Sunday, December 13, 2015

Nr 592: De Tio Budorden

Originaltitel: The Ten Commandments (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 13: Sicken söndagsrulle alltså! Technicolor, Charlton och Bibeln. Och Peter Svensson på gåtfullt besök i soffan! Äntligen faller liksom bitarna på plats, allt som har snurrat omkring som vilsna planeter i skallen alla dessa år. Historien om Mose, om exodus, om guldkalven och om rödahavsdelningen - och sist men inte minst hur de tio budorden ristas in med eldskrift i berget Sinai. Oerhört välgjord film, oerhört religiöst och bombastiskt. Jag blir nästan frälst när jag ser den. Men det går över ganska fort. Hur väl den stämmer med bibeln vet jag inte. Bryr mig inte. Det är en spännande och färggrann film med ett tydligt kristet utseende. Från att vara slav under faraon, ska man bli slav under gud. Men en slags fri slav. Den tolkningen retar nog många, men eftersom ingen djävel läser det här kan man ju skriva vad som helst. Amen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Stor, amerikansk och religiös! Cecil B. DeMilles sista film håller episka mått i såväl scenerier som berättande och framförande. Filmen har sitt ursprung i Bibelns berättelse om Moses men den berättar även, enligt DeMille själv, de 30 år av Moses liv som inte nämns i Bibeln.  Charlton Heston är Moses. Eller Moses är Charlton. Vilket man vill. Jag erkänner att det inte finns mycket kvar från mina konfirmationslektioner men vassen minns jag, likaså vattendelningen och berget Sinai där han tar emot Guds tio bud. Temat genom filmen är att den riktiga friheten endast kan nås genom Guds lagar och inte genom en godtycklig diktator. Genom Moses byter alltså människorna ett slags förtryck mot ett annat. Men det får man väl inte säga i det förlovade landet. Hur som helst så är det en saga som griper tag i mig och som under fyra bakfulla söndagstimmar ändå lyckas få mig att hålla intresset uppe. Tydligen är vidfilmsformatet beskuret i över och nederkant vilket innebär att skådespelarna i förgrunden ibland förlorar sina fötter. Eftersom DeMille var en ökänd fotfetischist så undrar man ju hur han skulle ha reagerat på detta. Om han hade levt.

No comments: