Monday, April 30, 2018

Nr 728: I Fjol I Marienbad

Originaltitel:L'Année Dernière à Marienbad (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på vimeo av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Repetitivt och asymmetriskt återvändande till minnesfragment i en önskedröm, mardröm, dagdröm? Upprepningar som för att tydliggöra och fylla i, pussla ihop hågkomsten. Detaljer som små skär i oceanen. Barockt hotell med ödsliga korridorer, dämpande heltäckningsmattor, marmor, speglar, kristallkronor, alkover, bilder, fotografier, målningar, massiva trädörrar, statyer, pelare och titt som tätt människor, gäster. En dåtidslabyrint vars gränser utgörs av suddiga flashbacks, eventuella löften, oändliga spel, olösliga gåtor. Frusna ögonblick utan skuggor, utdragna och långsamt igångsatta i trög slow motion. Vända och vrida på minnesbilder; ett Memory med ständigt skiftande brickor, opålitliga kort.
Som att stå i ett minnets mörkrum och tvångsmässigt framkalla samma bilder om och om igen med olika exponering, olika stopptid, olika fixering. Stå där i det röda mörkret med sin lilla tång, försiktigt skvalpande i vätskebaden. Ta upp ett ark, låta droppa av, hastigt syna och hänga upp. Foga samman en begriplighet, en tillräckligt hållfast kedja som kan bära minnet.
Obegriplig film, och ibland är obegripligheten en källa till lågt betyg. Inte idag, av någon obegriplig anledning. Vissa märkliga filmer har en attraherande effekt, andra märkliga filmer en repellerande. Lika mystiskt som magnetism. Poporkestern Blur gjorde en musikvideo till sin låt To The End som inspirerats oerhört av den här rullen.
En film att återvända till, om och om igen.


Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Samma regissör som Hiroshima - Min älskade. Helt oförstående att jag endast gav den en trea. Minns den som mycket bättre, till och med bättre än denna, men jag hade väl en dålig dag eller nåt. "En stilla film om minnen" skrev jag om den filmen och jag skulle kunna skriva samma sak om denna. Det är märkligt och märkvärdigt och tydligen i likhet med den förra så fattar jag inte ett smack. Jag flyter ändå med i det meditativa tempot och det vackra vidfilmsfotot. Alain Resnais verkar utforska minnet, tolkningar av händelser, om vad som hände och inte, berättad genom ett slags triangeldrama mellan A, X och M. Men styrkan ligger hellre i det konstnärliga, det poetiska och det filosofiska snarare än i det dramaturgiska. Tydligen ligger kurorten Marienbad i Tjeckien. Det hade jag aldrig gissat.

Nr 727: Dr. Jäkel Och Mr. Hyde

Originaltitel: The Nutty Professor (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på putlocker av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Vem av alla sina jag vill man vara? Den mest populäre? Nördige Julius (Jerry Lewis) kokar ihop ett slags kosttillskott som får honom att förvandlas till självsäkre Buddy Love, så länge giftet verkar. Tankarna går både till Bamses dunderhonung och Fight Club, via alla superhjältar med dubbla identiteter. Tidsbegränsad charm och karaktär - nån gång måste bubblan spricka, och när den gör det på slutet tycker jag klippningen är riktigt bra i förvandlingen på scen från Buddy till Julius. Nästan tecknad film stundtals med armar som förlängs vid tyngdlyftning och dörr som slås in över Julius som bildar grop i golvet. Bra scen i laboratoriet också vid första förvandlingen. Halvkul ibland, men Julius röst tar mig konstant tillbaka till karaktären Steve Urkel i TV-serien Räkna med bråk. Skräckblandad förtjusning, med betoning på skräck.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Ja, vad ska man säga om det här? Vad gör den i boken för det första. Och för det andra, borde jag ha känt till Jerry Lewis? En amerikansk underhållare som tydligt hade grejer på gång med självaste Dean Martin. Lewis hade tydligen gjort en hel del snälla, glättiga och barnsliga komikerroller och i Dr Jäkel Och Mr Hyde ville han kunna spela ut helt andra sidor. Det gör han med råge som den förvirrade professor Julius Kelps som genom att dricka ett elixir lyckas förvandla sig själv till den osympatiske showmannen Buddy Love. Tydligen uppfattades filmen som en bisarr sammanfattning av Lewis samarbete med just Dean Martin där festprissen Buddy Love tolkades som en karikatyr av Martin. Något Lewis naturligtvis själv har förnekat. Nåväl, filmen då. Den utspelar sig på ett college där professor Kelps är mobbad och utstött av både kollegor och elever förutom den blonda studenten Stella, längst fram i lektionssalen. Hennes medkänsla för Kelps leder honom att vilja förvandlas till någon hon faktiskt kan tycka om på riktigt. Och så går det som det går. Tydligen ska det vara både roligt och obehagligt. För mig är det mest enerverande.

