) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: I och med den här filmen tar vi steget in i den sista fjärdedelen av det här projektet. Bra film, fantastiskt märklig svensk titel. Originaltiteln, Dodsworth, är ju spikrak och tydlig, helt med filmen överensstämmande; det handlar om Dodsworth, till exempel Sam Dodsworth som i inledningen står vid ett stort fönster i US of A och blickar ut över sitt nyss sålda känns det som imperium även om det kanske mer är ett bilföretag deluxe. Var läste jag att det där med att någon står och tittar ut genom fönster i inledning av film symboliserar förändring; den som tittar står inför att förändras? I sig ingen jätteskräll som filmöppning, att någon eller något kommer förändras - känns ganska ofrånkomligt i de flesta fall. Ok, Sam och hustrun Fran Dodsworth åker på Europaturné, äntligen ska livet levas, kommas igång, upplevas. Dottern är utflugen, på smekmånad lika med vuxen och klarar sig själv framöver. Slut på jobb och plikter, slut på vardagstristessen i hemstaden Zenith, slut på att inte hinna ses som man vill. Början på det stora livet, det djupa, det behagliga, det nyfikna. Fran inte bara ber om liv, hon kräver det. Pengar finns, tid finns.
Nå, det dröjer inte länge innan det börjar skava paret emellan. Redan på stora båten över Atlanten mot London hookar Fran med ny gentleman. Även Sam stöter på ny bekantskap på måndäck i form av Ms Cortright. Väl i Europa, i Paris, lever Sam och Fran mer eller mindre separate lives; hon fixar håret och finlunchar medan han springer på muséer och andra sevärdheter. Fran träffar ytterligare gentleman, det hettar till ordentligt och hon vill ta en paus från Sam, kan han inte åka hem ensam till staterna och kolla hur dottern har det med nya familjen? Detta förslag som en rekyl i vad som jag minns det en riktigt bra scen där de båda gör sig redo för sänggående; av med kostym, på med pyjamas, på med mjukgörande kräm, av med mjukgörande kräm. Vardagskvällsgnabb övergår i seriöst funderande på att ta en seriös paus. Efter viss tvekan gör Sam så, tar båten över Atlanten och tillbringar en tid hemma i Zenith. Fran kvar i Europa och lever loppan med nya mannen. Sam irriterad, frustrerad, vill fixa och lösa fnurran. Åker över Atlanten igen. Undrar hur lång tid varje sådan resa tog på den tiden? Telegrammen haglar under tiden, detektivarbete igångsatt för att informera sig om hustruns förehavanden. Väl i Paris smygarrangerar Sam ett möte mellan sig själv, hustrun och hennes nye kavaljer. Konfrontation på triangeldramatiskt vis. Det slutar i att Sam och Fran ska försöka på nytt. Tårar och ursäkter, förlåtelse och nya friska tag. En liten stund, för sen har Fran hittat en ny lirare, Kurt. Tar inte lång tid innan Kurt vill gifta sig, och Fran faller som en fura för detta. Det gör dock inte Kurts mamma baronessan. Hon är ytterligt svårflirtad och säger tyvärr, det blir inget av med den saken; Fran är ju fortfarande gift och dessutom för gammal och förmodligen inkapabel att föda fler barn. Dörren stängd. Mutter sagt nein. Vad gör Fran då? Bara att jaga rätt på Sam igen, som under tiden har rört sig på solotripp i södra Europa. Olika städer, olika hotell, olika ruiner och utflykter, men alltid samma sak. Han har till och med stött på Ms Cortright igen, och till och med flyttat ut till hennes villa i Neapeltrakterna, och till och med fått tillbaka någon form av livsglädje, gnista, vision om högtflygande verksamheter. Då ringer alltså Fran igen. Pronto! i luren och ta mig tillbaka, allt är förlåtet. Sam går som vanligt med på detta och de båda gör ett försök att ta båten hem över Atlanten igen. Men det tar tvärstopp för Sam när Fran börjar mala om sina ytligheter, sin kritik av andras utseende, hur det blåser kallt och så vidare i vad jag antar låter som en evinnerlig klagosång i Sams öron. Han drar, han tar sitt pick och pack och hoppar av båten precis innan avgång. Åker tillbaka till Neapel och ut till villan med en puttrande liten jolle och där på balkongen juliastår Ms Cortright och väntar. Lyckligt slut och förändring för Sam och Ms Cortright. Inte så lyckligt för Fran, även om hon så att säga fick förändring på nedköpet.
