Nr 882: Henry V

Originaltitel: Henry V - The Chronicle History of King Henry the Fifth with His Battell Fought at Agincourt in France (1944) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Filmatisering av Shakespeares pjäs. Grymma miniatyrer av landskap, softa kulisser och dukar. Fantastiska kostymer på både människor och djur. Vissa såg ut som vandrande spelkort. Intressant grepp att börja på teaterscenen i The Globe i London och sen förflytta handlingen till Frankrike via Southampton och sen tillbaka till Londonscenen igen. Slaget vid Azincourt var det jag väntade på men blev inte lika impad som av Slaget vid Shrewsbury som vi såg i förra filmen Falstaff. Falstaff ligger väl och dör i en säng i denna rullen om jag fattade det rätt. I övrigt förstod jag inte ett endaste smack av dialogen. Otextat, och jag gav nog upp redan efter 5 minuter. Vem som helst kunde sagt vad som helst när som helst. Skulle faktiskt vara kul att se den med text och eventuellt hänga med i handlingen. Nu blev det mer att bara försöka parera alla som skrek i tid och otid. När de inte viskade. Teaterviskade.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Överflygning av London anno sent 1500-tal och inzoomning av Shakespeares The Globe där teatersällskapet välkomnar till uppsättningen av Henry the fifth, the chronicle history of king Henry the fifth with his battle fought at Agincourt in France. Jag är redan trött. Otextat är det också. Sedan, i en fin övergång från teatern och in i berättelsen, in i den filmiska delen, vaknar jag till lite. Det börjar med Falstaffs död (som förra filmen slutade med, inga jämförelser i övrigt) och fortsätter till det franska hovet som nonchalant och blaséartat inväntar den engelska invasionen. Nu somnar jag nästan igen. Sedan kommer då slaget om Agincourt och jag hajar till lite. Men det här är verkligen tråkigt och helt intetsägande. Liksom i förra filmen får vi dock även här bevittna den fantastiska nerhissningen av rustningsryttaren i sadeln. Det höjer betyget till ett plus.

Nr 880: Arvtagerskan

Originaltitel: The Heiress (1949) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Skrev ett lite längre inlägg, men det försvann. Orkar inte skriva om. Ung, vit, priviligierad, ekonomiskt oberoende kvinna, Catherine, är blyg, försynt, hämmad och väldigt upptagen med att oroa sig för vad hennes far ska tycka om hennes livsval. Fadern är änkling, burdus, onödigt hård och brutalt ärlig. Då glider Montgomery Clift in i bilden som en strålande vacker solochvårare. Han vill åt arvet, hennes. Pappan inser detta omgående och varnar dottern som naivt blundar i sin halsöverhuvudförälskelse. Pappan skjuter på vigseln och tar med dottern på Europaresa för att få henne på bättre tankar. Under tiden stabiliserar sig Clift i lyxhuset där hemma. Cigarrer och konjak, eller motsvarande. Vid hemkomst planeras det för hastigt bröllop, men fadern hotar med att ändra i testamentet, göra dottern pengalös. Då lämnar Clift skeppet, drar till Kalifornien. Catherine hjärtekrossad, och träder in i slutfasen av elektriala processen, tar avstånd från fadern som nu är sjuk och döende. Så döende att han dör. Åren går. Catherine broderar maniskt alfabetet. En dag dyker han upp igen, Clift, och vill bli tagen tillbaka. Han kan, som man säger, förklara sig. Catherine låtsas gå med i dansen. Kattans lek med råttan. Men när Clift kommer tillbaka som avtalat bommar hon igen, släcker ner och går en trappa upp. Clift står kvar utanför och bankar förgäves på dörren. Hämnden är viktig och ljuv.

Artigt och välartikulerat, särskilt första halvan. Lite sömnigt, men bra build up till ett i mitt tycke ganska lamt slut. Jag vill liksom ha ett mer fläskigt Tarantinoutbrott. Sätt nålen i skallen på honom, tre snabba skrevsparkar med stilettklackarna och sen skicka honom ut för ett stup i mörka droskan. Nope. Hon låser dörren. Ok. Grand finale.

Enorm karaktärsutveckling hos Catherine och några fina spegelscener.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Här ser vi en uppvisning i makalös karaktärsutveckling hos Olivia de Havillands naiva och lite klumpiga arvtagerska Catherine. För det första är det fantastiskt hur någon kan se både bekymrad, plågad, förälskad och förväntansfull ut på samma gång. Hur hon sedan utvecklas i både kroppshållning, röstbyte och ansiktsuttryck är definitivt värt en Oscar. Den stora behållningen för mig är just den utveckling vi får bevittna och hur hon med sin tysta och kyliga självständighet till slut, inte bara vänder sin döende far ryggen, utan också ger sin hycklande friare på båten. Låt honom stå där ute i regnet och förgäves banka på den stängda dörren. Kanske hade lite kallblodig hämnd varit uppfriskande men kalla handen är minst lika befriande.

Nr 844: Flykt Undan Våldet

Originaltitel: The Mortal Storm (1940) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Slitningarna mellan de inuti människan varande elementen. Liten universitetsstad i södra Tyskland, 30 januari 1933. Hyperartiga familjens överhuvud, professor Victor fyller 60 år. Omåttligt populär, får många långa applåder. Varm och medmänsklig. Extremt högtidligt, kunskapsfacklan ska lämnas över. Victor har dessutom en "inte oattraktiv dotter" enligt honom själv. Lite Trump. Allting applåderas, allt från tal till ljusutblåsning. "Älska, ära och lyda".

News flash: Hitler blir rikskansler.

"Är du pacifist?"

"Jag tycker fred är bättre än krig."

Åh fan.

Alla ska få tycka som de vill, olika åsikter ska respekteras, och man ska gilla olika. Eller kanske mellan raderna: Vissa ska få tycka som de vill, vissa åsikter ska respekteras, och man gillar de som tycker lika som en själv.

"Individen måste offras till förmån för statens välfärd." Ett budskap som snappades upp av idrottsrörelsen och döptes om till "laget före jaget".

Olika politiska åsikter splittrar gamla kompisgänget. En lärare vägrar göra hitlerhälsning eller sjunga anmodad sång. Dålig stämning. Blodsdiskussion i lektionssalen. Professorn pratar om "olika raser", men att det inte är någon skillnad dem emellan. Vetenskapligt. Nazisterna åberopar rasrenhet. Bokbål anordnas, Einstein bränns. Det blir tal om koncentrationsläger. Redan då? Smuggling över gränsen, genom passet. Avskedskyss. Professorn arresteras, får besök i koncentrationslägret av frun. Även i fångenskap är professorn storsint och ber frun lämna landet med barnen. "Oroa dig inte för mig." Han dör. Eller som svärsonen uttrycker det: "Han är fri till slut." Familjen åker till Innsbruck, Österrike. Något manus av professorn som  smugglats med ska brännas. Unga paret återförenas i bergen, jagas av dödspatrull, tjejens ex. Störtlopp. Först skjuts tjejen, sen killen. Han tar henne i armarna och skidar över gränsen. Hon dör i hans famn.

Repeat.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Amerikansk antinazistisk film gjord före landets inblandning i andra världskriget. Ett aktivt ställningstagande och en fin, men obehaglig skildring av hur nazismen splittrade familjer och vänner efter Hitlers maktövertagande 1933. I centrum står den mycket omtyckta och uppskattade judiske (även om det aldrig uttalas, istället används genomgående icke-ariske) professorn Viktor (Frank Morgan) och hans familj, hans styvsöner och biologiska dotter och deras vänner. Samma dag som han fyller 60 år så kommer beskedet att Hitler har kommit till makten som Tysklands förbundskansler. Känslorna runt middagsbordet är dubbla. Styvsönerna menar att det är bra med en stark ledare som kan ena och föra landet vidare efter både ett världskrig och en depression. Samtidigt finns i professorn en stark oro för vad som komma skall. Det dröjer inte länge förrän högerarmar börjar höjas på krogarna och dotterns skam över både sina bröders och sin fästmans nazistiska sympatier skildras på ett starkt sätt. Det visar sig även bland professorns studenter att politisk vilja och idealism tycks stå över vetenskapliga fakta och i en stark scen får vi vara nära professorn när han bevittnar hur studenterna bränner böcker utanför universitetet. Det står klart att professorn inte är lämplig i det tredje riket och han fängslas. Parallellt med denna berättelse så finns även en ödesmättad kärlekshistoria som börjar som ett triangeldrama mellan dottern Freya (Maragret Sullivan), hennes nazistiske fästman Fritz (Robert Young) och deras gemensamma vän bonden Martin (James Stewart), en av få män i filmen som aktivt tar ställning mot nazismen. Flykt Undan Våldet är en riktigt bra film som trots sina 80 år på nacken är väldigt aktuell. Den har en intressant kärlekshistoria som skildras både storartat och subtilt samtidigt som den tar ett modigt socialt och politiskt ställningstagande för den tiden. Faktum är att den ledde till att alla filmer från bolaget MGM förbjöds av det tyska nazistpartiet. 

