Tuesday, December 14, 2010

Nr 259: Pi

Originaltitel: π (1998)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Eraserhead går Requiem for a dream går Matrix går Da Vincikoden går ordentlig huvudvärk. Pythagoras sats, gyllene snittet och kusinen spiralen. Svartvit, skakig, epileptisk och hetsig historia om jakten på ett tal med 216 siffror som ska vara typ guds riktiga namn. Medicinkapslar, svart näsblod, en hjärna på tunnelbanetrappan med otäckt tågavslut. En dator, en aktiemarknad, ett go-spel, hallucinationer och paranoia. Max Cohen har förmågan att räkna fram talet, men han får rejält ont i huvudet under tiden. Dessutom är det massa andra lirare som vill åt samma tal. Till en början verkar de vänliga, men allt eftersom visar de sig bara vara ute efter Max hjärna. Till slut borrar han ett hål i tinningen och blir av med både smärta och förmåga och kan lugnt betrakta löven i vinden. Skönt.
Mycket spännande foto, mycket spännande klippning. Var själva Pi kommer in i bilden vet jag inte.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Eraserhead i Trainspottingtempo. Matrix innan Matrix. Lynch goes cyberpunk. Kafka goes numerologi. Och så vidare. Migrän. Paranoia. Siffror. Judisk kabbalism. Guds namn. Wall Street. Skarpt kontrastfoto i en luddig historia. Snyggt. En åksjuk upplevelse utan mål. Imponerande trots allt. Darren Aronofskys debutfil. Vem fan är Aronofsky?

Sunday, December 12, 2010

Nr 258: Willy Wonka Och Chokladfabriken

Originaltitel: Willy Wonka & The Chocolate Factory (1971)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsagatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Den excentriske chokladfabriksägaren Willy Wonka (Gene Wilder) bjuder via ett lotteri in fem barn att besöka hans hyschhyschlokaler där det experimenteras livligt med olika godsaker. Charlie är ett av de fem barnen; han är en fattig men våldsamt snäll liten pojke som bor tillsammans med sin änkemamma och fyra sängliggande mor- och farföräldrar. Väl inne i fabriken (efter dryga 40 minuter in i filmen) börjar det roliga med himmobimmomaskiner och kuttefrettimekadonker. Wonka retas och pikar både barn och vuxna i bästa Karlsson på taketstil under rundvandringen. Trots de grundliga instruktionerna att inte röra eller äta någonting faller ett efter ett av barnen för frestelsen och straffas med avsked från fabriken. Detta sker till klangerna av Oompa Loompa-arbetarnas moralkakedansochsångnummer (för övrigt fantastiskt koreograferade). Augustus faller i chokladfloden och proppar igen röret innan han skjuts iväg. Violet blir ett uppblåst blåbär efter att ha ätit ett trerätterstuggummi. Veruca blir klassat som ett dåligt ägg efter att med osmakligt tjat ha begärt ett guldigt dito. Mike Teevee krymps till tumstorlek efter en tur i teleportern "Wonkavision". 
Oväntat nog är också Charlie olydig när han tjuvsmakar en bubbeldryck och stiger till väders mot den otäcka fläkten, men lyckas rädda sig genom att rapa ur sig bubblorna. Denna sekvens kändes väldigt skev och var inget jag mindes från boken. Efter lite efterforskning visade det sig att den är specialinskriven till filmen. Mycket underlig dramaturgi måste jag säga, och absolut inget som lyfter. Charlie lyckas dock ta sig runt detta snedsteg och blir sist kvar på fabriken där belöningen till sist inte helt oväntat visar sig vara att ta över fabriken när Wonka lämnar in. Alla nöjda och glada i hissen upp till himlen.
Titta inte på tv! Ät inte godis! Lyd dina föräldrar! Gör som du blir tillsagd! Stjäl inte! Var ärlig! Då kan du nämligen få ta över en godisfabrik, alla dina drömmar slår in, när du minst anar det.
Den ytterst långa inledningen (halva filmen hinner gå innan man ens får se Willy) och de minst sagt för många och långa musikalinslagen drar ner betyget en hel del. Wonkas avsnoppande satir, de enormt välvilliga specialeffekterna och the Oompa-Loompas stabiliserar.
Oompa Loompa Doompa Dee Do!

