Monday, March 31, 2014

Nr 477: Förföljaren

Originaltitel: The Searchers (1956)
Filmen sågs på TCM hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: En västern bland alla västerns. Fast ändå inte kanske? John Wayne är underligt ilsk och hatisk mot indianer redan i början av filmen. Efter att ha tillbringat åratal i ett sökande efter sin brorsdotter som blev kidnappad av indianer hittar han henne i ett läger, och det första han vill göra är att skjuta henne eftersom hon blivit besudlad av indiankulturen och blivit "en av dem". Mycket krig, bistra miner, fallande hästar, krutrök och prärier. Indianhövdingen Scar ska på något vis vara förföljarens spegelbild läste jag nånstans. Det lät intressant.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Kolossen John Wayne spelar den rasistiske våldsverkaren Ethan. En arg jävel som hatar indianer. Oklart varför. Att hans bror med fru mördas och deras döttrar kidnappas av comancher lindrar knappast hatet. Under fem år får vi följa jakten genom ett klassiskt västernlandskap, den rödgula öknen snyggt fångad av fotografen Winton C. Hoch.  Förföljaren klassas som en av de bästa västerfilmerna. Oklart varför. Kanske är det för att den innehåller de nödvändiga elementen; soldater coming home from war, dammiga kofösare, onda indianer, hämndlystna Texas Rangers, hästjakter, mexikanare, sheriffer och längtande kvinnor med ett jävlaranamma. Och så det oändliga ökenlandskapet. Oftast representerat av studiobakgrund. Regissören John Ford är känd för att göra filmer som förhärligar amerikansk historia och kultur och vi har tidigare bland annat sett Vredens Druvoren klart bättre rulle än Förföljaren, både som film och som historisk skildring. Men som ett gammalt västernfan så känns det ändå lite bekvämt och trevligt att se en rak och okomplicerad västernrulle som skjuter från höften. Men nåt toppbetyg blir det inte. That'll be the day.

Saturday, March 29, 2014

Nr 476: På En Skör Tråd

Originaltitel: The Thin Blue Line (1988)
Filmen sågs på Netflix hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En film som väcker mer frågor och funderingar än ger svar. Ett ambitiöst dissekerande av en polismordgåta i Dallas 1976. Talking heads med inblandade varvas med rekonstruktioner av brottet, tidningsklipp, kartor och ritningar. En märklig nerv genom hela filmen. Vad gjorde egentligen partnern till polisen som blev skjuten? Satt hon i bilen eller var hon utanför? Som sagt, frågor utan svar, och på slutet ett kryptiskt mer eller mindre erkännande. Philip Glass ligger bakom den riktigt passande musiken, och han ligger bakom en hel jäkla massa musik i en hel massa olika sammanhang.

Jimmys betyg: 3+


Kommentar: En fängslande dokumentär om ett polismord i Texas 1976. En person, Randall Adams, greps och dömdes. En annan person, David Harris, gick fri. Regissören Errol Morris träffar de båda och försöker reda ut vad som egentligen hände. Efter flera års granskning lyckas MorrisAdams, som var mycket nära avrättning, att frikännas och han lyckas nästan få fram ett erkännande av Harris. Morris regisserar och redigerar fallet så det till slut knappt finns något brott kvar, bara en oändlig linje av frågetecken och spekulationer. Den upprepade abstrakta rekonstruktionen av mordet visas från flera vinklar och några gånger för mycket. Till slut undrar jag om det överhuvudtaget har ägt rum. Särskilt när ett vittne som passerar brottsplatsen säger att han körde en bil av 77 års modell. Skruvat. Men intressant. Philip Glass musik ger ett plus i kanten.

