Wednesday, May 28, 2014

Nr 493: Mannen Med Oxpiskan

Originaltitel: High Plains Drifter (1973)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2+

Kommentar: En ovanlig western tycker jag. En främling (Clint Eastwood) rider in i ministaden Lago, vackert belägen vid en sjö, nästan lite fjällstugekänsla. Han är tyst som en skorsten och får allas blickar på sig. I baren är det en bärs och en helflaska whiskey som gäller. Över gatan huserar barberaren där han ber om en rakning och ett varmt bad. Tre gruffgubbar kommer in och börjar mucka. Främlingen skjuter ihjäl dem. Ute på gatan igen stöter han ihop med en kvinna som förolämpar honom varpå han drar in henne i ett stall och våldtar henne. Först gör hon motstånd, men efter en liten stund inser hon att hon egentligen vill och då blir det andra sorters stön. Ett nej är ju som bekant inte alltid ett nej. Främlingen sover och drömmer och vi får reda på att den tidigare sheriffen i Lago piskats ihjäl på öppen gata utan att någon ingrep. Fegt, kan tyckas. Karma police på väg in för att rätta till saldot? Främlingen vinner Lagoinvånarnas förtroende och utser minst sagt kortväxte Mordecai (Billy Curtis - som vi utan att veta om det då såg i Trollkarlen Från Oz) till både sheriff och borgmästare. Främlingen får även ett all inclusiveerbjudande från befolkningen, i utbyte mot att han skyddar dem mot tregangsterhotet som väntar i och med ett fängelsesläpp. 700 liter rödfärg och några skytteträningspass senare är konfrontationen ett faktum. Team Lagos drabbas dock av stora skälvan och får kramp i avtryckarfingrarna. Främlingen får ta stora klivet in och piskar ihjäl den förste, hänger den andre och skjuter ihjäl den tredje, allt medan staden brinner ner i bakgrunden. På slutet rider främlingen förbi Mordecai som håller på att rista in förre sheriffens namn i en gravsten, så att denne kan få vila i frid. Mordecai frågar främlingen vad han heter, och får svaret att "det vet du redan". Kamera ner på gravstenen och inskriptionen: "Marshal Jim Duncan. Rest in Peace".
Mannen med oxpiskan kommer stanna i mitt minne som filmen med två bisarra släpochslängvåldtäkter, 700 liter rödfärg, Clintan går från Dirty Harry till Dynamit Harry, några riktigt snygga bildkompositioner och känslan av gengångeri.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det börjar spännande när den namnlöse främlingen kommer nedridande från bergen, från öknen och in i staden Lago. Från höger. Alltid från höger. Sen dröjer det egentligen till den sista halvtimmen innan filmen lyckas bita sig fast. Fram till dess är den mest bara konstig. Clint Eastwoods spökwestern är ändå en modig film som har spaghettifilmens speciella anslag men är ganska okonventionell i berättelsen. Jag gillar tanken och den bisarra fest som Clintan bjuder på när han gör en dvärg till sheriff, målar en hel stad röd och döper om den till Hell för att sedan bränna ner hela skiten. Skruvat och konstigt men ändå lite uppfriskande på nåt sätt.

