Sunday, August 24, 2008

Nr 58: Fira Med Ferris

Originaltitel: Ferris Bueller's Day Off (1986)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Anyone? Anyone? Torra lärarens frågande upprepning är nog det roligaste i hela filmen, vilket innebär att det inte är så där jätteroligt särskilt ofta. Matthew är gulligullig i sängen, lurar sina föräldrar att han är krasslig och spenderar en hel dag på stan med flickvän, kompis, lyxlunch, museum (?) och twistar och shoutar i nån parad. Skolans rektor ska till varje pris sätta dit Ferris. Kompisens farsas dyrgrip backas ut genom glasgaraget. Det var spännande och klockrent förr, idag känns det lite trögt. En söndagsrulle med pizza som välbehövlig krydda.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Jag gillade den här filmen första gången jag såg den. Nån gång i slutet av 80-talet. Nu känns den mest krystad. Regissören John Hughes gör det han brukar - en tonårsfilm med psyksjuk skolpersonal,
hippa såväl som missförstådda tonåringar, lättlurade föräldrar, heterofuckingnormativt tonårsslisk och soliga dagar i det förlovade möjligheternas land. Ibland gör han det bra. Som i Breakfast Club till exempel. Ibland mindre bra. Som i Fira Med Ferris. Det blir några skratt men aldrig riktigt från djupet.

Friday, August 22, 2008

nr 57: Prizzis Heder

Originaltitel: Prizzi's Honor (1985)
Filmen sågs på Kanal 9 hos Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: En av de absolut sämsta filmerna hittills. Det känns oerhört konstigt att se Nicholson så dålig, det är som att vara i en mild mardröm som vägrar avslutas. Jag sitter och kollar på en film och verkligen längtar efter reklampauserna - trots att dessa gör att plågan blir längre. Det är maffiakretsar, kontraktsmord och en kärlekshistoria men det känns så fattigt, så tunt, så nästan outhärdligt. Dessutom är det tydligen meningen att det ska vara en komedi. En svart komedi. Svart kan jag hålla med om. Det enda som är bra är att slutet är precis så fantastiskt dåligt som det måste vara och att det är förhållandevis kort. Att den här filmen nominerades till åtta Oscar är för mig en större gåta än livet självt. Usch.

Jimmys betyg: 1

Kommentar: Den här filmen är så dålig så det gör ont. I ögonen, i huvudet, i magen, i lederna. Hela kroppen värker. Vore det inte för reklampauserna hade jag nog gett upp. De blir filmens räddning. Jag vet ärligt talat inte varför jag inte ger filmen det absolut lägsta betyg som finns (1-). Kanske för att jag någonstans lång inuti ändå tror att det finns en liten detalj som är värd ett snäpp upp på betygskalan. Kanske är det när Maerose (spelad av Anjelica Huston som helt oförståeligt fick en Oscar för bästa biroll)) ligger påklädd på den orientaliska mattan med dammsugarblick och föreslår Charley Partanna (Jack Nicholson) sexuella aktiviteter varpå han svarar "Mama Mia!" med italiensk maffibrytning. Där har ni nivån på den här filmen. Fy fan.