Monday, March 24, 2014

Nr 475: Jorden

Originaltitel: Земля Zemlya (1930)
Filmen sågs på YouTube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3
 
Kommentar: Svartvitt och stumt brukar innebära en viss utmaning för mig att hänga med i svängarna. Så också i detta fallet. Men det handlar om en by i Ukraina där en av de äldre dör. Det gör många väldigt ledsna. Men då dyker det upp en traktor, vilket gör väldigt många glada. Tidigare har det fått plöjas med oxar och slås med lie, men nu är det stålhäst som gäller. Vid ankomsten får traktorn stopp på grund av överhettning, så alla män pissar i kylaren. En snubbe dansar på vad som verkar vara morgonfyllan och blir skjuten. Solklart. På det följer en metodfilm som skulle kunna heta "från ax till limpa" och sen blir det begravning med livsbejakande sånger som omväxling. Då dyker det upp ett kommunistflygplan på himlen, och allas blickar vänds mot det nya. Sen kom internet, men det fick nog de flesta i filmen inte vara med om.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ta lika delar klassisk filmkonst och sovjetisk propaganda, krydda med lite bruksanvisningsbilder och bonderomantik och vips så har du Dovzjenkos lovsång Jorden. Den utspelas i Ukraina under den begynnande kollektiviseringen av jordbruket. I mina ögon är det väldigt mycket en hyllning till de kommunistiska kolchoserna medan sovjetcensorerna tydligen inte var så förtjusta över filmens frispråkighet. Det både tafsas under blusar och pissas i traktorkylare. Dovzjenkos tidsdokument håller tempot uppe och levererar en konstnärlig upplevelse som gestaltar konflikten mellan rika jordägare som vill behålla sin mark och fattiga jordbrukare som söker solidaritet med varandra. Fint tycker jag.

Saturday, March 22, 2014

Nr 474: Safe

Originaltitel: Safe (1995)
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 5-

Kommentar: Länge sen jag var uppe på femman, men nu är det dags. Det var ju så oväntat; lördagkväll, en film i högen, ingen av oss hade hört talas om den. Det blev bra.
För mig är det något med anslaget, det lite dimmiga i Carols (Julianne Moore) blick, de dova färgerna - som visserligen förstärks av den inte helt fantastiska bildkvaliteten - och den ansträngda dialogen. Allt känns som på låtsas, att det inte gäller, att det är något annat. Det känns som en mix av Mulholland Drive och Short Cuts. Allergi mot 1900-talet. Depressivitet. Olust. Äckel och förvirring. Hjälplöshet och tristess. Allt finns ju, hon har ju allt man kan tänka sig, Carol, men hon har ingenting. Var tar man vägen då? När inga doktorer kan förklara, medicinera, hjälpa eller lösa? Var flyr man? Ut på landet såklart. Till andra som har det likadant, som också dragit sig undan. Här är man inte ensam, inte den enda med liknande känslor och reaktioner. Här lyssnas det, det diskuteras, det analyseras och förklaras. Det är individen själv som i första hand tillåter sig bli påverkad och sjuk. Carol går omkring där, ständigt med en syrgastub eller liknande i handen. Blir hon bättre? Hjälper alla gruppmöten? Maken och styvsonen kommer på besök, men verkar vilja åka så fort som möjligt. Till slut flyttar Carol in i en skyddsigloo. Och slutscenen där inne är vad som tippar upp filmen på högsta nivån. Hon vänder sig mot kameran, som är en spegel (eller är det det?) och viskar "I love you, I really love you". Det var väldigt länge sedan jag upplevde en scen så stark som den. Allt byggdes upp och störtade mot det ögonblicket. De två timmarna destillerades ner till ett par sekunder. Mycket otäckt, kittlande och fascinerande. En riktig diamant i boken!

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Det är slutet av 80-talet. Aerobics till Madonnas Lucky Star. Pastell och permanent. Julianne Moore är hemmafrun Carol White som lever ett materialistiskt, banalt och intetsägande liv med sin man och styvson i en lyxig villa med hemhjälp i San Fernando Valley. Plötsligt drabbas hon av märkliga symptom, näsblod, andnöd, kräkningar, trötthet och minnesförlust. Ångest eller allergi? Environmental Illness pratas det om. Är du allergisk mot 1900-talet? Hon söker upp ett andligt center för personer med liknande symptom. En plats långt från civilisationen, tryggt och säkert. Eller en religiös sekt? Todd Haynes film är en ödesmättad och otäck skildring av det moderna samhällets hot - oavsett om det handlar om miljö- och hälsofarliga kemikalier i vår omgivning eller en hämmande, tråkig och deprimerande tillvaro. Filmen ger inga svar. Slutscenen när Carol ser sig själv i spegeln, genom spegeln, in i kameran, och upprepar orden I love you är skrämmande stark. Smått fantastisk. 

