Nr 877: Att Leva

Originaltitel: Ikiru 生きる (1952) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Watanabe, socialutskottsbyråkrat, änkling, en mumie, levande begravd under runtforslade utredningar. Stämplar och förhalar. Får läkarbesked (utan att egentligen få besked, men alla inblandade fattar): magcancer, din klocka är fem i tolv. Först chock och apati, famlar efter att känna sig behövd, särskilt hos sonen som mest tänker på arvet. Slutar gå till jobbet. Självmordsförsök, nåt slags? Kan inte. Inser: "Innan jag dör måste jag veta varför jag levt". In i handlingen vägvisare i form av Mefistofeles. Det blir till att rulla hatt nåt infernaliskt. Tivoli, striptease, utomhusrave och bluesiga barer där Watanabe till ensamt piano sjunger stillsam sorglig tårfylld klassiker; "Livet är kort". Horor och ut ur taxin för att spy. Ohållbart. Bakfyllan leder in på nytt spår, börja hänga med yngre dam från kontoret. Livfull, sprudlande, nyfiken. Nytt nyktert umgänge med te, tivoli, skridskor, bio och nudlar. Carpe diem in da house. Ny insikt: börja göra konkreta saker, hjälpa andra, vill man så går det, ingentingeomöjligt. Helt plötsligt är Watanabe död. Lite mittifilmen som i Psycho. Resten av filmen begravningsparty med flashbacks. Vad hände på slutet innan slutet? Alla undrar, pusslar, skålar och dricker. Watanabe hade inte tid att hata någon, han "skulle ju ändå dö". Rev tag i papprena på kontoret, styrde upp, fixade lekpark åt barnen, till slut. Yes we can, tycker de övriga, på fyllan. Tillbaka i kontorsvardagen mal kvarnarna lika långsamt ändå. Konformismens dämpande skynke över den som försöker sticka ut, stå upp. Men parken finns kvar. Watanabes avtryck till eftervärlden, där han satt i snöfallet och gungade, nynnande på "Livet är kort". Så enkelt. Magnifik sista sak att göra i livet.

Väldigt många slides i bildövergångarna. Säkert ett fyrtiotal totalt. Tydligen lite trademark för Kurosawa, och jag  minns nåt liknande från De Sju Samurajerna.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Att försvara byråkratin genom att inget göra, låta tiden gå, att flytta papper, varje problem och klagomål flyttas runt bland alla sektioner och avdelningar i kommunhusets invecklade och meningslösa system. Är detta en beskrivning av min egen tjänst? Skulle kunna vara men nej, det är i det sammanhang som Kenji Watanabe (Takashi Shimura) finns, en plikttrogen mellanchef som inte varit frånvarande från jobbet en enda dag på 30 år. Vardagen är händelselös, frun är avliden och relationen med sonen skaver. Visst är jobbet grått och otillfredsställande men det är ett jobb och det ska göras. En dag får han veta att han har cancer och inte långt kvar att leva. I sin dödsångest och frustration träffar han dels den dekadente Mephistoliknande skribenten som tar med honom på nattliga, syndiga äventyr, dels den levnadsglada leksakstillverkaren som får honom att skratta, att leva, att vilja leva. Men hur lever man när man snart ska dö? Är man skyldig att leva om man vet att man ska dö? Watanabe finner till slut sin mening genom att med alla medel få den stela kommunförvaltningen att faktiskt anlägga den lekpark som är så nödvändig. Det finns ett visst mått av civil olydnad i hur den fyrkantige byråkraten, tar sig an problemet och utmanar systemet. Watanabes likvaka blir en både känslosam och underhållande uppvisning i fantastisk självmedvetenhet. I takt med att kollegorna från jobbet blir fullare och fullare så blir de allt mer ärliga mot sig själva och mot varandra. "Vi bara låtsas att vi gör något." "Watanabe gjorde ju faktiskt något." Shimura är inte de stora gesternas man och han kan tyvärr ibland bli lite endimensionell i sitt uttryck men karaktären är djupt sympatisk och Akira Kurusawa har i Att Leva gjort en väldigt humanistisk film. Bilden av den döende Watanabe i lekparkens gunga är så stark och sorglig men samtidigt så levande.

Nr 874: Johnny Gitarr

Originaltitel: Johnny Guitar (1954) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Joan Crawford byter om. Inledningsvis träder hon fram en trappa upp, iklädd mörkblå skjorta med tillhörande närmast turkosgrön slipsscarf, mörkbruna byxor och svarta stövlar. Stundtals bär hon även ett kompletterande brunt pistolhölster. Efter första klädbytet syns hon i en smäcker djuprosa klänning med vinröd halvmantel utanpå. Tredje gången gillt syns hon i gråblå skjorta, röd slipsscarf, svarta småkraftiga läderhandskar, grålilabrun kjol med mörkbrunt midjeband och till detta en charmerande svartblå franshandväska. Nytt byte och nu änglar hon in i en oskuldsfull vit myggnätsaktig helklänning med kontrasterande svart slipsscarf och svart midjeband. Under det genomskinliga en vit underklänning, som exponeras i och med att myggnätet fattar eld och slits av. Efter eldsvådan gör hon en skarp sväng till crossdressed for success och kliver ut ur gruvan med röd arbetarskjorta, blå jeans, vita strumpor och bruna typ loafers. Efter sista klädbytet och inför pistolduellen är hon klädd i illgul skjorta, röd slipsscarf, mörka byxor och mörkt skärp. Summa summarum en ordentligt ombytlig karaktär i relativt hög hastighet; jag upplever att filmen utspelar sig under ca två dygn. Till detta ett återkommande närbildsminspel (just dessa är tydligen separat studioinspelade på Crawfords order) där hon med kraftigt målade läppar ser ut att vara ohyggligt negativt överraskad och besvärad - nästan paralyserad av vämjelse; typ som att hon regelbundet får (oönskade) dickpics skickade till sig. Och så gitarren liksom. Vad hände med den? Bara totalförsvann efter de inledande scenerna när kavaljersbarytonen Johnny (Sterling Hayden) inte ens är i närheten av att se ut att spela det som hörs. Ca 10 minuter in i filmen väljer jag att titta på den mer som en westernparodi, och då var det faktiskt mycket roligare att kolla. Det funkar ju absolut inte hela filmen igenom, men vissa scener och repliker blir garvvänliga. Stuntet på slutet till exempel när Emma faller från höga verandan. Där kan jag inte annat än se att det är Norman Bates som utklädd till sin mamma extraknäcker innan han åker hem och gör hemskheter på motellet sex år senare.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det måste nog vara en av de märkligaste västernfilmer jag har sett. Svårt att veta om jag ska skratta eller gråta eller både ock. Lågbudget och sparsmakad när det gäller miljöer, men ändå glamorös och stiliserad, och inte minst med väldigt sexuella undertoner. Visst finns där det uppenbara quadruppeldramat mellan Vienna (Joan Crawford), Dancin Kid (Scott Brady) och Emma (Mercedes McCambridge) med Johnny "Guitar" Logan (Sterling Hayden) som en återvändande liten joker i leken. Emma vill ha Dancin Kid som vill ha Vienna som i sin tur jagas av sitt förflutna vid namn Johnny Guitar. Under ytan undrar jag om det inte är Vienna som Emma egentligen vill ha. Det gör det hela mycket mer spännande och får karaktärernas förhållanden till varandra att verkligen kryddas upp. Och med ett klädbyte som saknar motstycke i det mesta jag har sett och får varje gala och musikal att gapa av avund och dessutom med underbara queera drag så förstår jag att Vienna kan få både kvinnor och män på fall. Den 40-minuter långa inledningsscenen på Viennas saloon utanför stan etablerar alla filmens konflikter och karaktärer - ska det verkligen behöva ta 40 minuter av filmen? - men scenen är väldigt underhållande och snyggt klippt. Annars är filmen inte så värst bra, överdriven och melodramatisk men samtidigt färgstark och härligt bisarr. Johnny Bisarr hade den kunnat heta.

Nr 873: Barfotagrevinnan

Originaltitel: The Barefoot Contessa (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Ett riktigt flashback -och voiceovermonster. Börjar i regn på begravningen av Maria (Ava Gardner), där regissören Harry (Humphrey Bogart) närvarar lite i skymundan i egenskap av nära vän. Via hans knarriga mungipevoiceover förs vi bakåt i tiden och får genom kanske åtta olika flashbacks följa Marias väg från enkel klubbdansös i Madrid till stjärnstatus i Hollywood, vidare till baronessa i Italien. Hela tiden med Harrys blick för film och manus; som att filmen skapar sig själv under tiden den utspelas. Mellan dessa flashbacks landar vi kontinuerligt på begravningen igen, där det bara regnar mer och mer. Ibland är det Humphrey som voiceovrar, ibland är det svettiga och filmbästa birollen Oscar (Edmond O'Brien) som sufflerar. Bästa scenen/scenerna tycker jag är när Maria möter greven på festen. Det gestaltas i två olika perspektiv och gör mötet lite mer spännande och intressant. Maria och greven gifter sig, men tyvärr berättar inte greven att han är impotent (bland många andra krigsskador - endast hjärtat fungerar som det ska) förrän efter vigseln. Detta gör att Maria tar tingen i egna händer och befruktar sig med utomstående part. Själva graviditeten når aldrig greven, men bara det att Maria varit med en annan ger honom grönt ljus för två skott; ett i Maria och ett i älskaren. Man kan ju tycka att de kunde ha snackat om det där innan?

