Monday, November 26, 2012

Nr 392: Kvinna I Fara

Originaltitel: The Reckless Moment (1949)
Filmen sågs på Youtube på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2+

Kommentar: Så väldans fin början, men aj vad den sjunker snabbt, kanske en av de snabbare sjunkningarna så här långt. Baserad på år 47-romanen The Blank Wall av Elisabeth Sanxay Holding och nygjord 2001 som The Deep End, då med homosexuell nattklubbsägarinriktning. Det låter mer spännande än denna. Öppningen med det halvmystiska dödsfallet och den stora åldersskillnaden mellan offer och förövare (vem som nu är vad) bäddar för en finfin intrig, men spänningen dras som sagt ner ordentligt i och med de oklara motiven från mr Donnelly (James Mason). Han verkar inte kunna bestämma sig för om han är en utpressare eller på jakt efter en donna, och det känns liksom som en annan film. Mason har vi tidigare sett i En Natt Att Leva och som Humpert Humpert i Lolita, och den senare såg vi för nära nog fem år sedan. Jösses, vad tiden går.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Sex delar otextat på Youtube. Inte de bästa förutsättningarna men vad gör man inte. Den första delen, ca 13 av filmens 82 minuter, sniffade högt upp i betygsskalan. Mamman mrs Harper (Joan Bennet) försöker få den fifflande konsthandlaren att sluta dejta hennes 17-åriga dotter. Han dör dock under olyckliga omständigheter och mamman flyttar liket i nån slags desperation. In i filmen träder då mr Donnelly (James Mason) som utpressaren vars utpressning snarare tycks övergå till romantiska inviter gentemot mrs Harper. Vid det här laget har filmen dalat kraftigt och jag är fullt övertygad om att jag inte helt har förstått den sluddrande dialogen. Även mr Donnelly dör kan jag avslöja men det spelar liksom ingen roll. Ingenting i den här filmen spelar egentligen någon större roll. Ingen heller för den delen. Filmen slutar till slut med att hela familjen, mamma, dotter, son, morfar och hushållerska, sitter runt telefonen där den intet anande pappa Harper finns i andra änden. Det är nästan den största gåtan - vem är han egentligen?

Monday, November 19, 2012

Nr 391: I Hetaste Laget

Originaltitel: Some Like It Hot (1959)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4+

Kommentar: Fantastiskt underhållande och sköntittad gangsterkomedirulle. Både Jack Lemmon och Tony Curtis utför sina draguppdrag med bravur. Enkla gester, armhållning, putläppning. Inget jätteöverdrivet spel och inte särskilt trovärdigt, men det känns inte som att det är meningen heller. Tågscenen med fest i sjuan är finfin. Jag gillar också hur filmen leker med hur personer kan finnas på platser där de inte borde kunna vara rent tidsmässigt - exempelvis i skumbadkaret efter stranden och omklädda i hissen på bara några sekunder. Marilyn Monroe känns som en enda stor myt och fick en Golden Globe för sin insats som Sugar. Bäst är nog ändå när Osgood Fielding III (Joe E. Brown) garvar med hela ansiktet. Flera gånger. I följd.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Filmen börjar med en vansinnig biljakt där både polis och gangstrar hänger och slänger i kurvorna medan de skjuter på varandra med automatvapen. Fullkomligt oväntat men det bäddar bra för en fartfylld film i första klass. Det här är underhållning med stort U och det behövs inte mycket mer än så här. Det som kunde ha blivit plumpt och pinsamt, två män i kvinnokläder utan att vara transvestiter, funkar förvånansvärt bra. Kanske är den förlåten av tidsandan eller också är den bara hiskeligt kul. Marilyn Monroe är naturligtvis filmens stora stjärna, sångerskan Sugar i Damorkestern som Lemmon och Curtis ansluter sig till för att undkomma maffian. Slutrepliken när Lemmon sliter av sig peruken för inför sin friare Fielding III och skriker "Jag är man!" varpå denne lugnt och sansat svarar "Ingen är fullkomlig" är närmast genialisk i sin enkelhet.

