Saturday, October 29, 2016

Nr 635: Skälmarnas Marknad

Originaltitel: Beat The devil (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Clarion Collection Hotel Helma i Mo i Rana och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Uranfars i italiensk kustby med Humphrey Bogart, som jag i och för sig tycker ligger i lä skådismässigt i den här rullen där kvartetten Morley, Lorre, Underdown och Barnard är den stora behållningen. De fyra känns som ett delikat destillat av filmhistoriens alla kufar och skumraskare; den både kroppsliga och sinnliga variationen dem emellan håller ihop den här filmen som ett skrattkitt. Favoritreplikören är O´Hara (Lorre) som levererar godbit på godbit, exempelvis: ”Time. Time. What is time? Swiss manufacture it. French hoard it. Italians squander it. Americans say it is money. Hindus say it does not exist. Do you know what I say? I say time is a crook.”
I övrigt lite svårt att hänga med i svängarna i vanlig ordning, liksom bilen som kallepåjulaftonkör av sig själv ner för serpentinvägarna och sen i filmens absolut mest imponerande scen slowmovoltar 360 ner i vattnet. Helt makalös scen, och jag skulle gärna veta mer om hur den gick till att genomföra. Det är ju verkligen inte så att den var nödvändig för varken handling eller estetik. Det hade gott och väl räckt med ut genom muren och kanske en liten explosion eller liknande. Men här blev det andra bullar.
På slutet över till Afrika och allra sist punchlinjen som bara fick mig att höja på ögonbrynen i besvikelse. Jaha, liksom.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: När jag läser på lite så känns det som att förutsättningarna skulle vara mycket goda för en film i min smak; en samproduktion utanför de etablerade filmbolagen vilket vittnar om en större konstnärlig frihet, manus av Truman Capote, regi av John Huston (som så här i efterhand ändå har gett mig en del sköna filmupplevelser) och en karaktärsduo bestående av Peter Lorre och Robert Morley. Partnerbytet mellan Billy (Humphrey Bogart), hans fru Maria (Gina Lollobrigida), samt semesterparet Harry (Edward Underdown) och hans fru Gwendolen (Jennifer Jones) är en bihandling men ger filmen en vågad fräschör. Trots uppställningen och trots att filmen vågar ta ut svängarna emellanåt är är det något som skaver. Kanske svänger den lite för yvigt för att kunna nå sin fulla potential. Kanske är det helt enkelt lite för mycket fars för min smak. Längden, tempot och kvickheten gör ändå Skälmarnas Marknad till en liten godbit, en liten kaka man kan unna sig till förmiddagskaffet.

Monday, October 24, 2016

Nr 634: Bull Durham

Originaltitel: Bull Durham (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.


Roberts betyg: 3-

Kommentar: Basebolldramakomedi med Kevin Costner, Susan Sarandon och Tim Robbins. Man slutar aldrig förundras över vad som dyker upp i den här boken. En riktig åttiotalare med den gamle räven i gamet, den unge uppstickaren och kvinnan dem emellan. Skruvbollar, home runs och barhäng pudrar denna säsongsberättelse där kärleken till spelet - även i de lägre divisionerna - innefattar vinster och förluster, och att man ibland måste ge upp vissa saker för att hitta vägen. Ett ganska skönt tempo med en blandning av förlösande repliker och riktigt patetiska love scenes; jag tänker främst på badkarsscenen med Costner och Sarandon där det skvalpar över så man rodnar hela vägen till pitcherkullen.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En dussinrulle från 80-talet var första känslan. Och den andra känslan också faktiskt. Och vid närmare eftertanke så tycker jag nog det fortfarande. I ett filmår som gav oss klassiker som Dekalogen, Rain Man och Cinema Paradiso så är Bull Durham en rätt blek historia. Susan Sarandon som den intellektuella promiskuösa baseballgroupien Annie är dock riktigt bra. Framför allt är det skönt att se en stark kvinnlig karaktär ta för sig. Tim Robbins som den korkade Nuke fäller några sköna kommentarer emellanåt. Kevin Costner som veteranen Crash Davis måste man däremot säga är den svagare spelaren i det här laget. Filmen handlar om baseball. Och kärlek. Och livet. Men mest baseball. Och det är ju ärligt talat inte så himla kul. Kanske för att jag inte fattar så mycket av spelet. Jag tänker mest på Frank Drebin i Den Nakna Pistolen från samma år när jag ser domaren och spelarna på plan. Då skrattar jag lite.