Nr 829: Det Hände I Skottland

Originaltitel: I Know Where I'm Going (1945) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Om att upptäcka, och uppleva, att fattig- och rikedom, ur ett djupare perspektiv, inte handlar om hur mycket pengar man har. Och om att söka efter sin partner, den konstruerade förälskelsen, på en plats och hitta den stora oemotståndliga kärleken på en helt annan.
Den resan får hon göra, hjältinnan Joan (Wendy Hiller), och hon påbörjar den hemma i Manchester genom att säga farväl till fadern, och meddelar samtidigt att hon ändå på ett vis är på väg mot honom för den stora uppgörelsen, i och med att den blivande maken är lika gammal som fadern, och dessutom något av en idol för honom i och med hans enorma affärsmässiga framgång. Avfärd, och med hjälp av tekniska landvinningar såsom tåg, bil och båt tar sig Joan hela vägen upp och ut till de Inre Hebriderna. På vägen drömmer hon om hur hon byter skepnad, hur hon ikläder sig brudklänning, hur transformeringen har börjat, men det är något av en mardröm då hon ingår äktenskap med Det Stora Företaget, inte personen, människan. Resan fortsätter, men hon når inte hela vägen fram. På Isle of Mull tar det stopp på grund av naturens krafter; dimma, blåst och regn förhindrar den sista överfarten. Istället blir det lokal sightseeing med vägvisaren Torquil (Roger Livesey) som introducerar Joan för slottsruinen Moy Castle. Detta stenskelett ruvar på en långtida förbannelse; kliver Torquil över tröskeln kommer han för evigt kedjas fast vid en och samma kvinna. Och det är han i nuläget inte ett dugg intresserad av. Här kommer vi ju hamna igen, tänker jag. Men för tillfället blir det istället hang out på byns enda hostel, där Joan räknar takbjälkar innan sömnen i en stilla bön om att vinden ska mojna. Här en fin liten övergång när Joan blåser ut lampan inför natten och denna lilla pust fortplantar sig till nästa morgons stormvindar; vädergudarna gör sitt för att hålla henne kvar. I dessa väntans tider berättar Torquil ytterligare en legend, en myt, om hur den norske kungen Breacan fastnar i den enorma vattenvirveln Corryvreckan ute i gulfen när han försöker imponera på en prinsessa. Här kommer vi ju hamna sen, tänker jag. Mitt i detaljerna om de olika ankarrepens materiella hållfasthet sprakar det till i långvågsradion. Det är Joans blivande make ute på ön som hör av sig, just när det handlar om att trofast kärlek är det starkaste repmaterialet. Lägligt. Kontakt mellan världarna, över gränsen, stelt och artigt, Joan känner knappt igen rösten. Distansen dem emellan. Kärlek på avstånd är lurigt. Slitningarna fortgår, är det inte för hård vind så är det för mycket dimma, och tvärtom. Joan får bada i skotsk kultur; slott, dans, musik, sång och säckpipor. Diamantbröllop och Torquils plötsligt stenskarpa och fokuserade blick; Joan är den han vill ha. Och Joan verkar inse vice versa, men hon har ju en lirare ute på ön. Och till slut blir längtan efter den illusionen för stor och då gör Joan det enda rimliga - hon trampar förbi i vårdkön och köper en biljett ut i ovädret, på bekostnad av den unge båtsmannens väl och ve. 20 ynka pund kostar det för Joan - för båtsmannen är det en livlina till ett framtida bröllop, ett lyckligare liv. Livsfarligt och oacceptabelt skulle det kunnat heta idag, och det gör det då också. Alla - inklusive Torquil - försöker stoppa Joan, men envis som hon är från födseln ska hon bara iväg. Torquil ser ingen annan utväg än att hoppa på skutan mot den sista stora utmaningen, och ganska snart befinner vi oss mitt i den enorma virvelströmmen. Här tänker jag att den ursprungliga legenden om norske kungen nu istället innehåller Joans försök att nå sin "prins" på ön. Men jag tänker också att det ju även är så att Torquil är den som styr båten in i stormens öga, och han gör det för att på ett vis imponera på Joan. Mycket legend för pengarna. Härligt. Tydligen ska George Orwell ha varit nära att dö virveldöden just här - irl - men lyckades kravla sig upp på en klippa och senare räddas. Kort efter det slutförde han romanen 1984. Vad det nu har med saken att göra. Tillbaka till Joan och Torquil som med nöd och näppe lyckas sparka igång den tidigare havererade båten och styr tillbaka numera vraket mot land, den förhållandevis trygga strand varifrån de kom. Joan slutar be om nätterna, och då stillar sig vindarna, dimman lättar. Tack för allt, kyss och adjö. Torquil stryker ensam omkring sitt förbannade Moy Castle, men tar till slut tjuren vid hornen och kliver över tröskeln. Nästan omedelbart kickar besvärjelsen in. Till tonerna av de tre säckpipeblåsarna återvänder Joan, och hon kan förenas och fastkedjas med Torquil i en efterlängtad sammansmältning. Förnuftet togs till fånga, och fadersfiguren ute på ön är krossad, lämnad och upplöst.
Dimman, siluettgestalterna som verkar framträda i ett slags disigt kustljus. Myterna och musiken. Resan och hemkomsten. Den osynlige maken på närmast öde ön. Och så den där parallellhistorien om den jagade örnen som försvann och återvände. Allt detta bidrar till ett drömlandskap där kretsloppet kan vrida sig och snurra på som en långsam, evig virvel.
En väldigt intressant grej med filmen är att den i väsentliga delar är inspelad på plats i det yttersta av Skottland, men det verkar som att Livesey, som spelar Torquil, aldrig var där. Närbilder är tagna i studio, och i de scener där han är ute i verkliga miljöer så är det en stand in. Inget jag hade en tanke på under filmens gång och hade jag hamnat inför en sanningskommission med riktad lampa hade jag kunnat svära på att jag såg honom överallt på plats på ön. Filmskapandets nästan magi. Underbart.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Powell & Pressburger presenterar ett spännande drama med den romantiska bilden av Skottland som kuliss - sjungande sjölejon, keltiska legender, gaeliska repliker, säckpipor, kiltar, slott och storslagen natur. Det är hit den hårdhudade storstadstjejen Joan Webster (Wendy Hiller) kommer. Joan är en målmedveten kvinna som alltid har vetat vad hon vill vilket vi får veta i raden av inledningsscener om hennes uppväxt. Det är riktigt snyggt hur de inledande scenerna övergår i olika skyltar med produktionsinformation om filmen. Vid 25 års ålder meddelar Joan sin far att hon ska gifta sig så hopp på tåget och vips iväg till Inre Hebriderna. Föremålet för hennes äktenskapsplaner är en äldre framgångsrik affärsman som bor otillgängligt på en av öarna. Så långt lyckas däremot Joan aldrig komma utan hindras av vädret, lokalbefolkningen och malströmmen. Det är nämligen förutbestämt att hon ska gifta sig med den utfattige krigsveteranen Torquil MacNeill (Roger Livesay). Det var ursprungligen tänkt att James Mason skulle spela rollen som Torquil men han ballade ur eftersom han inte ville åka till inspelningsplatsen på Isle of Mull. Ironiskt eftersom Livesay heller aldrig var på plats (pga en föreställning på West End Theatre i London) utan gjorde alla tagningar i studio. Titeln I Know Where I'm Going anspelar för övrigt på en skotsk folkvisa.

Nr 817: Red River

Originaltitel: Red River (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Mitten av 1800-talet. Södra mittstaterna. Buttre och bångstyrige Dunson (John Wayne) börjar med minsta möjliga i Texas - en ko och en tjur. 14 år senare har han en enorm hjord på uppemot 10000 djur. Good beef, men bad times dock, tydligen på grund av inbördeskriget, så alla dessa nöt måste transporteras norrut, mot Missouri, för att säljas. Ut på vida vilda prärien således. Till sin hjälp har han en stor besättning hårt arbetande män, bestående bland andra av adoptivsonen Matt (Montgomery Clift). Prövningar i form av väder och vind, svårforcerad terräng, indianöverfall och matransoneringar. Fantastiska, långa scener med vadande boskap, lunkande boskap, skenande boskap. Rogivande att se flockar, hjorder förflytta sig. Och så blir det då meningsskiljaktigheter om vilken väg som är den bästa, och vilket slutmål som ska siktas på. Är det inte bättre att röra sig mot Abilene i Kansas istället? Ryktet säger att järnvägen har kommit dit. Inte en chans tycker Dunson. Chans tycker Matt och gör litet myteri. Lämnar Dunson bakom sig, men Dunson naglar sig fast på avstånd, hack i långväga häl. My good beef, kan jag tänka att han tänker. Ute på prärien ett litet prehistoriskt mikrovegas i form av dryck, spel och dans. Omringat av stridsropande cirkulerande indianer, men ingen match för nybyggarna som har muskedunder. Här finner Matt kärleken, men måste dra vidare. Strax framme i Abilene och istället för oroväckande prärievargsylanden hörs nu ångloksvisslan. Kansas Pacific Railway. Lokföraren helt överlycklig att se så mycket djur på spåret, välkomna! Matt gör riktigt bra affärer och Dunson kommer ikapp. Det blir showdown i form av fistfight innan kvinnlig reson går emellan och kyler ner. Dunson och Matt pustar ut tillsammans och blir de nära vänner och kompanjoner de alltid velat vara.
En hel del likheter med Myteri som vi såg för inte jättelänge sedan. Seglatsen ut på prärien, kampen mot elementen, maktstriden ombord, en smått tyrannisk kapten och en mer human assistent, upproret, värdefull last, dumpningen av kaptenen ute på öppet fält som sedan tar sig iland med små medel. Kärleken som blomstrar på en liten ö. Stora skillnaden är väl vänskapliga slutet i den här filmen.
Tror det är fjärde filmen vi ser med John Wayne. Tidigare Diligensen,  Mannen Som Sköt Liberty Valance och Rio Bravo. Läser att han medverkat i över 170 filmer. Helt sjukt. Lika sjukt är ju att gamlingen vid pokerbordet satsar allt han har, och löständerna därtill, på par i ess. Indianen tar, givetvis, hem potten med tre herrar. Märkligt. Han måste ha tiltat, gamlingen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det är depression och ekonomiska svårigheter efter inbördeskriget. En hel del boskapsaffärer, hjorder som ska förflyttas, relationer som ska prövas. Prologen är galet lång, sträcker sig över tio år innan det stora äventyret kan börja. Ranchägaren Tom Dunson, en långsint och tjurskallig jävel, hamnar i dispyt med adoptivsonen Matt och det slutar i skilda vägar nånstans där på prärien. Vid återseendet blir det en del pang pang och handgemäng innan de kommer till sans och återupptar vänskapen. Det är mäktiga boskapsscener, kanske de bästa jag har sett i en västernfilm.