Tillbaka på begravningen har solen kommit fram och deltagarna lämnar platsen. Kvar står en staty av Maria. Läste nåt om att Frank Sinatra tog hand om den statyn efter inspelningen, efter att han och Gardner separerat. Lite halvcreepy?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: I boken står det att filmen har en tacksamhetsskuld till Citizen Kane när det gäller den "mosaikliknande uppbyggnaden som ger oss möjlighet att se en av filmens personer med de andra personernas ögon". Nu var det länge sedan jag såg Citizen Kane (kanske dags igen eftersom den tycks vara riktmärke för mängder av efterkommande filmer) men det är just det jag gillar med Barfotagrevinnan - alla ständiga voiceovers kan däremot lätt bli lite störande men att huvudkaraktären Maria Vargas (Ava Gardner) får sin berättelse berättad av flera personer gör henne mer intressant, outgrundlig. Dessutom är den klassresa Vargas gör genom olika sociala världar också fint skildrad - från rökig nattklubb i Madrid där den fattiga dansösen först gör entré, (dock får vi endast se henne genom männens hänförda blickar), via Hollywoods glamorösa men bedrägliga showbusiness till den sydeuropeiska aristokratin där hon slutligen får sin grevinnetitel. Alla miljöer lika introverta och dekadenta med en undergångsstämning tungt vilande över sig. Ständigt, men inte alltid närvarande, vid hennes sida finns regissören och vännen Harry Dawes (Humphrey Bogart), känsligt betraktande och stödjande. Joseph Mankiewicz har ändå gjort ett bra jobb, kanske inte lika bra som i Allt Om Eva och Spöket Och Mrs. Muir men inte långt ifrån.

Nr 865: Den Burmesiska Harpan

Originaltitel: Biruma No Tategoto (1956) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Den här skulle jag verkligen velat sett på stor skarp bild istället för på liten grynig. Men man kan inte få allt. Dyker det upp en film får vi se den, annars blir det väl aldrig klart, det här projektet.

Japansk soldat spelar harpa och väljer en fredligare väg än den andravärldskrigiska. Hans val spetsar ögon, öron och tankar hos hans tidigare armékompanjoner. Det blir lite mystiskt och spännande. Var tog han vägen? Vad blev det av honom? Är han den vi såg vandra förbi? Är han munk? Ja, munk blev han, och kommunicerar med papegojor gör de. "Följ med oss hem" lär de den ena. "Nej, jag kan inte återvända" svarar den andra. Så är det. Har man väl hittat vägen går det inte att oupptäcka den.

Det kommuniceras över gränserna med harpmusik också. "Home! Sweet home!" är en återkommande dänga. Den spelades tydligen även i Eldflugornas Grav. Inget jag minns.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "The soil of Burma is red, and so are its rocks". Berättarrösten för in oss i det sjungande japanska kompaniet i andra världskrigets Burma. De sitter i brittiskt fångläger i staden Mudon när dess harpist Mizushima blir ombedd att få en annan pluton att kapitulera. Han gör sitt bästa utan resultat. Plutonen sprängs men Mizushima lyckas överleva. Han vårdas i ett buddhistiskt tempel som får honom att omvärdera sitt kall. På vägen tillbaka till Mudon passar han på att begrava krigets döda, en efter en, som ligger i högar. I fånglägret cirkulerar ryktet om Mizushima, någon tror sig ha sett honom, som munk, avståndstagande, hört hans toner, de karakteristiska harptonerna som endast han kan få fram. De glömmer honom inte och det mesta tycks gå ut på att få honom att komma tillbaka, att följa med hem.
Tyvärr är bilden mörk och otydlig, detaljerna försvinner, men jag får ändå känslan av att det är snyggt under rätt förutsättningar. Kameran är ofta nära, lite snett ovanifrån eller snett underifrån, inte sällan bakifrån, på soldaternas ryggar eller de sjungande sköterskorna. Filmen har liksom en ödmjuk värdighet över sig som jag verkligen gillar. En varm sorgesång.

Nr 854: Mannen Från Västern

Originaltitel: Man Of The West (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på iTunes/internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jag har själv kommit ner från en natt i ett vindskydd på Getryggen längs Bohusleden, och Gary Cooper kommer in från väster med lite för mycket pengar och ett förflutet som gör honom misstänkt och halvt igenkänd. Cooper ska enligt egen uppgift till Fort Worth för att anlita en lärarinna till den skola han ska starta hemma i byn. Han har, visar det sig under filmens gång, en brottslig och våldsam bakgrund, men har ändrat livsinriktning och vill nu leva rättrådigt. Det sympatiserar tittaren med. Är det en så kallad antihjälte? Nja, känns inte riktigt så. Antihjälten ska väl vara, så att säga, bad guy fortfarande? Efter att ha blivit utsatta för ett misslyckat tågrån hamnar Cooper med följe (Miss Ellie och nån snubbe, skön karaktär) i hans gamla hemtrakter där de konfronteras med Coopers släkt tillika forna kumpaner. Riktiga råskinn. Det blir dragkamp om lojaliteterna. Kvinnan tvingas strippa efter påtryckningar och hot från en av busarna. Detta speglas effektfullt senare i filmen när Cooper drar kläderna av denne buse i en fistfight. Mer psykologiskt/mentalt övertag i den första scenen vs mer fysiskt och våldsamt i den andra. Miss Ellie blir kär i Cooper, men Cooper har både samvete, fru och barn där hemma. Dessvärre för Miss Ellie, och kanske även för Cooper, vem vet. Blir ingen vildavästernromans där i alla fall.

Det ska rånas en bank i en gruvhåla som, visar det sig, inte längre har nån bank. Gruvan stängd, allt öde. Fiasko. Till slut show down med onkeln som irrar omkring i bergen och tjoar, och som sen får rulla djävlar i min låda utför sluttningen. Cooper och Miss Ellie rullar bortåt med häst och vagn. Cooper hem till sitt, antar jag, och Miss Ellie hoppade väl av vid Southfork och blev oljefamiljens matriark.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den f.d. busen Link Jones (Gary Cooper) ska med tåget för att hämta en lärarinna till en nystartad skola. Det blir inte mer helylle än så. Redbart och reko helt enkelt. Tågresan tar dock en oväntad eller, i västern-sammanhang, väntad vändning när de blir utsatta för ett klassiskt tågrån. Link hamnar på efterkälken och slår följe med saloonflickan Bille Ellis (Julie London) och dandyn Sam (Arthur O´Connell). Mitt ute i friluftslivet. Just start walking. Det dröjer inte länge innan de hamnar på mammas gata så att säga, den övergivna gården är alltför bekant anar man i Links ansikte. (Okej, han säger det också.) Där huserar diverse onklar, kusiner och andra partner-in-crimes. Det blir början på ett nedtonat, intensivt och obehagligt nästan gisslandrama. Sam stammar skräckslaget, Ellis söker trygghet i Links famn medan han försöker avstyra medverkan i ett planerat rån i gruvstaden Lassoo. Link får snabbt ett ont öga till en av busarna, Coaley, då han under hot tvingar Ellis att klä av sig. På vägen till Lassoo blir det därför lite tafatt förnedrings-wrestling i spenaten mellan Link och Coaley som slutar i gunfight och plötsligt är dandyn Sam död. Lassoo blir inte riktigt som planerat. Övergiven, öde så när som på det gamla bankparet som inte längre har någon bank att driva. Allt slutar med klassisk shotdown, Busarna trillar av pinn en efter en och slutligen står Link och onkeln (Lee J. Cobb) kvar för en sista uppgörelse. Hjälten och damen rullar till slut vidare mot nya äventyr. Han på sitt håll, hon på hennes visar det sig.

Det är effektfull musik längs hela vägen, riktigt bra foto, snygga och effektfulla interiörer i det skumma huset och exteriörer i den övergivna spökstaden, lite mossiga skjutscener kan man tycka men på det hela taget väldigt fina ambitioner. En intressant iakttagelse är att i den gamla västern så verkade tågets tidtabell helt bygga på passagerarnas hjälp att lassa på ved till loket längs vägen. Tillitstabellen kallades den.

Nr 853: Ond Stad

Originaltitel: The Phenix City Story (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Scandic Hotel i Karlstad.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Inleds med reportern Clete Roberts som ger sig ut i verkligheten och intervjuar människor på gatan som var med om det filmen sen handlar om; det vill sägas politisk korruption och organiserad brottslighet i Phenix City, som kulminerar med mordet på politikern och advokaten Albert Patterson.

