Sunday, May 30, 2010

Nr 209: Så Går Det Till I Krig

Originaltitel: The General (1927)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Jaktsalen på Villa val Lemme i Italien.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Lätt att bli mätt på alla tricks och handledsskott som återigen serveras av stenansiktet. Tågstuntsen är riktigt bra - jag inbillar mig att flera av dem inte ens skulle tillåtas idag. Stora maskiner och våghalsiga språng. Men till exempel skogspartiet med björnen och fällan känns tråkigt, onödigt. Slutet med den finfina bron för givetvis tankarna till Kwai, men de efterföljande stridsscenerna doftar även lite skön Griffith. Panoramabild med rök, explosioner och stora trupper som kolliderar. Och till slut får han sin riktiga uniform och kan svepa in sin käraste i sina tappra löjtnantsarmar. Honnör!

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Jag börjar kunna det här nu. ClownKeaton som hoppar och skuttar sig genom filmen, rakt över fiendens linjer för att hämta sitt stulna lokomotiv och ångar på i den fartiga fläkt vi känner igen från hans andra produktioner. Naturligtvis finns det en kvinna med i bilden. Lika passiv och tråkig som Keatons ansiktsuttryck. Naturligtvis lyckas han vinna hennes hjärta efter sina heroiska bedrifter. Kryddat med Keatonklassiska stunts och förvisso en schysst krigsstory (snabbt in, snabbt ut med soldaterna hack i häl... skulle kunna vara Rambo tänker jag nu) men utan att engagera i någon större utsträckning. Det här var sista Keatonrullen i boken och jag är nöjd med det känner jag.

Monday, May 24, 2010

Nr 208: Wavelength

Originaltitel: Wavelength (1967)
Filmen sågs på Google Videos av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Jaktsalen på Villa val Lemme i Italien.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Det här är en film som ställer mycket på sin spets. Och det är väl själva tanken antar jag. Så lätt att såga, eller hylla, för sin simpelhet, för sin genialitet. Vad fan är det här? kan man fråga sig. Ja, va fan är det? Den här filmen kommer förfölja mig i många många år - eller kanske inte just filmen i sig, men vad den framkallar för funderingar. Som Andalusiska hunden, som Meshes of the afternoon, som Terassen. Vad är film? Vad kan film vara? Hur lätt det är att hastigt tycka bra eller dåligt. Vad gör det här med mig? Är det bra för att det är konstigt, är det konstigt att det är bra? Vilka förväntningar och åsikter har jag närmast automatiskt med mig när jag börjar titta på en film? Hade jag inte vetat vad detta var hade jag lika gärna kunnat tro att det var någon som glömt en kamera på, jämförbart med en testbild som står och tjuter. Det är enkelt att förstå att det är svårt att förstå. Blablabla. Ormdjäveln biter sig ändå bara i svansen till slut.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: 45 minuters pretentiös tålamodsprövning. Den låååångsamma inzoomningen av ett rum. En lek med kontraster, färger, exponeringar, ljudbilder. Närmare och närmare slutet. Vad ska vi få se? Jag fattar verkligen ingenting men nyfikenheten håller mig kvar. Det störande tinnitusljudet stressar. 20 minuter har gått. Känslan av en tagning . Mannen som staplar in i rummet och faller ner. Död? Mördad? Sirenerna som växer utanför föntren. Det kryper i mig. Bilden på andra sidan väggen blir tydligare. Rummet blir mindre. Besvikelsen blir en lättnad när filmen äntligen är slut. Men ändå... en filmisk upplevelse som utmanar.

Saturday, May 22, 2010

Nr 207: Guds Stad

Originaltitel: Cidade De Deus (2002)
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i camera Roberto på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 5

Kommentar: Dags för första rena femman. Från bildruta ett och hela remsan igenom är detta ett så skickligt hantverk att jag nästan börjar gråta. Temposvängningarna i klippningen, hastighetseffekterna, blandningen av skakig och fast kamera. Allt är så ohyggligt välkomponerat, så välavvägt. Hela tiden en retning av filmögat, vill se mer, vill se mer. Berättartekniken så förtjusande enkelt knivig; börja med slutet, sluta med början - upplösning i ovetandet. Historier i historien. Och historien, vilken historia! Ding däng dong med maffiasegeriet, samma hierarki men helt andra hjärtslag. Hämnas hämnden som är en hämnd på vad? Skjutna barn blir vackra. Värmen, hettan, flykten i natten, gömslen, strategierna, territorierna, handeln, konkurrensen, vänskapen.
Ta sig ut, dra sig ur, komma loss, göra nytt, börja om. Ursprunget som en galen hund i hälarna. Minnet som en hyvel över tankarna. Streetcastade skådisar, hämtade därifrån de kom. Uppdragna ur kåkstaden, framfrätna på duken, bortglömda? Det tar aldrig slut. Det börjar aldrig.


Jimmys betyg: 5

Kommentar: Det finns inte mycket att tillägga till Roberts kommentar. Jag är helt överens med honom. Det här är så enkelt men ändå så briljant. Guds Stad har i princip allt jag har hoppats på av en fullkomlig film; det övertygande skådespeleriet, de berättartekniska lösningarna, de välkomponerade bilderna, det dokumentära tilltalet, det självklara, det enkla, det ödmjuka men samtidigt det komplicerade. Att jag inte har sett Guds Stad tidigare framstår mer och mer som en gåta.

