Wednesday, December 30, 2020

Nr 869: Thirty Two Short Films About Glenn Gould

Originaltitel: Thirty Two Short Films About Glenn Gould (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trettiotalet korta variationer som omsluts i inledning och avslut med blekvit solobild - jag tänker aria - och det verkar vara precis så Goldbergvariationerna av Bach är uppbyggt. Jag hade kanske istället gett filmen namnet Gouldvariationerna, men så bor jag ju i Glennland också. Tillåt mig tycka att det är en behagligt spretig film som i små skärvor presenterar musikgeniet, pillertrillaren, börshajen och radiomannen Glenn Gould. Blandar lite ibland väl pösiga talking headshistorier (den om det sövande telefonsamtalet exempelvis) med McLarenanimation, iscensatta livshändelser och min favorit: kirurgiska närbilder på och åkningar över innanmätet av vad jag misstänker är en Steinwayflygel; strängar, klossar, kuddar, linjer och punkter. Matematiskt färgad musik, virtuost. Förstår de som tycker att det kan kännas själlöst, för mekaniskt och perfekt, men jag tycker mycket om det. Värre i så fall med Yngwie Malmsteens tekniska briljans som aldrig gett mig annat än att vilja titta efter nödutgången. Kommer definitivt lyssna mer på Gould, särskilt i förarhytten vid sena körningar.
Och resonerandet kring perfektionen, där Gould enligt nån i filmen menade att artisten alltid är autokrat i relation till publiken, och där det alltid finns brister i form av vilket akustiskt rum som används, vilken plats åskådaren har, vilken syn och hörsel och så vidare, och att det var därför han slutade uppträda som det heter live. Invändningen i filmen då att "Det är inte alltid idealt. Det är en del av livet". Där poppar diskussionen om VAR upp i mig. Förespråkare kan ju ibland mena att man med tekniken kommer närmare nåt slags renare rättvisa, medan skeptiker kan mena att domarens mänsklighet ingår; ögonblicksavgörandet är en stor del av tjusningen med spelet. Jag tycker båda.
Gillar också försöket till relationsekvation: För varje timme du spenderar med andra, behöver du x antal timmar i ensamhet, där x är oklart. I mitt eget fall upplever jag i alla fall att den kurvan är exponentiell med stigande ålder. Känns som att Gould dirigerade sin tillvaro, sin ensamhet, sitt liv, medan andra kanske mer lyssnar på sitt. Hans toner svävar i alla fall runt i rymden på sonderna Voyager 1 och 2. Vad kommer de tycka, rymdvarelserna, när de spisar den skivan? "Låter inte detta lite som Malmsteen?"

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Den excentriske kompositören Glenn Gould slutade spela för publik vid 32 års ålder. Istället ägnade han sig åt att tolka, skapa, förfina och komponera både musik och sitt liv. 
För att vara klassisk pianist var han tydligen inte så förtjust i pianomusik. Ändå är det där han har gjort sig ett namn, inte minst genom Goldbergvariationerna 1955, en av de mest köpta skivorna med klassisk musik under den tiden. Filmen är 31 korta, dramatiserade och musicerade konststycken, plus eftertexterna, som sammanfattar Goulds karaktär, hans liv, hans gärning, hans hypokondri, hans filosofi, hans experimentella sysselsättningar. Det är upplivande, passionerat och roligt, men också informativt och innovativt. De delar som mest fångar mitt intresse och engagemang är bland annat filmen CD318, en konstfilm om Goulds Steinwayflygel där detaljerna är så fantastiskt fint skildrade, och L.A. Concert, den sista konserten när han värmer sina handleder i varmt handfatsvatten och skriver sin sista autograf till teaterns vaktmästare. Eller varför inte Truck Stop, där Gould på ett tradarfik lyssnar och tar in ljuden, rösterna, orkestrar dessa till ett fint arrangemang inuti hans huvud. Eller Diary of one day får vi Goulds blodtrycks- och medicindagbok med ett rörligt röntgenfoto av pianistens skelett och muskulatur. Gould avled 50 år gammal till följd av en stroke. Förutom ett fantastiskt rikt musikliv så hade han då även gjort radioprogram, investerat i råvarubörsen och ägnat sig åt att ringa bisarra telefonsamtal. Han hade vänt på dygnet, knaprat piller och var besatt av att hålla sig varm. Trots sin kändisstatus var det här min första bekantskap med Gould. Men defintivt inte den sista. Några veckor efter att jag hade sett filmen, under en lång backgammonsittning med en vän, lyssnade vi på Goldbergvariationerna, det perfekta soundtracket till det klassiska spelet.