"Om man riktar ljuset på en råtta så gömmer den sig, oavsett om den är i the City dump eller i the City Hall" säger en av de intervjuade. Det uttrycks oro för riggade val, kriminalitet, hot, våld och mord. Kamp för frihet. Gå och rösta för ett Good America. Ja, det känns ju igen. Får inte riktigt grepp om den där inlednjngen. Roberts spelar typ sig själv, och han verkar intervjua människor som faktiskt var med om händelserna när det begav sig, men det är iscensatta klipp? Intressant hybrid, och skarp växling mellan "reportage" och "spelfilm/fiction", för sen följer då själva filmen. Berättarrösten är sonen John Patterson som kommer hem från vad jag fattar det som är tjänstgöring i andra världskriget. 14th Street har förvandlats till en gata full av ruffel, bluff och prostitution. Neon, fylla, slagsmål och pengar pengar pengar. "The Machine" med Rhett Tanner i spetsen kontrollerar verksamheten. Sonen John åker på däng, söker upp för att dänga tillbaka, blir less och vill förändra. Pappan inte lika motiverad, tvekar om han ska bli nån typ av statsåklagare? Det blir ändå krig mot brottsligheten. Och då börjar onda krafter smida onda planer i bastun. Krig mot kriget mot brottsligheten. Död svart flicka slängs på Pattersons gräsmatta. Liten vit pojke på cykel körs över. Budskapet är tydligt, this could happen to you. Upprörda känslor. Johns fru vill dra. John vill hjältestanna och kämpa för den goda saken. Pappa Patterson tar ett steg in i leken, som advokat. Korrupt jury resulterar i "obegripligt" domslut. Våldet eskalerar. Män, kvinnor, barn. Media tystas, kyrkan tystas. Bomber och granater. Patterson ångar på. Folket lyssnar,  less på lögner. Vilken alarmist han är, Patterson. Under tiden spelar polisen kort. Pappa Patterson skjuts utanför sitt kontor. Folket vill göra uppror, lyncha,  mörda. Sonen John hindrar dem, gjuter olja på vågorna med brandtal. Ringer upp "State Capitol"(?) och låter denne höra folkets ilska genom luren. Nu blir det åka av. In med Marshal law, nån form av beväpnad armé. Hårt mot hårt, upprensning i träsket. Verkar funka, men "hur länge ska det hålla?" Och så talet på slutet. "Med Guds hjälp ska jag inte misslyckas!"

Skönt att det var då, och så långt borta. Helt andra tider nu, här.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Fram tills jag såg filmen så utgick från att den handlade om Phoenix, huvudstaden i Arizona med drygt 1,5 miljoner invånare. Men ack så fel jag hade. Hade jag läst lite mer noggrant så hade jag ju sett att den handlar om Phenix, ett samhälle i Alabama med endast 30 000 invånare som fick epitetet The Wickedest City in the U.S. på grund av korruption, sexhandel, spel och allehanda gangsteraffärer. Ond Stad är en primitiv lågbudgetfilm som inte ber om ursäkt för sig. Den börjar med nåt slags halvdokumentära dramatiserade vittnesmål från några av stadens invånare som var med när det hände så att säga. Sen kommer berättarrösten som introducerar Phenix i nån slags reklamfilmsstil, med skillnaden att det här inte är en stad man gärna åker till. Nog för att Phenix har flest kyrkor i hela Alabama men vad gör det när den samtidigt har varit en av de mest korrumperade städerna under hundra år. "Fancy women, slot machines and booze, The Phenix city blues" sjunger Monroe-fatalen på nattklubben The Poppy Club medan hon sexigt rör sig flirtande bland männen i lokalen. Det är på På 14:e gatan det händer, där spelas det med märkta kort, där misshandlas de som protesterar, där säljs det sex i gathörnen och maffian gör upp planerna i bastun. Mitt i historien står pappa Patterson, advokaten som vägrar låta sig köpas av någon sida och hans militäre son, nyss hemkommen från sin placering i Västtyskland. De är inte överens om vad som behövs göras, pappa vill först inte blanda sig i medan sonen blir allt mer engagerad i att bekämpa brottsligheten. När allt eskalerar ger sig pappa advokaten sig in i leken vilket kommer att stå honom dyrt. Istället för en personlig vendetta så lyckas sonen ändå mobilisera de goda krafterna i staden och genom ett telefonsamtal kallar han in armén som snabbt städar upp i staden. Inte en dag för tidigt kan man tycka.

Nr 849: Höjd 24 Svarar Inte

Originaltitel: Giv'a 24 Eina Ona (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Israel-Palestina. Detta virrvarr av förlovat och utlovat land, banker, remsor, murar och höjder. Gud och FN och resten av världen. Inte blir jag klokare i sakfrågan - vad den nu är - av denna film, men den är intressant gjord med fyra olika personers perspektiv och anledningar till att ge sig av mot en av alla höjder och hålla den innan nån form av vapenvila kickar in. Alla kommer dö, det får man reda på från start. Sedan då återblickar. 

1. Irländske britten James som är förälskad i judinnan Miriam ("israelisk judinna född i Palestina").

"Var är Irland? I England?"

"Hell no!"

"Var är Israel? I Egypten?"

2. Newyorkamerikanen Allan, turisten som joinade kampen. "Kampen mellan ont och gott är oändlig", som Allan får förklarat för sig i sjukhussängen, av en rabbin. "Om du verkligen tror på Gud, så har du valt att kämpa för det goda." Mhmm.

3. Sjuksyrran Esther som "föddes här i närheten". Ja, det var väl typ allt om henne.

4. Multispråkaren David (polska, ryska, hebreiska, ryska, jiddisch, engelska), född i Israel. Handgranatsbrottning och en grottscen med egyptisk nazist?

Nåt lite berömt citat också mitt i filmen? Om att antingen driva in i öknen eller knuffas ut i havet?

På slutet vajar i alla fall israeliska flaggan på höjd 24.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Provocerande pro-israelisk skildring av fyra stupade soldater under det så kallade Frihetskriget 1948-1949, eller arabisk-israelska kriget. Redan inledningsvis får vi veta att huvudpersonerna kommer att dö vilket är ett intressant grepp för att sätta stämningen och skapa engagemang för berättelsen. Genom tillbakablickar får vi veta deras bevekelsegrunder för att ta sig an det militära uppdraget att försvara en strategisk plats i konflikten. Det är intressant att se hur konflikten mellan Palestina och Israel började även om det naturligtvis är en väldigt ensidig och partisk bild. Det känns väldigt mycket som att titta på en israelisk propagandafilm förklädd till krigsdrama. Effektivt. Särskilt i scenen när judarna drivs ut ur Jerusalem av anonyma araber till dramatisk musik som ska påminna om historiens avskyvärda pogromer. Och så slutet... inte The End utan snarare The Beginning när flygfoton vittnar om den israeliska statens framväxt och de israeliska bosättningarna på palestinsk mark. 

Nr 838: Mother India

Originaltitel: Bharat Mata (1957) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Är det Bollywood innan Bollywood? Bröllop, sång, dans, familjeintrig och så bröllop igen en generation senare. Men ruffigare än jag föreställer mig Bollywoodfilm. Färgerna, dansen och sången känns lite mindre glättiga, och mer allvarliga. Men alldeles för långt och utdraget för att jag ska digga. Är det en krönika över Indiens historia? Modern som i frånvaron av fadern uppfostrar, försörjer barnen, är hon själva landet? Plogen dras bryskt, ryskt och Eisensteinskt. Svetten rinner, blicken stålsätts, hedern framförallt. Det stora Indienformade sädesfältet. Är allt symboler för historiska skeenden? Kolonisatörer? Vapen, strid om skörder. Menas inbördeskrig? Utbildning och läskunnighet. "Du har förändrat landet".
Mycket familjevåld, hedersrelaterat. Verkar gå i arv, som det mesta gör. Den kainochabelska relationen bröderna emellan. Ena sonen som går, som fadern gjorde. Och var tar pappan egentligen vägen? Han drar ganska tidigt i filmen efter en arbetsplatsolycka där han förlorar båda armarna. Tar sin skam och numera värdelöshet och går. Mamman slutar aldrig vänta, längta, hoppas på hans återkomst. Vad gör han nu? Livet fortgår. Man förlorar delar av sig själv, och ägnar sedan resten av livet åt att sakna, leta. Som en underström, under all vardag. Barndomen, exempelvis. Första kärleken. Glädjen. Så till sist, mamman skjuter sin son i ryggen. Hon kan "döda en son, men inte ge upp sin heder". Hårda bud.
Bäst är faktiskt ett par tre i sammanhanget ytterst korta nästan inklippsscener som har otrolig himmelshöjd i sig och är guldsvarta i natten eller djuplilarosa i skymningen. Små oaser i torkan.
Och så ännu en yxa genom dörren. Så förknippat med Nicholson i The Shining och Jerzy Balowski i Hemma Värst, men vi har också sett det i både Broken Blossoms och Körkarlen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Episk familjekrönika i technicolor. Indiskt melodram. Från vaggan till graven. Nästan i alla fall. Åtminstone från bröllop till våldsamt familjedrama där den åldrade mamman skjuter sin upproriske son i ett sista desperat försök att rädda byn, hedern, värderingarna. Så, nu var den filmen spoilad men oroa er icke. Fram till denna dramatiska upplösning får vi följa ett helt liv i ett slitsamt koncentrat och det är för det mesta riktigt bra. Ibland är det dock lite tafatta komiska försök att lätta upp den allvarstyngda berättelsen. Det lyckas inte alltid. Visuellt är det oftast hänförande; från de uppställda blickarna framåt, uppåt, som från en sovjetisk propagandaaffisch, till det strävsamma arbetet på fältet där mamman drar plogen med söner som knuffar på, till silhuetterna som i nederkant rör sig mot en rodnande kvällshimmel, till det ovälkomnade regnet som sköljer bort hus och hem, till den våldsamma höstacksbranden, ja det finns många fantastiska scener. Och så musiken, den typiska hindifilmens sånger som brister ut i tid och otid. För mig tillför de inte mycket men det är samtidigt ett typiskt väntat element. En fundering som dröjer sig kvar är att man inte riktigt knyter ihop tråden med maken som efter att förlorat båda sina armar lämnar sin familj. Han finns liksom med i kvinnans medvetande, en gnutta hopp om återvändande, men inget händer. Det är små planteringar som inte plockas upp vilket drar ner betyget något. Det finns många tolkningar av Mother India och hjältinnans kamp mot feodalherren samtidigt som hennes försök att stävja sin rebelliske son. Och det är faktiskt intressant att läsa om filmens symboliska karaktär och dess status som den indiska urfilmen, the mother of all hindi films.