Wednesday, April 25, 2018

Nr 726: En Eftermiddag Om Hösten

Originaltitel: Sanma No Aji (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på fmovies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Yasujirō Ozus sista film i både sitt eget liv och vårt projekt innehåller samma grundingredienser som de två tidigare filmer vi sett, Ukigusa (Floating Weeds) och Föräldrarna. Låg och stilla kameraplacering (tatamiskott), familjeliv och varm sake. I varsamt tempo och utan krusiduller behandlas generationsskifte, änkemannaliv och den svåra frågan om när man ska gifta sig och med vem. En hel del supande på restaurang, och en hel del upprepande av frågor och svar. Makligt, lite höstpromenad längs nån strand med händerna i fickorna. En sak som verkar typisk för Ozus berättarstil är när det i filmen är giftermål på gång - då visas korta förberedelser, för att i nästa scen visa hemkomst från bröllop och allt är klart. Inga grandiosa krankameror eller utsmyckade processer. Små, men pricksäkra gester i Agfacolor. Livet flyter på med det livet har att erbjuda, och på nåt lite märkligt vis blir det ganska fängslande, om än inte lika superbt som i de två föregående filmerna jag nämner ovan. Arigato. 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Tack Ozu för det du har gett mig och filmhistorien. Men i din sista film får du tyvärr inte till det lika bra som i de övriga vi har sett. Stilen känns igen och jag gillar den. Väldigt mycket. Låg tyngdpunkt. Stilla kamera. Färgerna. Interiörerna. Men historien, nja, den fångar mig helt enkelt inte på samma sätt som exempelvis Föräldrarna. Det är döttrar som ska gifta sig, barn som ska lämna hemmet. Å, hur ska nu männen, änklingarna, fäderna, klara sig. Jag antar att det är tankar och känslor som är fullkomligt självklara och naturliga för många människor men jag kan liksom inte riktigt relatera. Det ältas och det sups en hel del bland gubbarna. Det kan jag däremot relatera till. Och visst, det är jävligt tjusigt och melankoliskt. Detaljerna är utsökta. Skådespeleriet är fint. Äh, den får ett extra plus i kanten ändå. Det är ju ändå Ozu.