Sunday, October 23, 2016

Nr 633: Ran

Originaltitel: Ran (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Supporterföreningarna till Östersunds FK, Malmö FF och AIK (alternativt BK Häcken, alternativt IF Elfsborg) möts i brutala uppgörelser förlagda till den japanska landsbygden på 1500-talet. Första borgen - Swedbank Arena - utryms på grund av bengaler och bangers. Här gör Tobias Sana en fin insats som förste spjutkastare. De blåvita Ultras blir förargade och beger sig mot andra borgen - Friends Arena - där det blir holmgång och slagsmål med gulsvarta Black Army. Insmugglade knivar och svärd viner över bänkraderna. Efter fighten tar de en nudelsoppa tillsammans och bestämmer sig för att ta sig upp till tredje borgen - Jämtkraft Arena - där rödsvarta Falkarna som bäst håller på att planera nästa discotifo. Det blir fullt ställ på B-plan, alla möter alla och till slut ryker det bara lite skoningslöst ur resterna av Restaurang Hörnsparken. Då lyser himlen upp i ett hologram, fram på den svarta nattskivan över A-läktaren träder Bill Shakespeare med en döskalle i ena handen och tre pilar i den andra. Över Norra Stå uppenbarar sig Akira Kurosawa och inom kort utkämpar de båda giganterna en hänsynslös debattbattle i mittcirkeln på A-planens snöpudrade konstgräs. Kindberg utdömer remi - alla lika - varpå alla inblandade åker upp på Stadsdel Norr och kör en studiecirkel i "hur du bedrar även dina närmaste”. Brutus finns med på länk.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Efter ett misslyckat självmordsförsök fem år tidigare gör mr Kurosawa revansch med en storslagen pjäs. Med lite ekonomisk hjälp från fansen vill säga. Lucas och Spielberg. Eller om det var Coppola. Nåväl, Kurosawa ägnade 10 år åt att göra varje scen i storyboarden som målningar. Tillsammans med Emi Wada designade han dessutom alla 1 400 rustningar som används i filmen. Och så regisserade han naturligtvis. Det är fan inte illa pinkat av en 75-åring. I likhet med Blodets Tron så är även Ran byggd på ett verk av Shakespeare. Här är det Kung Lear som är förlagan. Det går ont för härskaren Hidetora efter att han har delat upp sina ägor mellan sönerna. Plötsligt är han inte välkommen någonstans och det konspireras åt alla möjliga håll. Det är liksom alla mot alla. Lite som att spela Risk. Farsan själv vandrar runt på berg och slätter som en vålnad, plågad av samvetskval och felaktiga beslut. Det kan inte vara lätt tänker jag. Ran är long-shot och det är wide-screen och det är dramatiskt så det visslar om kimonon. Och det är inte alldeles lätt att hänga med i familjedramat men det blir å andra sidan aldrig tråkigt. Den ena och egentligen enda krigsscenen, dramatiskt ackompanjerad av tystnad, är en filmisk pärla. Arigatō Akira.