Friday, March 21, 2014

Nr 473: En Stjärna Föds

Originaltitel: A Star Is Born (1954)
Filmen sågs på TCM hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Onödigt långt, och sövande i ordets rätta bemärkelse. En musikal med sång, dans och inblickar i den krävande och lömska filmfabriken. Judy "Trollkarlen från Oz" Garland och James "Ivanhoe" Mason är ett showbisnisspar. Mason är alkoholiserad och Garland står på tröskeln till det stora genombrottet. Tydligen var det omvända roller i verkligheten. Filminspelningen kantades av oroligheter och problem, både vad gällde produktion och i synnerhet vad gällde Garlands arbetsförmåga. Filmen har i efterhand klippts ner och gjorts om ett antal gånger, och den version vi såg är ett resultat av att museichefen Ronald Haver tillbringade en hel massa tid i Warner Brothers filmarkiv och lyckades lokalisera bortklippt material - både film och ljud. Därför är det vid olika tillfällen inflikade stillbilder medan ljudet fortsätter rulla. Ganska störigt tycker jag. Kändes inte direkt som att det var nåt väsentligt som tillfördes i och med den manövern. Men bra jobbat Haver!

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Det har gjorts många filmer om filmbranschen. En del väldigt bra, Sunset Boulevard till exempel. En del ganska dåliga. En stjärna föds hade kanske varit bättre om den hade hamnat under saxen ännu en gång. Historien är det inget fel på. Men längden. Oj oj. Och Judy Garland som jag förstår klassas som en av Hollywoods största sångbegåvningar under den här perioden, men det är något som stör mig med henne i den här rollen. James Mason har vi sett tidigare, bland annat i Lolita. Han är bra som den alkoholiserade före dettingen. Särskilt i scenen på Oscarsgalan där filmen faktiskt får en alldeles särskild nerv som jag sällan ser i Hollywoodproduktioner från den här tiden. Filmen är ett bra försök som siktar mot stjärnorna men dessvärre knappt når trädtopparna.

Monday, March 17, 2014

Nr 472: Happy Together

Originaltitel: 春光乍洩 Chūn guāng zhà xiè (1997)
Filmen sågs på Triart hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: De kollossalt mäktiga Iguazúfallen bildar ett slags intro och outro. Långsamt vällande, forsande, obevekligt flödande över avsatserna, kanterna, dånande ner i sig självt. Som en erupterande vulkan där magman, lavan krälar nerför sluttningarna. Det ständiga vattendiset som en dimma, en fuktig smog.
Om ett förhållande som i all sin kärlekslängtan vrider sig åt det destruktiva. Uppbrott, förening, ignorans, svek och avundsjuka. Men också värme, omhändertagande och passion.
Det verkar finnas en liten treenighet mellan regissören Wong Kar-wai, fotografen Christopher Doyle och klipparen William Chang Suk Ping. Resultatet är bitvis helt grymt, men briljansen tenderar att bli ett eget race i filmen. Vissa grepp, som exempelvis timelapsandet i olika miljöer, förlorar sin effekt när den används för frekvent. Doyle fotade senare Hero. Bland mycket annat.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Kinesisk bögfilm som utspelas i Argentina. Vill man vara ofin kan man säga att filmen får flera rätt när det gäller att plocka politiska poäng och vill man vara kulturellt pretentiös så kan man säga att filmen behandlar nåt som kan beskrivas som interkulturalism. Annars kan man helt enkelt säga att Wong Kar-wai har gjort en bra film, en film som behövs. Helt enkelt.