Så det är ju inte utan att jag undrar på vilken form av möten förslaget om den svenska titeln lades fram. Hur gick det till? Någon måste ju ha sett filmen, och kanske haft i uppdrag att komma på en titel, svensk sådan. ”Dodsworth” kanske inte ligger helt rätt i svenska munnar. Men hur kom ”Varför byta männen hustru?” till? Är det ett uttryck, alltså sedan tidigare? Och någon måste ju ha fått det förslaget till sig, granskat det och tänkt: Bra förslag! Bra titel! Och sedan har det gått genom maskineriet, stämplats ok och forslats vidare till sekreterare, tryckerier och filmbolagsfolk. Oerhört underligt. Mellanchef Björkquist kommer liksom in till överintendent Fagerwall med papper, glad i hågen. Du vet den svenska titeln på Dodsworth som vi har brottats med? Ja. Nu har vi löst det. Låt höra. Varför byta männen hustru frågetecken. Det är ju lysande, briljant lysande. Den tar vi, och nu tar vi långlunch och sen gör vi kväll.
En väldigt intressant rulle, tar liksom upp och tag i relationsbekymmer och förvecklingar på oväntat sätt. Oväntat som i att det inte automatiskt blir skilsmässa och tack och hej för att de båda hittar andra att intressera sig för. Sam väldigt tillåtande jämförelsevis. Och förlåtande. Fran väldigt uppriktig och direkt i sina önskemål.
Regissören William Wyler har tidigare gett oss känsliga pärlor som Svindlande Höjder och De Bästa Åren, men faktiskt också mastodonten Ben-Hur. Imponerande.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Sam Dodsworth står i Zenith. Nyss pensionerad och sålt företaget. Rik som ett troll men äktenskapet med den något yngre hustrun Fran går kanske lite på tomgång. Dottern utflugen. Vad ska livet nu ta vägen? Under en resa till Europa så glider dock paret Dodsworth allt mer isär. Eller snarare är det Fran som vill känna sig ung igen, som vill bli uppvaktad av andra män. Vilket hon blir. Sam däremot hamnar i en väldigt oskyldig tête-á-tête med Ms Cortright. Något som har föga betydelse för tillfället men däremot får en avgörande betydelse längre fram. Fran vill slå sig lös, slå runt och leva livet. Hon håller naturligtvis av sin make, kanske till och med älskar honom, men hon behöver nya intryck, nya förbindelser, ny kärlek. Kanske kan man kalla henne polyamorös men det är ytterst tveksamt om det ordet fanns på den här tiden. Nåväl, så där håller det på i alla fall, Fran träffar andra, Sam tar henne tillbaka, Fran träffar andra, Sam tar henne tillbaka. Som det brukar vara. Men till slut tröttnar Sam och vem står då där på klippan vid Medelhavet och väntar, jo, den bedårande Ms Cortright. Det här är en otroligt intressant och fin film som vågar vara komplex och anmärkningsvärd utan att ta ställning för den ena eller den andra. Det är sällan jag ser en film, särskilt från den här tiden, som verkligen lyckas med konststycket att porträttera relationer som både illusoriska och förlösande men även smärtsamt desperata. Kärlek är fan inte enkelt och det visar den här filmen med all önskvärd tydlighet även om slutet blir lite väl by the book. Men sen har vi den svenska titeln. Jag säger bara varför?