Monday, December 28, 2020

Nr 868: Shao Lin San Shi Liu Fang - The 36th Chamber Of Shaolin

Originaltitel: 少林三十六房 Shao Lin San Shi Liu Fang (1978) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Amazon Prime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Fantastisk mellandagsrulle. Dubbad så man ramlar baklänges av osynken, och den som fick uppdraget att göra ljudeffekterna till alla miljontals svepningar, vapenklonk och gnygrymtningar måste hamnat i himlen av lycka. Massor av snabba inochutzoomningar och blixthastiga panoreringar. Känns som att kolla en tecknad film, med skillnaden att den inte är tecknad, och då är det ju en... ja, en film. Men framför allt ett underbart intensivt lugn större delen av mellanfilmen, när San Te är i Shaolintemplet för att lära sig kungfugrunderna. En mödosam och krävande väg, och den gestaltas så pedagogiskt och välplanerat att det bara är att luta sig tillbaka och följa den spännande skolningen genom olika kammare. Reflexer, tyngdpunkt, smidighet, koncentration, måttfullhet. Väldigt välkoreograferade och genomtänkta scener, och på slutet återkopplas flera olika övningsmoment i sista striden. Precis som tranan i Karate Kid och så vidare.
Satt och tänkte på nån alternativ beskrivning också. Flyr förföljelse, kommer till ny tillvaro, söker asyl, alla skeptiska till nykomlingen men makthavare ser potentialen i arbetskraftsinvandringen, uppehållstillstånd med tuffa villkor och tester - så här gör vi här, börja med låglönejobb, städochdisk, uppför stegen, nu är du godkänd, mer ansvar, mät dig med de som mätt dig, förslag på egen utvecklande verksamhet men då är det bom stopp, utvisning, tillbaka till förorten och öppna egen skola. Träna på att hämnas på de andra, de olika, de som gör lika som du, hämnas.
Och så mjölet fallande i slow motion på slutet! Mjölet i slow motion!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Kärt barn har många namn:  Shao Lin San Shi Liu Fang, The Master Killer, Shaolin Master Killer och The 36th Chamber of Shaolin. Svårt att bestämma sig, olika utgåvor? Ingen aning. Hur som helst är det riktigt fint koreograferad kung fu i bästa Hong Kong-anda. Det är vilsamt och meditativt, intensivt och visuellt, ett galet kameraarbete, tjusiga fightingscener och en spännande intrig. Den är fint uppdelad i tre nästan separata delar med egna inramningar: först konspirationen mot de onda och styrande Manchurerna som dödar vår hjältes, San Tes (Gordon Liu), föräldrar, sedan den hårda och disciplinära träningen i Shao Lin-templets 35 kammare och slutligen hämnden. 35 kammare tänker ni nu, vad hände med den 36:e då? Den 36:e kammaren finns egentligen inte. Det är San Te som, efter år av träning, får möjlighet att leda någon av de 35 kamrarna i templet. Istället föreslår han en till kammare - att göra Shao Lin-kung fun tillgänglig för folket. Hädelse anser munkarna i templet och utvisar honom. Men naturligtvis har han den 36:e kammaren med sig och för att utkräva hämnden på Manchurerna så börjar han själv utbilda andra i kung fu. Det här är en film jag blir glad av. Den har den briljanta enkelheten i dramaturgin, den hårda humorn och den ljuvliga dubbningen och ljudeffekterna som fullständigt charmar sönder mig. Heja Hong Kong.