Thursday, November 15, 2012

Nr 390: Het Puls

Originaltitel: Body Heat (1981)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Svettig neonoir i hetheta Florida. Och var har jag hört det där förbannade pianostycket tidigare? William Hurt känns inte helt lyckad här, faktiskt hade jag velat se Mickey Rourke (som gör en liten biroll som sprängexpert) i huvudrollen istället. Men då hade det å andra sidan inte varit lika "underligt" att Turner blivit så upp över öronen hastigt upp över öronen förälskad i ännu en bar fly. Att det är Hurt som föreslår mordet på Turners make kommer alldeles för snabbt och illa underbyggt. Den ner över öronen teoriserande scenen på slutet där Hurt måste förklara för sig själv, sin kompis och publiken hur allt egentligen hänger ihop känns inte helt lättsmält. Om de uppgifterna hade planterats och lirkats in under filmens gång hade vi varit uppe på stark fyra. Och inte ens det sista nerviga skolfotot på Turner får vila i frid. Varför inte bara sluta där? Lite djävla fantasi kan man väl få ha? Och de utdragna mjukpornografiska scenerna, var tog de vägen? Falsk marknadsföring i boken. Visst var det lite kläm och känn, men pornografi? Nej du Classe.
Och hur kan jag då ge den en trea? Bra fråga. Tack. Det är ju faktiskt stundtals en spännande film, ett fint manus, om än lite haltigt förvaltat - och det ska bli intressant att se förlagan och 40-talsrullen Kvinna utan samvete som också är med i boken.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Regissören Lawrence Kasdan skrev manus till en annan bokfilm, Jakten på den försvunna skatten samma år som han regisserade Het Puls. Året innan skrev han  manus till Rymdimperiet slår tillbakaen film vi har kvar att se. Ingen jämförelse i övrigt mellan dessa. Het Puls flirtar friskt med 40-talets film noir och ger begreppet erotisk thriller ett svettigt ansikte. Turner & Hurt är nakna och mystiska... men dessvärre ganska tråkiga. Desto roligare är den dansande polaren Ted Danson som alltid beställer två iskaffe och skadeglatt replikpiskar Hurt med ett leende på läpparna. Skål för den.

Sunday, November 11, 2012

Nr 389: Godfrey Ordnar Allt

Originaltitel: My Man Godfrey (1936)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2+

Kommentar: Bluffluffaren Godfrey (William Powell) tar jobb som butler och infiltrerar en förmögen familj i denna koloriserade screwball. Måttligt roande, tycker jag. Replikskiftena är stundtals så snabba att jag knappast hade hängt med även om det funnits svensk undertext. Carlo spelar apa, en häst står och gnäggar i bilioteket, förälskelseintrigerna tätnar och jag tänker både på Ombytta Roller och Grevinnan och betjänten. Och Fresh Prince i Bel Air, med den väldige pappan som surnar till titt som tätt. Till slut har Godfrey gjort sitt - jag förstod aldrig riktigt varför - och efter en saftig moralkaka på slutet blir det vigsel vid floden. Många nomineringar men ingen vinst.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Mot slutet av den amerikanska depressionen gjordes denna mycket intressant screwballkomedi som på ett kul sätt avslöjar överklassens infantila och fullkomligt idoitiska beteende. Godfrey, stabilt gestaltad av William Powell, är luffaren som anställs som betjänt av en hysteriskt gapig familj på övre Manhattan. Godfrey charmar den unga dottern Irene (Carole Lombard) som blir upp över öronen förälskad men möts av misstänksamhet av den äldre systern Cornelia (Gail Patrick). Föräldrarna kör sitt eget race och morsans tomboy snyltar på både det ena och det andra. I Godfrey ordnar allt ordnar verkligen Godfrey allt och efter en hel del komplikationer och ett snabbt munhuggande i falsett så har den tidigare slummen förvandlats till en fashionabel nattklubb, tomboyen blivit utkastad och farsans ekonomiska kris blivit löst. Slutet gott, allting gott. Även för Irene som på nåt märkligt sätt lyckas övertala den föga intresserade Godfrey att bli hennes man. Stackarn.