Saturday, October 22, 2016

Nr 632: David Holzman's Diary

Originaltitel: David Holzman's Diary (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Vimeo av Robert på Residensgränd 19 och av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: David Holzman (L.M Kit Carson) börjar filma sin vardag i syfte att själv förstå den; ett försök att närma sig sanningen. Inspirerad av Jean Luc Godards uttalande att ”film är sanning 24 gånger i sekunden” laddar David sin Eclair 16 mm-kamera (en av två kameramodeller som användes vid inspelningen av duschscenen i Psycho) och sin Nagra-bandspelare för att kunna fånga, redigera och systematisera allt han gör och säger. Det går inte riktigt som han har tänkt sig; ganska snart övergår den första nyfikenheten i ett slags tvångsbeteende som i sin tur börjar gränsa till besatthet. Flickvännen Penny (Eileen Dietz - som sex år senare gestaltade den besatta delen av Megan i Excorsisten) lämnar honom efter att han smygfilmat henne naket sovande på sängen. David börjar filma främlingar på stan, på tunnelbanan, genom fönster. Han ringer Penny och får luren i örat. Han ringer grannen medan han filmar henne. I en fantastisk hemmamiljö med oändliga spegelbilden bubblar frustrationen upp och David börjar prata med sina ”vänner” kameran och bandspelaren och beskyller dessa för att ha tvingat honom till allt dokumenterande. Strax efter det är det liksom dags att sluta. Bidde ingen sanning.
Regissören Jim McBride och hans medhjälpare har fått till en väldigt intressant och framförallt välgjord film - jag tänker att denna rulle måste vara enormt välplanerad och strukturerad för att verka så loose - som utforskar, dissekerar och leker med dokumentärbegreppet. Senare, 1983, gjorde ovan nämnda Carson och McBride en remake av just Godards Till Sista Andetaget. Allt hänger ihop.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jag ser framför mig hur David Holzman's Diary rullas upp på olika filmutbildningar världen över. Eller nja, västvärlden över kanske. Hur knyter filmen an till den franska nya vågen? Vilka grepp använder sig filmskaparna av för att göra publiken delaktig? Vad är egentligen dokumentär och vad är fiktion och vad är skillnaden däremellan? Diskutera i smågrupper. Det är frestande att ge mig in i mockumentaryträsket och relatera till Blair Witch Project och andra docufictions. Därför slutar jag nu innan det händer. Allt som allt är det en skicklig skapelse som presenteras.

Tuesday, October 18, 2016

Nr 631: Stalker

Originaltitel: Stalker (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Kameraarbetet, bilderna, det dröjande tempot och skiftningarna mellan sepia och färg - allt det är fantastiskt. När det gäller handlingen vill, verkligen vill jag förstå mer än vad jag faktiskt gör. Jag vet inte riktigt varför det behöver vara ett kriterium för att uppskatta en film, men så känns det i alla fall den här gången. Jag tror att jag skulle behöva en egen stalker som lotsar mig igenom den här filmen, som visar och förklarar vissa saker. Vi kan stanna upp och betrakta detaljer, diskutera sammanhang och analysera dialogen. 
Zonen är det attraktiva, målet med resan, det är där, i Rummet, alla innersta önskningar uppfylls. Zonen vaktas, man beskjuts om man försöker ta sig dit. Vetenskapsmannen har med sig en bomb för att förstöra Rummet så att inga onda krafter lägger rabarber på det. Vid ankomsten till Rummet går de dock inte in. Det blir bråk. Det ringer. Det regnar. Är rummet en illusion? Var målet inget mål, var resan, försöket, utforskandet grejen? Frågorna, ifrågasättandet, uppgivenheten, tvivlet, tron, framförallt tron, diskussionerna, samtalen, monologerna i gyttjan. Törnekronan, de fallna korsen. övergivenheten. Bevittnar vi en inre resa, en private investigation för att prata med Mr Cohen (sov gott)?
142 klipp på 163 minuter. Bra snitt.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Tarkovsky igen. Men här känns det lite för svåråtkomligt för min del. Den mest intressanta diskussionen efter filmen handlade om ordet stalker. Är inte det en förföljare typ? Men här är det snarare motsatsen. En slags vägvisare. Guide. Ett slags medium. Fattar ingenting och får inga ledtrådar någonstans. Nåväl. Filmen bygger, i likhet som Solaris, på en sci-fi-roman, Picknick vid vägkanten, och vi får följa ett sällskap på en sällsam resa. Stalkern (Aleksandr Kajdanovskij) ska leda en författare och en vetenskapsman in i Zonen, ett förbjudet, militärbevakat område där det ska ha kraschat en meteorit. Eller något annat utomjordiskt fenomen. Vem vet? I den förrädiska Zonen finns Rummet där människans innersta drömmar går i uppfyllelse. Men i Zonen dör även människor. Det är upplagt för ett spännande äventyr. Under nästan tre, mycket långsamma, timmar, med långa tagningar och begränsad dialog följer vi sällskapet genom Zonen. Det är snygga scener och foto, meditativt och eftertänksamt. Och under de rostiga ruinerna händer det säkert massor. Men det når mig inte. Det känns som att det är nåt religiöst över det hela också. Jag vet inte. Och till skillnad från Solaris så blir det aldrig spännande. Tyvärr. Det kanske är en film som växer med tiden. Frågan är dock om jag orkar ge mig i kast med den ännu en gång.