Sunday, April 22, 2018

Nr 725: Frihetens Nävrätt

Originaltitel: Faustrecht der Freiheit (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på 123hulu av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Den sista av fyra filmer i boken signerade Rainer Werner Fassbinder, och den enda där han själv medverkar som skådespelare. I Frihetens Nävrätt gör han huvudrollen Fox, en lågavlönad tivoliarbetare som vinner femhundratusen Mark på lotto. Vinsten gör honom attraktiv i de mer välbärgade lägren, och han blir involverad med Eugen som sakta och säkert dränerar Fox på både pengar och värdighet. Några fula familjeföretagsavtal, svindlande affärer och en lyxfällelivsstil senare ligger Fox i slutscenen åtminstone medvetslös, förmodligen död via piller, i en tunnelbanenedgång. Han muddras av några ynglingar och lämnas åt sitt öde där på stengolvet; utfattig, övergiven och oälskad. Can´t buy me love.
Nya tyska filmen minsann, det finns lite nya vågor lite överallt, och med jämna mellanrum. Med jämna mellanrum även ganska ojämnt skådespeleri av särskilt Fassbinder i den här rullen upplever jag, och det är nog därför jag inte hamnar högre i betyget. Ibland extremt stelt, och då menar jag inte att det kanske är en stel situation som eftersträvas, för den kommer liksom på köpet varannan gång. En av höjdpunkterna är definitivt när vår vän ”Mr Schwanz Kaputt” (El Hedi ben Salem) från Rädsla Urholkar Själen gör come back i Marrakech.
Dock säreget på Fassbindervis, man kan liksom känna att det är hans film. Människan, trasig i sin längtan och strävan efter bekräftelse, all bissniss att hålla reda på, egenbedrägeriet och så de som inte drar sig för att lura skjortan av varandra. Vardag här på planeten, går i gamla och nya vågor.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vi stannar kvar i samma år, 1975, och fortsätter de homoerotiska inslagen från förra filmen. Nu handlar det om klass, om kön och om Franz "Fox" (Rainer Werner Fassbinder själv) som efter en lottovinst tar klivet från gatan in i de finare salongerna. Det passar honom inte alls blir han till slut varse men innan dess hinner han bli både förälskad och grundlurad. Föremålet för hans förälskelse är den snobbige Eugen (Peter Chatel) som först tycks lite underlägsen och imponerad av den streetsmarta Fox' hårda attityd. Relationen dem emellan växlar snabbt och Eugen visar sig snart vara ett riktigt litet arsel och slutligen ligger Fox, heartbroken, pank och livlös, i tunnelbanan. Jag gillar den sköna atmosfären i filmen, den skickliga beskrivningen av klasskonflikt, den individuella kampen i ett kapitalistiskt samhälle. Jag gillar Fox' protester, ibland tysta och sublima, ibland extremt utåtriktade. Jag gillar scenen i Marrakech när Hedi ben Salem (Fassbinders riktige älskare) plötsligt gör entré igen - lika oväntat som fullständigt självklart. Trots detta så är det något som skaver genom filmen, kanske är det tempot, kanske är det ett haltande skådespeleri. Sammantaget så är det trots allt en schysst frullerulle som definitivt har sin plats i boken.

Saturday, April 21, 2018

Nr 724: Maynila: Sa Mga Kuko Ng Liwanag

Originaltitel: Maynila, sa mga Kuko ng Liwanag (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Manila, Filippinerna. Unge fiskaren Júlio kommer från ön in till stora stan för att leta rätt på sin flickvän Ligaya som blivit ditlockad av den feta mrs Cruz med erbjudande om jobb och utbildning. Dock har hon försvunnit och slutat svara på brev. Júlio tar jobb i byggbranschen där tugget handlar om drömmar om ett bättre liv, pesos och hur djävlig arbetsledningen är. Universellt, så att säga. Det är lönedumpning, marknadsprutning och hushållsekonomisk minimalism. Júlio lokaliserar en plats där Ligaya möjligen kan finnas, hos kinamannen, och inväntar rätt tillfälle. Under tiden centrifugerar han runt i olika mer eller mindre smickrande miljöer; kåkstad, prostitution, bygge. Till slut hittar han Ligaya och blir varse att hon är kinamannens sexslav, och att hon har fött hans barn. Inga dunderupplyftande nyheter direkt, men de båda planerar flykt natten därpå. Ligaya dyker aldrig upp och Júlio får reda på att hon är död. Bara att ställa in stacken. Júlio knackar på hos kinamannen, får ut honom i ljuset och hugger ihjäl honom med en mejsel. Hugger ganska ordentligt, och blir därefter jagad in i en gränd av en ilsken mobb. Stilla slutbild på en skräckslagen Júliomun. Ständigt dessa lyckliga slut.
Kanske den första filmen från Filippinerna vi ser i projektet? Kanske första film från Filippinerna jag ser nånsin? Intressanta miljöer och rättframt fokus på vad ska man säga, socioekonomiska faktorer, arbetsmiljö, myndighetsbrutalitet och sexmarknadens tillgång och efterfrågan. Och Tom Jones i en juke box. Men inte så gripande, nåt i nerven som saknas. Lite märkligt, men som vanligt och mer och mer tror jag det handlar mest om dagsformen. Vad för slags film är jag som mest mottaglig för just idag? När och hur bestämmer jag mig för vad jag ska tycka om filmen? Vad grundar sig detta på? Jag har ju inga kriterier, inga verktyg, varje ny film blir ett nytt hjul. Både befriande och begränsande.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Filippinskt sjuttiotal. Det liknar väl vilket sjuttiotal som helst. Antar jag. De flesta minnen jag har av sjuttiotalet har jag sett på rörlig bild så vad vet jag egentligen. Men färgerna, miljöerna, stilen bekräftar min bild. Det finns tydliga konfliktytor, igenkännande och universella. Fattig pojke från landet söker lyckan i stan. Sliter på byggen som skulle stängas omedelbums om Arbetsmiljöverket blev informerade. Identitetssökande ungdomar. Prostituerade män. Och så kärleken. Pojkens long lost love som försvann från idyllen på landet för ett bättre (läs sämre) liv i stan. Hans besatta sökande. Misstankarna som bekräftas. Allt skildras ärligt och brutalt där stadens hårdhet förstärks genom det skarpa och skärande ljudet. Och så den syntiga västernmusiken som övertydligt förstärker spänningen. De homoerotiska inslagen känns vågade på ett lite tafatt och blygt sätt. Filmen har en skön mix av spanska, engelska och kinesiska som gör att jag måste kolla upp Filippinernas historia. Blev inte så värst klokare. Manila är antagligen mitt första möte med Filippinsk film s.k. filifilm  (Nä, det sista hittade jag på.) Det var hur som helst ett fint möte och en intressant överraskning.

