Saturday, May 14, 2011

Nr 301: Soluppgång

Originaltitel: Sunrise: A Song Of Two Humans (1927)
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på 9 Avenue Hector Berlioz i Juan les Pins, Frankrike.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Stadens lockrop håller på att trassla till det ordentligt för det svalnande lantbrukarparet på landet. En häftig romans mellan bonden och kvinnan från civilisationen leder till ett oanständigt förslag från kvinnan; dränk din fru och följ med mig in till stan. Sagt och gjort, men ute i båten på den sista färden får mannen kalla fötter och skonar sin fru (som har den vassaste hjälmbenefrisyren nånsin). Hon är dock fortfarande livrädd när de kommer in till stranden så hon hoppar på första bästa spårvagn som kommer glidande nedför berget. Mannen följer efter och de försonas på väg in till staden. Slut på den första, bittra delen. Inne i staden på tivoli är bondparet nu så nyförälskade att de tas för nygifta. Mannen köper blommor och paret pussas och kramas mest hela tiden. En packad griskulting får väl stå som bästa symbol för nyfiket rus. På en frisersalong brusar bonden upp och bluffknivar en snubbe som flirtar lite med hans fru. När kvällen kommer är det dags att segla hem. Var båten kom ifrån är det väl bäst att blunda för. Ute på vattnet driver en riktig partyflotte förbi, med eld och sång och dans, men då är jag så skönt vaccinerad mot oväntade inslag att jag bara diggar det. Och när man mest anar det kommer blixt och dunder och storm. Frun ramlar överbord som var tänkt från början, mannen tar sig in till land efter hjälp. I buskarna smyger kvinnan från staden som tror att allt gått enligt planerna. Hon får sig också en dos av den milt sagt labile bonden som försöker strypa henne innan folket ropar att de har hittat kvinnan till havs, flytande på en av de flytbojar av gräs som mannen lagt i båten tidigare. De var ämnade för honom, men nu fick istället frun användning för dem. Så nära kan det vara mellan liv, död, kärlek och hat. Frun kvicknar till efter en sängvisit, bonden är lycklig över att ha henne i livet och kvinnan från staden försvinner tillbaka till neonljusets och bergochdalbanornas rike. Slutsats; ett nattdopp är aldrig fel för frisyren.
Till skillnad från större delen av de stumfilmer jag sett lider den här rullen inte alls av temposänkningar till följd av för långa klipp eller evighetsskyltar med tre ord i repliken. Tvärtom är det ett mumsigt flöde av bilder och klipp som rinner förbi. Särskilt i början känns det väldigt mycket "Mannen med filmkameran" med spårvagnar och båtar och människor som rör sig in i varandra från olika riktningar. Lager på lager. Historien är pekboksenkel att följa men alls inte tråkig. Mycket övertygande spel av särskilt mannen (George O´Brien) och ett bevis på ypperlig bredd av den tyske expressionisten, regissören F.W Murnau, som vi tidigare bekantat oss med både i Nosferatu och Kärlekens ö. Murnau dog 1931 och begravningen besöktes av endast nio personer. Men en av dem var Greta Garbo. Så skulle man lämna.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: F.W. Murnau känner vi igen, bland annat genom det söderhavska kärleksdramat i Tabu - Kärlekens Ö. I Soluppgång berättar han återigen en kärlekshistoria, bedrägligt enkel men ändå skönt framställd. Det unga paret på landet slås isär genom fresterskan från staden. Mannen (George O´Brien) är beredd att ta livet av sin fru (Janet Gaynor) genom dränkning men hindrar sig själv i sista stund. Istället flyr den förtvivlade frun och en jakt börjar som tar det unga paret till staden där de återförenas i nyförälskelsens vackra melodi. På vägen hem i båten händer då det ofattbara - en storm kastar frun över bord och drunkningen tycks vara ett faktum. Men se, flyter hon minsann inte i land och vaknar till liv... Fresterskan (Margaret Livingston) som smyger omkring i buskarna lämnar besviket landsbygden och det unga paret lever lyckliga i alla sina dagar. Undertiteln En sång om två människor ger en fin beskrivning av detta kärleksdrama, denna ballad med lyckligt slut. Jag gillar tempot som gör att man lyckas behålla spänningen och drivet i handlingen. Det omständliga tuggandet som finns i många stumfilmer klarar sig den här filmen helt utan. Enkelheten, de snabba klippen och ett skönt foto gör Soluppgång till ett fint uppvaknande.

Tuesday, May 10, 2011

Nr 300: Älskande Par

Originaltitel: Älskande Par (1964)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på 9 Avenue Hector Berlioz i Juan les Pins, Frankrike.
 