Originaltitel: The Public Enemy (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Chicago 1909. Tom och Matt, ungdomar på glid, pojkgangsters. Upplockade, inrullade i skumrasket av bossen Putty Nose. Stulna klockaffärer. 1915. Tom och Matt väsentligt äldre, här kliver James Cagney (senast i Yankee Doodle Dandy) in som Tom, som klippt och skuren för den rollen. En förhistorisk Joe Pesci. Han och Matt gör inbrott i pälsfabrik med varsin julklappspuffra i näven. Tom panikpepprar en uppstoppad björn. polis kommer, jagar, skjuter, pangpang i nattliga skumma kvarteren. Putty Nose sviker, drar, schappar. 1917. Amerikat in i ww1. Toms brorsa Mike kallas in. Stor del av männen i bild pratar nasalt och genom mungipan, gärna med en cigarett i nypan och vaksam blick över axeln. Nästan parodiskt. Spottkopp och planer, smidda. 1920. Förbudstider. Jönssonligankupp mot ölbryggeri/lager. Stor ”Gasoline”-truck slangfylls med det skummande guldet. Påtvingarverksamhet, ölmaffia med offensiv marknadsföring; du ska köpa mina ölfat, annars blir det bly i kroppen. Upp i hierarkin, det blir skräddarsytt och lyxrestauranger. Tom alltmer spänd, taskig mot för närvarande flickvän, berömd grapefrukt rakt i planeten vid frukostbordet. Springer på Putty Nose, hämnden som legat och ruvat kläcks nu i ett pianomord utanför bild, ljusare och ljusare tangenter så Putty måste fallit åt höger. Sedan en favoritscen när faktiskt hästen får smaka på pickadollerna i båset för att den sparkat ihjäl gangsterbossen Nails. Skruvat, rappt. De köper liksom hästen och går sen in och bara avfyrar. Helt osentimentalt, helt utanför bild även det, men omgivande hästarna rycker till ordentligt vid smällarna och kanske är det en starkt bidragande orsak till varför det blir en så bra scen. Gangsterkriget eskalerar, bomber, skjutningar, bränder. Och vad kommer in från vänster? Jo, en shotbricka! Kan det vara filmhistoriens första? Nerverna allt mer på spänn och mycket riktigt blir Matt kollossningskamouflerat maskingevärsavrättad. Tom klarar sig runt hörnet men ska givetvis ge igen tusenfalt. Cagneys blick och galna glirflin där på slutet, i regnet, under hattbrättet. Som att ta Jack Nicholson från The Shining och varför inte Gökboet, och mala ner tillsammans med Anthony Hopkins lugna madness i När Lammen Tystnar, göra färs av det och krydda med valfri närbild på Joe Pesci hundradelen innan han tänder till, steka på och servera. Tom går in och kamikazerensar, blir skjuten, ragglar ut i rännstenen, hamnar oväntat på sjukhus och är på bättringsvägen innan det blir en sista sväng med kidnappning och delivery by the door, död och ihopbuntad, och även där faktiskt väldigt lik Hopkins när han är bältad i buren i Lammen.
Som en manual för senare gangsterrullar, exempelvis Maffiabröder tänker jag. Måste ju ha varit fantastiskt att få gå och se den här rackaren för vad blir det, nästan 90 år sedan. Tydligen fick dock svenskarna vänta i 46 år med att se den på bio, till 1977, eftersom den totalcensurerades här. Undrar vad man var rädd för, den gången?
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En av de bättre gangsterrullarna från 1900-talets första hälft måste jag säga. Som har växt på mig en aning sedan jag såg den. Oväntat modern och uppfriskande fast med den tidens ibland överdramatiserande och parodiska utryck. Det finns många minnesvärda scener, ibland smått komiska men ibland även obehagliga och provocerande; förnedringsscenen med grapefrukten i ansiktet på flickvännen, ölstölden där biran direktslangas från bryggeriet till tankbilen mitt på ljusan dag som det verkar, det helt omotiverade hästmordet, ligistkidsen som i tidig ålder får lära sig den hårda vägen, direktleveransen av liket utanför dörren. Det är en snabb film det här och det förvånar mig att de lyckas få in så mycket på så kort tid, dryga 80 min. Filmen bidrog till den så kallade "Hayskoden", en guide för självcensur med tanke på de tvivelaktiga värderingar som kunde skönjas i Hollywood vid den här tiden. Och visst, Public Enemy kanske inte direkt glorifierar ett kriminellt levnadssätt men den tar inte heller direkt avstånd från det. Det väckte uppenbarligen anstöt hos vissa moraliska företrädare over there.