Nr 826: Den Stora Kärleken

Originaltitel: Europe '51 (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: 1950, två år innan den här filmen kom, gjorde Roberto Rosselini en film som heter Franciscus, Guds gycklare, som inte helt oväntat handlar om mannen, myten, tiggarmunken, predikanten och numera helgonet Franciskus av Assisi. Kanske kände Rosselini att det där med Franciskus var en brunn ur vilken det fanns mer kvar att ösa, eftersom den här filmen kan tyckas handla om en helgonlik gestalt som går från självupptagen och stressad till uppoffrande och givmild. Irene (Ingrid Bergman) prioriterar bort sin sons behov så till den milda grad att han väljer att kasta sig utför en trappa, för att lite senare avlida av skadorna. Detta blir för Irene en vändpunkt som leder till en ögonöppnare och sinnesvidgare. Hon beger sig ut i andra typer av verkligheter än den hon själv levt i. Klasshissen ner några våningar. Hon besöker fattiga kvarter och hjälper behövande familjer, jobbar på fabrik, vårdar en dödssjuk prostituerad (med hjälp av två ägg i en kaffe latte), och lyckas även avväpna en bankrånare slash mördare. Det sista gör att hon hamnar hos polisen, vidare till kvinnofängelse, vidare till mentalsjukhus där hon genomgår tester och bedömningar. Hon klassas som galen, vad jag förstår. Hon vill så oerhört väl, men går inte att sorteras in, diagnostiseras, går inte att begripa sig på. Hon är en fara för samhället i stort. Prästen gör ett försök. Irene upplever inte att gud räcker till. Ingen ideologi funkar, täcker hennes åskådning. Någon på kliniken försöker begå självmord. Irene går in med helande blick och säger vad hon borde sagt till sin son: "Jag är här. Du är inte ensam". Till slut står hon där innanför ett korsat fönster och blickar ner  mot gårdsplanen, på alla som kommit för att tacka henne. Hon har tagit farväl av sin familj. Verkar ändå hyfsat ok med tillvaron.
Ingrid Bergman som en frätande ikon varje gång hon är i bild. Vissa har det, andra inte. Intressant med parallellerna föräldraskap/äktenskap/politik/religion - hur allt lämnas för nåt större, nåt närmast oförklarligt? Annat än en enorm vilja att hjälpa, lindra, omhänderta. Noterar hur vissa scener återkommer i filmen som speglingar av det förflutna. Jag tänker då på middagen som först är med rika gäster, och senare i fattigkvarteren med soppa och små barn. Jag tänker på sängkantsscenerna; först avvisande mot sonen i hemmet, sen desperat hjälpförsökande mot densamme när han ligger på sjukhus, senare omvårdande den blodhostande prostituerade och sist lugnande den självmordsbenägna kvinnan på mentalsjukhuset.
Jag blev ju lite fundersam när sonen dog redan efter 25 minuter. Vart ska denna filmen ta vägen nu? Den spred sig, känns det som.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Övre medelklass. En upptagen mamma med gäster. En son som vill ha mammans uppmärksamhet. Sedan, olyckan i trappan. Den oändligt svängande trappan. Det dåliga samvetet vid sjukhussängen. Skulden. Sveket. Ingrids närvaro är bländande men samtidigt lite retande. Hennes plågade uttryck, präktighet, det sociala uppvaknandet och den sakrala blicken. Fantastiskt men samtidigt provocerande på nåt sätt. Övermänskligt men ändå djupt förankrat. Det förvånar mig också hur pass världsfrånvänd eller omedveten man kan vara men det skapar ändå en fin och nödvändig kontrast mot uppvaknandet. Hon går in i rollen som den hjälpsamma samariten, nej fel, det är ingen roll hon iklär sig, det blir hennes hela väsen. Något som omgivningen i form av familj och myndigheter inte kan förstå. Hon blir inlåst bakom korsfönstret. Hennes brott? Socialt och andligt uppvaknande i ett samhälle som strävar efter konformism, ordning och stabilitet. Jag blir berörd men också hänförd av den här filmen eftersom den hanterar livets grundläggande teman, familjen, samhället, klasserna, religionen och kärleken, på ett vackert, lågmält och humant sätt.

Nr 801: Lola Montez – kurtisanen

Originaltitel: Lola Montès (1955) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Draken av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Färgsprakande, myllrande och våghalsig cirkusshow om Lolas liv varvas med flashbacks från hennes otaliga äventyr i olika delar av världen med olika män och människor. "En femme fatale stannar inte någonstans". 

Oerhört aktivt och rörligt kamerarbete, men aldrig over the top. Noterar att det mer ofta än sällan finns någon typ av distraktion i bilden, mellan linsen och skådespelarna. Det kan vara ett rep som svänger, en gardin, en grind, ett staket, en kamin, vad du vill. Inga "rena", pompösa bilder, mer lite skavigt och repigt. Det gillar jag. Tycker dock aldrig att det riktigt lyfter eller griper tag. Lite rörigt. Ibland ganska roligt också. "Vår revolution kommer från vänster".

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Lola Montèz var tydligen en av 1800-talets mest berömda femme fataler. En inte jättebegåvad dansare och underhållare men som kompenserade för dessa brister genom att kurtisera med kända kompositörer och kungligheter. Hon reste världen runt och fick både uppmärksamhet, pengar och status genom sina affärer. Dessvärre fick historien ett ganska tragiskt slut då hon, innan hon dog utfattig i New York, uppträdde på cirkus där hon sålde kramar till köande män. Filmen ramar in hennes liv genom just cirkusen där olika akter får illustrera hennes liv, hennes uppgång och fall, i tillbakablickar. Ett intressant grepp. Det är en praktfull film om en tragisk historia som dessvärre mestadels känns ganska oengagerande. Slutet med fallet lyfter dock en aning.

