Filmen sågs på DVD hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Fullspäckad med mytologiska framträdanden och groovig musik, men som film vet jag inte. Det bästa är de personliga meddelanden som ropas ut från scenen mellan akterna; allt från familjära hjärtattacksbesked till gratulationer gällande barnafödsel, via drogråd och mötesplatsförslag. Och mannen som jobbar med att tömma toaletter. Oerhört stolt över sitt jobb, vilket han ska vara. En ung och nästan tjackpundarlik Joe Cocker vibrerar ut med lite hjälp från sina vänner. Det var bland de bästa numren. Annars känns det som att festivalen aldrig riktigt kom igång. Och så det ständiga malandet om att det är så fantastiskt med att så många människor samlas på en och samma plats, utan bråk (källa på det?). Jag kan inte riktigt känna fascinationen i det. Mycket folk här. Jaha. Ring Guinness rekordbok.
Flera fina sekvenser med split screen duo och triple. Lite Dallaskänsla goes rock n´roll. Och vad hände med Jimis brinnande gitarr?
Skulle hemskt gärna se en uppdaterad version med ”50årsenare”-intervjuer med de som lever och går att få tag på. Och då menar jag besökarna och möjligtvis arrangörerna. Hur såg de på det och hur ser de på det?
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Woodstock Music And Art Fair 15-17 augusti. Den mytologiska bilden av festivalernas festival, urtypen för stora utomhuskonserter och symbolen för det frigjorda 60-talet både bekräftas men samtidigt bleknar en aning efter den här filmen. Det är ett okritiskt tidsdokument som använder massor av ny teknik för att få till en filmisk upplevelse utöver det vanliga, (det fattar jag mest när jag ser allt extramaterial som finns i boxen), men samtidigt brottas arrangörerna med oändliga problem till följd av en underskattning av publiken. 200 000 sålda biljetter blev snabbt till en halv miljon besökare. Artister fick flygas in med helikoptrar. Flygvapnet lejdes in för att släppa ner mat och torra kläder. Bajamajorna räckte inte till. Trafikstockning. Dålig LSD som cirkulerade på platsen. Ett oväder som förvandlade festivalen till ett lerbad. Trots detta hanterade arrangörerna det hela med peace, love and understanding i sina utrop mellan akterna. Hälsningar från föräldrar, efterlysning av läkare som kan hjälpa till med förlossning, uppmaningar att dela på maten och så vidare. Och bland ortsbefolkningen hörs både positiva och negativa röster om den unga generationens leverne men när polischefen ger sitt gillande så måste jag dra på smilbanden. Bland artisterna syns storheter som Janis Joplin, Jimi Hendrix, Crosby, Stills, Nash and Young, The Who, Jefferson Airplane, Joan Baez, Santana och Joe Cocker. Rock, folk, psykedelia, flum. Jag var helt enkelt tvungen att göra en spellista med samtliga artister som spelade.
No comments:
Post a Comment