Sunday, April 15, 2018

Nr 723: Sagor Om En Blek Mystisk Måne Efter Regnet

Originaltitel: Ugetsu Monogatari (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Krukmakaren vill expandera, tillverka, sälja. Det annalkande kriget är bra för affärerna menar han och är lite irriterad på ungen som är i vägen och hindrar produktionen. Frun är lite mer försiktigt inställd, lite mer hushållande, drömmer om ett enkelt liv med maken och deras barn - bara de tre tillsammans i välmående räcker gott och väl. Grannparet lite likadana, men där drömmer han om att bli samuraj, och hon verkar mest intresserad av att meddela honom att han är en byfåne som inte lyckas med det.
Kriget kommer i form av Shibatas armé. Mitt i flykten från byn uppmanar krukmakaren frun att koka lite ris som kan vara bra att ha i bergen. Bästa repliken i filmen. Ute på dimsjön glider sjöspöket Båtsman förbi och varnar för pirater innan han dör. Fru och barn lämnas tillbaka i land, flykten fortsätter och krukmakaren hamnar i ett palats och föreslås gifta sig med damen i huset som är upp över öronen imponerad av hans drejeri. Här går väl filmen in i en lite mer spirituell fas skulle man kunna påstå. Krukmakaren inlockad som en Homeros av sirenernas sång. Morgonen efter vaknar han upp som efter en helkväll på lokal och minns ingenting. Han får bubbelpoolsbehandling men förhåller sig avvaktande till sin tydligen nya fru. Hellre en kruka i skogen än tio i handen. Meanwhile är gamla frun hemma i byn och bär omkring på barnet och trakasseras av soldater. Grannen blir äntligen samuraj efter liten lögn om generalhalshuggning och åtnjuter stor respekt och blir inkastad på glädjehus. Där hittar han sin fru som gjort karriär som prostituerad med en ny man i bädden varje kväll. Krukmakaren ledsnar på sin nya fru som ändå bara är ett spöke, kör lite exorcism med sanskrittatueringar och återvänder hem där gamla frun och barn väntar vid kokande gryta. Han inser sitt feltänk, men eftersom hans gamla fru också egentligen är död, blir han ensam kvar med barnet och drejar vidare med insikten om vad ett gott liv egentligen är.
Jag diggar den här rullen ordentligt. Lättflytande och närmast genialisk i sin återhållsamhet när det gäller att beskriva spöken, andar och levande människor i samröre. Läste nånstans att krukmakarens drejeri utvecklas i tre faser, likt regissören Mizoguchis filmkonst; först inriktad på pengar, sedan på estetik och till sist på livsreflektion. Tripp trapp trull, krukan föll omkull.


Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det måste nästan vara en av de mest underbara filmtitlarna i det här projektet. Sagor Om En Blek Mystisk Måne Efter Regnet. Dock lovar den mer än vad filmen innehåller måste jag nog säga. Låt mig förklara. 1) Sagor: Det ska alltså röra sig om två eller flera fantastiska berättelser med kanske mytiska och mystiska förtecken. Nja, hur jag än räknar så får jag denna film till endast en berättelse även om den måhända vara både mytisk och mystisk. Naturligtvis finns det parallella handlingar men det vet jag inte om det räknas. 2) En blek mystisk måne: Rätta mig om jag har fel men jag hittar inte en enda måne i den här filmen. Ännu mindre en blek och minst av allt en mystisk. Däremot måste jag ge titeln rätt avseende det både bleka och mystiska. Detta kryllar det av. Men så är det ju en förbryllande spökhistoria också. 3) Regnet: Även här måste jag falsifiera titeln. Det regnar inte alls. Inte någon gång. Inte någonstans. Det duggar inte ens. Det närmsta regn vi kommer är den underbara dimman på sjön när båten sakta klyver vattendraget. Men det kan ju naturligtvis ha regnat innan sagan börjar. Det vet vi inget om. Jag undrar om titeln kanske avser en annan film men allt tyder på att så inte är fallet. Nåväl, med detta sagt och med den ljuvliga titeln som en vacker fondvägg så är det här en film som spretar en aning. Lite japansk krigshistoria, lite kärleksdramatik, en del spöken. Men det är fint och välgjort, stundtals obeskrivligt vackert till och med. Men jag når tyvärr inte hela vägen in.

Tuesday, April 10, 2018

Nr 722: Loppet Är Kört

Originaltitel: Breaking Away (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på 123hulu av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och Robert på Halvsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Bockstyre ftw, men den svenska titeln wtf. Anno 1962 cyklade Dave Blase 139 av 200 varv för sitt lag i universitetstävlingen Little 500 och tog hem segern. En lagkamrat till honom, Steve Tesich, skrev sjutton år senare manus till den här filmen baserat på den tävlingen och belönades med en Oscar för det. Nån gång på 80-talet måste jag ha sett den, för när den nu rullar förbi på datorn plingar klockan för avlägsna barndomsminnen till åtminstone sex gånger. 
Pling 1: I början när de fyra killarna solskensslappar vid stenbrottet som i en bryanadamslåt. Det dyker upp ett gäng på andra sidan och en lirare gör ett riktigt uppnosigt dyk från en hög avsats som de aldrig har sett någon hoppa från tidigare. Just det hoppet.
Pling 2: Samma stenbrott. En av de fyra killarna dyker ner och tar sig in i ett kylskåp som dumpats under vattnet. Stänger dörren efter sig och orsakar visst pådrag från polarna, som tror att han blivit instängd. Det hela visar sig vara en vänskaplig grabbluff; det fanns ingen botten på skåpet. Lite Houdini så där.
Pling 3: Dave sjunger Figaro och rakar sig.
Pling 4: Kappsimtävling i stenbrottet. En av de fyra killarna simmar rakt in i en kant med pannan. Just den smällen, det öppna såret i pannan minns jag och känner att det ska ske lite innan det faktiskt gör det.
Pling 5: Dave får käppar i hjulet av en italienare och flyger i diket. Just när hjulet låser sig.
Pling 6: Dave får sina fötter fasttejpade vid pedalerna i sista tävlingen. Detta riktigt mäktiga och heroiska avlägsna minne tornar upp sig redan i början av filmen, så det blir en ordentlig build up, men när scenen sen kommer undrar jag ju mest varför i herrans namn de ödslar massa tid på att tejpa fast honom.
Detta är, av helt personliga och introverta skäl, en av de mer minnesvärda tittarupplevelserna i det här projektet. En resa in i och tillbaka till minnen jag inte visste fanns. Sen är filmen riktigt bra tycker jag. Lite Stand By Me med de fyra på sommaräventyr, lite Grease med mjuk gängrivalitet, lite Sista Natten Med Gänget med förvirrande vägval, lite Fargo över bilförsäljarpappan som lurar på folk begagnade semivrak. Roligt på sina ställen, spännande och välredigerat i cykelsekvenserna. Ungdomsromantiskt och på slutet vill man ju bara ha lite Vangelis som i Triumfens Ögonblick. Kan med enkelhet sorteras in under filmer som bara naturligt flyter på och inte överraskar men känns välgjorda och vad ska man säga, uppriktiga? Coming of age, bra uttryck tycker jag. Kan ju pågå hela livet kan man tycka.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En rulle som ligger på rulle för att använda cykelspråk. Precis snett bakom, i draget. Som när Dave ligger i baksuget efter Cinzano-lastbilen. Bra fart. Loppet Är Kört är en annorlunda ungdomsfilm som på ett fint och ärligt sätt skildrar några småstadskillar som slits mellan ungdomslivets frigörelse och vuxenlivets krav. I centrum finns den cyklande italofilen Dave (Dennis Christopher) som till sin bilhandlande farsas (Paul Dooley) stora förtret lyssnar på opera, pratar italienska och rakar benen. Han faller för universitetsstudenten Katherine (Robyn Douglass) som han charmar med hjälp av italiensk accent och serenader. Däremellan badas det från klippor och cyklas en hel del. Filmens klimax är den stora universitetstävlingen Little 500 där ett inhemskt lag för första gången får möjlighet att vara med. På klassiskt amerikanskt underdogvis så får Dave och hans polare möjlighet att spöa skiten ur de spända studenterna. Förstår inte hur jag har kunnat missa den här filmen. Fantastiskt manus, intressant filmmusik, välregisserade cykellopp. Fint så här på vårkanten.