Nr 795: För Alla Vindar

Originaltitel: Written On The Wind (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Pestana Village Garden Resort, Estrada Monumental 194, Funchal, Madeira och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Semibörjar lite märkligt och stolpigt tycker jag, efter att Kyle har fyllekört hem och ragglat ut genom ytterdörren och kalendern har blåst tillbaka i tiden och historien börjar berättas. För den början är bra, men sen blir det lite segt varvat med forcerat när Kyle och Mitch träffar Lucy och Kyle väldigt hastigt bekänner det ena efter det andra, inklusive förälskelse och önskan om giftermål, barn, hus, hem. Mitch drar sig tillbaka i vänzonen. Replikskiftet mellan Kyle och Lucy får illustrera detta, när de har känt varandra i typ sex timmar:
Kyle: "Grädde i kaffet?"
Lucy: "Aldrig."
Kyle: "Det visar hur lite jag vet om dig."
Men sen stabiliserar sig filmen ordentligt och känns som ett riktigt bra avsnitt av Dallas, fast i långfilmsformat. Oljepappan med egna porträttet bakom sig på kontoret, med borrtornet i händerna. Den supande Kyle som nu, in the name of love, torkar upp. Mitch, helyllereko och stöttande, trots sin uppenbara förälskelse i Lucy, Lucy som omedelbart tar äktenskapet och nya familjen på största allvar. Och så nymfosyrran Marylee, med sin röda bil, sin röda telefon, sina röda blommor och sina av mullbärssaft röda läppar. Marylee som sitter vid flodkanten och barndomsminns äventyren med brodern Kyle, med Mitch som är som en bror, som hon är förälskad i, men inte han i henne.
Ohyggligt välplanerade scener, kassaskåpssäkert skådespeleri av samtliga i kvartetten. Det rullar på bra och blir intressant när pappan dör trappdöden, Kyle får reda på att han har en "svaghet" och kanske inte kan få barn - och börjar dricka igen, och Mitch börjar längta ända till Iran för att försöka komma bort från det outhärdliga i att inte få älska Lucy på riktigt. Dessutom finns det en pistol i var och varannan låda, så snart kommer det smälla, det är givet. Det pyser över när Mitch bekänner sin åtrå för Lucy, när Lucy berättar för Kyle att hon är gravid, vilket han tolkar som att hon varit otrogen med givetvis Mitch, när Kyle slår Lucy till golvet som får missfall, när Kyle drar iväg till närmaste bar för påfyllning. Då är vi tillbaka vid filmens början och det är inga konstigheter. Kyle kommer hem, hittar undangömda pistolen efter lite fågel, fisk, mittemellan, börjar vifta, syrran går emellan och Kyle vådaskjuts till döds. Sen följer tio minuter av lite märklig - men väldigt effektivt berättad - rättegång där det till en början verkar som att Mitch kommer hållas ansvarig för Kyles död, med väldigt god hjälp av en sårad och missunnsam Marylee. Hon vill ju ha Mitch, som fortfarande verkligen inte vill ha henne. Men hon tar sitt förnuft till fånga till slut och berättar hur det egentligen gick till, och sen sitter hon där, på faderns plats, med ett oljeborrtorn i händerna och ett familjeimperium på axlarna. Marylee går helt klart segrande ur filmen när det gäller vem som genomgår den största utvecklingen och förändringen. Mitch och Lucy lämnar the mansion tillsammans i en bil. Blev nog inget Iran då nej. 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Fantastisk öppning med fyllekörning i kvällsblåsten. Det går liksom inte att värja sig. Välkommen in i den här filmen likson, nu jävlar blir det åka av. Och nyfikenheten får ju en rejäl skjuts. Tiden snurrar tillbaka och plötsligt befinner vi oss i ett slags triangeldrama men ändå inte. Ärligt talat så fattar jag inte mycket i början. Den märkliga hookup-en på kontoret, vips iväg med privatplanet och bröllopet mellan Kyle och Lucy går i sån rasande fart så jag blir helt mållös. Barndomspolaren Mitch som också vill ha Lucy har en mer tillbakahållning medan Kyle är partyprissen med ett gigantiskt hävdelsebehov. Det står snart klart att Kyles oljefarsa egentligen ser Mitch som en i familjen och inte vilken som helst. Det är egentligen Mitch som är något av en "favoritson" till oljefarsan. Det gör att Kyle i sin längtan att få bli sedd och bekräftad har lagt sig till med ett alkoholmissbruk. Men efter bröllopet med Lucy så är han helt nykter. Och så finns Kyles syrra Marylee som går sin helt egna väg. Lätt på foten skulle man kanske ha sagt. Marylee har altid varit förälskad i Mitch och hennes barndomsminnen vid floden är så vämjeligt sliskiga och outhärdliga så det kryper i mig. När Kyle får veta att han inte kan bli pappa (vilket han visst kan som det senare visar sig men då är det liksom för sent) så tar han till flaskan igen. Det ena leder till det andra och allt slutar olyckligt med både oljefarsan och Kyle som dör. Och så kommer rättegången. Vad är det med alla jävla rättegångsscener i amerikansk film, som att man behöver nånting för att försäkra sig om rättvisan eller för att man inte riktigt litar på att kunna avsluta på annat sätt. ”Hur fan ska vi avsluta det här då?” ”Äh, in med dem i rättssalen så löser det sig.” Nåväl, det löser sig ju och allt slutar lyckligt trots allt. Sammantaget så är det en film jag ändå gillar. Den är smart och allvarlig men har ändå såpoperans drama och estetik. 

Nr 794: Planerat Illdåd

Originaltitel: Angel Face (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Elite Stadshotell på Stora Torget 7 i Västerås och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Ambulansföraren Frank åker på självmordsförsökslarm upp till exklusivt mansion i Beverlybergen. Men är allt verkligen vad det verkar? Nej, sannerligen inte. En pappa finns där, en styvmamma finns där, ett japanskt servicepar finns där, men framförallt finns pappans dotter där, en Diane, som har fingret med i nåt slags spel, är hjärnan bakom nån slags plan, är spindeln i nåt slags nät och det verkar utveckla sig till att handla om att försöka göra sig av med styvmamman. Frank fattar givetvis tycke för Diane, får jobb där uppe som privatchaufför, men slutar efter att han berättat för Diane vad han tror och tycker om hennes planer. Han vill inte bli inblandad. "I guess it´s a kind of love, but with a girl like you, how can a man be sure?"
När man trodde att Ashton i Nord Och Syd var den slugaste ormen i terrariet krälar Diane in i bilden och fullkomligt äger med min -och konspirationsspel. Svärmor och pappan forslas med lite smidig backning ut för en brant klippa och nu är deckargåtan i full gång. Det ska bli rättegång, och för att blidka juryn gifter sig Diane och Frank. Det blir en mycket pedagogisk rättegång där det i detalj förklaras hur man med enkla handgrepp kan modifiera frambackställaren på en bil och få den att åka i rakt motsatt riktning än vad som är avsett. Det är också förmodligen första gången jag ser en jurymedlem ta över utfrågningen av misstänkta i en rättegång. Fröjdefullt. Frank och Diane bedöms oskyldiga och ses uppe i lyxresidenset, där Frank packar, ringer taxi och förklarar att han inte vill ha något med Diane att göra mer. Nu får det räcka. Diane vill följa med till Mexiko, men det är uteslutet tycker Frank. Det skulle han inte ha tyckt, om man säger så. Ytterligare en bil ut för stupet och i sista scenen kommer taxin och tuttutar lite försiktigt. Inga hästar hemma.
Jag trodde väldigt långt in i filmen att det japanska paret var inblandat på något vis, men de verkar stå helt utanför historien. Fantastiskt märkligt att de får så pass mycket plats som de faktiskt får. Men vilken underbart pedagogisk och sköntittad rulle alltså. En befrielse. Särskilt rättegångsscenerna. Kanske borde jag bara titta på instruktionsfilmer. Gillar sånt.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jodå. Årets första film lägger ribban högt. En oviss, oväntad och cynisk noir där Jean Simmons fullkomligt glänser i rollen som den manipulativa och konspiratoriska femme fatalen Diane. Hon lyckas snärja den stilige ambulansföraren Frank (Robert Mitchum) som lämnar sin fästmö Mary för att falla rakt i armarna på Diane som lyckas övertala sin far och styvmor att anställa Frank som chaufför. Det blir mer och mer tydligt att Diane vill få sin styvmor ur bilden vilket hon till slut lyckas med. Dessvärre stryker farsan med köpet vilket inte tycks bekomma Diane särskilt mycket. Naturligtvis misstänks både Diane och Frank för mordet och för att underlätta ett frikännande så övertalar deras advokater dem att gifta sig. Sedan kommer den klassiska rättegången. Hur många såna har man inte sätt? Nåväl, åklagaren lyckas inte bevisa deras skuld och nu tror man ju att de ska leva lyckliga i alla sina dar. Men icke. Frank vill inte vara med längre och jag klandrar honom inte. Hur övertygande och kärleksfull Diane än är så är hon en slug och oberäknelig orm. Frank vill tillbaka till Mary. Det gillas naturligtvis inte av Diane som så att säga tar saken i egna händer. Det här är en mycket bra film som avnjöts i lobbyns skinnsoffa på Elite Hotell med ett glas öl och lite nötter. Smäktande stråkar och piano förstärkte filmens heta känslor och den melodramatiska utvecklingen. En behaglig upplevelse på det stora hela.