Wednesday, August 13, 2008

Nr 56: Hero

Originaltitel: Ying Xiong (2002)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert i Sanne.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Det är Mäster Namnlös, Brutna Svärdet, Yrsnö, Sky, Måsen och kungen av Qin. Det är en av många kinesiska legender som utspelar sig i ett kungadöme för drygt 2000 år sedan. Det är svävande svärdfajter, waterwalking och blickspännar-OS. Det är oerhört vackert koreograferade strider som aldrig känns brutala och det är mäktiga arrangemang med tusentals soldater som rör sig perfekt i flock över de enorma tempelplatåerna. Det är stundtals väldigt vackert komponerade bilder, väldigt ofta har de exakt lika mycket tyngd på båda sidor, eller alla sidor. Pilbågeskyttet är häftigt; en mörk svärm arga spetsar regnar genom de tunna väggarna, tunna ryggarna. Vi överger aldrig kaligrafin! Mäster Namnlös kommer och ljuger för kungen både en, två, tre gånger. Vad är det egentligen som har hänt? Kungen är inte lättlurad; han överlistar Mäster Namnlös och sen bygger han kinesiska muren.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vi skulle ha sett Crouching Tiger, Hidden Dragon men det blev Hero istället. Sak samma kanske man kan tycka men mitt minne av Crouching Tiger, Hidden Dragon är att den är mycket mer intressant, känslomässig och spännande än Hero. Hur som helst så är den här kinsesiska filmen som i mångt och mycket liknar tidigare nämnda film en bländande vacker upplevelse vars intrig lämnar en hel del att önska. Huvudpersonen Namnlös (Jet Li) träffar härskaren i det kinesiska kungadömet Qin för att berätta om ryktet är sant, att han har dödat tre lönnmördare som hotat att mörda kungen. Filmen bjuder på tillbakablickar och alternativa tolkningar om huruvida Namnlös har dödat dessa eller inte. Det blir inte särskilt intressant utan jag nöjer mig med att hänföras av de storslagana scenerna, färgerna och slagsmålskoreografierna istället. Det blir ett 99 minuter långt konstverk som är en okej men rätt ointressant film.

Tuesday, August 12, 2008

Nr 55: Farligt Begär

Orginaltitel: Dangerous Liaisons (1988)
Filmen sågs på SVT av Jimmy i Östersund och Robert i Sanne.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En bedårande John Malkovich dominerar den här franska 1700-talshistorien totalt. Jag kan inte se någon annan än honom i huvudrollen. Han verkar ha ett oändligt antal lägen, miner, ögonblick, reaktioner i sig och han levererar med vad jag uppfattar som lekfull lätthet och precision. Den sinnessjukt vackra Michelle Pfeiffer glimmar stundtals till, men jag upplever inte att det slår gnistor mellan henne och Malkovich – vilket det borde göra, det är liksom poängen om jag har fattat det rätt. Jag tror inte på dem ihop, men litar fullständigt på dem isär. Lika välplacerad och direkt som Malkovich är, lika malplacerad och offside är Keanu Reeves som en tafflig ung älskare. Jag får vakna mardrömmar om På drift mot Idaho där han var minst lika uppstoppad av sina repliker. Har han ingen agent?
Om jag bortser från Malkovichs insats är filmen rätt dålig. Malkovich utmanas att förföra den gifta och kyska Pfeiffer och efter att knappt ha försökt är hon plötsligt dödligt förälskad i honom. Det fanns ju faktiskt nästan två timmar att bygga lite katt och råtta-lek på. Det känns lite obalanserat helt enkelt. Huvudintrigen blir nån slags sidospår där luften tar slut efter halva filmen. På slutet blir det nästan pinsamt med fäktning och brev och ”tell her I love her”. Dock finns det några guldkorn; när Uma Thurman svimmar efter att hennes mamma tar fram Umas brevgömma. När Malkovich trippar baklänges för att försvinna efter att ha lekt gömma nyckeln. Den mycket behagliga slutscenen; äntligen får hon ta av masken.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: En medioker film med en imponerande skådespelarlineup; Glen Close spelar den hämndlystna markisinnan Merteuil och får godkänt för den prestationen, John Malkovich insats som vicomte de Valmont får ett plus i kanten, Michelle Pfeiffer är självskriven som den vackra och kyska madonnan madame de Tourvel, en mycket ung Uma Thurman är så långt ifrån sin stjärnroll i Kill Bill som möjligt när hon spelar den naiva Cécile och Keanu Reeves gör överraskande en halvtaskig roll som Céciles stora kärlek. Scenen för historien är franskt 1700-tal och en dekadent överklass som inte har annat att göra än att intrigera och glida runt i överspända poser. Handlingen är kortfattat beskriven en erotisk och hämndlysten såpa där Close och Malkovich smider planer och bedriver vadslagning om hur de ska hämnas och förföra filmens alla andra karaktärer. Det är en småtråkig intrig som hettar till först på slutet när hela historien får sin dramatiska upplösning.
Farligt begär är ett halvsegt kostymdrama som kippar efter luft. Spänn upp korsetten börja andas.