Wednesday, March 12, 2014

Nr 471: Hon Dansade En Sommar

Originaltitel: Hon dansade En Sommar (1951)
Filmen sågs på Triart hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Bara bröst och gudsfruktan. Varningsklockemusiken varje gång vi ser byfånen slutar i en för historien ganska ovidkommande eldsvåda. Det var alltså det som blev frukten av all plantering? Och kärleken, den för de utomstående så obekväma, men för de inblandade så bitterljuvt gräsmatteskön. Nakenbad och det klassiska axelgreppet när en man verkligen menar allvar med sin kvinna. Och all vass, hur mycket vass som helst i den här filmen. Särskilt i slutscenen - som ju är finfin. Vass överallt.
Fick som första svenska film Guldbjörnen i Berlin 1952. Grattis!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Begreppet den svenska synden myntades på 50-talet och det verkar som att de flesta är överens om att regissören Arne Mattsson hade nåt med saken att göra. För att inte tala om Ulla Jacobsson som friskt vågat blottar brösten för Folke Lundqvist. Det händer långt in i filmen, närmare slutet, och det är konstigt men på något märkligt sätt sitter jag och väntar på det. Sen bara jaha. Det var det. Hon visade brösten en sommar. En internationell skandal. Eller succé. Vad vet jag. Den nybakade, friska och käcka studenten Göran från stan tillbringar en sommar hos sin farbror på landet. Där träffar han den svåra och deprimerade Kerstin, 17 år men säger att hon är 14 för att han inte ska göra några närmanden. Min tolkning. Hon är nämligen hårt hållen och strängt övervakad av den dömande prästen i byn. Filmen börjar vid en begravning och det är uppenbart vem som har dött. Sedan berättas den i en lång tillbakablick för att åter sluta vid begravningen och farbrorns tal om att "Störst av allt kärleken". Massor av klichéer men det är ändå en fin film.

Sunday, March 9, 2014

Nr 470: Den Sköna Satmaran

Originaltitel: La Belle Noiseuse (1991)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fyra timmar av sval konstnärsvånda, diverse relationsbekymmer och en nakenmodell som under filmens gång byter plats med sin uppdragsgivare. Konstnären heter Fredhofer och spelas pålitligt av Michel Piccoli, en riktig veteran i yrket som varit med i Borgarklassens Diskreta Charm, Flickorna I Rochefort, Belle De Jour-Dagfjärilen och Atlantic City U.S.A.. I många och långa sekvenser får man följa konstnärens tecknande och målande - dock är det då Bernard Defours händer vi ser. Det är dessa sekvenser som jag kommer minnas från den här filmen. Efter ett tag blir det behagligt, närmast meditativt att följa hur den raspiga bläckpennan, de blöta penslarna och de kolade fingrarna jobbar fram konturer, mellanrum, tyngd och kroppslinjer. Modellen Marianne (Emmanuelle Béart) är från början timid och tillmötesgående, men vartefter arbetet fortgår blir hon mer och mer intresserad av att hjälpa till med vinklar och poser för att locka fram skapargnistan hos Fredhofer. Slutresultatet väcker starka känslor och muras, om jag förstår det rätt, in bakom väggen och ersätts med ett mer passande motiv. Alla nöjda, nästan. Eller, egentligen känns det som att ingen blev nöjd överhuvudtaget. Sådant är konstnärslivet.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det finns konstnärsfilmer och det finns Konstnärsfilmer. Och så finns det långa filmer och det finns låååånga filmer. Den sköta satmaran är en behagligt lunkande matiné, en Konstnärsfilm med stort K, inga konstigheter. Här tecknas och målas det en stor del av de 240 minutrarna. Konstnären Édouard är gammal och avdankad men genom mötet med modellen Marianne, en fransk fransyska som har problem med sin kille, väcks lusten att fullborda ett gammalt konstverk, La Belle Noiseuse. Emmanuell Béart som spelar Marianne är mest naken men spelar bra ändå. Michel Piccoli är övertygande som konstnären och Jane "je t'aime" Birkin är svalt bevakande som konstnärens fru och tidigare modell. Henne har vi förresten sett tidigare som groupie i Blow-UpDe bästa scenerna är när konstnären plockar bland sina grejer, förbereder, försöker minnas... och när pennan, kritan, penseln börjar plocka ut motivet från pappret, från kanvasen. Det gjordes en teveversion av filmen, hälften så lång. Kanske hade det räckt att se den. Kanske inte.