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: En moralpannkaka rakt upp i det allra heligaste. Filmen bygger på Roald Dahls barnberättelse Kalle Och Chokladfabriken men i filmen är det snarare den dryge chokladfabriksägaren Willy Wonka som är huvudperson (även om det tar halva filmen innan han överhuvudtaget presenteras). Gene Wilder, som spelar mister Wonka, ser ut att ha ganska småkul på sitt blaséartade översittarvis när han trilskas med de bortskämda ungarna på chokladfabriken men det hela blir ett lustiga huset-äventyr som engagerar måttligt. Oompa-Loompierna från Loompaland är filmens otvivelaktiga underhållningsfaktor.

Saturday, December 11, 2010

Nr 257: De Barbariska Invasionerna

Originaltitel: Les Invasions Barbares (2003)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Mycket bättre än föregångaren "Det amerikanska imperiets fall". Återigen en lång inledningsscen; denna gång genom en sjukhuskorridor. Denys Arcand har plockat bort nästan all den dialog som i föregångaren kändes lite för effektsökande. Istället koncentrerar han sig på en mer intim dialog som kretsar kring hur en son (Sébastien) mer eller mindre tvingar sig närmre sin far (Remý), i och med att denne ligger för döden i cancer. Alla karaktärer från Det amerikanska imperiets fall är med, även om den yngste - Alain - bara skymtar förbi i ett TV-inslag. De gamla vännerna samlas igen för att ta farväl av Remý.
Sébastien använder sig av alla kapitalisttrick han har i hatten för att ge sin socialistfarsa den bästa vården. Han mutar ledningen, vaktmästarna och betalar till och med Remýs elever att komma och hälsa på, fastän de avskyr sin gamle lärare. Sébastien ordnar även heroin till pappan, vilket han övertalar sjuksköterskan att injicera.
Till slut samlas alla vännerna i vad jag antar är samma stuga som i första filmen, där de äter, dricker, samtalar, skrattar och gråter. En överdos heroin skickar Remý över gränsen. Som jag minns det är det här ute vid stugan förklaringen till filmens titel kommer, och den har något med WTC 11 september 2001 att göra, men jag kan inte återge det exakt. Jag minns i alla fall att jag tyckte att det var en intressant förklaring, eftersom filmen är gjord inte ens två år efter den händelsen.
Bästa replik: (när Remý ska köras in i scannern på sjukhuset) "Jul i scannern, påsk på kyrkogården".
De barbariska invasionerna är andra delen i en trilogi, där Det amerikanska imperiets fall är den första filmen. 2007 kom den tredje filmen som heter Days of Darkness. Den ska jag se omgående.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Det har gått 17 år sedan Arcand introducerade det intellektuella sällskapet i Det Amerikanska Imperiets Fall. Nu återförenas de vid en av huvudpersonerna, Rémys, sjukhussäng. Till skillnad från föregångaren känns den här filmen mycket mer personlig och intim. Fortfarande finns det intellektuella samtalet med som en rapp och drivande faktor men i övrigt löser Arcand upp den förra filmens snäva gränser och ger den här historien ett mycket mer flerdimensionellt utrymme. I centrum ser vi den döende Rémy (Rémy Girard) men huvudpersonen är snarare hans konservative son (Stéphane Roussau) som återförenas med sin far under dennes sista dagar. Sonen gör allt för att hans far ska få, såväl ett lindrigt som värdigt slut. I denna uppoffring möter han knarkaren Nathalie (Marie-Josée Croze) som han låter förse Rémy med heroin som smärtlindring. Trots att berättelsen kretsar kring en döende mans sista dagar så är filmen, liksom föregångaren, en hyllning till livet. Men den optimism som präglar filmen är varken påtvingande eller klyschig, snarare återhållen och eftertänksam. Det gillar jag.