Sunday, December 27, 2020

Nr 867: The Unbelievable Truth

Originaltitel: The Unbelievable Truth (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Amzon Prime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja. Nä. Inte min favoritfilm. Audry skippar skolan, oroar sig för kärnvapenkrig och global extinction. Kan ju inte undgå att tänka Greta. Dumpar pojkvännen, blir istället förälskad i skicklig kåkfararmekaniker i "coverall" (nytt ord för mig, overall har man hört, blir ju nyfiken på skillnaden) men han dissar, så Audry blir modell, med tiden utan kläder. Lyckligt slut misstänker jag. Och en mordhistoria där som cirklar runt och byter skepnad beroende på vem som berättar om den, och det är ju lite roligt. Men replikerna känns allt som oftast som ett irriterat läxförhör; ut med det och fort. Botten för mig nås i nån scen där det - lite indieskt antar jag - liksom repeteras vad sa du jag sa vad sa du jag sa. Vet inte varför. Vad ska den dialogen tillföra? I alla fall går den högt över huvudet på mig.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Independentfilmaren Hal Hartleys debutfilm som kanske lämnar en del att önska. Även om jag gillar den alienerade känslan hos karaktärerna och särskilt tonårsdottern Audreys (Adrienne Shelley) dystopiska upptagenhet av kärnvapenkatastrofen. Den lätt känslokalla och allvarliga atmosfären som vilar över människorna. Även om det skvallras hit och dit och alla tycks vara närmast besatta av nånting. Mest av nykomlingen Josh (Robert Burke). Den svartklädda mystiska bilmekanikern som tydligen har dödat nån way back. I sina bästa stunder är det mörkt och roligt, i de sämsta stunderna oslipat och lite effektsökande. Vad titelns sanning syftar på går mig lite grann förbi, men antagligen har det nåt att göra med den bristande tilliten till varandra, kanske romansen mellan Audrey och Josh, kanske sanningen om vad som verkligen hände way back, förr i tiden, som alla tycks ha en uppfattning om. "You can't have faith in people, only in the deals you make with them" hade jag tydligen skrivit upp. Oklart varför. Antagligen ett citat från Josh.

Friday, December 25, 2020

Nr 866: Nashville

Originaltitel: Nashville (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trodde detta skulle vara en så kallad dokumentär, kanske åt samma håll som Woodstock, och bävade därför ganska ordentligt. Men icke. Mer en föregångare till Short Cuts, om än med mycket mer musik. Ett omfattande persongalleri som väver in och ut i varandra under några dagar inför ett stort galaevent. Countryscenen i Nashville som metafor för amerikanska politiken? Kanske det. Den långsamt svepande, mässande valarbetarbilen som monotont och halvanonymt upprepar alternativa förslag och vallöften från presidentkandidaten Walker, som man aldrig får se i bild, bara höra rösten av på slutet (väl?). Stora trafikkollisionen med påföljande kaos. Intriger, deals, otrohet mellan artisterna. Rygghugg och glorifierande asskissing om vartannat. Vem vill inte synas med vem och vem måste synas med vem för att få mesta möjliga genomslag och cred? Attentatet på slutet vid kopian av grekiska templet Parthenon. Mycket musik och mycket bra musik. Allt tydligen skrivet av skådespelarna/artisterna själva. Och allt inspelat live på de ställen de filmas på. Riktigt cool film, som en grym julklapp man inte hade en aning om att man skulle få. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Robert Altman, som bland annat gett oss filmer som M*A*S*H och Short Cuts, gör här en cynisk allegori av amerikansk politik, dess hycklande normer, dess hope and dreams and values, mot bakgrund av landets 200-årsjubileum och han förlägger detta skickliga utsnitt till hjärtat av 70-talets showbusiness - Nashville. Det är ett stort galleri av färgstarka karaktärer med öden som ibland sammanfaller eller överlappar varandra. Allt till mässandet från presidentkandidaten Walkers kampanjbuss som ödesmättat snurrar runt på Nashvilles gator. Grundstoryn är en vecka i Nashville som kännetecknas av en musikfestival och en valkampanj. Detta lockar ett brett spektra av musiker, skivbolagsdirektörer, musikarrangörer, kampanjmakare, politiker och andra lycksökare och girigbukar till denna populistiska och glittriga smältdegel av amerikansk kultur. Det tycks kaotiskt och förvirrat till en början men allt lägger sig glasklart genom Altmans skarpa regi och förmåga att berätta flera historier utan att framhäva någon framför någon annan. Filmens början är en hysterisk TV-reklam för ett soundtrack till filmen Nashville där alla skådisar presenteras. Lite trevligt meta sådär. Kul att det är skådespelarna själva som framför filmens utsökta countrymusik.