Nr 809: Monsieur Verdoux

Originaltitel: Monsieur Verdoux (1947) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Charlie Chaplin snackar! Kan det vara första gången jag hör det? Förmodligen. Filmen öppnar med en gravsten som avslöjar att berättarrösten kommer från en redan död person, (Monsieur) Henri Verdoux. Han förklarar att han har "likviderat representanter av det motsatta könet", och att detta handlat om "ren affärsverksamhet, för att försörja familjen". Sen följer då historien om hur Verdoux gör just detta. En solochvårare med extra topping. Det är ofta farsartat med en hel del spring i och mellan dörrar, men också några allvarligare scener, speciellt den vid bordet där Verdoux till sist avstår från att förgifta kvinnan han lurat med sig. Detta efter att hon berättat hur hon upplever vad kärlek är; "Kärlek är att ge och offra sig, det en mor känner för sitt barn". Hon fortsätter beskriva hur hon kände för sin numera avlidne make, att han var invalid efter kriget och att hon älskade honom för att han behövde henne. Att han var som ett barn. Han var hennes religion, hennes andetag. Hon hade kunnat döda för honom. Här ser väl Verdoux sig själv, han har ju en invalid fru hemma på gården, och en liten son. För dem dödar han. Och, känns det som, för att han har en i grunden cynisk och pessimistisk syn på livet och världen. "Man måste vara hjärtlös i en hjärtlös värld", menar han.
En stor del av filmen hänger på Chaplins fenomenala kroppsspråk, mimik och blickar. Genom hela filmen är det som att han sneglar in i kameran och kollar att man är med. Typ Ricky Gervais i The Office, fast med självinsikt. Filmen känns lite omständlig med en hel del scener som är onödigt utdragna.
Bygger på verkliga charmtrollet Henri Landu, som lyckades ha ihjäl 11 personer på ungefär det här viset. Kallades "den franske riddar Blåskägg", och blåskäggsreferensen finns även i en tidigare film, Den Låsta Dörren.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Charles Chaplin köpte idén till Monsieur Verdoux av Orson Welles för 5000 dollar. Welles hade tänkt göra en film om den legendariske seriemördaren Henri Desiré Landru men så blev det alltså inte. Chaplin gav istället liv i detta genom att karaktärisera en charmerande och borgerlig sol-och-vårare som tappar fotfästet i depressionens fotspår och börjar gifta sig och mörda rika kvinnor på löpande band. 12 stycken på tre år. Förbränningsugnen går varm i trädgården. Det är tydligen ett lukrativt jobb för han försörjer samtidigt en egen familj. Hans tidigare jobb som banktjänsteman kommer väl till pass när det är dags att räkna sedlarna. Ett fantastiskt bläddrande som är både underhållande och imponerande. Tills det är dags att åka fast och giljotinen väntar. Verdoux menar att "mördar du en är du en skurk, mördar du miljarder är du en hjälte". Han syftar naturligtvis på offentliga mord i form av krig och av detta blev Chaplin både hatad och förföljd av den politiska högern i USA. Filmen känns lite osammanhängande och rörig men samtidigt tät och smart. En talande Chaplin känns spännande. Den är mycket mer allvarlig än hans stumfilmer men ändå med den chaplinska blicken och glimten.

Nr 805: Blekansiktet

Originaltitel: The Paleface (1948) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Fantastiskt fjantig och punktvis, just punktvis riktigt underhållande. Lustgasen som framkallar galet fnitter, de olika namnen på diverse etablissemang (Dirty Shame Saloon) och det där återkommande gaget när Potter - och i slutet Jane - dras med av hästarna istället för vagnen. Karaktären Jane verkar verklighetsbakgrunda sig i Calamity Jane, eller Martha Jane Canary som hon hette, och som huserade och pricksköt i vilda västern på 1800-talet.
Filmen känns som en blandning av och brygga mellan Buster Keatons stunts, Disneys färger och ljud, och situationsförvirringen i exempelvis Frasier. Med den skillnaden att jag inte tycker att det här är särskilt kul. Dessutom närmast omöjligt att hänga med i de olika karaktärerna som introduceras, trots svenska undertexter. Läste om den efteråt och fattade nästan ännu mindre.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Den fege tandläkaren Painnless Peter Potter och revolverkvinnan Calamity Jane på äventyr i en galet märklig västernkomedi. Scenerna som dåliga sketcher avlöser varandra med pinsamma repliker "Vakna ditt pulver" (ja, jo i och för sig så var den repliken ganska kul) och förlöjligandet av natives "Knepiga de där utlänningarna". Men när Bob Hope sjunger Buttons & Bowes så kan jag ändå inte låta bli att tänka att det vore riktigt soft att åka ut på prärien i en sån där wagon och ligga och gotta sig i solen. Tydligen finns det en uppföljare, Blekansiktets son, som kom 1952. 