Friday, November 9, 2012

Nr 388: Atlantic City, U.S.A.

Originaltitel: Atlantic City (1980)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regemenstgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: En av fyrtio filmer som nominerats för samtliga av de "fem stora" Oscarpriserna; Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll, Bästa kvinnliga huvudroll och Bästa manus - och en av sju filmer som trots nomineringarna inte lyckats kamma hem en enda staty. Croupieren och fiskhanteraren Susan Sarandon gnider in sig själv med färskpressad citronsaft medan Burt Lancaster smygtittar från vad jag känner är en omöjlig fönsterposition, eftersom de bor grannar dörr i dörr - men vad vet man. Om drömmar bort, iväg, till nåt bättre, större. Fulfördelat knark, uppgörelser, lite Deer Hunter-känsla i det långsamma stadstempot. Elefanten Lucy. Traymore Hotell raseras, filmat åtta år innan filmen spelades in. Atlantic City lämnar inga större avtryck.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Atlantic City, semesterstaden och östkustens mindre flashiga motsvarighet till Las Vegas, är spelplats för denna smått delikata historia. Sally Matthews (Susan Sarandon)  vill bli croupier och har drömmar om Frankrike. Hennes granne Lou Pascal (Burt Lancaster) är den åldrade smågangstern som åtrår henne på avstånd. Sallys ex-man Dave dyker upp i stan för att kränga kokain och Lou hänger på i hopp om att vinna tillbaka sin självrespekt och dessutom kunna komma nära Sally. Naturligtvis uppstår komplikationer. Lou förför Sally med sin charm, Dave mördas av maffian, Sally får kicken och dras in i en kriminell uppgörelse som hon trots allt tycks tända lite på. Burt såg vi senast i Segerns Sötma och Susan körde rakt in i evigheten med Geena Davis i Thelma & Louise.

Thursday, November 8, 2012

Nr 387: Det Stora Äventyret

Originaltitel: Det Stora Äventyret (1953)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund


Roberts betyg: 3

Kommentar: Det måste ha krävts ett enormt tålamod för att komma nära och samla på sig alla dessa djursekvenser. 2585 meter 35mm av spår i snö, skogens alla djur, pärliga spindelvävar, dimmor över fält, vattenflöden och årstidsväxlingar - ett fotografiskt mästerverk, men en ganska sömnig historia.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Arne Sucksdorff är mitt i naturen men har svårt att veta vilket ben han ska stå på. Det som börjar som en naturfilm övergår så småningom i en slags semidokumentär som mot slutet helt plötsligt har blivit en familjematiné. Och nånstans varvas allt detta med högklassiskt konstfoto. Jag blir förvirrad. Hur ska han ha det? Berättarrösten är klassiskt naturromantisk och funkar i ett Mitt i naturen-reportage. I det här sammanhanget känns det dock ganska överflödigt. I övrigt innehåller äventyret tama uttrar som åker kana på snön, rävungar som sprängs med dynamit i sitt gryt, vakande lodjur, glosögda ugglor, kåta tjädrar, trandans, vinterharar, sommarharar, älgar, rådjur och en hel del annat. Och här är den stora behållningen. Fotot är fantastiskt, emellanåt magiskt. Det är intima skildringar som imponerar. Sucksdorff gör det mesta själv. Han spelar till och med fadern i filmen. Och hans son spelar sonen.