Sunday, December 20, 2020

Nr 865: Den Burmesiska Harpan

Originaltitel: Biruma No Tategoto (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Den här skulle jag verkligen velat sett på stor skarp bild istället för på liten grynig. Men man kan inte få allt. Dyker det upp en film får vi se den, annars blir det väl aldrig klart, det här projektet.
Japansk soldat spelar harpa och väljer en fredligare väg än den andravärldskrigiska. Hans val spetsar ögon, öron och tankar hos hans tidigare armékompanjoner. Det blir lite mystiskt och spännande. Var tog han vägen? Vad blev det av honom? Är han den vi såg vandra förbi? Är han munk? Ja, munk blev han, och kommunicerar med papegojor gör de. "Följ med oss hem" lär de den ena. "Nej, jag kan inte återvända" svarar den andra. Så är det. Har man väl hittat vägen går det inte att oupptäcka den.
Det kommuniceras över gränserna med harpmusik också. "Home! Sweet home!" är en återkommande dänga. Den spelades tydligen även i Eldflugornas Grav. Inget jag minns.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "The soil of Burma is red, and so are its rocks". Berättarrösten för in oss i det sjungande japanska kompaniet i andra världskrigets Burma. De sitter i brittiskt fångläger i staden Mudon när dess harpist Mizushima blir ombedd att få en annan pluton att kapitulera. Han gör sitt bästa utan resultat. Plutonen sprängs men Mizushima lyckas överleva. Han vårdas i ett buddhistiskt tempel som får honom att omvärdera sitt kall. På vägen tillbaka till Mudon passar han på att begrava krigets döda, en efter en, som ligger i högar. I fånglägret cirkulerar ryktet om Mizushima, någon tror sig ha sett honom, som munk, avståndstagande, hört hans toner, de karakteristiska harptonerna som endast han kan få fram. De glömmer honom inte och det mesta tycks gå ut på att få honom att komma tillbaka, att följa med hem.
Tyvärr är bilden mörk och otydlig, detaljerna försvinner, men jag får ändå känslan av att det är snyggt under rätt förutsättningar. Kameran är ofta nära, lite snett ovanifrån eller snett underifrån, inte sällan bakifrån, på soldaternas ryggar eller de sjungande sköterskorna. Filmen har liksom en ödmjuk värdighet över sig som jag verkligen gillar. En varm sorgesång.