Thursday, December 9, 2010

Nr 256: Det Amerikanska Imperiets Fall

Originaltitel: Le Déclin de l'empire Américain (1986)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fin, lång öppningsscen genom vad jag antar är universitetet i Montreal. Fyra kvinnor på gymmet; omklädningsrumsdoftande samtal om sex, filosofi, historia, män, kvinnor, män och kvinnor och sex. Fyra män iordningställer en middag ute på landet. Bastudoftande samtal om sex, filosofi, historia, kvinnor, män och kvinnor och sex. Öppenhjärtigt, utmanande, provocerande - ja, kanske 1986. Så här 25 år senare känns det lite Fråga Olle. Kvinnor i gymmet - en miljöplacering som ändå känns lite knepig eftersom de ju är där (vilket de också medger) för att hålla sig i trim för att hålla männens intresse vid liv. Män lagar mat och dukar - här är homoerotiken inte bara skymtande utan fullt accepterad i och med den inkluderade bögen Claude.
Sen mötet mellan de båda grupperingarna - friktion och svårsammansmält men samtidigt älskvärt och tolerant. Tills övertrampet bekänns. Sveket från hannen gör att honan måste söka tröst hos den ende som inte kan skada henne mer - bögen.
Dialogdriven film som tenderar att intellektualisera in sig i ett snår där jag inte hittar varken in eller ut. Jag skulle förmodligen tycka bättre om den om jag hängde med i de historiska passningarna och filosofiska hänvisningarna. Men då skulle jag behöva googla en del under filmens gång och då har den redan skjutit över huvudet på mig.
Men visst är det en intressant film som reflekterar kring hur män och kvinnor kommunicerar - och inte.
Jag läste nånstans att filmen inte alls ska ses som ett män- och kvinnospel, utan den är helt enkelt en metafor för det amerikanska imperiets fall. I beskrivningen fanns även förslag på vad de olika karaktärerna symboliserade. Ja, så kan det ju också vara.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jag upptäcker mer och mer, genom det här projektet, vilken typ av filmer som tilltalar mig på ett alldeles särskilt sätt. De får gärna vara sparsmakade men rikligt dialogkryddade, späckade med fet, svårsmält humor men utan att lägga sig som en tung klump i magen. Det får gärna vara i ett väl avgränsat sammanhang också. Ungefär som en teaterpjäs. Kanadensaren Denys Arcands första internationella succé Det amerikanska imperiets fall har dessa ingredienser som gör den till en behaglig måltid, såväl smak- som upplevelsemässigt. Den är intellektuell och akademisk i dialogen utan att bli torr och smaklös. Filtrerar man den sedan genom ett genusfilter framträder plötsligt helt andra smaker där det kvinnliga och det manliga, liksom konflikten däremellan, återspeglas på ett innovativt, och ibland provocerande, sätt. Kvinnornas offentliga bastusamtal speglas mot männens matlagning i köket där båda samtalen kretsar kring filmens huvudingrediens - sex men även, som en av kvinnorna uttrycker det i filmens början, "det hektiska sökandet efter individuell lycka". Bon appetit!