Tuesday, November 6, 2012

Nr 386: Jordens Salt

Originaltitel: Salt Of The Earth (1954).
Filmen sågs på Headweb på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Gruvstrejk i New Mexico i början på 50-talet. Professionella och oprofessionella skådespelare medverkar i denna rulle som gestaltar både gruvarbetarnas (männens) kamp för bättre arbetsvillkor, och gruvarbetarnas fruar (kvinnorna) som tar plats i strejktåget, runt runt runt vid gruvan. Vem ska egentligen protestera och demonstrera? Vilka får vara med i kampen? Vad ska männen göra när kvinnorna strejkar? Ta hand om barnen och laga mat? Och vad gör bolagets ledning när både männen och deras kvinnor börjar trilskas? Vad gör myndigheterna? Fängelse så klart. Och bortviftning. Kommunistdjävlar. Men hur länge? Och barnen, de gråtande bebisarna som delar cell med mammor och andra barn. Till slut måste väl gallren vika sig av påtryckningarna?
I filmproduktionen dyker The Hollywood Ten upp igen, som var en ingrediens i Spartacus. Denna samling av Hollywood svartlistade filmarbetare arbetade under pseudonymer fängslades stundom för sin vägran att svara på frågor från HUAC (House Un-American Activities Committe) angående samröre med kommuniströrelser. Salt Of The Earth regisserades av en av dessa tio, Herbert J. Bieberman. Manus skrevs av Michael Wilson, som inte var en av de tio, men väl bannlyst av Hollywood. Honom har vi tidigare haft att göra med i både Bron Över Floden Kwai och Livet Är Underbart.
Jordens Salt är gruvhålsrealism, familjefeminism, bykommunism och fackföreningsism i en dammig och sevärd röra.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Här har vi intersektionalism innan ordet ens var uppfunnet. Här har vi en studie av maktordningar i form av genus, klass och etnicitet som skulle passa på vilken sociologiutbildning som helst. Här har vi filmisk gestaltning av marxistisk och feministisk teori helt utan pardon. Det förvånar mig inte ett dugg att filmen blev svartlistad i USA mitt under brinnande McCarthy-era. Filmen beskriver en gruvstrejk i New Mexico berättad genom en av fruarna, Esperanza (Rosaura Revueltas). Vänsterpropagandan känner inga gränser och möjligen känns Jordens Salt väl kategorisk och naiv men jag imponeras ändå av det mod som präglar filmen, både innehålls- och produktionsmässigt.  Tydligen är det både amatörer och professionella i rollerna men jag skulle aldrig kunna skilja dessa åt.

Sunday, November 4, 2012

Nr 385: Babe - Den Modiga Lilla Grisen

Originaltitel: Babe (1995)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: "Grisar kallas grisar bara så länge de lever". Typ. Oxfilé. Stekt röding. Halstrad hare. Hajfenssoppa. Ok, man säger nötkött också, men smaka på orden fläskfilé, fläskkotlett, fläskpannkaka. Grisfilé, griskotlett, grispannkaka.
Det som är anmärkningsvärt i den här filmen är givetvis att djuren pratar. Eller att det ser ut som om de pratar. Och att de rör sig koreograferat. Vad krävdes? 48 olika grisar, efterhandsstylade med kalufs och talanimation. 56 djurtränare på omkring 1000 djur. Förproduktion: 8 månader. Inspelning: 6 månader. Postproduktion: 12 månader. Det är bra jobbat, riktigt bra jobbat, och vilket tålamod som måste ha krävts. Med djuren. Med animeringen. Men jag lämnas lite med en känsla av: jaha? En fin scen är när bonden Hoggins (James Cromwell) plötsligt sticker ner handen i vad man luras tro är ett riktigt hus. Men det är en småskalig modell. Den var snygg. Efter en roman av kukkungen.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Babe får mig att tänka på Djuren Gör Revolt som vi har sett tidigare. Här görs dock ingen revolt men samma satir ligger och småputtrar under den glättiga ytan. Djuren pratar naturligtvis. Men bara med varandra. Och här finns så klart rangordningen där den halvdöve fårhunden Rex är herre på täppan och ankan Ferdinand (som vill vara tupp) är lägst stående och till och med tvingas lämna gården. Kultingen Babe klarar sig undan att bli julskinka på grund av sin charm och förmåga att valla får. Att manusförfattaren George Miller själv är vegetarian framgår med all önskvärd tydlighet. Miller är även mannen bakom Mad Max som vi har kvar att se. Galet.