Nr 797: Köttets Lust

Originaltitel: Ossessione (1943) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Neorealism. Så, nu var det sagt. Försökte mig på att förstå begreppet (givetvis nästan helt utan framgång, känns det som) eftersom denna film av somliga anses vara en av de första neorealistiska. Av somliga andra stämmer det inte. Så brukar det ju vara. Jag blir faktiskt mest nyfiken på vad just neo innebär i sammanhanget. Nyrealism? Först realism, sen nåt annat, kanske mer fantasi och experimenterande(?), och sen: nä, nu börjar andra världskriget gå mot sitt slut, nu kör vi lite realism igen. Jag tänker att det första tåget som kommer åkande där i början av filmhistorien ju borde kunna anses vara realism? Även om det uppfattades som ofattbart, rent upplevelsemässigt (kommer det där tåget att åka rakt igenom duken ut dit vi sitter och köra över oss?). Men väldigt i början finns ju även scififantasi, exempelvis Resan Till Månen. Är det de tidiga filmerna som kan betraktas som realism i det här fallet? Och sen nån våg av annat, och så tillbaka till realism, ny realism. Egentligen är det väl skit samma. Det ska handla om enkla, kanske fattiga livsförhållanden, inspelade på och i autentiska miljöer (jag tänker: inte i studio), gärna med oetablerade skådisar. Progression, eller kanske lika gärna avsaknaden av sådan? Den enkla människans vardagskamp. Diskbänksrealism, socialrealism, nyrealism, social realism. Realistisk realism. 
Lite westernfeeling i början när luffarfrämlingen Gino kommer till byn, sovande och tjuvåkande bak på lastbilsflaket. Hans ansikte döljs hela vägen, från flaket över gårdsplanen, genom nästan saloonsdörrarna in i baren med sjaskiga disken och restaurangen med pianot vidare in i köket där hans kropp först döljer husfrun Giovanna, man bara skymtar och anar henne, och sen konfronteras de båda med varandra och tittaren med de bådas ansikten i varsin närbild. Kärlek vid första ögonkastet får man väl säga. Köttets lust är väckt, och har inga planer på att gå och lägga sig. Giovanna har ett trasigt förflutet och verkar även ganska enormt missnöjd i äktenskapet med sin korpulente (men hyfsat välbemedlade, that´s why) man vars feta fingrar hon skyr som pesten. Maken ger Gino i uppdrag att försöka fixa viktiga saker; bilen och pumpen - pumpen, denna symbol för det trasiga hjärtat, den liv- och vattengivande, livsnödvändiga konstruktionen. Gino lyckas lura iväg maken på reservdelsjakt för att kunna hamna ensam med Giovanna. Passionen mellan Gino och Giovanna är omedelbar och de lovar ganska omgående att de ska leva ihop resten av livet. Gino klamrar sig kvar i huset, men trekammardrama finns inte på hans bucket list. Maken helt ovetande om vad som försiggår, rultar runt lite neonaivt. Följ med mig, säger Gino till Giovanna. Vi rymmer, vi drar ut på vägarna, till nästa ställe. Giovanna tvekar, hon vill inte lämna tryggheten, hon har levt ett liv på marginalen tidigare, kanske även under gränsen. Det kommer bara sluta med att hon får be om mat, om hjälp, om plats.
Här första gången av åtminstone tre, där det klipps till en scen där man inte får någon överdriven uppbyggnad innan. Jag tycker mycket om de scenerna. Gino och Giovanna kommer gående på en landsväg. Det visar sig i dialogen dem emellan att de faktiskt har gett sig av, medan maken fortfarande är borta. Men när de sätter sig för att vila börjar Giovanna tveka igen, och det slutar med att hon återvänder hem, medan Gino fortsätter luffa. Denna gång tjuvåker han på tåg, och när han inte kan visa giltigt färdbevis eller har pengar till biljett är det nära att han åker av på nästa station (något som i och för sig inte verkar bekomma honom särskilt). Då kommer artisten "Spanjoren" till räddning, han sitter där mittemot med en La Gazetta dello Sport i händerna, och betalar både Ginos biljett och böter. De båda slår sig ihop, även om Gino längtar bort och iväg. Här nånstans kommer den andra av tre favoritscener, när Gino plötsligt sitter på väskan på en kaj, och av dialogen med en förbipasserande visar det sig att Gino har valt att inte mönstra på båten som nyligen lagt ut. Istället återvänder han till Spanjoren.
På ett myllrande torg träffar Gino på Giovanna med make. De hamnar på restaurang där den kalasande maken ställer upp i sångtävling. Medan han står på scen fördjupar sig Gino och Giovanna i varandra. Gnistorna slår och klockan har slagit åtgärdstimmen. Maken måste bort. De åker iväg alla tre och när överförfriskade maken måste stanna för luft föreslås förarbyte. Sedan klipp till den tredje av tre favoritscener, när det är dagen efter och vid olycksplatsen, där ett uppbåd av poliser och nyfikna har samlats, och man får återigen via dialog veta vad som har inträffat. Gino ljugberättar att maken tappat kontrollen över bilen och kraschat genom räcket, ner för slänten och dött olycksdöden. Gino själv och Giovanna har mer eller mindre mirakulöst klarat sig utan skador. Underligt, tycker de flesta, men vad ska man göra. Slut på del 1.
I andra delen är Gino och Giovanna tillbaka på restaurangen, öppnar upp och försöker få ruljans. Det går sådär. "Visst var det det här vi ville?" undrar de. Gino är missnöjd, bitter, uttråkad. Han dricker och dricker och luffarpulsen börjar slå, han vill sälja och dra iväg. Han upplever att döde maken spökar i alla rum. "Det är inget yrke att vakta en död mans hem". Giovanna vill stanna och bygga nåt stadigt, tryggt. Prästen kommer på besök och shotar örtlikör, säger att det de har är ohållbart. Giovanna får dock styr på affärerna, med musik, folk och rörelse. Spanjoren kommer på besök, vill locka med sig Gino, men de skiljs åt, tar olika vägar. Giovanna får 50tusen lire från en livförsäkring efter maken. Det gillar inte Gino alls, han känner sig utnyttjad och lurad, tar sin tillflykt till ballerinan Anita. Giovanna ser dem tillsammans, konfronterar Gino som ger henne en offentlig örfilning. Från närbildsslagen till fågelperspektiv där "samhället" liksom stannar upp och uppmärksammar vad som sker, reagerar nyfiket och dras till händelsen, men skingras ganska direkt och kvar i mitten står Giovanna i ensamhet. Känns ju lite neorealistiskt, eller socialrealistiskt, på samma sätt som scenen där Giovanna sitter utsjasad vid ett bord och äter och börjar läsa tidningen men somnar ifrån allt, sittande vid sitt liv så som det blev.
Samtidigt börjar sanningen om den tidigare bil"olyckan" sippra fram, nya vittnesmål, pusslet läggs på utredningsbordet. Passar bra så här i Palmetider. Gino och Giovanna försöker igen. Kan det kanske bli något? Giovanna blir gravid och menar: "vi två som har tagit ett liv, kan göra ett nytt". Här en lite udda scen med ett barn som driver omkring i nattliga huset, ett barn som Gino liksom öppnar sig för och frågar: "Är jag en ond människa?". "Nej", tycker barnet, oklart på vilka grunder. Gino tar en enorm nattlig promenad och återförenas med Giovanna på en strand. Nu är han en helt ny människa enligt egen utsago. Allt står klart. De måste ge sig av. Dessutom är de jagade av polisen som vet allt. De drar iväg i bilen, hamnar bakom en riktig miljöbov till lastbil (med nån form av text på bakluckan som det står något med LA STRADA på, men denna filmen kom ju 11 år innan La Strada, så jag antar att det inte finns nån koppling överhuvudtaget, kanske är det nån form av skylt som är eller var vanlig på tunga fordon som åkte på landsvägar). Gino försöker köra om i avgasmolnet, vilket slutar i katastrof. Genom räcket, ner i vattnet. Denna gång får man se kraschen. Gino som en havsgud ur vattnet med nästan halshuggna Giovanna i famnen. Polisen kommer. Spelet är över.
Andra filmen vi ser som är baserad på romanen Postmannen ringer alltid två gånger, av James M. Cain. Den första var Vilse. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Fullmatade dryga två timmar måste jag säga. Inget lågtempo och stillasittande här inte. Giovanni lever i ett olyckligt äktenskap med sin man, restaurangägaren Bragana, som är gammal, falsk och respektlös. In kommer den snygge luffaren Gino och det slår snabbt gnistor mellan honom och Giovanni. De börjar snabbt prata om att rymma. Giovanna, som är trött, uppgiven och rädd att förlora sitt (om än marginella men ändå) välbestånd, är ytterst tveksam. Hon får kalla fötter och Gino lämnar gården på egen hand. Så småningom korsas återigen deras vägar då han möter Giovanna på en marknad. Gnistorna finns kvar, så även maken. Nu måste något hända. Gino följer med dem i bilen. Sen blir det svart. Dagen efter undersöks platsen där bilen har kört av vägen och Bragana ligger död bredvid. Därefter börjar filmens andra del och prövningarnas tid när Gino och Giovanni ska försöka leva i skuggan av Braganas spöke.
Regissören Visconti bygger filmen på James M. Cains roman Postmannen Ringer Alltid Två Gånger. Jag har inte läst boken men tydligen så återger Visconti boken på ett troget sätt och dessutom skildrar de djuriska och köttsliga lustar med samma intensitet som Cain. Antagligen såg Cain aldrig filmen då Visconti gjorde den helt utan tillåtelse och såg till att hålla den borta från amerikanska biografer ända fram till 1976 då Cain nyligen hade dött. Det är hursomhelst en klart bättre filmatisering än den amerikanska Vilse som gjordes tre år senare.

Nr 792: Ormgropen

Originaltitel: The Snake Pit (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Scanidc Plaza på Storgatan 40 i Umeå och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Virginia (Olivia de Havilland) sitter på en bänk och har, som jag tolkar det, problem med schizofrena symtom (hör röster, känner sig förföljd). Det visar sig snart att hon befinner sig på mentalsjukhuset Juniper Hill State Hospital, men hon vet inte varför, och hon känner inte igen sin make som kommer och hälsar på. Inne på Dr Kiks kontor, där (antar jag att det är) Freud hänger och övervakar på väggen, börjar maken berätta och filmen går in i en flashback. Här visas hur Virginia hastigt avviker från både förhållande och Chicago, och hur relationen återupptas i New York sex månader senare, men hur Virginia lider av sömnsvårigheter, oro, är desillusionerad och insjuknar i typ panikångestattacker. Slut på flashback och tillbaka på Juniper Hill får Virginia pröva på hela utbudet av behandlingsmetoder, något som skildras väldigt effektivt. Elchockerna med blinkande lampor, brytare, reglage och skrikande ljud skapar en obehaglig känsla, trots att man aldrig får se Virginia chockas. Denna behandling ger efter ett tag en liten förbättring. Klädterapin minns jag inte så mycket av. Hypnosen börjar luckra upp minnen av en tidigare fästman, Gordon, som förolyckas i en bilkrasch där Virginia är passagerare. Kunde hon ha gjort något? Ville hon verkligen gifta sig med honom? Var han lik hennes pappa? "Tell me about your father" säger Dr Kik, och det känns nästan Star Warshögtidligt, men framsteg verkar göras, baby steps. Virginia får komma på utskrivningssamtal, går inget vidare. Hela tiden ett samtal med sig själv, en inre malande dialog. Hon får stanna kvar på Juniper, där hon avancerar upp och ner på de olika avdelningarna; ju bättre hon mår desto längre ner kommer hon nummermässigt. Det blir hydroterapi, även detta väldigt väl skildrat med drunkningsvågor och rop på hjälp. Arbetsterapi, en docka tillverkas och provocerar fram minnen av hur Virginia som liten, avundsjuk och avvisad flicka slog sönder en docka aka pappan. Strax därefter dör pappan, Virginia huvudlöst förtvivlad och tror sig ha orsakat detta. Hon berättar om detta barndomstrauma för Dr Kik och inflikar givetvis skamfyllt att visst är det löjligt och patetiskt att gråta över detta, och givetvis förklarar doktorn inte alls, det är en framgång i behandlingen. Och då kommer den oundvikliga dippen, falluckan upp till nivå 33-33A, själva ormgropen. Tvångströja och riktigt snygg utzoomning från den krälande högväggade miljön. Nära knutens upplösning nu, insikten. Virginia kan tända lampan utan att nödvändigtvis förstå hur den fungerar. Räcker så. Varde ljus. Anknytningsbekymmer i barndomen. Undangömd skuld. Sökandet efter ersättare. Bilder på baby till och med. Det är detta jag tycker väldigt mycket om med filmen. Den visar, förtydligar, förklarar och går detaljerat in på det den handlar om. Med hjälp av flashbacks, som ju kan ses som ett slags minnen, med hjälp av gestaltningar av Virginias "inre" i de olika terapierna, med hjälp av Dr Kiks torrnyktra och piprökande resonerande, med hjälp av miljöbeskrivningarna på de olika avdelningarna med personal och de andra patienterna presenteras en väl utmejslad bild av behandlingsprocessen. På slutet stor dans och avsked. Dags att flyga iväg. Färdigbehandlad, om än inte frisk. 
Storartat spel av huvudpersonen de Havilland (som fortfarande lever, 103 år gammal. Bra jobbat.) som växlar mellan total hysteri till mild och ömsint medpatient. De olika terapibehandlingarna skildras väldigt intressant och klipparen Dorothy Spencer är frisörexakt med saxen. Ser att hon har haft fingrarna med i minst en handfull andra rullar i projektet, bland dem en annan liten godbit: Spöket Och Mrs Muir.
Funderar på vilka andra filmer i projektet som behandlar mentalsjukhusmiljö och kommer på rak arm bara på tre; Gökboet, Shock Corridor och Doktor Caligari. Finns det kanske fler? Vem frågar jag? Mig själv?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Freudiansk dramathriller med stark början. Välregisserat och välspelat men kanske lite för klinisk. Det blir tydligt och övertygande men jag hade nog ändå hoppats på något mer delikat och mystiskt i Virginias sjukdomsbild. Istället landar allt i plain daddy issues vilket känns lite snopet. Jag hade velat bli lite mer överraskad. Olivia de Havilland är dock fantastisk i rollen som den sjuka Virginia. Det finns också en hel del bra scener inifrån sjukhuset och filmen skildrar på ett obehagligt och trovärdigt sätt bilden av mental sjukdom och livet på en mentalinstitution i amerikansk efterkrigstid.