Saturday, December 4, 2010

Nr 255: En Satans Eftermiddag

Originaltitel: Dog Day Afternoon (1975)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Svettig, nervös och intim skildring av en verklig händelse; ett misslyckat bankrån i Brooklyn, New York, 22 september 1972. Sonny (Al Pacino) och Sal (John Cazale) räknar med att få med sig en stor summa pengar på kort tid, men det blir istället tvärtom eftersom bankvalvet redan tömts. Sonny behöver pengar för att finansiera sin pojkväns könsbytesoperation; vad Sal gör där är oklart. I ett försök att göra sig av med bevis bränner Sonny upp ett register i en papperskorg vilket väcker misstankar utanför lokalen när rök sipprar ut ur ventilationsluckan på gatan. Polis larmas och snart är belägringen ett faktum. Inne i banklokalen har nu direktören, ett tiotal kvinnliga anställda och en vakt tagits som gisslan.
Största delen av filmen utspelar sig inne i banklokalerna eller precis utanför på gatan där polisen har bunkrat upp med bilar, krypskyttar, kravallpolis, helikoptrar, FBI, megafoner och en tillfällig sambandscentral inne på en närbelägen frisersalong. Vid avspärrningarna samlas nyfikna åskådare som efterhand blir mer och mer hängivna den allt mer frustrerade Sonny. Vid flera tillfällen lämnar Sonny banklokalerna för att förhandla med polisen ute på gatan och för varje provokation eller villkorsställande från Sonny hejar folkmassorna på än ivrigare. Sonny begär pizzor, en helikopter och ett jetplan för att kunna flyga vart han vill, även om det är oklart just vart han vill. Dock är det helt självklart att flykten ska gå utomlands. Kanske Holland, ingen vet. En helt fantastisk scen är när Sonny frågar Sal vart han vill åka och Sal efter lite betänketid svarar Wyoming. Till slut ordnas en stor limobuss fram som tar hela sällskapet till flygplatsen där jetplanet väntar.
Filmen öppnar med olika gatubilder i New York ackompanjerat av Elton Johns låt Amoreena. Utöver det finns det ingen musik i filmen. Jag tycker mycket om de ganska höga ljuden från exempelvis bilar, helikoptrar och folkmassor som bidrar till en autentisk känsla. En särskilt intressant bildlösning tycker jag är när Sonny pratar i telefon med sin pojkvän Leon. Leon befinner sig då inne på frisersalongen och filmas långt ifrån, knappt synbar bakom någon slags byrå. I förgrunden sitter en polis med en tallrik med mat. I kontrast till de många närbilderna och inzoomningarna ger detta grepp en liten paus i nervdallrandet. Det är också väldigt effektfullt när folkmassornas flykt undan avspärrningarna klipps in i kaoset som uppstår när Sonny skjuter ett skott genom källarfönstret. Men trots den intensiva känslan av avtryckarglädje och trots alla polisens dragna vapen så räknar jag bara till totalt två avfyrade skott i hela filmen.
Al Pacino är satans bra med sina små tics och pendlande mellan total stillhet till exploderande provokatism. John Cazale som spelar Sal medverkade bara i fem filmer under sin blott sexåriga filmkarriär (Cazales dog 1978, 42 år gammal). Alla fem filmerna nominerades till en Academy Award för Bästa film och alla fem filmerna är med i boken.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett actiondrama i New York-miljö, stramt hållen, svettig och nervig. Based on a true story. Misslyckat bankrån leder till gisslandrama med påföljande Stockholmssyndrom, alltså ett psykologiskt tillstånd där offren utvecklar en relation till kidnapparen. Det ägnas inte särskilt mycket tid och analys kring detta. Mer väsentligt är istället folkets påhejande utanför banklokalen. Ett intressant fenomen där huvudkaraktären Sonny (Al PAcino) för en stund görs till hjälte för 70-talets alternativrörelse. Pacino liksom John Cazale, som spelar den försynte men nervige partnern Sal, gör trovärdiga rolltolkningar och är hela filmens fixpunkter. Vad däremot den tredje rånaren, som sticker precis i början av rånet, gör i filmen har jag ingen aning om.