Nr 791: Vägen Till Santa Cruz

Originaltitel: Ride Lonesome (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Kompakt liten vidfilmsrackare. Ensamvargen tillika exsheriffen Brigade handfängselsläpar ryggskyttemördaren Billy genom ökenprärien, natt och dag, via konkurshotad diligensstation och övergiven boskapsranch inklusive indianöverfall till hängträdet en bit från Santa Cruz. Längs vägen ansluter nyblivna änkan Carrie, och kumpanerna som ska börja om och vandra den lagliga vägen; Sam och Wid. Amnesti utlovas till den som överlämnar Billy till rättvisan. Men är det vad som är på gång? Brigade lämnar medvetet tydliga spår efter sig, eftersom han egentligen är ute efter Billys bror Frank, på grund av att Frank a long time ago mördade Brigades fru, just vid och i hängträdet. Så hur ska Brigade få tag på Frank? Jo, han använder Billy som lockbete. Det är detta jag tycker bäst om med filmen, att det sakta och säkert blir tydligare att slutmålet, nedräkningen, finalen, vad du vill inte är belöning och amnesti i Santa Cruz, utan hämnden som ska utkrävas. Vägen, ritten, färden till Santa Cruz är kulissen, och själva kärnan är Brigades stillsamma och målmedvetna hämndlystnad. Frank närmar sig, kommer ur skuggorna, ut i solgasset. Och där ute, vid det enorma gängliga träkorset, får den långe sadelfararen Brigade äntligen lätta på trycket och skicka Frank till de sälla jaktmarkerna. Billy skiter han sedan högaktningsfullt i och säger adios till de som ska fortsätta in till stan. Sen eldar han upp trädfanskapet, står där i lågorna av sin vrede, sitt långa sökande, sin sorg, sin ensamhet. Sen antar jag att han rider iväg mot nya horisonter. Kanske slår ner bopålarna nånstans, sitter på saloonen och berättar rövarhistorier för medelmåttiga pokerspelare och självspelande pianister. Kanske hittar han en ny fru att försöka älska, kanske istället distanserar sig från, börjar dricka för mycket, börjar vifta med sin gamla sheriffstjärna och en skarpladdad revolver mot fel snubbe, får en kula i hjärtat, det gamla söndersaknade hjärtat, hamnar under ett halvt ton sand, några tunga stenar och ett skevt kors på en ödslig plätt bakom sista huset på huvudgatan.
Vid ett tillfälle skickades det några riktigt fina röksignaler också, från en klippa. Betydde tydligen strid.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Prisjägaren med det fantastiska namnet Ben Brigade (Randolph Scott) fängslar mördaren Billy (James Best) i början av filmen och därefter påbörjas en resa över vidderna i Cinemascope. Fler personer dyker upp längs vägen, alla lika ensamma och med olika mål och mening. Brigade vet dock vad han vill och det är inte att överlämna Billy till rättvisan vilket man kan tro. Nej, hack i häl ligger Billys brorsa Frank och lurar och det är egentligen han som är målet för äventyret. Det är en lättsam och rätt optimistisk film med fint samspel mellan karaktärerna. Kanske inte den bästa västern men definitivt en trevlig stund med ett oväntat slut.

Nr 776: Bakom Spegeln

Originaltitel: Bigger Than Life (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: James ”Munbloss” Mason är läraren Ed som även i hemlighet extraknäcker som taxiväxlist för att få svarta siffror i budgeten. Tillsammans med frun Lou (Barbara Rush) och deras barnskådespelande son lever de ett kärnmjölksfamiljeliv i ett hus med posters föreställande italienska städer på väggarna; Rom, Bologna och Florens. Även London finns med på ett hörn, med Themsen liksom tecknad såg det ut som. Horribelt. Ed plöjer på, men envisa smärtor som en dag däckar honom visar sig vara nåt oroväckande och dödligt. Ett halvår kvar att leva. Din klocka är fem i tolv. Läkarna ger honom möjligheten att testa en ny pryl: kortison (tydligen uppfunnet på 30-talet läser jag mig till). Det visar sig vara rena mirakelmedicinen. Ed blommar som aldrig förr, undervisar med ny kraft, kör ett Pretty Woman-race i exklusiv klädbutik med frugan och hårddrillar sonen i långpassningarnas ädla konst. Hemmalivet går som på räls. Hushållsassistenten får jobba hårt. Men så kommer kollapsen. Spegeln spricker, krackelerar fullständigt. Ed börjar överdosera, självmedicinera kan du säga. Han traskar steg för steg in i ett kontrollerande skräckvälde med massiva humörsvängningar och börjar skuggdominera både son och fru vilket får mig att tänka på Ivan Den Förskräcklige. Psykosen eskalerar, tar sig till slut bibliska proportioner och kulminerar i att Ed vill lajva Abrahams prövning på berget. Sonen ska få smaka på saxen, tycker Ed. In genom dörren kommer släkting och det blir fight till tivoli-tv, trappan rämnar och Ed knockas. Efter gigantiska mängder sömn och avgiftning vaknar Ed på sjukhuset, omringad av läkare och sina älskade. "Släck solen”. Allt ska bli bra igen, det gäller bara att hålla sig till ordinerad dosering.
Intressant och välspelat om familjepress och medicinering. Tänker på dagens vaccindebatter och olika syner på antidepressiv medicin. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ett präktigt, småborgerligt, mamma-pappa-barn-liv sätter kulissen för detta melodram. Men bakom den bridgespelande fasaden finns något som skaver och plågar. Pappa Eds hemliga extraknäck vittnar om att det som verkar vara för bra för att vara sant antagligen är det. Sjukdom, ekonomiska bekymmer och medelålderskris döljs och förnekas tills det inte längre finns någon återvändo. Ed faller ihop och får beskedet att han snart kommer dö. Det finns dock ett sätt att bromsa den ödesdigra utgången - det nya läkemedlet kortison. Det är dock viktigt att det tas i ordinerade doser och med största försiktighet. Ed blir snabbt beroende av detta och stoppar i sig mer än vad som är nyttigt för honom. Och för familjen. Till en börjar utvecklar Ed en slags manodepressivitet men ett fortsatt slarvande med medicinen gör att han blir en otrevlig, temperamentsfull patriark med storhetsvansinne. Pojken pressas hårt i både skolarbete och idrott och frun får sig också en släng av sleven när hon anklagas för att vara otrogen med Eds bror. Eds förakt mot sig både sig själv och samhället kulminerar när han som enda utväg ser att döda sin son för att rädda honom från den depraverade värld han själv befinner sig i. Bakom spegeln är en överraskande intressant film med många speglingar till nutiden. Den räds inte att ta i de svåra medicinska frågorna och samtidigt kritisera den stereotypa mallen för familjeliv och småborgerlighet.

Nr 767: Sheriffen I Dodge City

Originaltitel: Gunfight At The O.K Corral (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ännu en flytt, ännu en ny lägenhet, och ännu en film. Techniocolortrevlig söndagsrulle om männen, myterna, legenderna Wyatt Earp (Burt Lancaster) och Doc Holliday (Kirk ”Sean Penn” Douglas) och deras förehavanden i slutet på 1800-talet. Doc hostar, Wyatt medlar och kvinnorna ska helst inte spela poker, i alla fall inte så det syns. Väldigt lättantändliga kobojsare glider ut och in ur salooner, shotar ofantliga mängder whisk(e)y och vill skjuta varandra för allt och inget. En hel del kaktusar, men i princip obefintligt med indianer. Det enda jag noterar är en indianstaty i trä som binds och släpas efter en häst. Märklig grej. Och filmen liksom marmoreras med en trubadur som sjunger fram handlingen. Så att man verkligen ska greppa att exempelvis Wyatt är på väg hit eller dit, fastän det är ganska uppenbart. Wyatt rider på prärien, det ser man i bild. Då sjungs typ: ”Wyatt rider på prärien”. Inte direkt Cohenskt. Men jag klagar inte; hellre övertydligt än åt andra hållet, det har jag upptäckt i det här projektet. Det finns sedan nåt som jag uppfattar handlar om en stulen djurhjord, eventuellt från Mexiko, och eskaleringen är ofrånkomlig, slutar med uppgörelsen vid O.K Corall och där blir det fantastiskt mycket pang för pengarna. Jag läser nånstans att det i verkligheten avlossades 34 skott när det begav sig. Jag känner mig nödgad att räkna skotten i sista showdownen och från 1.51.51 och repliken ”hit the dirt” till 1.57.17, alltså ca 5 och en halv minut, räknar jag till cirkus 100 skott. Inte illa. Det blir, om jag räknar rätt, i snitt 1 skott/3,3 sekund.
Gillar särskilt Kirk Douglas i den här filmen, även om det är tunn botten. Varför hostar han? Varför är han inte längre tandläkare? Varför dricker han som en svamp? Varför sitter han gärna ensam och lägger patiens? Varför spelar han gärna poker om stora summor pengar (med antydningar om fusk)? Hur blev han en sån mästerskytt? En får helt enkelt bara försöka luta sig tillbaka och njuta av bra kemi mellan Kirk och Burt. Och en ung Dennis Hopper, icke att förglömma. Han får flyga halvvolt över räcket på slutet. Klassiker.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jajamen, här är det som sagt mycket pang för pengarna. En klassisk västern som bygger på den verkliga striden mellan Wyatt Earp och Clantonligan vid Tombstone 1881. Den har i princip allt; stenansikten, pokeransikten, salooner, kofösare, dueller, familjeheder, hämnd, kaktusar och melodiskt soundtrack. Titelsången med Frankie Laines blev tydligen en stor hit. Lite märkligt kan man tycka. Fin början med tre män ridandes över vidderna i låg kameravinkel vittnar om att detta kommer bli spännande och dramatiskt och dammigt. Det blir det. Jag gillar det här. Det påminner mig återigen om min barndoms vilda västern-lekar där vi bland annat hämtade inspiration från de verkliga händelserna och personerna som präglat den amerikanska 1800-talshistorien. Det är finfint skådespeleri av inte minst vargflinet Kirk Douglas som Knivkastar-Doc Holiday och Burt Lancaster som den ofrivillige sheriffen Wyatt Earp, en smått osannolik vänskap som man ändå accepterar. Det finns kvinnor med i bilden också även om de mest är bifigurer till männen. Jo Van Fleet som Docs älskarinna Kate och Rhonda Flemming som Wyatt Earps nyvunna kärlek Laura gör båda starka insatser.