Saturday, December 19, 2020

Nr 864: Samuraj Killer

Originaltitel: Le Samouraï (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jef Costello is in da house. Han har en stilettvass hatt, en blick från istiden och en trenchcoat som skulle göra Skalman ännu grönare av avund; under den får plats enorma nyckelknippor, bulliga sedelbuntar, heta revolvrar, kvicka kvitton, pudervita handskar, snabba cigaretter och pålitliga tändare - allt utan att det syns någonting utanpå. Han rör sig som en blåkall skugga i ett regnigt och dystert Paris. Magiskt. 10 min in i filmen kommer första repliken: "Jef?". Jepp, yrkesmördaren ska gå på nattklubb och behöver alibi i någon form av flickvännen. Pang pang pang på kontoret. Vem såg nåt? Fem stycken bara, särskilt pianisten, den svarta kvinnan. Århundradets märkligaste konfrontation, 400 skummisar bara i Paris, alla mer eller mindre identiska. Pianisten bluffar, det var inte han, säger hon om Jef. Alla, inklusive Jef blir förbryllade. Det blir invecklad skumraskaffär. Polisen pressar, gangstrarna försöker likvidera Jef, misslyckas. Han Rambodrar sig tillbaka och plåstrar om sina sår. Spanarna riggar avlyssningsutrustning i Jefs lya. Men han är ju en urban samuraj och använder sina nästan fladdermusskills för att helt oprovocerat upptäcka lilla mikrofonen bakom stora gardinen. Melodiöst jagande i tunnelbanan, så klassiskt, ut och in och ner och upp, men det är också faktiskt allt som händer där. Inget våld, inget skjutande, inga konfrontationer, bara lite katt och råtta i katakomberna. Jef får nytt uppdrag, det sista, som det alltid är. Måltavlan visar sig vara svarta pianisten. "Varför?" frågar hon när han står och riktar pistolen mot henne. Hon är ju mitt uppe i ett riktigt nice jam. "För att jag fått betalt" levererar Jef tillbaka. Pang pang, men vem faller, om inte Jef? Polisen har skjutit honom. Han har i förväg tömt sin revolver på kulor, är helt ofarlig. Är det nån form av harakiri i form av suicide by cop?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "Ingen är så ensam som en samuraj. Det skulle vara tigern i djungeln i så fall... kanske..." Filmen börjar med ett citat som relaterar till den japanska hederskodexen för samurajer Bushido - krigarens väg. Och ensam är han, vår antihjälte Costello, en hitman i alldeles för stor trenchcoat, metodisk, stiliserad och skoningslös. Filmen är dialogfattig och tyst, något som för mina tankar till finsk Kaurismäki-film. Här finns nån slags europeisk noir med regnvåta gator, jazzklubbar med nästan poserande människor, enkla och raka affärer utan ifrågasättande i skumma garage. Mordet i början sker iskallt och polisen är snabb att plocka in diverse skumma typer. Det som sedan följer saknar motstycke i någon annan film. Det är en vittneskonfrontation som gör att man häpnar - alla i samma rum, helt öppna spekulationer, ett polisiärt arbete som är skrattretande (ska vi sätta upp den jättestora avlyssningsmackapären, hmm, nej, vi tar den lilla istället) men samtidigt så invecklat och övertygande att de tycks ha koll på allt och alla. Underhållande, snygg och stilbildande film. Jajamen.

Sunday, December 13, 2020

Nr 863: Céline Och Julie Gör En Båttur

Originaltitel: Céline Et Julie Vont En Bateau (1974) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Tycker det börjar bra i lite skön Alice i underlandetstil, men börjar sen spåra så jag inte hänger med knappt alls. Ombytta rollkaraktärer, tidsloopar, huset på 7 bis Rue du Nadir aux pommes, nåt mordmysterium som ska lösas, ny dag taxiresa, ny dag magisk karamell, ny dag spådomar. Känns som en hippiekittelbrygd med ingredienser som Måndag Hela Veckan, Memento, Alice och lite Cluedo. Den surrealistiska blandningen blir inte min typ av te, i alla fall inte denna gång. Så djävla snurrigt liksom. Hittar ingen finess i det, och långt utav bara helvete, tre och en halv timme. 

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Regissören Jaques Rivette var tydligen filmkritiker innan han började göra film. Han ville väl visa världen hur det egentligen skulle göras tänker jag. Hans filmer blev väl inga storsäljare direkt, svårtillgängliga och i vissa fel helt misslyckade projekt. Med den här filmen ville han göra en lättsam dramakomedi. Ja, jag vet inte. Särskilt lättsam är den då rakt inte även om det finns en sprudlande glädje och nyfikenhet i filmen. Det är en sprakande labyrint mellan dröm och verklighet och tydligen fick skådespelarna mycket fria tyglar utforma sina egna roller. Men det är långt och det är rörigt, irrationellt och ologiskt. Men så kan man också göra film. Tydligen.

