Sunday, November 30, 2014

Nr 515: Méditerranée

Originaltitel: Méditerranée (1963).
Filmen sågs på Vimeo av Jimmy på Regemenstgatan 36 A i Östersund och av Robert på Duke Hostel i Greymouth, Nya Zeeland.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Havsnära taggtråd, spruckna statyer, vittrade pyramider, krakelerade ikoner, tempelruiner, andravärldskrigsbunkrar, en kantstött amfitetater och en igenvuxen trädgård varvas med en sterilt sömnig sjukhusbrits, festdans till dragspel och flöjt, tjurplågeri och en gammal man som ror mot horisonten. Därtill en glödande metallhantering och en ung kvinna som knäpper ett salt, ljummet tyg. Detta ackompanjeras av surrande insekter och stråkar. Tjurfäktningsscenerna är utan tvekan de som berör mest, de är obehagliga inpå och under huden. Dessa blodiga bestar som retas till döds, nackstuckna mitt i sin vredgade obegriplighet. Matadorerna surrande som flugor runt det utmattade vansinnet som har svärden hängande från nacken. Där tappas döden på liv. I festscenerna fylls lungorna av glädje och lust. Frukt och dans, vind och leenden.
Över bilderna den nästan monotona, poetiska textläsningen; betraktande betraktandet. En tung tystnad. En stum evolution. Vågornas fraktande av minnen och nygamla illusioner. Den gamle mannen i träekan med grova åror i händerna. Beslutsamt blickande mot horisonten rör han sig helt stilla i havets enorma obefintlighet.
Intressant att gräva i det lilla som finns skrivet om denna film. Om jag har förstått det rätt gjorde Jean-Daniel Pollet en resa i Medelhavsområdet tillsammans med Volker Sclöndorff (som gjorde Blecktrumman 16 år senare). De färdades i fyra månader 1962-1963 i Egypten, Grekland, Spanien och Italien och spelade in material. Väl hemma i Frankrike isolerade sig Pollet i ett klipprum och arbetade i ett halvår med att få ihop pusslet. Därefter skickade han filmen till författaren Philippe Sollers som skrev de minst sagt suggestiva texterna. Musiken fick Antoine Duhame (som gjorde musiken till Utflykt I Det Röda) lägga på. Därtill kommer uppgifter om hjälp från olika personer vad gäller filmining och klippning. Resultatet är i alla fall denna närmast hypnotiska 45-minutare, signerad Pollet.


Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Fransk poetisk experimentfilm av Jean-Daniel Pollet. Vid en annan del av Medelhavet. En annan del av världen. En annan del av filmkonsten. Ett antal scener. Återkommande. Minimalistiska. Imponerande. Det som berör mig mest är nog tjurfäktningsscenerna som är lite längre än vad jag egentligen kan stå ut med. Obehagligt och oförstående. Jean-Luc Godard skrev i en recension av filmen: "Vad vi ser här är lena, runda scener som lämnats kvar på vita duken likt klappersten på stranden". Bra beskrivet av Godard som samma år som Méditerranée spelades in gjorde Föraktet, också vid Medelhavet.

Sunday, November 16, 2014

Nr 514: Ninotchka

Originaltitel: Ninotchka (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Vimeo av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert i rum 214 på Cambridge Hotel i Wellington, Nya Zeeland.




Roberts betyg: 2




Kommentar: ”Garbo skrattar!” Så lanserades denna juvelkomedi när det begav sig, och jag antar att den frasen i första hand anspelar på den närmast outhärdliga restaurangscenen där Ninotchka (Greta Garbo) håller sig för skratt när greve Léon (Melvin Douglas) drar vitsar, men när Léon faller av stolen brister Greta ut i ett fyrverkeri av tandblottande garv och handslår bordet. Det är första, men inte sista gången Greta skrattar i den här rullen. Skrattar gör även de tre ryska män som är i Paris för att försöka sälja dyrbara smycken, de skrattar oerhört åt kapitalismen, konsumtionen, överflödet och möjligheterna att starta eget.  Det var ju inte så länge sedan vi såg Garbos genombrott i
Gösta Berlings Saga. Där var hon en flicka i skymundan. I Ninotchka - som blev hennes näst sista film innan hon klev av - är hon en kvinna längst fram på scenen, men i ärlighetens namn drabbas jag inte av hennes påstådda glans, attraktion och storhet. Jag förstår att det hör till rollen som rysk och stram att vara återhållsam, men jag tycker mest att hon är stel och repliklevererande, även efter det att hon har värmts upp av den franska fria mentaliteten, kläckts och kommit ur sitt stalinistiska förtryckta skal.
Jag fnissar två gånger under hela filmen; när Greta inte vet vad en radio är och när Léon inte får inte får något visum. No visa! Annars är den finaste repliken den på slutet; ”De kan inte censurera våra minnen”. I en biroll hittar vi den gamle vampyren Bela Lugosi, känd från Mysteriet "Dracula".

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Garbos första komedi och hennes sista stora filmroll. En av de första filmerna som, förtäckt till romantisk komedi, förlöjligar både Sovjet och ryssar. Jag har ingen aning om Stalin skrattade eller grät när han såg filmen men själv orkar jag varken det ena eller det andra. Det här är bara så löjligt och klyschigt. De tre bolsjevikerna är värst. Garbo gör säkert så gott hon kan efter Ernst Lubitschs regianvisningar men jag blir varken övertygad eller underhållen. Samtidigt finns ändå den så kallade Lubitsch Touch även i den här filmen, dock inte lika explicit som i Tjuvar I Paradiset.