Thursday, May 20, 2010

Nr 206: Scarface

Originaltitel: Scarface (1983)
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 i Östersund och Robert i Jaktsalen på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 3+

Kommentar: Slutet räddar denna något sega och otuggade rackare. Stundtals är den en parodi på sin egen genre, samtidigt som den är en föregångare. Tungraggningen skulle med tveksamhet platsa i American Pie 12, men kommer givetvis undan på grund av att det är en Pacinofilm. På väldigt få ställen tycker jag att Pacino kommer ens i närheten av vad han presterar i Gudfadern. Andra halvan av skumbadsscenen är fin. Och slutet då. "Say hello to my lil´friend". Massaker i drogpalatset. Kokainstinn och fullkomligt vansinnig tar han emot kulregnet med öppna armar. Faller ner i blodbadet. Fantastiskt. Ska bli väldigt spännande att se den första Scarface från 30-talet. För den är också med i boken. Så bra kan det vara.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Scarface är ett tvåtimmar långt magknip som släpper först i slutmassakern. De dokumentära inslagen av kubanska flyktingar i början av filmen vill lägga en politisk dimension över historien, något som försvinner helt och hållet redan vid första droguppgörelsen där motorsågsmassakern får en renässans. Mot en stilistisk 70-tals fond, där både mode och musik är centrala ingredienser, bygger gangsterkungen Tony Montana (Al Pacino) upp sitt imperium men blir mer och mer paranoid och upptagen av sin egen självbild. Det känns väldigt hårdtuggat och svårsmält, som ett långt idisslande. Tyvärr tappar filmen en aning genom att vara lite för spektakulär, lite för kaxig, lite för magstark. Men visst är den bra. Visst är den en föregångare. Visst ska den vara med i boken.

Sunday, May 9, 2010

Nr 205: Ömhetsbevis

Originaltitel: Terms Of Endearment (1983)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert i Jaktsalen på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 3+


Kommentar: En lite bättre film än alla andra miljontals varma komedier. Främst tack vare Nicholson och MacLaine. Nicholson har verkligen inte bråttom någonstans i sin gestaltning av den avdankade astronauten. MacLaine är bäst när hon låter minspelet tala. Utbrottet vid middagsbordet när hon får reda på att hon ska bli mormor har både en fantastisk tystnad följd av en pinsamt löjlig vrede. Hade hon bara lugnt men imploderande förklarat att hon inte var glad att bli mormor hade det blivit tusen resor bättre. Samma sak för övrigt med alla hennes utbrott i filmen. Klassikern på slutet när Winger säger hej då till sina barn är just en klassiker på grund av den yngste sonens ansiktsuttryck. Sorgligt, ja visst! Härligt! I övrigt en lite väl utdragen historia, lite för mycket smör på mackan.


Jimmys betyg: 4-


Kommentar: Jag intalar mig själv att jag egentligen har ett inbyggt motstånd till den här typen av amerikansk feelgoodfilm som spelar på de allra smörigaste strängarna. Men efter Ömhetsbevis är det kanske dags att krypa till korset. Den här är faktiskt helt okej, till och med ganska bra. Debra Winger är väl godkänd i rollen som den envisa dottern Emma men det är framför allt i spelet mellan mamman Aurora (Shirley MacLaine) och grannmannen Garrett (Jack Nicholson) som filmen verkligen lyfter. Ömhetsbevis är ett melankoliskt familjedrama där relationen mor och dotter är i fokus. Regissören James L. Brooks lyckas berätta historien utan att bli alltför sentimental vilket är ett ordentligt plus... även om blicken blir lite blank mot slutet.

Sunday, May 2, 2010

Nr 204: Allt Om Min Mamma

Originaltitel: Todo Sobre Mi Madre (1999)

Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Orkar bara inte. Stundtals så bedrövligt spel att implosionen är millimeter från att brisera. När bekännelsen i trappan på slutet vrider sig kring sin egen fånighet är det läge att spänna fast sig för att inte ramla omkull helt och hållet. Pastell, transvetism och en vokabulär som säkert är meningen att vara charmgrov och exotisk, men bara känns sökt och plump. Som ett nödrim. Dock en riktigt grym scen i horcirkeln där bilarna rullar runt eld. Kanske för att det inte sägs nåt i den?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Här har vi en film i min smak. Almodóvar tar åter igen fram pastellpaletten och målar ett queerdrama med stora rörelser. Filmen tar ut svängarna ordentligt, passerar gränsen för vad som är dramatiskt tillåtet flera gånger men kommer ändå undan med det vågade uttrycket och oerhört tajta manuset. Filmen tänjer på definitionen av kvinnlighet tills det inte finns mycket kvar att spela på. Det känns oerhört befriande att se Almodóvars filmer som är allt annat än stereotypa hollywoodskildringar. Allt om min mamma är ett melodram som enligt eftertexterna tillägnas alla kvinnor som agerar, till alla kvinnor som spelar kvinnor, till alla män som spelar eller blir kvinnor, till alla som vill bli mödrar, till regissörens mor. Ungefär så. Det säger allt om spännvidden på den här filmen.