Saturday, May 24, 2014

Nr 492: Manhattan

Originaltitel: Manhattan (1979).
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Inte helt enkelt det här med betygsättning. När jag kollar vad jag gav Annie Hall för fem år sedan så var det också 3+. Känslan i mig nu säger att Annie Hall var bättre, men jag kan omöjligt ge Manhattan lägre än 3+, mycket tack vare några väldigt fina svartvita bilder och en väl fungerande dialog. Det är kanske inte lika slap stickroligt som i Annie Hall, kanske är den här lite mer lågmält rolig. Samma upplevelse av avväpnande självutlämning, öga för vardagliga detaljer som skruvas till och blir analyserade och förstoringsglasförstorade. Äldre omgift man i relation med bra yngre student. Den ständiga självförnekelsen, självförminskningen, klargörandet att den andre inte har något att hämta, gå vidare, lev livet, lämna mig. Och i nästa sekund fastklamrandet, klängandet vid det som i alla fall är någonting, även om det inte är helt bra. Och exfrun som skriver bok med snaskiga detaljer. Och så gifte vännens älskarinna, spännande och intressant ända in i den egna sängkammaren. Bytt är bytt, kommer aldrig igen. Eller? New York, New York. Överallt, i alla världar - New York.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Woody Allen fortsätter sin kärlekshistoria med New York City. Redan i vinjetten läggs den villkorlösa kärlekens ton genom ett montage med New York-bilder som nästan liknar en vykortshälsning. Precis som i Annie Hall spelar Allen en neurotisk författare som försöker orientera sig i New Yorks relationsproblematik. I Manhattan är han Isaac, en intellektuellt romantisk komediförfattare, som dumpar den unga Tracy (Mariel Hemingway) för sin kompis älskarinna Mary (Diane Keaton). När hon sedan kommer på att hon egentligen vill ha Isaacs kompis kryper han tillbaka till Tracy som är på väg till England för att studera. Svartsjukan, passionen och intrigerna analyseras genom den kvicka dialogen. "När det gäller mitt förhållande till kvinnor förtjänar jag August Strindberg-priset" säger Isaac. Det svartvita fotot är stundtals fullständigt lysande och Tin Pan Alley-kompositören George Gershwins musik ger perfekta stämningslägen. Manhattan är Allens kärleksförklaring till New York och han vill få oss alla att skriva under på den. Han når mig nästan.

Friday, May 23, 2014

Nr 491: Shine

Originaltitel: Shine (1996).
Filmen sågs på Netflix hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Droppar, regn, glas, bräckligt och skört. Slow motiondansande, ljudlösa fingertoppar över tangenterna. Ett virrvarr av ord och toner i det där huvudet, förmodligen kaos inuti. Det schackliknande pianospelet, svart och vitt, uträknat och musikaliskt, autistiskt och frisläppande. Den enorma koncentrationen som både euforierar och förgör, smular sönder och eldar på. Fadern som bryter kontakten, fadern som vill hålla ihop familjen till varje pris, varför då? Fadern med sin benhårda vilja, sin styrande styrkehand, sin abnorma stolthet. Fadern som lägger på luren, men som till sist ändå söker kontakt. Det underliga giftermålet, i alla fall underligt med tanke på hur de båda parterna gestaltas. Mer personlig assistans. Ännu en pianofilm i projektet, men inte en av de starkare. Väldigt fint foto punktvis, men det räcker ju inte. Geoffrey Rush gör det bra som Zlatan skulle sagt, han gör det mycket bra. Lite Rain Man.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Shine berättar den fina och sorgliga historien om den australiensiske konsertpianisten David Helfgott, ett underbarn som dessvärre aldrig nådde de verklige musikaliska höjderna. Regissören Scott Hicks skildrar ödmjukt Helfgotts liv, suveränt spelad av Geoffrey Rush, bägge Oscarsbelöande för sina prestationer. Helfgott växer upp i en judisk familj med en överbeskyddande, orimligt krävande och dominerande far. Enligt filmen är det det omåttliga trycket hemifrån som krossar Helfgott och hans framtida karriär. Frågan är dock om Helfgotts psykiska ohälsa och mentalsjukdom kommer från hans dominerande far. Filmen ger en väldigt enkel och inte helt trovärdig bild av detta. Samtidigt är det den humanistiska skildringen av den fantastiske men bräcklige pianisten och det nära fotot som lyfter Shine. Slutet kommer dock väldigt plötsligt lite plumpt i mina ögon.