Originaltitel: Il Vangelo Secondo Matteo (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tåget mellan Östersund och Stockholm och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Öppnas med svartvitt och närgånget foto med blickdueller, och visst är det Tonino Dela Colli bakom kameran, fotografen som tidigare gett oss hör och häpna Den Gode, Den Onde, Den Fule och Once Upon A Time In America och vänta det kommer mer Harmonica - En Hämnare. Filmen Matteusevangeliet bygger helt rakt upp och ner på just Matteusevangeliet i Nya Testamentet. Jag slog faktiskt till och läste hela rasket efter att ha sett filmen, och det är verkligen ordagrant efterföljt av Pier Paolo Pasolini, i alla fall det som är med i filmen. Min uppskattning är att det kanske är 60 procent av evangeliet som är med, och filmen är fullmatad med alla Jesus greatest hits; Fader vår, Bjälken i ögat, Kamelen och nålsögat, Den som inte är med mig är emot mig, Vända andra kinden till, Jesus går på vattnet, Var inte rädda, Tala inte om för någon att jag är Kristus och Silar mygg men sväljer kameler. Dessutom min absoluta favorit: Hosianna, Davids son!
Bekännelse: Fram tills igår när vi såg filmen trodde jag att Hosianna var ett annat namn för Jesus, och det har jag trott sedan lågstadiet då man fick sjunga psalmer på skolavslutningarna i Johannebergskyrkan. Ett lite flickaktigt namn har jag alltid tänkt mig, med a:et på slutet, men ändock ett namn. Välsignad vare han (Hosianna), som kommer i Herrens namn. Men så är det självfallet inte. Hosianna istället ett utrop: ”Rädda oss”, eller ”Kom med hjälp”. Men så högtidligt och psalmsakralt som i lågstadiekyrkan blir det aldrig i den här filmen, och det är ju oerhört skönt. Jesus utan gloria här, utan det där ständigt milda och alltigenom förstående. Istället ganska hård och burdus, krävande, anklagande, dömande, upprorisk, den lille härskarteknikern. Han vet vad han är, vad han vill, hur det kommer att gå, och han kör ända in i murbruket. Jesus i bild spelas av en ung spanjor, men rösten tillhör en tjugo år äldre italienare. Kamerabilderna varierar från klärobskyra, stilla porträtt (Johannes Döparen i fängelset) till skakningar med kraftiga och hastiga inzoomningar (Jesus går på vattnet) till ”lasersikte”-aktigt med ett sökande fokusförflyttande (när lärjungarna väljs ut) till att jag under förhöret slash rättegången nästan upplever mig vara en av åskådarna då kameran rör sig som vore blicken en i mängden. Slutet med förhör, dom, golgatavandring, korsfästelse, begravning och uppståndelse avverkas på tjugo minuter, vilket ju kan jämföras med en annan rulle i projektet, The Passion Of The Christ (som vi såg för snart tio år sedan), som är ungefär lika lång men som om jag minns det rätt närmast helt och hållet handlar om vandringen. Även De Tio Budorden flyter upp till minnesytan, men på rak arm kan jag inte erinra mig fler filmer som så här helt igenom avhandlar delar av det jag tänker mig som Kristendomen. Mycket intressant film, den här rackaren. Fick mig att bli väldigt nyfiken på tingens ordning och tillstånd.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Frullerulle på tåget söderut. Och det blir en mycket bra stund som förkortar resan avsevärt. Det blir en drygt tvåtimmars kristendomslektion á la Pasolini som helt ogenerat tar sig an aposteln Matteus berättelse om Jesu liv och gärningar. Resultatet är en enkel, okomplicerad historia som är fullmatad med allt jag nånsin fått lära mig om Jesus, däribland alla odödliga citat som dyker upp lite här och där. Men det Pasolini gör som utmärker den här filmen och skiljer den från andra på samma tema är att han fokuserar på Jesus alla sidor, det vilda temperamentet, den revolutionära ådran, den bittre, ibland osympatiske mannen som skiftar i humör, ibland helt oprovocerat. Lite bipolär sådär. Bara unga amatörer i rollerna. Fint och intressant foto som övertygar. Det är så här jag vill se en film om Jesu liv. Även om jag uppskattade The Passion Of The Christ för det vågade greppet så förhåller Matteusevangeliet sig mycket mer kritisk, mer sparsmakad och helt enkelt mycket mer intressant än Mel Gibsons totalt subjektiva och kanske till och med antisemitiska hyllning.