Nr 758: Fel Man

Originaltitel: The Wrong Man (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Alfred Hitchcock siluettintroducerar; detta är en sann historia - och det är också allt det blir av hans medverkan i denna film. Inget trademarkat cameoframträdande.
New York, 1953. Ståbasisten och familjefadern Manny (Henry Fonda) ser sig tvingad att låna pengar, 300 dollars, för att hans fru Rose (Vera Miles) lider av tandvärk som behöver åtgärdas. På försäkringsbolagets kontor tisslas och tasslas det bland personalen; är han den man som tidigare rånat verksamheten? En kafkaliknande process drar igång. Manny hämtas av polis vid hemmet, fattar ingenting. Han förhörs, skrivtestas och konfronteras. Häktad, in bakom lås och bom, inte direkt Hilton. I cellen en scen där kameran rullar eller cirklar runt ansiktet på Manny, med intensifierad musik; övergång till rättssalen där borgen sätts till 7500 dollars. Oerhörda summor, men Manny får hjälp av frugans släkt. Kunde inte de hjälpt till med tandläkarpröjs? Manny och Rose ger sig ut på alibijakt, men alla är döda. Rose tappar det, deprimeras, anklagar Manny för allt och det mesta och slår honom med en hårborste i pannan. Hon skyller på sig själv, anklagar sig själv, upplever att alla är ute efter henne, att hon är värdelös. Från att det har handlat om Mannys våndor handlar det nu mer om fruns depression, och Mannys försök att hjälpa henne. De går till doktor, han säger ”mind in eclipse”, vilket jag tycker var fint. Sinnesförmörkelse, sinneseklips. Rose hamnar på landet, hos vänliga människor i vita kläder. Det blir rättegång med utpekande av Manny och det ena detaljerade ifrågasättandet efter det andra och de flesta inblandade verkar tycka det är ofantligt tråkigt; en jurymedlem ställer sig upp och ifrågasätter hela kalaset, vilket resulterar i att allt måste tas om. I väntan på detta en scen där Manny ber till högre makter och dubbelexponeringen kryper in ett ansikte på en annan man som visar sig vara den skyldige rånaren. Fel man och rätt man i samma bild, bedårande fint gjort. Den rätte mannen blir även han utpekad utom allt rimligt tvivel och den stora kvarnen fortsätter mala. I eftertexterna berättas om fruns tillfrisknande, det tog två år.
Hittade och läste en mycket intressant analys av den här filmen skriven av Jean-Luc Godard. Han går bland annat igenom vissa scener i detalj; kameravinklar, bildkomposition, klippning och repliker. Men han går också ner på det psykologiska djupet med växelspelet i relationen mellan karaktärerna och hur scener speglar varandra. En ganska lång och ganska hyllande text skrev han, Godard. Det fanns bara en kort kommentar till den texten, och den hade ungefär innebörden: ”Varför fundera och analysera så mycket av en film? Det blir ju omöjligt att njuta av den då.” Fantastiskt att de båda vägarna i synsätt korsas där och så. Jag känner ofta, kanske egentligen alltid, att jag är i båda de förhållningssätten och i allt mittemellan. Vill kunna förstå och analysera mer än vad jag har verktyg till, och vill också bara kunna kolla en rulle utan att fundera för mycket. Svepas med, hänföras, försvinna in i bilderna. Ständig dragkamp, hittar sällan liksom en bra nivå. Avundas både dem som verkligen kan ge sig in i att konstruera ett intellektuellt och metodiskt sprängschema av en film, och dem som bara låter sig sköljas över. Tetigt.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "This is Alfred Hitchcock speaking. This is a true story. Every word it". Det är nog det mest anmärkningsvärda i hela filmen för kort därefter står det nämligen i förtexterna "The story, all names, characters and incidents portrayed in this production are fictious." Hmm... tror Affe kanske övredrev en aning där i motljuset i början. För spänningens skull. För det är faktiskt en hyggligt bra rulle. Ja, lite mer än så faktiskt. Snygg, välspelad, spännande, Väldigt mycket Hitchcock. Rättegångsscenen ur huvudpersonen Mannys perspektiv är oerhört intressant och välskapat. Jag kan nästan förstå hur förvirrande och obegripligt allt måste ha känts. Tematiken återkommer för övrigt i I Sista Minuten men i lite högre tempo, med lite mer dramatik, lite mer action, och i lite mer färg.

Nr 752: Mannen Från Laramie

Originaltitel: The Man From Laramie (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på nattåget mellan Östersund och Göteborg och av Robert på internet på rum 566 på Scandic Hotel i Karlstad.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Kärnan i den här filmen får ändå sägas vara det enorma mysteriet med hur vagnen med gevären egentligen kunde hamna uppe på den där branta kullen. Frågan ställs rakt ut av den allt mer blinde pappan när han är ute på privatdetektiverande, men frågan förblir hängande i den torra boskapsluften. Frågan får aldrig ett svar, förmodligen mycket beroende på att pappan på grund av sin blötlagda näsa knuffas ner i döden av potentiell arvinge. Och utan svar, kvarstående fråga. Det är ju vilda västern, således inga helikoptrar eller andra bränsledrivna lyftanordningar. Oerhört brant på aktuella platsen, i alla fall om man ska tro bilderna på hur de tar sig upp med hästarna nästan bergsgetterna. Ordentlig lutning. Oländig terräng kan du säga. Men ändå, högst där uppe, kamouflerad med stockar och annat buskage, en vagn i hela sin längd, bredd och tyngd. Fullstor vildavästernvagn. Som en minibuss. Hur kom den dit? Det gnager, och det gnagde i pappan, som vågade ställa frågan, vågade adressera elefanten på prärien. Han dog ovetande, tog ovissheten med sig i graven. En hemsk död, kanske den värsta. Vissa frågor ska man bara inte ställa. En timme och fyrtiotvå minuter för att till slut ändå inte erbjuda ens en antydan till förklaring hur vagnen hamnade där den hamnade. Det väcker oerhörda funderingar, i paritet med egyptiernas pyramidbyggen. Utomjordingar inblandade? Svart magi? Tidsresor?
Runt denna stenhårda nöt fylls filmen ut av en sidohistoria där James Stewart är ute på hämnarstråt eftersom hans bror blev skjuten av Apacheindianer, högst sannolikt med ett gevär från vagnen på kullen. Och indianer ska väl normalt sett inte ha tillgång till gevär, tänker Stewart. Det måste finnas en länk, en dealer, en vapenlangare - och den djäveln vill Stewart ha tag på. Taffligt skådespeleri, några märkligt utdragna slagsmålsscener och en dialog som ibland verkar frammatad av en slumpgenerator.
Förekommer även röksignaler i den här filmen, och det kan nog vara första gången. Tyvärr är det inte en indian som signalerar, hade det varit det hade den fått en rak trea. Överlag väldigt lite indianer för pengarna.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Jag köpte den här filmen för 10 spänn på ett loppisbord på Nytorget i Stockholm för ett par år sedan. Det känns fint när filmer bara dyker upp sådär. Kommer till en liksom. Och med 1001-boken i ryggraden så reagerar jag väldigt instinktivt när det dyker upp filmer på väntade eller oväntade ställen. Kan den finnas med i boken? Och så lyckan när den gör det. Vi börjar ju närma oss slutet av projektet nu och det tycks bli svårare och svårare att få tag på de filmer som återstår. Det gäller att vara vaksam liksom och ha filmradarn påslagen. Men filmen då, Mannen Från Laramie... Ja, vad säger man, definitivt värd 10 spänn men inte så mycket mer.