Saturday, March 8, 2014

Nr 469: Granatäpplets Färg

Originaltitel: Սայաթ-Նովա, Sayat-Nova (1968)
Filmn sågs på Triart hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Parajanovs andra och sista film i boken. Ett slags stillsamt fyrverkeri av bilder som ska berätta någonting om den armeniske 1700-talsmusikern och poeten Sajat-Nova, eller Harutiun Sajatian som var hans namn utanför scenerna. Uppdelad i kapitel; Poetens födelse, Poeten går i kloster, Poeten dör och så vidare. Skådespelerskan Sofiko Chiaureli, gör inte mindre än sex olika roller, både manliga och kvinnliga. Det var inget jag märkte förrän vid eftertexterna kan jag villigt medge. Känner mig en stor smula off side vid den här titten. Kanske skulle man läsa på om Sajat-Nova och se den igen? Den säger mig faktiskt inte så jättemycket nu, även om det är fullt av intressanta bildkompositioner.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Sergej Paradjanovs färgstarka komposition över den armeniske poeten Sayat Nova. En symbolkaskad var det någon som sa. Pretentiös sa någon annan. Fasta kamerapositioner gör att scenerna liknar tavlor. Eller performancekonst. De fristående kapitlen delas av med stumfilmsskyltar. Ingen dialog, små rörelser. Paradjanov har själv sagt att inte ens armenierna förstår filmen. De ser den för att de måste. Ja, ungefär som vi då.

Thursday, March 6, 2014

Nr 468: De Blodröda Hästarna

Originaltitel: Тіні забутих предків (1964)
Filmen sågs på TriArt hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Sergej Parajanov är en helt ny bekantskap. 1800-tal i Ukraina, färgstarkt och dansant med dalsmala ritualer, sånger, verser och en hel del slagsmål. Folklore är ju ett ord man skulle kunna svänga sig med. En kärlekshistoria inbakad där nånstans, men fotot är ju vad som biter sig fast ordentligt från den här titten. Vissa sinnessjuka åkningar, pärlflimmer i förgrunden och vinklar från andra sidan. Yuri Ilyenko visste vad han gjorde. En hel del stumfilmstitlar bryter av, och märkligast av allt är väl semidubbningen. Får känslan av simultantolkning från motsvarande norska till svenska, eller tvärtom.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det finns en underliggande berättelse om olycklig kärlek i De Blodröda Hästarna. (Jag fattar fortfarande inte var dalen kommer in.)En kärlek mellan Ivanko och Marisjka. De kommer från rivaliserande familjer, hon dör, han gifter om sig med Palagna, hon är otrogen med en trollkarl, Ivanko huggs ner på en bar. Ungefär så. Sorgligt men sant. Men det är inte det som är behållningen av den här filmen. Istället är det Yuri Ilyenkos foto som stundtals briljant. Svåra, närmast omöjliga, kameraåkningar. Och så färgerna. Och musiken. Irriterande och påträngande men ändå fullständigt självklar. Sergej Paradzjanov har ännu en film i boken. Granataäpplets färg. Det kan bli spännande.