Nr 781: Svart Narcissus

Originaltitel: Black Narcissus (1947) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Målade höghöjdskulisser, närbildsnunnor och en nästan Robin Hood-lirare i för små shorts ridande omkring på en alldeles för liten ponny. Erotiskt så det förslår. Kolonialmakten flyttar in ett gäng systrar i stenruckel på en vindpinad topp i Himalaya och ska både lära och läka lokalbefolkningen, men istället låter de attraktionskänslor och gamla minnen ta överhand och felbehandlar barn till döds. Oops. Dags att schappa.
Men visst, flera fint filmade scener, där tydligen ca 3 mil från London.
Första gången i livet, som jag minns det, som jag förstår att Christmas är ”Kristusmässa”. Det bara dök ner i mig i och med ett julkort i filmen. Genant.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Technicolorexplosion i målad Himalayamiljö. Ett sällskap unga nunnor sänds dit av det brittiska imperiet för att starta en skola och ett sjukhus i ett gammalt harem, högt upp bland de blåsiga bergen. Kulturkrocken är absolut och stället framkallar en slumrad sexualitet bland kvinnorna. Det är en vågad film som kittlar mitt intresse men tyvärr blir den alltför överdramatiserad för att överhuvudtaget kännas spännande. Ändå, ett trevligt karaktärsbibliotek; den mediterande gubben under trädet, den lilla generalen, den dansande flickan, de svartsjuka nunnorna och den ridande brittiske agenten eller som en recension på Filmtipset.se säger: "Snusmumriken på gotlandsrusset som skulle vara filmens hunk var den största behållningen". Så mitt i prick.

Nr 773: Mord, Min Älskling

Originaltitel: Murder, My Sweet (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Ja, jösses. För vilken gång i ordningen sitter jag som en pannrynkad fågelholk och försöker desperat greppa någon form av handling, röd tråd, försöker förstå pusslet, de olika karaktärernas samspel med varandra, vem som är vem, vem som har gjort vad, vem som inte har gjort något? Lyckas inte alls, bortfintad och offside ganska omgående och när det på olika ställen i filmen ändå förklaras - precis som det brukar göras i deckarböcker när huvudpersonen liksom redogör för sig själv vad hen hittills har kommit fram till, för att läsaren ska kunna hänga med, känna sig på banan - då blir det nästan värre. Typ: menar du det? Vad menar du då? Så djävla komplicerat kan det väl inte vara? Det är ett halsband av jade som eventuellt har stulits, men tydligen inte då, tror jag det visar sig på slutet, och detta blir privatdetektiven Philip Marlowe (Dick Powell) inblandad i. Det mesta går fel, men jag kan helt enkelt inte redogöra för hur, för mig har det bara flimrat förbi olika scener, bilder, repliker som låter vassa men som jag inte fattar nåt av, kvinnor kommer och går, blir kyssta och försvinner, pistoler dras och avfyras, män slår varandra med kolvar, med små batonger, med knytnävarna, det är sedlar hit och lönnlöften dit och allt är ett enda blixtparti schack som spelas med förbundna ögon, inklusive rökpauser med cigaretter tända av stickor som aktiverats av precis vilket material som helst. Det måste ju vara ett trejdmark för historierna om Marlowe. En sak tyckte jag mycket om; scenerna när Marlowe är drogad. Coola snurrande desillusionerade sekvenser med mjölkig lins. Effektfullt.
Detta är tredje och som jag förstår det sista filmen om Philip Marlowe, som är med i projektet; de två tidigare är Utpressning och ganska nyligen sedda Långt Farväl. Tack och hej.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Inte långt efter den senaste filmen om Philip Marlowe, Långt Farväl, så är det dags att återigen stifta bekantskap med den karaktäristiske privatdeckaren, här gestaltad av Dick Powell. I Powells tolkning är Marlowe mycket mer spjuveraktig och lekfull men som tidigare verbal och kvicktänkt. I den här filmen får han dessutom utstå en hel del när han ska lösa ett brott som innefattar ett försvunnet halsband. Men inte bara det. Han åtar sig dessutom att leta rätt på den försvunna Velma Valento. Historierna vävs samman och jag läser mig till att filmen, eller boken som filmen bygger på, är en blandning av material från tidiga noveller av författaren Raymond Chandler. Det kan förklara rörigheten och vilsenheten men jag bestämmer mig tidigt för att helt enkelt bara flyta med. Marlowe får som sagt utstå mycket spott och spe och bland de bästa scenerna är nar han blir drogad och hamnar i ett hallucinatoriskt tillstånd med dubbelexponeringar, filtreringar och perspektivförskjutningar. Riktigt snyggt. Återigen roliga citat. En av favoriterna är "You're not a detective, you're a slot machine".

Nr 772: Lady Från Shanghai

Originaltitel: The Lady From Shanghai (1947) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på U&Me Hotel på  Storgatan 46 i Umeå och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Häst och vagn i Central Park, New York. Orson Welles voice over lovar flash back och glider förträffligt, nästan obemärkt över i dialog mellan honom och Rita Hayworth. Coolt. Gifta på riktigt var de tydligen också, men inte länge till. Rånförsök och slagsmål, Orson tar fajten, Rita vill därefter verkligen ha med honom ut på havet, hon ska segla med rik advokatmake och besättning från New York via Panamakanalen till trakterna kring San Fransisco. Orson är game. Ombord på skutan får Orson förslag från makens typ kumpan att mörda honom. Kumpanen alltså. ”Mörda mig, du får 5000 dollar”. Men han ska givetvis inte mördas på riktigt, utan skenmördas. Kumpanen vill försvinna, byta liv, få ut försäkringspengar, dra sig tillbaka på den minsta av alla Söderhavsöar. Orson ska vara nån form av målvakt, men utan att kunna dömas, eftersom kumpankroppen aldrig kommer hittas, eftersom kroppen inte är död. Kumpanen menar: du måste erkänna att du har mördat mig, annars är jag inte död, men du är ingen mördare så länge jag inte hittas död. ”Corpus delicti” tydligen. Solklart och win win. Allt visar sig vara en fälla, flera gånger om, en fälla riggad av olika inblandade. Kumpanen luras, Rita Hayworth luras, maken luras. Och kumpanen dör på riktigt, pang bom. Det hela semimynnar ut i en helt obegriplig rättegångsfars - lite Släng dig i brunnen - där advokatmaken till slut korsförhör sig själv. Det är möjligt att det skulle kunna bli roligt i en film av och med exempelvis Jim Carrey, men i det här sammanhanget är det bara gäspvarning inklusive lätt höjda ögonbryn. Sen kommer dock en grand finale deluxe med spegelskjutningarna i lustiga huset på övergivna nöjesfältet. Tankarna går till Enter The Dragon och de anhöriga. Orson vandrar iväg på slutet, en lite svårmodig promenad mot havet och voice overn går in och konstaterar att livet nog kommer rulla vidare och Orson kommer eventuellt glömma Rita, eller die trying. 
En ganska splittrad film tycker jag, med lite för mycket av mycket. Sodukoplot nivå svår. Stundtals överarbetat bildflöde. Orson stannar, Orson vill gå, Orson stannar, Orson vill gå. Och så den där jäkla rättegången alltså. Men också ovanlig och lite uppfriskande rulle. Ja, man blir lite splittrad. Och det här med Shanghai? Rita verkar ha bott i Shanghai ett tag, och på slutet gömmer sig hon och Orson på en kinateater, men i övrigt? Orson blev shanghajad av Rita, en ordvits som skulle passat bra under den där rättegången som jag tydligen inte kan släppa.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Rita Hayworths blick rakt in i kameran lockar och bjuder in. Precis som hon gör med Orson Welles. Något motvilligt går han med på erbjudandet att åka med henne, hennes make och makens advokat på deras yacht som nåt slags sällskap slash förkläde slash övervakare slash sjöman. Lite kurtiserande hinns med på båten varpå Rita säger till Orson "Now he knows about us" och syftar på sin make. Orson replikerar "I wish I did". Absolut igenkänning i den repliken. Nåväl, det flyter på och ganska snart börjar man misstänka att det är något fuffens på gång. Orson vill sluta, hoppa av, lämna båten men så plötsligt, på klipporna i Acapulco får han ett erbjudande han har svårt att motstå. Mer och mer uppdagas och inget är längre vad det verkar. Den avslutande rättegången blir allt annat än dramatisk och hela spektaklet får sitt crescendo i en spegelsal. Lady Från Shanghai är en noir till sjöss, ibland genialisk, ibland helt obegriplig.