Roberts betyg: 4

Kommentar: Jag befinner mig i närheten av Cannes när jag ser den här filmen, och det var också här den skapade något slags rabalder när den visades på filmfestivalen - jag antar att det var 1964. Mai Zetterling har gjort film av Agnes von Krusenstjernas sjudelade romansvit Fröknarna von Pahlen. Tre kvinnor på samma BB. Olika bakgrund och öden, men sammanknutna av den mest firade av fruktbarhetstraditioner; midsommar. Agda, Adéle och Angela. Fråga mig nu så skulle jag inte kunna redogöra för vem som var vem eller vem som spelade vem, men Harriet Andersson är med. Och Jan Malmsjö som redan på denna tiden kunde konsten att skådespela, men inte en replik, inte en gest når fram till mig med en känsla av autensitet.
Persongalleriet är rikt, för rikt för att jag ska kunna hålla reda på alla. Men det finns en frätande intensitet i den här filmen, dels på grund av Sven Nykvists fantastiska fotografikomponerade bilder, dels på grund av klippningen mellan historierna - till största delen består filmen av BB-kvinnornas återblickar på sina liv. Hur hamnade de här? Hade den här filmen visats linjärt från början till slut hade jag nog gäspat inom en kvart. Det gjorde jag i och för sig nu också, men det hade inte med filmen att göra.
Älskande par är utan tvekan en av de mest intressanta svenska filmer jag sett, och jag är övertygad om att jag kommer se den igen och kanske en gång till för att förstå vad den egentligen handlar om.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jag skrev ett inlägg där jag mycket målande och intelligent beskrev behållningen med den här filmen. Tyvärr försvann det inlägget någonstans i sajberrymden och kvar finns endast ett förvånat "jaha". Därför känns det föga motiverande att återigen försöka återge min beundran över Mai Zetterlings fantastiska kvinnoskildring. Zetterling hade själv en 20-årig skådespelarkarriär i USA och Sverige bakom sig när hon regisserade denna, sin första, långfilm. Gio Petré, Gunnel Lindblom och Harriet Andersson spelar de tre kvinnorna som i början av filmen återfinns på ett barnbördshus. Filmen berättas därefter i återblickar och vi får följa dessa kvinnors öden som på olika sätt sammanflätas i varandra. Jan Malmsjö hoppar in emellanåt som en dansande clown och lyfter inte filmen särdeles mycket.

Thursday, May 5, 2011

Nr 299: De 39 Stegen

Originaltitel: The 39 Steps (1935)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Waldemars Hage 5 i Oslo

Roberts betyg: 3

Kommentar: Spiondrama i tider när James Bond inte ens var påtänkt. Inte alls en dumrulle, men för mig håller det inte riktigt när de centrala delarna raserar mer än håller uppe. Förklaringen på titeln på slutet känns verkligen som något man skulle kunna reklamera än idag. Även den nationella hemlighet som memorerats av Herr Minne och lirkas fram känns lite utspädd. Jakten på den ofrivilligt indragne mordmisstänkte Richard Hannay (Robert Donay) som flyr från London till Skottland med tåget The Flying Scotsman är visserligen spännande, men också stundtals surrealistisk - hur kan de efterföljande hela tiden veta var Hannay befinner sig? Har han en sändare planterad på sig? Som jag förstår det har Hitchcock frångått ursprunsmanuset (boken De 39 stegen av John Buchan (1915)) på flera ställen eftersom det var osannolikt. Varför inte då gå hela vägen och göra det sannolikt?
I övrigt vimlar det av hyperklassiska små scener som hör spioneri till: 
* kyssa en främling för att få förföljarna att springa förbi
* gå med i parad för att beblanda sig med folkmängd och komma undan
* bli skjuten i hjärttrakten men räddas av en helig och hård bok
*sitta handklovsihop med en argbigga som sen får reda på att du är en hyvens rackare
* gömma sig bakom ett vattenfall
* låtsas vara gifta för att få gemensamt rum på hotell
* bluffa att ha en pistol i jackfickan
Affe gör sin traditionella cameo några minuter in i filmen och slänger skräp framför en buss och visst måste väl mördarens hopp från teaterbalkongen på slutet vara en passning till Lincoln? Men varför? Det vet man aldrig.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Hitchcocks höghastighetsrulle är både underhållande och överraskande. Det är mord, konspirationer och tempofylld action som skulle passa i vilken modern film som helst. Naturligtvis har filmen en hel del falluckor och är sådär överdrivet dramatisk som bara svartvita mellankrigsfilmer kan vara men det är lätt att förlåta. Hela intrigen går ut på att avslöja filmens titel och det är spännande hela vägen till avslöjandet då det faller platt och ridån går ner. Hitchcock ägnar sig kanske lite väl åt förenklade lösningar men underhållningsvärdet väger över och De 39 Stegen är definitivt en film som platsar bland de 1001 filmerna.