Tuesday, March 4, 2014

Nr 467: Skammen

Originaltitel: Skammen (1968)
Filmen sågs på Youtube på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Bomber och granater! Bergman goes actionrulle med Bergmanmått mätt, och Sven Nykvist får verkligen hålla tungan i rätt mun när han tvingas röra sig med kameran som vore det en tidsmaskinskickad steadicam. Inblåsta dörrar, uppbrunna hus, avrättningar och maskingevär. Och samtidigt en helt annan film, med djupa lod ner i skammens strupe. Paret som inte vet var de ska ta vägen, vad de ska göra, hur de ska göra. Paniken, rädslan för både andra, varandra och sig själva. Massdöden i vattnet. Sveken mellan nyss vänner, nu fiender. Uniformer och order, den gemytliga ön är nu ett krigsnäste. Fallskärmar och lastbilar. Flykten och förlusten. Den gamle och havet.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Skammen skiljer sig från Bergmans övriga produktion så som jag känner den. Själv ansåg han att han tog sig vatten över huvudet när han försökte skildra temat krig. Så mycket vet jag att han tog verkligen i när han släpper bomber både här och där över Fårö, strör döda människor omkring sig och spränger hus i luften. Inte så mycket Bergman kan man tänka. Men samtidigt finns det bittra familjedramat där gestaltat av Liv Ullman och Max von Sydow. De spelar ett par som hamnar mitt i ett brinnande inbördeskrig och den kärlek som de har kämpat med utsätts för allt hårdare påfrestningar. Svek, sorg, skuld och skam. Sven Nykvist är som alltid en jävel med kameran. Han fångar kammarspelets stilla avskildhet och krigets kaos lika uttrycksfullt. Bergman har 11 filmer med i boken. Med Skammen så har vi sett 10 av dessa. Nu väntar Vargtimmen.

Sunday, March 2, 2014

Nr 466: Caravaggio

Originaltitel: Caravaggio (1986)
Filmen sågs på TriArt hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fattar inte helt handling och relationskopplingarna, men det får väl räcka med att det känns lite spännande och invecklat. Konstnären Caravaggio lever rövare på olika ställen i Italien, men mest Rom om jag förstår det rätt. 1500-tal. Många av scenerna skulle kunna vara målningar, väldigt fint ljussatt och rena bilder. Festliga anakronismer duggar tätt; en moped, en miniräknare, en bil, en skrivmaskin, cigaretter, trafikljud. En söndagsrulle som avslutar vår intensiva filmvecka - en film varje dag i sju dagar. Härligt!

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Caravaggio ligger för döden i början av filmen. Oklart varför men filmen fortsätter därefter i tillbakablickar. Klassiskt grepp. Lika klassiskt som hans konst kanske. Vad vet jag. Jag kan inte helt ärligt säga att jag känner till särskilt mycket om Caravaggio även om det är nåt bekant över de målningar som visas i den här filmen. Jag vet inte särskilt mycket mer om honom efter att ha sett filmen heller. Men det är fina scener och det är roligt med moderna artefakter lite här och där. Jag tänker att Caravaggio säkert har visats som analysobjekt på någon konstlinje på någon folkhögskola någonstans. Jag undrar hur diskussionen gick. Eller nej, det gör jag faktiskt inte.

Saturday, March 1, 2014

Nr 465: Trust

Originaltitel: Trust (1990)
Filmen sågs på Triart hos Jimmy på Regementsgatan 36 A


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Intressant. Ovanlig film. Oväntade förvecklingar i relationer och skeenden. Väldigt rolig stundtals. Fotbollskillen lämnar den nygravida flickvännen eftersom hon förmodligen bara kommer hamna framför tv:n när barnet är fött. Flickvännens pappa dör, mamman blir förskrossad, men det visar sig senare att hon mest tyckte det var skönt att han försvann. Elektronikreparatören bor hos sin penalistpappa, en badrumspedant som älskar att hata sin son. Finfina rollprestationer från samtliga.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Amerikansk indiependentfilm som smakar väldigt mycket 80-tals high school-komedi men är ärligare och mer intressant. Adrienne Shelly är den alienerade Maria som blir på smällen, blir dumpad av sin kille och hoppar av skolan. Hon träffar den lika missanpassade Matthew (Martin Donovan), ett elektroniskt geni som aldrig lyckas behålla ett jobb. De inleder ett förhållande som kompliceras av relationen till deras minst sagt svåra föräldrar. Regissören Hal Hartley är tydligen nån slags nyckelfigur i amerikansk indiependentfilm. Trust är hans andra film och är ett smålustigt och skruvat men ändå ett fint känsligt relationsdrama. Jag gillar särskilt Shellys blaséartade tolkning av Maria. Hans första film The Unbelievable Truth finns även den med i boken. Och även i den spelar Shelly en alienerad tonåring. Hon mördades 2006 endast 40 år gammal av en 19-årig granne. Hängd i duschen. Tragiskt.