Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Joan Crawford byter om. Inledningsvis träder hon fram en trappa upp, iklädd mörkblå skjorta med tillhörande närmast turkosgrön slipsscarf, mörkbruna byxor och svarta stövlar. Stundtals bär hon även ett kompletterande brunt pistolhölster. Efter första klädbytet syns hon i en smäcker djuprosa klänning med vinröd halvmantel utanpå. Tredje gången gillt syns hon i gråblå skjorta, röd slipsscarf, svarta småkraftiga läderhandskar, grålilabrun kjol med mörkbrunt midjeband och till detta en charmerande svartblå franshandväska. Nytt byte och nu änglar hon in i en oskuldsfull vit myggnätsaktig helklänning med kontrasterande svart slipsscarf och svart midjeband. Under det genomskinliga en vit underklänning, som exponeras i och med att myggnätet fattar eld och slits av. Efter eldsvådan gör hon en skarp sväng till crossdressed for success och kliver ut ur gruvan med röd arbetarskjorta, blå jeans, vita strumpor och bruna typ loafers. Efter sista klädbytet och inför pistolduellen är hon klädd i illgul skjorta, röd slipsscarf, mörka byxor och mörkt skärp. Summa summarum en ordentligt ombytlig karaktär i relativt hög hastighet; jag upplever att filmen utspelar sig under ca två dygn. Till detta ett återkommande närbildsminspel (just dessa är tydligen separat studioinspelade på Crawfords order) där hon med kraftigt målade läppar ser ut att vara ohyggligt negativt överraskad och besvärad - nästan paralyserad av vämjelse; typ som att hon regelbundet får (oönskade) dickpics skickade till sig. Och så gitarren liksom. Vad hände med den? Bara totalförsvann efter de inledande scenerna när kavaljersbarytonen Johnny (Sterling Hayden) inte ens är i närheten av att se ut att spela det som hörs. Ca 10 minuter in i filmen väljer jag att titta på den mer som en westernparodi, och då var det faktiskt mycket roligare att kolla. Det funkar ju absolut inte hela filmen igenom, men vissa scener och repliker blir garvvänliga. Stuntet på slutet till exempel när Emma faller från höga verandan. Där kan jag inte annat än se att det är Norman Bates som utklädd till sin mamma extraknäcker innan han åker hem och gör hemskheter på motellet sex år senare.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Det måste nog vara en av de märkligaste västernfilmer jag har sett. Svårt att veta om jag ska skratta eller gråta eller både ock. Lågbudget och sparsmakad när det gäller miljöer, men ändå glamorös och stiliserad, och inte minst med väldigt sexuella undertoner. Visst finns där det uppenbara quadruppeldramat mellan Vienna (Joan Crawford), Dancin Kid (Scott Brady) och Emma (Mercedes McCambridge) med Johnny "Guitar" Logan (Sterling Hayden) som en återvändande liten joker i leken. Emma vill ha Dancin Kid som vill ha Vienna som i sin tur jagas av sitt förflutna vid namn Johnny Guitar. Under ytan undrar jag om det inte är Vienna som Emma egentligen vill ha. Det gör det hela mycket mer spännande och får karaktärernas förhållanden till varandra att verkligen kryddas upp. Och med ett klädbyte som saknar motstycke i det mesta jag har sett och får varje gala och musikal att gapa av avund och dessutom med underbara queera drag så förstår jag att Vienna kan få både kvinnor och män på fall. Den 40-minuter långa inledningsscenen på Viennas saloon utanför stan etablerar alla filmens konflikter och karaktärer - ska det verkligen behöva ta 40 minuter av filmen? - men scenen är väldigt underhållande och snyggt klippt. Annars är filmen inte så värst bra, överdriven och melodramatisk men samtidigt färgstark och härligt bisarr. Johnny Bisarr hade den kunnat heta.