Monday, October 10, 2016

Nr 630: En Plats I Solen

Originaltitel: A Place In The Sun (1951) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: George (Montgomery Clift) börjar liftande vid vägkanten i vit t-shirt och tar sig med hjälp av en tweedkostym in i sin farbror fabriksmagnatens lilla baddräktsimperium. Vid löpande bandet träffar han och börjar mot alla regler umgås med arbetarAlice (Shelley Winters). De blir ett förutsägbart par, där de slående gnistorna lyser med sin frånvaro. In i leken skrider istället den magnesiumbländande kändismissen Angela (Elisabeth Taylor) som det skvallras om på tidningssidorna. George och Angela omfamnar - utan att Alice vet om Angela och utan att Angela vet om Alice - en djup förälskelse och vilja att spendera resten av sina liv tillsammans. Det är närgånget och teleobjektivt intima kyssar och löften om evig kärlek. I samma veva avslöjar Alice att hon är gravid. George blir inte helt överlycklig av beskedet och börjar mer eller mindre ofrivilligt att umgås med tankar på att dränka Alice för att bli av med bekymret. Dubbelspelet och slalomåkningen når sin kulmen i en ranglig eka på en öde sjö, där både George och Alice plurrar, och exakt vad som händer sedan lämnas åt tittarens fantasi. Dock var det sista gången vi såg Alice i livet. Rättegång följer. George pressas, förnekar men döms till döden. Angela gör ett sista besök i cellen och bedyrar sin kärlek till George, som börjar sin sista vandring mot elektriciteten. Ett olyckligt slut.
En Plats I Solen är en sådan där pärla som helt plötsligt bara ligger där i det vardagliga ostronet. En fantastiskt välgjord film med Clift och Taylor som det vackraste och mest strålande par jag nånsin sett på film. Det blir liksom aldrig drypromantiskt, det känns hela tiden naturligt och lite vemodigt. Tre personer som stöts mot varandra och försöker hantera en kärlek som blir omöjlig på olika sätt. Stunderna av obekväm tystnad varvade med längtansfull åtrå, fångade på så exakt avstånd av den stilla, iakttagande kameran. Bildövergångarna som flyter in i varandra som ett slags vattenbroar. Filmen rör sig in i mörkret som ett magnetskenat nattåg och det vibrerar så där avlägset i rälsen långt efter att det passerat.
Regissören George Stevens började som fotograf och gjorde mer lättsamma rullar, men efter att ha tjänstgjort under andra världskriget med att filmdokumentera bland annat landstigningen vid Normandie och stängningar av koncentrationslägren ägnade han sig därefter åt mer djuplodande arbete. Det här är definitivt en topptiofilm av alla vi sett hittills, och den är väl värd sin plats. I boken.


Jimmys betyg: 4+

Kommentar: En fantastisk pärla på alla sätt vilket också Oscarsregnet vittnar om. Ett melodram som blandar klass och kön på ett trovärdigt sätt utan att tappa det romantiska underhållningsdramat som naturligtvis måste finnas i en amerikansk blockbuster från 50-talet. George Eastman (Montgomery Clift) kommer från fattiga förhållanden där den djupt religiösa familjen livnär sig som musicerande gatupredikanter. Han söker lyckan i stan och finner sig snart i ett komplicerat triangeldrama. Vid sin farbror fabrikägarens löpande band inleder han ett förbjudet förhållande med arbetarflickan Alice (Shelley Winters) men det dröjer inte länge förrän han inviteras till farbrorns finare salonger där han träffar den självsäkra och vackra Angela (Elizabeth Taylor). Det blir en kärleksaffär som slutar olyckligt för alla. Samtliga karaktärer är omsorgsfullt gestaltade. George är en rörande och naiv figur som vill göra gott i livet, Alice är den desperata och svartsjuka flickan som vill ha ett gott liv medan Angela är den förföriska lycksökerskan som lever det goda livet. Regissören George Stevens kombinerar det intima och sensuella fotot med starka kontraster och med ett bra tempo, en stark dialog och en intim berättelse så är filmen är mycket fin överraskning. En amerikansk tragedi heter romanen som filmen bygger på och boktiteln i all sin enkla tydlighet fångar essensen av filmen. Det är sällan en Hollywoodfilm från den här tiden smärtar och engagerar så som En plats i solen. 