Nr 737: Sinnenas Rus

Originaltitel: Senso (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Förnäma salonger, djupa murriga färger i stearinljus och italienskt 1860-tal. Så var det även i den förra och första rullen vi såg regisserad av Luchino Visconti - Leoparden.
I den här filmen är det den italienska grevinnan Livia som blir upp över öronen förälskad i den österrikiske officeren Mahler. Eller Franz! som hon kallar honom, ropar på honom, efter honom, gång på gång. Franz! Franz! Var är du? Här Livia.
Omöjlig kärlek där i sjuveckorskriget, omöjlig och otillåten och oärlig, i alla fall från östra hållet. Franz är bara ute efter pengar, som den fege desertör han till sist bekänner sig vara. Livia, förblindad av åtrå, mjölkas ordentligt gång på gång - men till slut tar det stopp i och med att Franz hånar och förnedrar henne med ett överspelat och högljutt hästgarvande i närvaro av den av alla prostituerade han för tillfället hyrt in. Livia golar och Franz får smaka på säkert femton rundor bly när han ställs upp mot muren. Det hindrar dock inte Livia från att planlöst irra runt i gränderna och ropa Franz! Franz!
Tycker inte det blir särskilt taggripande eller spännande, egentligen någon gång även om det definitivt tar sig sista 45 minuterna med krigsscener och upplösning. Inledningen med vandrandet, efterföljandet och samtalandet bland Venedigs gränder och broar får mig att tänka på både Rösten Från Andra Sidan och Bara En Natt (även om den utspelar sig i Wien). Jaha?


Jimmys betyg: 3

Kommentar: Viscontis första färgfilm. Melodramatiskt kostymdrama. Överdåd och passion. Mahler och Livia. Dessertörer och aristokrater. Sex, sorg och svek. Allt slutar med en avrättning. Och Italiens enande.

Nr 723: Sagor Om En Blek Mystisk Måne Efter Regnet

Originaltitel: Ugetsu Monogatari (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Krukmakaren vill expandera, tillverka, sälja. Det annalkande kriget är bra för affärerna menar han och är lite irriterad på ungen som är i vägen och hindrar produktionen. Frun är lite mer försiktigt inställd, lite mer hushållande, drömmer om ett enkelt liv med maken och deras barn - bara de tre tillsammans i välmående räcker gott och väl. Grannparet lite likadana, men där drömmer han om att bli samuraj, och hon verkar mest intresserad av att meddela honom att han är en byfåne som inte lyckas med det.
Kriget kommer i form av Shibatas armé. Mitt i flykten från byn uppmanar krukmakaren frun att koka lite ris som kan vara bra att ha i bergen. Bästa repliken i filmen. Ute på dimsjön glider sjöspöket Båtsman förbi och varnar för pirater innan han dör. Fru och barn lämnas tillbaka i land, flykten fortsätter och krukmakaren hamnar i ett palats och föreslås gifta sig med damen i huset som är upp över öronen imponerad av hans drejeri. Här går väl filmen in i en lite mer spirituell fas skulle man kunna påstå. Krukmakaren inlockad som en Homeros av sirenernas sång. Morgonen efter vaknar han upp som efter en helkväll på lokal och minns ingenting. Han får bubbelpoolsbehandling men förhåller sig avvaktande till sin tydligen nya fru. Hellre en kruka i skogen än tio i handen. Meanwhile är gamla frun hemma i byn och bär omkring på barnet och trakasseras av soldater. Grannen blir äntligen samuraj efter liten lögn om generalhalshuggning och åtnjuter stor respekt och blir inkastad på glädjehus. Där hittar han sin fru som gjort karriär som prostituerad med en ny man i bädden varje kväll. Krukmakaren ledsnar på sin nya fru som ändå bara är ett spöke, kör lite exorcism med sanskrittatueringar och återvänder hem där gamla frun och barn väntar vid kokande gryta. Han inser sitt feltänk, men eftersom hans gamla fru också egentligen är död, blir han ensam kvar med barnet och drejar vidare med insikten om vad ett gott liv egentligen är.
Jag diggar den här rullen ordentligt. Lättflytande och närmast genialisk i sin återhållsamhet när det gäller att beskriva spöken, andar och levande människor i samröre. Läste nånstans att krukmakarens drejeri utvecklas i tre faser, likt regissören Mizoguchis filmkonst; först inriktad på pengar, sedan på estetik och till sist på livsreflektion. Tripp trapp trull, krukan föll omkull.


Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det måste nästan vara en av de mest underbara filmtitlarna i det här projektet. Sagor Om En Blek Mystisk Måne Efter Regnet. Dock lovar den mer än vad filmen innehåller måste jag nog säga. Låt mig förklara. 1) Sagor: Det ska alltså röra sig om två eller flera fantastiska berättelser med kanske mytiska och mystiska förtecken. Nja, hur jag än räknar så får jag denna film till endast en berättelse även om den måhända vara både mytisk och mystisk. Naturligtvis finns det parallella handlingar men det vet jag inte om det räknas. 2) En blek mystisk måne: Rätta mig om jag har fel men jag hittar inte en enda måne i den här filmen. Ännu mindre en blek och minst av allt en mystisk. Däremot måste jag ge titeln rätt avseende det både bleka och mystiska. Detta kryllar det av. Men så är det ju en förbryllande spökhistoria också. 3) Regnet: Även här måste jag falsifiera titeln. Det regnar inte alls. Inte någon gång. Inte någonstans. Det duggar inte ens. Det närmsta regn vi kommer är den underbara dimman på sjön när båten sakta klyver vattendraget. Men det kan ju naturligtvis ha regnat innan sagan börjar. Det vet vi inget om. Jag undrar om titeln kanske avser en annan film men allt tyder på att så inte är fallet. Nåväl, med detta sagt och med den ljuvliga titeln som en vacker fondvägg så är det här en film som spretar en aning. Lite japansk krigshistoria, lite kärleksdramatik, en del spöken. Men det är fint och välgjort, stundtals obeskrivligt vackert till och med. Men jag når tyvärr inte hela vägen in.

Nr 719: Natt Utan Nåd

Originaltitel: Kiss Me Deadly (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: ”Remember me!” är uppmaningen som stenhårdkokte privatdeckaren Mike Hammer (Ralph Meeker) får av nyss vid vägkanten upplockade och på rymmen varande Christina (Cloris Leachman). Orden kan härledas till sonetten Remember av den brittiska 1800-talspoeten Christina Rossetti. Kvinnan vid vägkanten är livrädd, men vågar inte berätta varför. Tydligen har hon också all anledning att vara livrädd eftersom hon och Hammer kort därefter fångas in, varpå Christina torteras till döds och skickas i bil utför ett stup tillsammans med Hammer, som dock överlever. När han vaknar upp på sjukhuset tre dagar senare hopar sig självklart frågorna. Vem var kvinnan? Varför vågade hon inte berätta? Vem var det som mördade henne? Varför är hennes död så intressant för högt uppsatta människor i Washington? Hammer lägger inga fingrar emellan när han ger sig ut på tjuvjakt. Denna jakt blir allt annat än enkel att hänga med i enligt min mening, men den innehåller så roande element som knivslagsmål, popcorn slängda i ansiktet, en av filmhistoriens längsta trapprullningar, en i väggen inbyggd telefonsvarare i form av rullbandspelare, hastighetsinställda bilbomber, pool house boxing, domkraftsmord, sanningsserum, pistolskott från höften, förhörstortyr, natkingcoledänga, opera som hemmakaraoke, örfilsuppvisning av Hammer och på slutet ett magnifikt exploderande strandhus som för tankarna till Zabriskie Point. Hela upptakten och slutklämmen kretsar kring den mystiskt lysande och surrande låda (ping Pulp Fiction) som upptäcks efter en lite Twin Peaksdoftande bårhusrebus. Vad som egentligen döljer sig i lådan förblir obesvarat, men med tanke på de tre referenser - Manhattanprojektet, Los Alamos och Trinity - som ges som varning av en av de som vet, är väl kopplingen till atombombstillverkning inte helt tagen ur luften. Apropå referenser kryllar det av dem i den här rullen; Pandoras ask, som givetvis får en att tänka på filmen Pandoras Ask som också är med i boken, Lots hustru som blev en saltstod, Medusas huvud, Lasarus som väcks från de döda och Kerberos - den trehövdade vakthunden.
Jag avslutar med sista delen av Rossettis sonett, dels eftersom den är central i bårhusrebusen, men mest för att jag kanske någon gång i framtiden läser det här inlägget och påminns av de i mitt tycke finfina slutraderna, de melankoliska och välmenande orden, det nästan uppgivna men hoppfulla.

Yet if you should forget me for a while
and afterwards remember, do not grieve:
for if the darkness and corruption leave
a vestige of the thoughts that once I had,
better by far you should forget and smile
than that you should remember and be sad.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Mike Hammer är kriminalförfattaren Mickey Spillanes hårdkokta snut som återkommer i en hel del böcker och några filmer. Han är lite som James Bond skulle man kunna säga. Jag har inte läst en enda av böckerna med Mike Hammer. Och det här är första filmen jag ser vilket är en mycket behaglig upplevelse. Redan efter baklängesförtexten är jag fast. Det känns redan där som att denna film kommer att bjuda på en hel del ovanliga element. Och det är ju inte ofta som man trycker in allt från grekisk mytologi och 1800-talspoesi till ovanliga tortyrmetoder, mystiska skattkistor och apokalypstematik i samma film som dessutom är en kriminalare från 50-talet. Och det är faktiskt väldigt underhållande. Ralph Meeker som hjälten Mike Hammer är härligt sunkig och osympatisk. Tydligen finns det olika slut. Det måste jag kolla upp.