Nr 769: Laglöst Land

Originaltitel: My Darling Clementine (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Då var det dags igen att hälsa på Wyatt Earp (Henry Fonda) och hans vänner i Tombstone, och förundras en smula över de händelser som ledde till uppgörelsen vid O.K Corall. För bara en knapp vecka sedan såg vi en annan film på samma tema - Sheriffen I Dodge City - och det är därför ingen överraskning att Doc Holliday (Victor Mature) hostar, att bartendern har fullt sjå med att hälla upp whiskyshots, att pokermarkerna klirrar eller att det på slutet blir en ordentlig show down i stallområdet.
Denna tidigare rulle är svartvit och, upplever jag, rakknivskarpare fotad än den mer färgglada efterföljaren. Doc Holliday är före detta ”riktig” läkare istället för tandläkare, och det är ordentligt mycket mer indianer i rutan här. Dessutom bjuds det på både Shakespeare och champagne, vilket känns lika upplyftande som otippat. En bra bit av monologen ”to be or not to be...” ur Hamlet reciteras på en saloon, dels av nån teaterrackare, men fångas upp av ingen mindre än Doc Holliday som först lite försiktigt sufflerar den bortkomne skådisen (som står på ett bord), men också visar sig kunna fortsätta egenhändigt på slak lina och med mild röst innan hostandet avbryter honom nära slutet. Intressant scen, lång textåtergivning, avbruten och upptagen, lite som en vänskaplig, inverterad duell.
Wyatt Earp sitter inte helt sällan och väger på stolar i olika sammanhang, när han inte spelar poker eller förtjusas av Clementine (Cathy Downs) som rest i månader över berg och genom dalar, ända från Boston, för att hitta och återförena sig med Doc Holliday. Han är dock inte lika intresserad av det, han vill nog mest självdö i sin tuberkulos, alternativt supa ihjäl sig, och vid sin sida har han i stället nya flamman Chihuahua (Linda Darnell). Bara namnet. Som upplagt för fyrkantsdramatik, men jag upplever inte att det nånsin brakar lös i den riktningen. Det blir lite styrdans Wyatt och Clementine emellan vid invigningen av kyrktornet, men annars håller sig de flesta på mattan i det avseendet. Chihuahua dödas, Earpbröder dödas, hämnd måste utkrävas och det pistolmynnar ut i O.K Corall. Ungefär bara en tredjedel så många skott avlossas i den här versionen jämfört med ”Sheriffen”; ett drygt trettiotal. Men det är spännande ändå. Många dör, nästan alla tänker jag nu. Det är väl egentligen bara Wyatt och en av hans bröder som klarar sig. Röken lägger sig, dags att dra vidare. Wyatt säger adjö till Clementine, vi kanske hörs igen om jag har vägarna förbi. Han och brorsan rider och vagnar iväg, oerhört klassiskt, ut på prärien, bergen där borta, den långa vindlande vägen som antar jag går över i en stig går över i ingenting förutom kaktusar och pass att navigera igenom. Ingen fick någon. Måste känts meningsfullt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Förtexterna presenteras på träskyltar. Typiskt västern tänker jag. Sen drar det igång med inridning i Tombstone där det är riktigt hålligång. Wyatt Earps brorsa blir dödad och hans boskap blir stulen och det finns inget annat att göra än att sätta på sig sheriffstjärnan. Sen introduceras Doc Holiday vid spelbordet med marker i hatten. Holidays ex från ett annat liv, Clementine, dyker upp i en fin och välbalanserad scen där hon möter Wyatt för första gången. Tycke uppstår, det fattar ju varje människa, men de håller på sig. För Clementine vill ju trots allt vara Docs flickvän. Doc, överrumplad och sur, har däremot ihop det med Chihuahua som i sin tur ligger med en av brorsan Earps mördare. Jisses, vilket drama. Nåväl, det hela leder så småningom fram till O.K. Corall där allt görs upp och där vet vi ju hur det går eftersom vi väldigt nyligen såg Sheriffen I Doge City som handlar om samma sak. Wyatt och Clementine då, vad hände med dem? Jo, de håller på sig genom hela filmen tills de skiljs och Wyatt rider iväg mot nya äventyr. Lite snopet kan man tycka.

Nr 766: Det Började I Berlin

Originaltitel: The Life And Death Of Colonel Blimp (1943) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Lång film, 2.45 typ, som börjar med slutet på ett turkiskt bad, där huvudpersonen och engelske hemvärnsmannen Clive (Roger Livesey) hamnar i brottningsbassängen. Bakåt i tiden till Andra Boerkriget, Första Världskriget och Andra Världskriget. Clive stiger i militärgraderna för varje krig och träffar mellan varven sin tyske vän Theo (Anton Walbrook). Deborah Kerr spelar inte mindre än tre olika roller i den här filmen, vilket för mig inte direkt bidrar till att varken öka förståelsen eller minska förvirringen. Jag har ganska enorma svårigheter att hänga med i handlingen, och att hålla isär vem som är vem. Det har ju dock blivit något av en normalitet för min del i det här projektet. Känns som att jag är smått chanslös i var och varannan film.
Jakttroféerna med årtal som ”skjuts” upp på väggarna som en slags kalender är bra. Duellscenen läser jag nånstans ska vara ett litet mästerverk, men jag tycker tvärtom att det är en seg och utdragen historia med en 10 minuters uppbyggnad som avslutas med några sekunders värjklingande. Förstår väl att det är helt och hållet meningen att det ska vara så, men fångas helt enkelt inte alls av det, tycker det är tempolöst och långdraget. En fin scen med Theo där han beskriver hur hans fru dött och barnen blivit nazister. Inte helt nöjd med det, verkar han.
Och så knyts det ihop på slutet då i turkiska badet igen och det är ju bra berättartekniskt, men jag hänger som sagt inte riktigt med, och då är det ju minst sagt svårt att helt uppskatta berättandet, hur smart det än är.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Vad var det egentligen som började i Berlin kan man fråga sig? Så som jag ser det så började med ett bråk över ett musikstycke som orkestern spelade. Clive Candy förolämpade hela den tyska armén genom detta vilket leder till att han utmanas på en duell, helt enligt tysk hederskodex. Duellen blir dock början på en lång vänskap mellan de båda duellanterna. Candy är krigsveteranen som vi får följa från Boerkriget till Andra Världskriget i en slags tillbakablick. Krigsheder, problematisk romantik och gammaldags brittiska uppföranderegler sammanfattar Candys liv. Den engelska titeln syftar på den satiriske tecknade figuren Colonel Blimp som i sin tur är en kritik mot det bakåtsträvande och konservativa som präglade brittisk politik under 30- och 40-talet, ja, kanske till och med idag egentligen. En slags dumhet som präglade den övre klassen, skriver man på Wikipedia. Candy förkroppsligar allt detta vilket gör honom både osympatisk men samtidigt en rätt oförarglig person som man kan göra sig lite lustig över. Filmen är alldeles för lång och det finns säkert massor av intressanta lager, historiska, kulturella och sociala, som säkerligen skulle öka behållningen av den. Men jag orkar helt enkelt inte ta mig an det.