Saturday, December 12, 2020

Nr 862: Minnen Av Lycka

Originaltitel: The Dead (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på rum 444 på Scandic Hotel i Karlstad.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Filmatisering av novellen De döda av James Joyce. Tycker mycket om novellen och tycker mycket om filmen, som i stora delar följer texten. Ett på ytan stillsamt trettondagsfirande i Dublin, där en hel massa människor träffas för mat, dryck, samtal, dans, sång, poesi och musik. Min känslobild är också att det är det äkta paret Gabriel och Gretta som på nåt vis är huvudpersoner. Trevligt, artigt och lagom utmanande. Under ytan strömmar dock nervositet för egna och andras åsikter och för den personliga ofullkomligheten. Tankar om existens, otillräcklig kärlek och det obönhörliga i att allt bara fortsätter. Jag tycker filmen gestaltar novellen bra, med de förutsättningar en film har. Det blir ju mer eller mindre omöjligt att på samma vis som i text förmedla de samtidiga tankar och inre bilder flera människor har, utan att det blir nån mer komisk effekt i användandet av exempelvis voice over. Men jag tänker främst på två saker i filmen som skiljer sig från novellen. Det ena är en helt nyinskriven karaktär, Mr Grace, som läser en dikt på ett fantastiskt vis; först lite stramt och ur pappret, men sen med avslappnade axlar, borttagna glasögon och utan manus. Detta, med flera andra återkommande små bilder av hur Gretta längtansdrömmer sig bort, utgör en utsökt brygga och uppladdning inför trappscenen, som jag upplever kommer mer utan föraning i novellen. Och med trappscenen menar jag då Gretta står och lyssnar på en avlägsen sång från ovanvåningen, mer eller mindre försvinner i detta lyssnande, och hur Gabriel nästan i smyg ser Gretta där, översköljs av starka kärlekskänslor och senare på hotellrummet drabbas av insikten att Gretta i trappan varit tillbaka i sina minnen och vittjat gammal förälskelse, stark sådan från ungdomen, och hur han känner sig otillräcklig både för egen del och för tillvaron i stort. Den där trappscenen är ju helt central i texten, och det märks att regissören John Huston vill - verkligen vill - visa att den är central i filmen, för han låter sin egen dotter skrida fram i ett sakralt skimmer med kyrkglasfönster i olika färger som en gloria kring huvudet när det är dags för henne att drömma sig bort. Jag uppfattar inte scenen så alls i texten, där är den mycket mer återhållsam och plötsligt uppkommen, som om Gabriel bara råkar se sin hustru redan stående i ett vardagligt steg nedför trappan, hejdad av minnet som överrumplade henne. Och det är just det hastigt uppkomna tillfället och de små gesterna i texten som enligt mig gör den scenen så stark i det som senare framkommer när de båda är ensamma på hotellet. Gretta somnar i gråt och Gabriels voiceovermonolog i vinternatten med blick och bilder ut mot ett dött levande snöande landskap är på samma gång fängslande och befriande. Allt bara fortsätter.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett familjeverk kan man nästan säga när regissören John Huston tar sig an James Joyce novell De döda, låter sin son Tony skriva manuset och sin dotter Anjelica spela berättelsens huvudkaraktär Gretta. Allt kretsar kring trettondagsdansen som de ogifta systrarna Kate och Julia bjuder in till. Där samlas en del av Dublins lite bättre belevade människor, släkt och vänner, för att avnjuta musikelevernas framträdande, ta en liten salongssvängom, skvallra, recitera, äta men framför allt minnas. Filmen är väldigt trogen novellen och lyckas väl att förmedla det fina tempot, den irländska tonen och karaktärernas känslor, tankar och dialog. Tyvärr blir den berömda trappscenen lite för sentimental och överdriven men kanske behövs den övertydligheten i Grettas avlägsna blick och sakrala stillhet för att slutet ska bli mer begripligt för de som inte läst novellen. Jag vet inte. John Huston dog samma år som Minnen Av Lycka hade premiär och visst finns det en hel del reflekterande över regissörens egen ålderdom och annalkande död i filmen. En liten pärla i adventstid.