Sunday, April 8, 2018

Nr 721: Yankee Doodle Dandy

Originaltitel:Yankee Doodle Dandy (1942) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på putlockers av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och Robert på Halvsviksporten  3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Oerhört trallvänliga melodier; Over there, Mary´s a grand old name och You´re a grand old flag. Jag kommer på mig själv gå och nynna på dem flera dagar efter filmen. I nåt nummer vävs även den gamla höglandshiten Auld Lang Syne in, ett grepp som exempelvis Tom Waits tog om sin låt New Year´s Eve många långa år senare. I en intervju i Rolling Stone har Waits sagt att det var ”chockartat" att se Yankee Doodle Dandy (eftersom han gjorde det först efter att han spelat in låten) och upptäcka att hans manöver var en ofrivillig repris. Så kan det gå.
Patriotismen flödar, om inte ohämmat så med närmast frenetisk energi ur munnar, genom dansande kroppar, ut i steppande fötter, särskilt då på James Cagney som spelar giganternas gigant på Broadway - George M. Cohan, så populär och moralhöjande att han fick medalj av presidenten. Det är där filmen börjar och slutar och däremellan nedslag i nåt slags redovisning av Cohans olika produktioner. Välgjort och rappt rappt i dialogen. Massor av olika scener ur olika musikaler. Vajande fanor, stolta marscher och en orubblig övertygelse att den amerikanska förträffligheten ska råda bot på världskrig. Jag blir faktiskt lite avundsjuk, skulle vara intressant att känna så, att det man gör har sån enorm betydelse, att stoltheten liksom sipprar ut ur öronen. Kanske ska testa det idag när jag kör tåg till Västerås. Bära uniformen med spikrak rygg, honnörhälsa på passagerarna och blåsa nordösterut i 200 med ett enda stort svenskt leende. Steppa lite på perrongen over there i Skövde.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag hade aldrig hört talas om George M Cohan innan detta men tydligen betraktas han som den amerikanska musikalens fader. En irländsk-amerikansk sång- och dansman som tillsammans med sin familj The Four Cohans dominerade seklet innan första världskriget. Det här är filmen om hans karriär, även känd som "The Man Who Owned Broadway". I rollen som Cohan ser vi den övertygande James Cagney, på gränsen till överspelande men uppriktig och ärlig i sin prestation. Filmen är en superoptimistik och megapatriotisk hyllning till USA, gjord i samband med USAs inträde i andra världskriget. Mycket propaganda liksom vilket stör mig en aning. Musikalnumren avlöser varandra och det är svängigt och lekfullt. Snyggt filmad och fint spelad men varför måste de snacka så fort. Som om de går på speed liksom. Tre välförtjänta Oscars måste jag säga; manlig huvudroll, musik och ljud. Den riktige Cohan dog samma år som filmen hade premiär.