Tuesday, March 6, 2012

Nr 349: På Blodig Mark

Originaltitel: Soldaat Van Oranje (1977)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2


Kommentar: Regi: Paul Verhoeven. I rollistan: Rutger Hauer. Var har jag sett det förut? Jo, i Turkisk Konfekt! Vissa filmer kräver mer koncentration än andra. På blodig mark är förmodligen bättre än vad jag upplever den, men jag hänger verkligen inte med. Det är andra världskrig och holländare, motståndsrörelser och svek. Guus. Erik. Alex. Van der Zanden. Bollen passas vidare i vad som kunde varit ett anfall i fotbolls-EM. Den holländska drottningen finns med, jag tror hon befinner sig i exil i London under hela filmen. Början och slut knyts ihop av att hon landar på hemmaplan efter krigets slut. Då är Hauer pilot, typ. Nja. Skumpig musik och en väldans massa olika miljöer. Not in my book, som den här bloggens enda läsare skulle skrivit.

Jimmys betyg: 3+


Kommentar: Jag upptäcker att mina historiakunskaper om det andra världskriget vad gäller inblandade europeiska länder är starkt begränsade. Holland har till exempel legat helt utanför mitt perceptionsfält. (Det är för övrigt ett land som överhuvudtaget är mig ganska anonymt.) På Blodig Mark ger mig en gnutta insikt i landets roll gentemot den tyska ockupationsmakten och den holländska motståndsrörelsen. Berättelsen kretsar kring en grupp studenter som till början är ganska likgiltiga gentemot kriget men med tiden tvingas välja sida och fatta avgörande beslut vilket påverkar både deras vänskap och deras egna liv. Den har en spänning och nerv trots att den är ganska snabb och snäv i svängarna. Det gäller att hänga med som Nacka Skoglund skulle ha sagt.

Saturday, March 3, 2012

Nr 348: Jazzsångaren

Originaltitel: The Jazz Singer (1927)
Filmen sågs på Bio Regina i Östersund.


Roberts betyg: 3+


Kommentar: Al Jolson, en figur som jag aldrig hört talas om, men som verkar ha varit en av de största på sin tid. Största i form av underhållare, musiker, skådespelare. I Jazzsångaren spelar han en judisk ung man som bryter sig loss från sin pappas stränga tyglar och börjar sjunga "jazzsånger" på barer istället för att följa sin fars spår i synagogan. Till slut hamnar han på Broadway, blackfacesminkad och gråtmild och sjunger tårarna ur publiken.
Jazzsångaren är en "part talkie", det vill säga att vissa delar - i det här fallet sångerna som Jolson framför - "hörs". Dialogen är stum med textskyltar. Det finns några undantag när Jolson pratar till publiken i samband med framförandet av sånger. Man behöver bara skrapa lite på ytan för att hitta information om att det gjordes försök med ljudfilm långt tidigare, redan i slutet av 1800-talet. Vitaphone verkar ha varit the shit på den tiden. Dock var det inget som publiken nappade på, och det folket inte vill ha, det ska folket inte få.
Pluset på trean är väl för att det känns bra att se något som bokstavligen hade en fot på vardera sidan milstolpen ljud. My mammy, my mammy.


Jimmys betyg: 3


Kommentar: Jazzsångaren är en stumfilm som av filmhistoriker betraktas som den allra första talfilmen. Ett historiskt paradigmskifte som naturligtvis känns lite speciellt att vara med om. 85 år efter att det hände. Den populäre sångaren Al Jolson spelar den judiske jazzälskande Jakie Rabinowitz som hamnar i en dispyt med sin far och rymmer hemifrån, byter namn till det mer amerikanska Jack Robin, gör succé som svartmålad underhållare och återvänder hem för att försonas med sin sjuke pappa. Det är tekniskt intressanta kameraåkningar i filmen som gör att den känns modern och ur ett samhällsperspektiv så är filmen mer än bara den första talfilmen - den är ett skolexempel på det amerikanska samhället ur ett integrations- och assimileringsperspektiv. You ain't heard nothing yet...