Wednesday, August 6, 2008

Nr 54: Måndag Hela Veckan

Originaltitel: Groundhog Day (1993)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Ännu en film som kändes på gränsen till underbar i minnet, men efter att ha sett den nu igen faller den ner på jorden. Bill Murray är perfekt i rollen som nyvaken, desperat och kärlekstörstande - dag efter dag efter dag. Fantastiskt när han beställer mat av poliserna efter en biljakt och när han börjar recitera fransk poesi på restaurangen. Han har underbar timing och ett enormt ansiktsspråk; stora uttryck med små medel. En smart filmidé som ändå känns något seg emellanåt – den ska upp till 1 och trettio om vi så ska lägga in både en och två extra scener fastän galoppen är fattad. I boken står det att bland det bästa med filmen är att man aldrig får reda på anledningen till att dagarna börjar upprepas, men nog kan jag skymta en klassiker; Phil har blivit alldeles för hård och känslokall, han fängslas i sin mardröm tills han tinar upp och kan älska med värme – så som man ska älska på film. Först då släpps han fri och kan börja leva som han borde. Men visst, det är skönt att det inte är nån häxa eller molnburen druid eller liknande som levererar sanningar och bakar moralkakor i bakgrunden. En behaglig film att svepa om sig när hösten kommer, oavsett årstid.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vem har inte funderat över vad man skulle göra om man fick leva om sitt liv eller vad man skulle ha gjort annorlunda om man åtminstone fick leva om en dag av sitt liv. Phil Connors (Bill Murray) ges den möjligheten i den här smarta och varma komedin. Frågan är i och för sig om det är en möjlighet eller en förbannelse. Det är i alla fall galet roligt när han dag efter dag vaknar upp till "I got you babe" med Sonny & Cher från klockradion. Connors är en bitter tevemeterolog som ska göra ett inslag från den lilla staden Punxsutawney i Pennsylvania där man uppmärksammar Groundhog Day - en årlig begivenhet som firas 2 februari för att se hur lång vintern kommer att bli. Det går till så att ett murmeldjur drivs ur sitt bo och om djuret inte kan se sin egen skugga kommer vintern att vara ytterligare sex veckor. I
Punxsutawney firas detta genom att man, till folkets fantastiska uppslutning och jubel frågar murmeldjuret Punxsutawney Phil om han kan se sin egen skugga. Bara det är ju så vansinnigt så det är kul. Att Groundhog Day sedan firas på detta sätt i verkligheten gör saken bara ännu roligare. Connors gör alltså motvilligt detta reportage och vill så fort som möjligt ifrån denna galna håla, tillbaka till storstaden. Ett snöoväder gör dock att teveteamet tvingas vara kvar i Punxsutawney och när klockradion går igång morgonen efter så är hela historien i rullning... Murray gör en klockren rollprestation på sitt eget kyliga, sarkastiska och ironiska vis som präglar de flesta av hans roller. Roligast är när han av galenskap drivs till att försöka ta livet av sig vilket han slutar med när han ändå vaknar på samma sätt dagen efter, till samma dag och samma händelser. Varför detta sker får man ingen förklaring till vilket både är skönt och frustrerande. Naturligtvis finns en slags kärlekshistoria med kollegan Rita (Andie MacDowell) med också. Som så ofta i kommersiella filmer blir denna relation ganska förutsägbar och trist. Men det gör inget när resten av historien är så fantastisk. Det var första gången jag såg den här filmen men definitivt inte sista.