Nr 765: Spöket Och Mrs. Muir

Originaltitel: The Ghost And Mrs. Muir (1947) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Romantisk och sentimental spökrulle som sträcker sig över ett helt vuxenliv. Lucy (Gene Tierny) är änka sedan ett år och flyttar sorgeklädd och tillsammans med sin dotter och deras hembiträde in i ett hus vid havet där förre numera döde ägaren - sjökaptenen Daniel Gregg (Rex Harrison) - går igen för fulla segel. Han vill inte ha några simpla landkrabbor boende i huset utan har för avsikt att det ska användas som pensionärshem för gamla sjöfarare. Hur det ska gå till, med tanke på att Gregg är ett spöke och inte har skrivit något testamente, känns en smula oklart. Lucy låter sig inte skrämmas iväg och får till slut Greggs välsignelse att bo kvar. När Lucy hamnar i ekonomisk knipa får spökkaptenen en snilleblixt: vi skriver en bok om mitt liv! Både för att lösa Lucys ekonomiska bekymmer, men också för att Gregg vill få allmänheten att förstå vad sjömän utsätter sig för, så att ”vanligt folk” kan leva goda liv. Nåväl, Gregg dikterar och Lucy skriver på maskin. Och det verkar vara ett brutalt och ärligt språk det handlar om. Gregg har levt ett mansliv och är inte rädd för att berätta om det. På ett ställe tvekar Lucy inför att skriva ett verkar det som explicit ord i ett verkar det som intimt sammanhang. Efter lite diskussion med och påtryckningar från kaptenen skriver hon till slut ordet som har fyra bokstäver, men man får aldrig höra eller se vilket ordet är. Det första jag tänkte på var ”fuck”. Efter lite googlande visar det sig att det finns en hel del diskussioner kring just denna scen; allt ifrån att det inte var ett ord som användes vid denna tid (början av 1900-talet), via tanken att det är filmskaparens avsikt att lämna detta lilla utrymme fritt för tolkning eftersom det kommer att fyllas med olika ord beroende på vem som tittar och vid vilken tidpunkt i historien, till att det inte spelar någon som helst roll vad Lucy skriver, låt det vara. Hursomhelst filmens mest intressanta och oväntade scen enligt mig. En annan scen som jag grottat ner mig lite i är när Lucy och Gregg står och beundrar utsikten och husets läge och atmosfär. Lucy säger något i stil med att det är som en dikt, varpå Gregg högtidligt reciterar några rader ur ett poem. Lucy pinpointar författaren direkt som John Keats och Gregg nickar belåtet och upplyser om diktens namn: ”The nightingale”. Det visar sig vid mina efterforskningar att dikten heter Ode to a Nightingale och förmodligen är skriven på våren 1819, alltså åtminstone 80 år innan Gregg och Lucy står och hänförs av havet, himlen, ljuset. Keats dog väldigt ung i tuberkulos, bara 25 år gammal, och verkar ha seglat upp som nån form av favoritskald i åtminstone England vid tiden för när denna filmen utspelar sig. Vart vill jag komma med detta? Ingen aning egentligen, men det kändes bara spontant som lite märkligt att Gregg ger ifrån sig några rader ur en relativt lång dikt, och att Lucy på volley klacksparkar ur sig upphovsmannen. Jag försöker sätta mig själv i situationen. Jag dör, blir ett spöke, ett lokförarspöke som hemsöker nåt kanske jämtländskt lokstall som byggts om till bostad. In flyttar en kvinna med barn och rutavdragsgill städhjälp nån gång i veckan. Vi får kontakt, jag och kvinnan. Hon är yngre än vad jag är, låt säga att hon är mellan 25-30 år. En sensommarkväll står vi vid före detta inkörsporten för stora dieselmaskiner, numera terass och framtida umgängesyta för lokalförening mot urbana normer. Vi står och beundrar fjällen, de av exempelvis Wilhelm Peterson-Berger så älskade fjällen. Numera får man väl ändå säga i Jämtland världsberömde kompositören Peterson-Berger dog 1942 och jag börjar nu fundera lite på vad jag ska nynna på för att fylla i och förstärka känslan av samhörighet, samförstånd och ett slags högre naturligt tillstånd mig och kvinnan emellan. Intåg i Sommarhagen blir alltför genant och förutsägbart. Vid Frösö Kyrka kan slå fel i dessa sekulära tider, vad vill jag antyda med den melodin i det här sammanhanget kan kvinnan undra, med all rätt. Nej, det får bli en liten passage ur andra akten av Arnljot, och efter att ha visslat och hummat en liten stund tittar kvinnan på mig och nickar långsamt innan blicken återigen sveper ut över Järpströmmen. ”WP-B”, säger hon och jag vet att hon vet att jag vet.
Lucy och Gregg verkar inse att de fallit för varandra, och att det är en omöjlig situation. Du måste träffa andra män, i verkliga livet, säger Gregg till Lucy. Det gör hon, och då blir Gregg så svartsjuk och ohjälpligt nedstämd att han drar sig undan permanent och dessutom ordnar det så fiffigt att Lucy inte kommer ihåg att hon ens har träffat honom, allt har varit en dröm. Boken om Greggs liv, Blood and Swash, blir som förväntat men fortfarande oklart varför en kioskvältare. Lucys nye snubbe visar sig redan ha fru och barn i London, och det är inte första gången han jonglerar med för många bollar. Karma is a bitch visar det sig långt senare, då han blir lämnad av sin fru och ends up skallig, fet och alkoholiserad. Lucy tröttnar på relationer och ägnar resten av sitt liv åt långa strand -och bergspromenader. Med grått hår sitter hon på ålderns höst i favoritfåtöljen med ett glas varm mjölk. Dottern är gift och har barn, som också har fått barn. Dags att stämpla ut, och när glaset faller ur handen dyker Gregg upp igen och lotsar den nu unga igen Lucy ut genom dörren, in i ett ljus av förmodar jag evig lycka och glädje.
En anmärkningsvärt bra grej med filmen tycker jag är att det inte läggs något som helst krut på att specialeffektivisera Gregg som spöke. Inget blubblubbljud med honom i bild, inga stjärnstoffsramar. Han förankras tidigt och stabilt som ett spöke och bara Lucy (och dottern Anna visar det sig senare) kan se honom, för att han väljer att det är så det ska vara. Sen är det helt självklart för tittaren att det är så det ligger till. Enkelt och rakt. Bara en gång tror jag mig se att han fejdas ut ur bild, när han försvinner ur Lucys levande liv, men det köper jag rakt av. Gillar den där typen av historier när livet liksom levs uppskjutet, som i väntan på något som gått förlorat. Man nästan skjuter minnet framför sig, tar sig inte förbi. Sisyfos goes bowling down memory lane.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Änkan Lucy gör slut med sin döde mans familj och tar dotter, hund och husa till havet där de hyr ett hus. De gick ändå inte riktigt ihop, Lucy och svärmor, verkar det som. Huset visar sig vara hemsökt men det kittlar bara Lucys nyfikenhet så hon slår till ändå. Det dröjer inte länge förrän den bortgångne sjökaptenen Gregg visar sig för henne. Han är barsk, otrevlig, och burdus. Lucy är charmerande och envis och fram växer naturligtvis en djup vänskap mellan dem, kanske är det kärlek? Det är ju omöjligt och helt otänkbart som alla förstår så Lucy träffar en annan man och Gregg blir vansinnigt svartsjuk. Så svartsjuk så han helt enkelt försvinner från Lucy, går under jorden eller vad man ska säga och till råga på allt raderar han sig själv ur hennes minne. Lucys nya lismande friare visar sig vara en gift skitstövel vilket man hade kunnat ana. Ett helt liv går därefter sin gilla gång och Lucy verkar nöjd och tillfreds med sitt singelliv tills det är dags att lämna jordelivet. Vem står då där och väntar på henne? Gissa tre gånger.
Den här filmen skulle vid den första anblicken kunna avfärdas som sentimental smörja, romantiskt dravel, men vid närmare eftertanke så finns det riktigt fina kvaliteter med den här filmen. Trots den romantiska sentimentaliteten så är den enkel, rak och ärlig. Tillsammans med Bernard Hermanns fantastiska musik, känslosam och stämningshöjande, och Charles Langs skarpa foto så växer berättelsen till något som trots sin lekfullhet faktiskt känns intressant. Det förvånar mig inte ett ögonblick att filmen fick en populär uppföljande teveserie på 60-talet för i spöket och mrs Muirs relation finns det naturligtvis massvis att ösa ur.