Saturday, November 3, 2012

Nr 384: Flickorna I Rochefort

Originaltitel: Les Demoiselles De Rochefort (1967)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Efterföljaren till hypermusikalen Paraplyerna i Cherbourg framkallar inte alls samma punktvisa eufori. I denna film har dansen en mycket större plats, och även om den verkar väldigt noggrant koreograferad och genomtänkt så är det inget som faller mig på jättestora läppen. Den hängande bilbryggebron i början för oss luftigt över till världen av dans, skratt och sång i lilla franskatlantbyn Rocheford. Enhetlig klädsel, i samma anda som Paraplyerna. Nån slags deckargåta med styckningsdetaljer. Gene Kelly dyker upp minsann. Senast vi såg honom var väl i En amerikan i Paris och dessförinnan i Singin´ in the rain. Inte klokt vad åren går.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Uppföljaren, systerfilmen, parallellhistorien. Från det vemodiga och känslosamma Cherbourg till den sprudlande hamnstaden Rochefort. Jaques Demy gör med denna film en musikal som är en musikal. Här dansas det på gatorna, här är musiknumren (åter igen signerade Michel Legrand) tydliga musiknummer. Här dansar även musikalernas musikalartist nummer ett, Gene Kelly, in. Flickorna i Rochefort är allt Paraplyerna i Cherbourg inte är men samtidigt andas den samma färgpalett och samma sinne för enhetlighet. Boken säger att det är total livsglädje från första till sista stund. Riktigt så euforisk blir jag inte men det är en skönt lättsam och trallig matiné.

Thursday, November 1, 2012

Nr 383: Paraplyerna I Cherbourg

Originaltitel: Les Parapluies De Cherbourg (1964)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

 Roberts betyg: 4+

Kommentar: En genomkomponerad musikalfilm i tre akter. Detta underbara soundtrack av Michel Legrand som ett par år tidigare skrev musiken till Cléo Från 5 Till 7 - underbart särskilt i caféscenen innan Guy (Nino Castelnuovo) lämnar Geneviève (Catherine Deneuve) och drar iväg till kriget i Algeriet, och i den formidabla slutscenen vid Essomacken. Oerhört vackert och vemodigt. Alla repliker filmen igenom sjungs - något som i förväg kändes en aning pretto, men visade sig vara ett snillrikt grepp. Jag tror aldrig jag har sett eller hört det tidigare, i alla fall inte med denna känsla av grundmurad invaggning i något självklart och lättkört. Öppningsscenen med övervinklade paraplyerna smakade mycket vasst, men följdes av en tveksam inledning. Hur ska det här fungera, kommer jag orka igenom en hel film med verkstadsgrabbar och dansflörtar? Ganska snart var jag fångad, och i caféscenen omvändes jag helt. Den scenen är verkligen en helt fantastisk liten guldklimp som får en vip-plats i mitt filmotek. Visst är replikerna ibland nästan löjligt ytliga, men det passar väldigt bra i flödet av klänningar som matchar tapeterna, de illgula regnrockarna, de överfärgade dörrarna och välansade mustascherna. Separation, längtan och nya vägar i livet med barn på olika håll med likadana namn - Françoise - men ett vibrerande kärleksband genom tiden, minnet mellan de båda förstgångsälskarna. Deneuve såg vi senast som Kathy i Dancer In The Dark. Men det gjorde inte Selma.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Ibland glänser det till ordentligt i det här projektet. Paraplyerna i Cherbourg var en överraskning som kommer att stanna kvar länge. Inte minst med tanke på det bedårande soundtracket, kärlekstemat som kommer till sin bästa rätt i den 7 minuter långa avskedsscenen när Guy lämnar Geneviève för värnplikt i Algeriet. Filmen växte på mig, först som en besvärad klåda, ett obehag över att alla repliker sjungs, men efter ett tag kändes det helt självklart. Det är starka färger, välkomponerat och delikat, ingenting tycks lämnas åt slumpen. Skådespeleriet är naturligtvis aningen överdramatiserat men i sammanhanget är det helt accepterat. Paraplyerna i Cherbourg vill jag definitivt stå under en mörk och regnig höstdag.