Saturday, December 5, 2020

Nr 861: Mamman Och Horan

Originaltitel: La Maman Et La Putain (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Trekantsdrama i tre och en halv timme. Känns dock aldrig särskilt utdraget eller långsamt. Dialoger och ibland nästan mer monologer om vad kärlek, relationer, förhållanden, sex är och borde vara. Vad då, får inte en kvinna säga knulla? En man, två kvinnor. Den ena kvinnan, som har nåt slags varaktigt förhållande med mannen, antar jag får symbolisera Mamman; trygghet, hemmet, vardagen, lagar mat. Den andra kvinnan, som är mer åt (med David Brents ord) Free love on the free love freeway, the love is free and the freeway's long, får väl symbolisera Horan då; utmanande, äventyrlig, hastigt uppdykande efter telefonsamtalet från krogen, och lika hastigt avlägsnande vid avsvalning. På slutet brister horans fördämningar och ur gråten verkar komma att man ska ha sex för att skaffa barn? Är det så att säga "the message" (som metaironiseras i filmen)? De hypervardagliga miljöerna (tex tampongscenen) och vänskapligt diskuterande mötena tillsammans med den direkta och bekännande dialogen får mig att tänka på både Seinfeld och Vem Är Rädd För Virginia Woolf?. Coolt med användandet av vinylspelaren genom hela filmen. Olika typer av musik, och som jag minns det är det nog den enda musiken som förekommer?
I alla fall stor del. Det riktigt märkliga i filmen är ju annars hur mannen helt ogenerat travar runt i sängen med skorna på, och att det verkar helt normalt. Frankrike alltså.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Franskt könsrollsdrama i fantastiska Parismiljöer. Det är caféer, restauranger, boulevarder och lägenheter som bildar en förförisk fond till de svindlande samtalen, eller snarare monologerna. Alexander (Jean-Pierre Léaud) är en dagdrivande bohem, en narcissistisk pratkvarn, där offerkoftan ständigt åker på. Han bor ihop med Marie (Bernadette Lafont), verkar ha lite svårt att släppa sitt ex Gilberte (Isabelle Weingarten) och dejtar Veronika (Françoise Lebrun). Fullt upp alltså. Det är mycket hit och dit, av och på, knulla eller inte knulla.
Marie: Dina romanser börjar göra mig förbannad.
Alexander: Nej, det är okej.
Titeln Mamman Och Horan syftar naturligtvis på den klassiskt sexistiska dikotomin där mamman i det här fallet är Marie, den kvinnliga tryggheten i hemmet, och horan syftar på Veronika, den åtråvärda sexuella friheten. (Hej Freud, hej då.) Samtidigt tycks dessa roller liksom både förflyttas och bytas ut under filmens gång. Alexander, den normlöse, maniske och desperate karaktären, är både fängslande och irriterande. Tydligen är han en personlig uppgörelse av regissören och mansförfattaren Jean Eustaches och därmed dennes alter ego. Att implicit placera sig själv i filmen var tydligen något som kännetecknade fransk ny våg. Även explicit då regissören i det här fallet själv dyker upp i en liten roll. Filmen känns ibland som en lång personlig och social förödmjukelse och tycks som en spot-on på den franska, men kanske i allmänhet västerländska förvirrade, frigörelsen men samtidigt på de fängslande stereotyperna i ett patriarkalt samhälle. Det är existensiellt och intellektuellt men på ett lättillgängligt och underhållande sätt. Slutscenen där Veronika i en lång tagning, gråtande och uppgivet, plötsligt vänder på steken och menar att meningen med all kärlek är att föröka sig är både störande och gripande. Lite som min känsla genom hela filmen faktiskt.