Nr 53: The House Is Black

Originaltitel: Khaneh Siah Ast (1963)
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En kvinnlig iransk regissör och året är 1963. För mig är det tre helt nya erfarenheter. Jag trodde nog inte ens att det fanns film i Iran på 60-talet. Kvinnor måste det ju ha funnits, men att de skulle få regissera film kändes otänkbart. Så lite vet jag om världen, den som finns utanför mig. En spetälskekoloni skildras under tjugo minuter i svartvitt och med två olika berättarröster. Den ena, den manlige, som är regissörens man, är saklig och förklarar bland annat hur man behandlar spetälska och beskriver förhållandena inne på kolonin. Den andra rösten är den kvinnliga regissörens som läser ur Gamla Testamentet och andra gudnära texter. Bara det gör mig förvirrad; borde hon inte läsa ur Koranen? Består Koranen av Gamla Testamentet? Bilderna är starka. Deformerade ansikten, kroppar. Det är dammigt, smutsigt, trångt, men det ligger ändå en glädje innanför murarna. Det finns vård, skola – verkar det som. En scen har fastnat i mig; en fullt frisk (till utseendet) lärare ber en elevpojke säga några fina ord. Han säger solsken, blommor etc. När nästa pojke ska säga några fula ord säger han hand, ben, ansikte. Så ser de ut och så ser de på sig själva. Med sin nakna långsamhet och dova berättarröst framstår den här filmen inte som en bön, mer som ett mantra; sten för sten i den torra handen, ett evigt mumlande. Finns inget hopp om bättring, bara att det ska fortsätta som det är, inte bli värre.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Khaneh Siah Ast är en 20 min svartvit dokumentär om livet på spetälskekoloni i norra Iran. Jag hade ingen aning vad jag skulle förvänta mig och filmen drabbade mig skoningslöst helt utan förvarning, smög upp från sidan och naglade sig fast. Bilderna på de sjuka människorna är både riktigt obehagliga och samtidigt vackert humanistiska. Det starkt realistiska fotot som speglar det dagliga livet i kolonin ackompanjeras av ett ljudspår där
regissören själv, Forugh Farrokhzad, läser en poetisk och drömsk text som tydligen delvis är hämtad från Gamla Testamentet. Farrokhzad var en betydelsefull persisk poet och dog 4 år efter den här filmen, endast 32 år gammal. Den här filmen är så vitt jag förstår den första av alla filmer vi har sett som är gjord av en kvinna. Det säger en del om den patriarkala struktur som präglar filmbranschen, eller snarare boken 1001 filmer du måste se innan du dör

Monday, August 4, 2008

Nr 52: Ring

Originaltitel: Ringu (1998)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Den verkar väldigt lovande i början med de två små japanskorna ensamma hemma, men vid en sammanräkning på slutet visar det sig att den bara är otäck i totalt 2 minuter, och det är i videofilmsscenerna när man ser brunnen på håll och hur det kommer upp nånting, någon, ur den. Det vill säga; filmen i filmen är otäck, men filmen i sig tycker jag är ganska kass. Visst sitter jag och väntar med fötterna i soffan, men jag väntar förgäves. Även om väntan kan vara målet så vill jag ändå ha lite rajtantajtan emellanåt och sen börja vänta igen. Det kändes lite som att sitta och vänta på nyårspartytåget till Aberdeen med fulla väskan av fyrverkerier och hot shots och så visar det sig efter nån timme att tåget redan har gått. Blir liksom ingen fest.
Jag minns att jag tyckte den amerikanska versionens version av filmen i filmen var otäckare, längre och på så vis bättre. Men det var länge sen jag såg den. Tills vidare: Japan – USA: 0-1.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ofta är skräckfilmer inte så otäcka som man förväntar sig att de ska vara. Det otäcka ligger inte så mycket i själva filmen utan snarare i den förväntade skräcken, även om den aldrig kommer. Jag upptäcker att jag genom största delen av Ring sitter på helspänn, med knäna uppdragna mot hakan och väntar på det där otäcka som ska komma. Det är en plåga, men skänker ändå en viss njutning. Den förväntade skräcken infinner sig naturligtvis inte. Ändå gillar jag den här filmen. Jag gillar det enkla, regissören Hideo Nakata flirtar möjligen med västerländsk filmtradition i både berättarteknik och bildkomposition men utan överdrivna och påkostade effekter. Det är avskalat och allvarligt. Naturligtvis gjordes en amerikansk nyinspelning av Ring men den gav också upphov till en ny japansk skräckfilmstradition som fortsatte med exempelvis Grudge.

