Thursday, May 18, 2017

Nr 665: Brev Från En Okänd Kvinna

Originaltitel: Letter From An Unknown Woman (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Wien i början på 1900-talet och den minst sagt minnessvage pianisten Stefan (Louis Jourdan) är på väg att lura sig ur en duell. På andra sidan uppgörelsen står Lisas (Joan Fontaine) man, men det vet man inte då, när filmen börjar, att det är han. När Stefan kommer upp i sin våning möts han av sin betjänts sedvanliga tystnad, men där ligger även ett brev och väntar på honom. Det är Lisa som har skrivit brevet, hon är döende i tyfus, och i återblickar får vi veta att hon har loved him long time, ända sen hon såg honom första gången när hon var ung flicka och trollbands av hans nattliga fingerfärdighet vid flygeln. Lisas och Stefans vägar har korsats några gånger genom årens lopp, och det har bland annat resulterat i en son, som även han dör i tyfus. Detta vet dock inte Stefan något om förrän han läser brevet. Överhuvudtaget verkar Stefan inte veta något om relationen mellan honom och Lisa, vilket ter sig en ganska stor smula märkligt, även om det är tydligt att Stefan är glad i tillfälliga relationer. Jag undrar liksom mest vad det är för fel på hans minne, lite som i Memento, men det verkar inte vara det som är grejen med plotten. Avskedsbrevet från Lisa rundas av och Stefan bestämmer sig för att trots allt ställa upp i duellen med maken, med okänt resultat.
Ja, det är en klart märklig känsla som stannar kvar i mig efter den här rullen. Fint och trevligt och rörande på alla sätt och vis, och särskilt tågscenen när landskapsduken byts ut är underhållande. Men varför minns han ingenting, Stefan?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: "Perfekt in i minsta detalj" säger boken om Max Ophüls fina melodram. Intressant omdöme med tanke på hur Stefan Brand (Louis Jourdan) framställs. Dandyn och konsertpianisten tycks ha ett minne som en guldfisk. Det finns ingenting i filmen som förklarar hur han inte kan minnas den kvinna som han vid flera tillfällen har träffat, haft en affär med och till och med gjort gravid. Nog för att han är en kvinnokarl som lever lite vind för våg men denna detalj är långt ifrån perfekt i mina ögon. Utöver det är Brev från en okänd kvinna en ljuvlig pärla. Lisas (Joan Fontaine) unga idoldyrkan som leder till en livslång kärlekslängtan efter musikern Stefan är både levande och naiv men mest av allt så är den en välriktad kritik mot den romantiska kärleken. Genom ett elegant kameraspel och ett fint berättande i väl utvalda återblickar så skapas en illusion av en romantisk affär som aldrig borde ha funnits. Ändå finns drömmen där. Då som nu. Lika bedräglig som en rullande landskapskuliss.

Sunday, May 14, 2017

Nr 664: La Chienne

Originaltitel: La Chienne (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.



Roberts betyg: 3

Kommentar: Dockskåpsintro, lite som i Den Gyllene Karossen. Maurice (Michel Simon - som jag visste att jag sett nån annanstans - han spelar ju luffaren i Boudo Flyter Förbi) är en lågaxlad och släpig revisor med penseln som hobby som inte verkar överdrivet nöjd med livet. Dessutom är han gift med en ragata som har sin före detta man hängande på väggen. En kväll kliver han som en vardagshjälte in i vad som ska bli en rävsaxrelation. Han förälskar sig i någon som är förälskad i någon annan som mest verkar förälskad i sig själv. Dock är pengar inblandade och därför låtsas det, och ljugs det, och manipuleras det, och göms det, och vänstras och högras det. Maurice målar och målar för att täppa till hålen, men hålen växer och till slut står han där instövlad med sovrumsdörren i hand och inser att han blivit förd bakom det berömda ljuset. Då kommer brevkniven fram och kärleken dör. Dödsstraff till fel snubbe i en kort och koncis rättegång, och Maurice får dra sig tillbaka ut på gatorna, in i gränderna, utan rakhyvel, utan jobb. Tillsammans med ragatans före detta men återupplivade make fönstershoppar han sin egen konst och jublar över 20 upphittade Franc. Så kan livet gå. Inte för särskilt många, men för vissa. Man ska akta sig för konst och relationer.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ridån går upp några dockfigurer förklarar för oss vad vi kommer att få se. En banal historia helt utan hjältar och moral. En vanlig historia om vanliga människor; han, hon och den andra. Som vanligt. Michel Simon spelar den lugna amatörmålaren Legrand som lever i ett kärlekslöst äktenskap. Han träffar den prostituerade Lulu (Janie Marèze) och faller pladask. Lulu är dock väldigt förälskad i sin hallick Dédé (Georges Flamant) och tillsammans bestämmer de sig för att lura den naiva Simon på pengar. När Legrand förstår hur det ligger till blir han galen av svartsjuka och dödar Lulu. I likhet med exempelvis Blå Ängeln så är det en man som faller offer för en kvinnas förföriska sensualism. En tacksam plot tydligen och resultatet blir okej. Men det är miljöerna, exteriörerna och livet i bakgrunden som lyfter den här filmen. Och så den karakteristiska Simon som är stjärnan med sitt löjeväckande kroppspråk och sin trötta mimik men även med en lidelse och en självklar närvaro. Enligt Wikipedia så var triangeldramat mellan Simon, Marèze och Flamant verkligt även utanför filmen. Det tragiska med den historien är att Marèze omkom i en bilolycka när Flamant och hon var ute och körde. Två veckor efter inspelningen. Simon blev tydligen förkrossad. Ofta överträffar verkligheten dikten.