Saturday, October 8, 2016

Nr 629: Solaris

Originaltitel: Solaris (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube och Fmovies hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En film som fick mig att läsa boken den är inspirerad av. Jag kan definitivt förstå den polske författaren Stanislaw Lems missnöje med filmen; den är minst sagt en tolkning. Själv tycker jag båda är mycket bra. Filmen är drömskt långsam med en underliggande ovisshet som gnager hela tiden. Vad är det där rymdhavet för någonting? Vad är det som händer med människorna på stationen Solaris? Vilka är det som går igen hos besättningen? Varelser av minnen, sorg, samvetskval och döda drömmar. Är de där för att hjälpa de levande att komma över, ta sig vidare? ”Vi behöver inte andra världar, vi behöver en spegel”. Slutet känns märkligt; det är nog det enda jag hade velat byta ut mot bokens, om jag hade kunnat.
Tarkovskys bästa hittills tycker jag (detta skrivs efter att vi har sett Stalker).

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Ett meditativt rymdepos som replikerar på Kubricks År 2001. Psykologen Kris (Donatas Banironis) reser till en rymdstation som kretsar över planeten Solaris för att förstå och utvärdera mystiska händelser på stationen. Människor har dött, andra har blivit galna. Ett litet sällskap finns kvar på stationen. Under dem finns Solaris som ett pulserande hav. Omedelbart börjar saker hända runt Kris. Hans länge sedan döda hustru Hari (Natalja Bondarchuk) dyker upp och Kris börjar förstå att Solaris kan återskapa minnen, inte bara som tankebilder eller illusioner utan som fysisk materia. Långsamt skapas öar av medvetande i Solaris stormande hav. Tarkovsky utforskar spänningen mellan fantasi och verklighet med vidfilmsformat och långsamma tagningar. Med ytterst små medel, ett fåtal scenografier och utan specialeffekter lyckas han skapa en storslagen film som till skillnad från Kubricks visuella svulstighet i År 2001 lyckas beröra. 

Friday, October 7, 2016

Nr 628: Fåglarna Sjunga Klockan 1.45

Originaltitel: Sabotage (1936) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Viki hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Strömavbrott i hela London, sand i maskineriet. Bion slocknar och folk vill ha pengarna tillbaka. Föga anar de att händerna bakom sabotaget är händerna som gett dem filmen; det är biografägaren himself. Han är dock inte hjärnan bakom attacken - planerna har smitts av en terrorledare av okänd härkomst. Scotland Yard involveras. En liten pojke blir ovetande sändebud för nästa överraskning; en bomb (maskerad till den fiktiva filmen "Bartholomew The Strangler”) som ska brisera vid tunnelbanestationen Piccadilly Circus. Pojken blir av flera olika anledningar fördröjd, uppehållen och försenad vilket resulterar i att han själv tillsammans med en busslast passagerare flyger i luften kl 13.45. Ytterligare minst en  explosion och ett knivmord senare är det dags att packa ihop. Inte helt enkelt att hänga med i dialogen. Inte en av Affes bästa. Tecknad film i filmen av ingen mindre än Walt Disney.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Ännu en Hitchcock. En tidig sådan. Byggd på boken The Secret Agent men det kunde inte filmen heta eftersom Hitchcock redan lanserade en film med just denna titel samma år. Fåglarna Sjunga Kl 1.45 anspelar på det terrordåd som sker i filmen vid just den tidpunkten. En obehaglig scen som även mötte en del kritik och som Hitchcock själv ångrar enligt boken 1001. En terrorgrupp från ett icke namngivit europeiskt land har slagit fäste i London. Att döma av brytning och namn samt mot bakgrund av 30-talets europeiska strömningar kan man lätt dra slutsatsen att det skulle röra sig om nazister. Oavsett så får jag ändå en viss sympati för en av medlemmarna, biografägaren Karl Verloc (Oscar Homolka). Hans ovetandes hustru som bara får heta Mrs Verloc (Sylvia Sidney) och hennes lillebror, den oskyldige Steve (Desmond Tester) är viktiga och intressanta biroller. I utkanten av familjen spanar Scotland Yard som har fattat misstankar mot biografägaren. Jag utgår från att det finns mängder med nyinspelningar och ripoffs av denna film som känns både klassisk och modern på samma gång. Bristande textning och kvalitet gör det däremot inte alldeles lätt att hänga med och det sänker tyvärr totalbetyget. Av Affes alla 18 filmer i boken så hade denna med lätthet kunna plockats bort.