Nr 51: Den Stora Tågplundringen

Originaltitel: The Great Train Robbery (1903)
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Den andra filmen i boken, 10 minuter lång och tillverkad i början av nittonhundratalet. Det enda jag har att jämföra med i tid är Resan till månen som kom ut året innan och som är betydligt mer spännande och fantasifull än den här. Känns som den första Westernfilmen även om det tydligen inte alls är det, enligt de som vet sånt. En stumfilm med lite otaktisk musik tycker jag. Den övergripande handlingen är lätt att hänga med i, men när jag senare läste om detaljerna började jag undra hur det gick till förr. Fick filmbesökarna läsa om handlingen innan? Annars har jag svårt att förstå hur man till exempel kan klura ut att bovarna telegraferar till tåget i början, men å andra sidan kanske det var det enda man gjorde då. Innan Internet. Men visst är det lite underhållande att titta på revolverduellerna och tågslagsmålen. Just ja, dansen på saloonen är ju obetalbar. Do the doasadoas.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Här har vi en liten goding från början av seklet. Förra seklet alltså. Film nummer två i boken. 12 minuters stumfilmsäventyr som har allt en riktig västernfilm ska ha; maskerade skurkar, tågrån, lustig dans, hästar och en saloon. Det är bara kärlekshistorien som saknas men tack som fan för att de inte pressade in den också. Det är inte utan att man drar på smilbanden när man läser att denna film blev den mest framgångrika filmen i USA i drygt 10 år. Svårare än så här behöver det inte vara.

Nr 50: Lantana

Originaltitel: Lantana (2001)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En död kvinnas kropp i buskarna. Sen rullar filmen igång. Och det är klart man undrar vem den där kvinnan är och hur hon hamnade där. Historier flätas samman; en otrohetsaffär, terapisamtal, den döda kvinnans liv innan döden. Det är short cuts men utan den riktiga gnistan, det känns nästan för uttänkt. För mycket tanke, för lite känsla. Det är välgjort men lyfter aldrig riktigt. Det planteras hemliga bögerier och askungeskokast och polisen är en tryckkokare som ventilerar genom att slå brottslingar och hittar tillbaka till frun på slutet. Vuxna män får gråta. Lite känslan av en tv-serie. Ett ok avsnitt av en allroundsocietyPDserie.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Jaha. Ungefär så kändes det efter den här filmen. Den ska tydligen vara Australiens bidrag till den genre som toppas av filmer som Short Cuts och Magnolia, alltså ett flertal historier och livsöden som flätas samman med varandra. För mig skulle Lantana kunna vara ett avsnitt av någon massproducerad teve-deckare. Filmens titel är en slags klätterväxt med vackra taggiga blommor och ska symbolisrea filmens trassliga kärleksrelationer. Bara där känns det ganska patetiskt. Början är dock riktigt bra. En kvinna vars ansikte man aldrig får se ligger död i ett snår. Det fångar intresset och jag kan under första halvan av filmen aldrig sluta tänka på vem det är som ligger där. I mina ögon är filmen en rätt medioker deckare men det känns som att skaparna vill visa något mer, människors hemligheter och kärleksrelationers baksidor kanske. Som deckare är den lagom spännande ungefär halva filmen, som ett sammanflätande relationsdrama finns det många filmer som lyckas avsevärt mycket bättre. Därmed lägger vi denna film i högen "Filmer-man-kan-se-en-gång-men-inte-mer"