Thursday, December 2, 2010

Nr 254: I Draculas Klor

Originaltitel: Dracula (1958)
Filmen sågs på Veoh av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Förvirringen fortsätter. I denna version av Dracula kommer Jonathan Harker (John van Eyssen) till Draculas (Christopher Lee) slott i närheten av staden Klausenberg i egenskap av bibliotekarie. Detta är bara en täckmantel då det snart visar sig att Harker är en vampyrjägare som har kommit för att göra slut på Dracula en gång för alla. Harker blir dock biten av en kvinna på slottet som först utger sig för att hållas fången där av Dracula. Harker hittar både kvinnan och Dracula sovande i sina kistor i källaren på slottet. Efter att ha slått en påle genom bröstet på kvinnan vaknar Dracula och gör processen kort med Harker.
Dr Van Helsing (Peter Cushing) kommer till det numera övergivna slottet för att leta efter sin vän Harker. Van Helsing hittar Harker - uppenbarligen nu en vampyr - i en kista i källaren. Van Helsing slår en påle genom bröstet på Harker och återvänder sedan hem till Harkers fru Lucy (Carol Marsh) som ligger sjuk. Van Helsing upptäcker två små bett på Lucys hals och inser att även hon blivit biten av Dracula. Lucys bror Arthur (Michael Gough) blir snart involverad i jakten på Dracula eftersom hans fru Mina (Melissa Stribling) också blir biten. Mina blir bortrövad av Dracula som flyr tillbaka till sitt slott för att undkomma soluppgången. Van Helsing och Arthur jagar honom och kommer precis i tid för att rädda Mina från att bli levande begravd utanför slottet. Van Helsing och Dracula fightas inne i slottet och Van Helsing övermannar Dracula genom att kasta sig mot gardinerna och riva ner dem så att Dracula drabbas av solljuset. Van Helsing bildar också ett kors av två stora ljusstakar och vänder dessa mot Dracula som inte direkt uppskattar det. Dracula höghastighetsmultnar bort och kvar är till slut bara en ring som ligger på golvet.
I denna film kommer alltså Dracula aldrig till England. Jämfört med originalversionen (boken Dracula av Bram Stokes) har flera av karaktärerna smälts ihop, kastats runt eller utelämnats helt.
I Draculas klor är den mest lättsmälta versionen hittills. Om Nosferatu (1922) var sminkets och skuggornas film, och Dracula (1931) byggde mer på gentlemannavampyrism och trovärdig dialekt, så känns denna version lite som en brittisk deckare. Agatha Christie goes huggtänder. Scenerna när pålar drivs genom bröstet är riktigt bra och slutscenen med Van Helsings mollbergare mot fönstergardinerna är truly spännande. Dessutom vill jag slå ett slag för scenen där Van Helsing sköter om både Arthur och Mina. Där tror jag verkligen att Van Helsing är en riktig läkare. Oerhört fint genomfört med nåluttagning och omplåstring. Bara att ge den scenen så mycket tid känns svindlande.
Nu är det bara att se fram emot den sista (vad jag vet) filmen om Dracula i projeketet. Nosferatu (1979) står på tur. Kanske kommer några fler bitar falla på plats i det här enorma mysteriet.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Äventyret Dracula fortsätter... Den här versionen från 1958 var den första filmen i den gotiska Hammer Horror-serien, Hammer Film Productions skräcksignum som var ett oerhört framgångsrikt koncept ända in på 70-talet. Hela filmen är en förfinad och hörntandsslipad version av Bram Stokers legendariska vampyrroman. Den känns dock väldigt engelsk och nobel i sitt karaktärsspråk men är ändå djärvt överskridande av skräckfilmens dittills markerade revir. Här finns både sexuella under- och övertoner på ett ännu mer tydligt sätt än tidigare och blodet som vi idag vant oss att se i genren. Det här var tredje filmen på Dracula-temat som finns i boken. En film kvar således - Nosferatu från 1979. Däremot är inte Coppolas film från 1992 med i boken vilket jag tror hade sammanfattat den här vampyrresan på ett alldeles delikat sätt.