Nr 762: Det Går Som En Dans

Originaltitel: Dance, Girl, Dance (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Quality Hotel, Esplanaden 29, i Sundsvall och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Tjuren Ferdinand, pacifisten som gick sin egen väg och bara exploderade vid enstaka tillfälle, på grund av ett litet stick. Hur kommer det sig att den rackaren har en central roll i den här rullen, frågar jag mig lite förstrött? I form av ett mjukisdjur cirkulerar han mellan olika karaktärer och finns även som stor staty inne på restaurangen ”Ferdinand´s” (i och för sig tror jag att statyn beskrivs som ”Ferdinands pappa”). Representerar han passivaggressiviteten hos Jimmy (Louis Hayward) som växlar mellan mild förförare och våldsam svartsjukeslåpåkäftare? Ett litet sting och så är cirkusen igång. Så börjar jag fundera, och kommer fram till att förmodligen inte, eftersom produktionsbolaget RKO som låg bakom denna filmen även tog över distributionen av Disneys filmer, och vid denna tid var Tjuren Ferdinand en stor hit. Produktplacering helt enkelt. Ibland ska man inte göra det svårare än vad det är. Att syssla med Hula-hula verkar svårt. I filmen sammanfattar den ryska balettmadamen Basilova det så här: ”Hula is not dancing, it´s oumph. You don´t learn oumph, you´re born with it”. Kort efter det uttalandet blir hon överkörd av en bil och dör. Varför i hela fridens namn ska hon dö, undrar jag? Hon hinner med några sista ord där på gatan, i famnen på balettdansösen Judy (Maureen O´Hara): ”We are but a few short steps from destiny Judy. There is where our future lies”. --- blick upp mot skyskrapan där balettkungen Steve (Ralph Bellamy) huserar --- ”Never shall it be said that the great Basilova did not make the last sacrifice for art. We are not too proud to beg favours.” Vad menas? Jag har ingen aning. Hon verkar dö martyrdöden, men vad handlar det om? Att baletten ska segra över hula-hula? Konsten ska segra över kommersen? Finkultur vs fulkultur? Judy har tydligen inte fötts med oumph, för hon får inte hula-hula. Det får däremot Bubbles (Lucille Ball) som enligt den manlige bedömaren ”har vad mina kunder vill ha”. Svängiga höfter, bland annat. Judy är däremot en fena på balett. Det tycker även en annan manlig bedömare - ovan nämnde balettkungen Steve - som i och för sig först attraheras av hennes ögon i en hiss och fantiserar iväg i full galopp om vem och hur hon är. Verkar förälska sig ytligt lite grann där. Ett litet sting som sätter igång en kraftig rörelse. Nej, jag måste släppa Ferdinand. Så Bubbles gör klassiska kometkarriärresan från hula-hula till burlesk och Judy anställs som ”stooge” i samma show som Bubbles för att avbryta numret med lite seriös balett, så att de kittlade männen i publiken ska undra vad fan det är frågan om, och sen åter få det de är där för och har betalat för. En kittling i kittlingen, en metakittling. Detta är dock inget Judy är helt bekväm med, även om hon säger det i (välredigerade) nyhetsinslag. Till slut kokar grytan över och hon avbryter ett av sina framträdanden och informerar männen (och kanske även kvinnorna?) i publiken att de tittar på Judy med en som jag tolkar det inte helt önskvärd blick. Skammens rodnad bör glöda på kinderna. "Till vilken nytta?” undrar Judy. ”Så att ni kan stirra på en kvinna på ett sätt som era fruar inte skulle tillåta er att göra?” Jobbigt läge i publiken såklart. Judy avslutar: ”Jag är säker på att de (era fruar) ser igenom er precis som vi gör”. Judy går av scen till stående applåder, men blir direkt örfilad av Bubbles som kallar henne avundsjuk och sen blir det skön journalfilmsuppspeedad fight mellan de båda inför öppen ridå. Rättegång och tio dagar bakom lås och bom för Judy, annullerat äktenskap mellan Bubbles och Jimmy (som istället återförenas med sin exfru) och sen får Steve äntligen ta Judy under sina vingar, detta lilla silly child, och börja forma henne till den fantastiska balettdansös han vet att hon kommer bli.
Ganska rörig rulle tycker jag, och som vanligt har jag svårt att hänga med i alla turer. Detta börjar dock bli något jag känner att jag helt enkelt får försöka förlika mig med. Jag är dock oerhört imponerad av de som förr i tiden, eller för all del nu för tiden, kunde gå och se en sån här film och bara ”jaha, glasklar handling och begripliga scener, nu går vi hem och luktar på blommorna”. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Att det går som en dans är väl inte helt rättvist tolkande. Och det skulle ju ha varit trist om det var så. Istället är det flera turer som dramatiserar och koreograferar den här filmen. Två unga kvinnor, Bubbels (Lucille Ball) och Judy (Maureen O'Hara), får representera två typer av feminister; Bubbles är den sexuellt frigjorda, extroverta och lycksökande medan judy är traditionell, drömmande och konstnärlig. Naturligtvis kommer det en man emellan, den rike och nyskilde Jimmy (Louis Hayward) som egentligen fortfarande är förälskad i sn exhustru. Där har vi dramat kryddat med en del dans, sång, burlesque, slagsmål och missförstånd. Det är något som gör att den här filmen ändå inte blir en i mängden musikaler och traggliga svartvita kärlekshistorier men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Jag misstänker dock starkt att det kan att ha att göra med regin. Den är nämligen regisserad av en kvinna, Dorothy Arzner, och så vitt jag förstår så var det inte jättevanligt vid den här tiden. Särskilt inte om man ser till urvalet i boken. Jag tänker att det naturligtvis präglar perspektiven och fokuset i filmen vilket gör att den ändå sticker ut i jämförelse med andra. Särskilt scenen där Judy plötsligt avbryter ett framträdande, för att direkt adressera och synliggöra "den manliga blicken" för den manliga publiken, är omtalad i feministisk filmteori. Dessutom uppfattar jag att filmen också förhåller sig till dans, både som ett verktyg för kvinnlig frigörelse och oberoende men också som en kvalitativ konstform. Jag gillar filmen av dessa anledningar. Dessutom är det mycket fint och raffinerat redigerat i en del scener, exempelvis nyhetsbilderna. Tack för dansen.

Nr 761: Ivan Den Förskräcklige Del 1 Och 2

Originaltitel: Иван Грозный (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Teatraliskt och kostymerat till tusen. Konflikter och maktspel i Ryssland på 1500-talet. Långa intensiva blickar, allseende ögat, förgiftade drycker, politiska brutna löften och familjefejd. Första delens avslut är magnifikt med enorma mängderna människor som knäböjer i ringlande led och ber Ivan att återvända till Moskva. Det gör han i del två och i den bjuds också en flashback från Ivans barndom där hatet mot bojarerna planteras i och med föräldrarnas död. Och så plötsligt färg mot slutet i ca 20 minuter i nåt slags ryskjapanskt operarave, men sedan tillbaka till svartvitt. Några verkligt snygga scener när Ivan dominerar jordklotet, världen, med sin skugga. Känns så oerhört genomtänkt och fullträffande. Lönnmord på slutet också tror jag? Fel snubbe knivas, Ivan lever! "Ingen ska få skada Ryssland". Word. 

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Alltså kragarna! Och hattarna! Kostymören har verkligen inte sparat på krutet för att göra det ryska 1500-talsmodet rättvisa. Eller orättvisa. Vad vet jag? Ivan den IV var den förste som tog sig titeln tsar, kejsare. Ingen dålig självpåtagen titel där inte. Det gillas inte av alla, särskilt inte av bojarerna som känner sig utmanade och smider planer i skuggorna om både det ena och det andra. Det är verkligen inte mycket man fattar av rysk politik på den här tiden, vilka är kompisar med vilka, vem är fiende, vem är vän, vilka krigar man mot och varför? Det som däremot tycks ha varit oerhört självklart, åtminstone enligt filmen, var att det hela var mycket dramatiskt och det var mycket arga leken med skillnaden att ingen börjar skratta. Det är närbilder, blickar, ansiktsuttryck och profilbilder. Väldigt snyggt måste jag säga. Nånstans i mitten blir det plötsligt nån slags färgkontrast som känns väldigt märklig. Det var Stalin som beställde en trilogi av Eisenstein om Ivan den IV som dock endast hann göra två delar innan han dog. Den paranoida Stalin såg filmen som en kritik mot honom själv och förbjöd den. Kort och gott. Inga problem.

Nr 759: Hasard

Originaltitel: Force Of Evil (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Hotel Alexander på Garbarska 18 i Krakow och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Här var det inte lätt, inte lätt alls, att hänga med i svängarna. Otextat, vilket för mig nästan alltid innebär att jag känner att jag missar för mycket. Känns särskilt i den här rullen, när det rivstartar med ”numbers” eller ”numbers game” eller ”numbers racket” och hur voice overn tillhörande advokaten Joe (John Garfield) den 3 juli, dagen innan nationaldagen, blickar ut över Wall Street och berättar om planerna att lägga vantarna på en miljon dollar. Det handlar om nån form av tresiffrig lotteriverksamhet, så mycket har jag fattat. Och det handlar om att denna verksamhet verkar vara enormt vardaglig, men också illegal. Eller? Och det handlar om att Joe tillsammans med ett gäng andra skumraskare ska se till att 776 blir det nummer som presenteras på nationaldagen, eftersom de allra flesta av vidskeplighet eller liknande spelar på just det numret på just nationaldagen. Och om alla vinner, ja då brakar systemet av små och otaliga ”banker” (även kallade ”policy?”) samman, och där kan Joe med tuffklienten Tucker gå in och ta över hela karusellen. En liten sten i skon är att Joe har en bror, alltid en bror, vid namn Leo som driver just en sådan här liten spelbank, bookie, policy, what ever. Om 776 går in så går Leo ut, big time. Joe försöker få med sig Leo över på sin sida, på stormogulernas sida, men Leo vägrar. Det blir även polisrazzia och nånstans där eller om det är lite senare i nån form av Judasförräderi tycker jag mig se en blinkning till Eisensteins Odessatrappa i Pansarkryssaren Potemkin i en scen med spruckna glasögon, en förtvivlad blick mot kameran och pang du är död. Nummer 776 slår i alla fall in och saker går åt skogen. Leo blir kidnappad, och Joe springer efter honom, ner ner ner för en enorm trappa, antar att det är nåt bibliskt, och hittar honom under bron, en av alla broar i New York, hittar honom död där på en klippa och allt detta för pengar, all denna misär och brodersrivalitet på grund av siffror, sedlar och mynt. Inte direkt en reklamfilm för spel och dobbel det här. Men den var inte så lång heller, vilket hedrar den, eftersom ju längre den vore desto mindre hade jag väl förstått. Och rapp dialog, poetisk står det på nåt ställe, men det vet jag inte. Upp på rak trea eftersom det fanns en otroligt hemlig telefon, så hemlig att den var inlåst i nedersta skrivbordslådan. John Garfield verkar ha rört upp känslor på många olika sätt när det begav sig, och dog ganska ung, 49 år. Tyvärr ser det ut som att detta är den enda filmen i boken som han är med i, jag hade gärna sett mer av honom. 

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En film på nedre skalan, trots att den innehåller spel och dobbel vilket brukar attrahera mig. Men här blir det för komplicerat, alldeles för komplicerat, nästan som att filmmakarna själv inte riktigt vet vad det egentligen handlar om. Men det gör de naturligtvis. Får man ändå utgå ifrån. Mitt ibland alla razzior, skumraskaffärer, allt räknande och beräknande så finns historien om brödraskap och förräderi. Om pengarnas förföriska verkan. Och så en liten parallell kärlekshistoria där stalkandet och tjatandet faktiskt ger resultat. #metoo. Slutscenen, nedstigningen mot vattnet, springandet ner för trappor och när man nästan är framme... nej, ytterligare några steg, ännu längre ner. Det tar liksom aldrig slut, känns otroligt märkligt men ändå, den scenen tilltalar mig.