Wednesday, May 21, 2014

Nr 490: Kairo Centralstation

Originaltitel: Bab el hadid (1958).
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En egyptisk nagelbitare, en knivrulle som för tankarna till Psycho (som kom två år senare). Varmt och knapert på tågstationen i Kairo. Läskförsäljande kvinna läskar tidningssäljande man (spelad av regissören Youssef Chahine själv). Otaliga pinuppor på skjulväggarna; urklippta drömmar. Begäret går över styr. Får inte jag, får ingen. Hängande, dinglande dolkar - nån skär lök, nån skär hud. Jag hatar mitt haltande jag, mitt åtskrattande själv. Min belöning, ge mig min belöning. Skenor, hjulgnissel, akut försäljning, bluesband på tåget, hämnande make, nära ögat på rälsen. Halsbandsstrategin, bedrägeriet, huggen som landar i fel kropp. Fin mix av översiktsbilder och närskott. Trångt och intimt, porernas kartbild. Mörkt blod över ansiktet, som en rädslans rouge.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Det hade gjorts mängder med film i arabländerna innan Kairo Centralstation men de allra flesta nådda aldrig utanför det egna hemlandet. Sedan kom Nassers militärkupp, ett nationellt uppvaknande och en modernisering av Egypten. Regissören Youssef Chahine hade gjort många filmer innan Kairo Centralstation men det var med denna film som han placerade den den egyptiska filmkonsten på den internationella filmkartan. Chahine förenade Hollywoods filmkonst med italiensk neorealism i en arabisk kontext. Både realistiskt gripande och fantasifullt eggande, i ett gränsland mellan västerländsk och arabisk kultur. Det märks inte minst genom det USA-influerade bluesbandet på tåget. Efter en enkel och bedrägligt vänlig inledning överraskar filmen oss med en komplex historia om obesvarad kärlek och mord. Det är en intimt berättad film som uppmärksammar den smältdegel, det gränsland som Kairo Centralstation utgör.

Nr 489: En Skön Historia

Originaltitel: High Society (1956)
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Grace Kelly är societetsdamen Tracy Lord som kvällen innan sitt bröllop med George (John Lund) uppvaktas av både en och två andra män, varav den ena - Dexter (Bing Crosby) är hennes före detta man. Den andre mannen spelas av ingen annan än Frank Sinatra. Tracy blir rätt packad och hamnar i omgångar i armarna på alla tre, för att till sist hamna i poolen. Minnesluckorna fylls i dagen efter och exmaken kammar hem jackpot och är till slut den som får stå vid altaret. En ganska oskön historia, som givetvis brister ut i sång både här och där, men som tur är lyser dans- och steppnumren med sin frånvaro. Louis Armstrong spelar sig själv och med sitt band. Jazz. Cole Porter sjungs inte mindre än nio gånger. Jag vill ha den där flickan i en film med Cole Portersånger. Men fursten av Monaco fick henne först, och sen dog hon.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Detta är Charles Walters musikaliska uppdatering av George Cukors filmatisering av Philip Barrys fars High Society. George Cukors film från 1940 finns också med i boken upptäckte vi. I den här versionen från 1956 ser vi en stjärnspäckad uppställning i form av Grace Kelly, Frank Sinatra, Bing Crosby, John Lund och Louis Armstrong som spelar sig själv. Armstrong inleder hela spektaklet med att sjunga ramhistorien för biopubliken. Han har varit på turné i Sverige och lärt sig skåla vilket är en kul parentes i detta luftiga triangeldrama. Som egentligen är en fyrkantsdrama. Eller vad det nu heter. Kelly ska nämligen gifta sig med Lund, hennes exmake Crosby dyker upp dagen innan bröllopet med Armstrongs orkester i släptåg och journalisten Sinatra ska bevaka hela evenemanget. Alla vill ha Kelly. Kelly blir packad och hamnar i säng med Sinatra. Lund blir förtvivlad och Kelly gifter sig till slut med sin exmake Crosby. Oj, vad jag älskar att namedroppa. Nåväl, jag är i alla fall tacksam över att vi slipper dansnumren i denna stundtals ganska trevliga musikal.

Monday, May 19, 2014

Nr 488: Arizona Junior

Originaltitel: Raising Arizona (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV3/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: En del roliga scener, exempelvis de med den vrålåksburne skalpjägaren som skjuter och granaterar allt som andas. Små instick med ironidoftande sekvenser, exempelvis de sladdande polisbilarna, de multiskottlossande biljakterna, de skrikande brödrakumpanerna. Men annars? Tråkig, ihålig, tunn. Lätt den svagaste Coenfilm jag sett, och tycker väl helt enkelt inte att den hör hemma i boken. Fotografen Barry Sonnenfeldt har även plåtat Big och den nyligen sedda När Harry Träffade Sally.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En av bröderna Coens tidiga filmer spm inte alls når upp till samma nivå som deras senare alster, exempelvis Big Lebowski, No Country For Old Men eller den tidigare sedda Fargo. Rånaren McDunnough (Nicholas Cage) bestämmer sig för att lämna den kriminella banan och gifter sig med polisfotografen Edwina (Holly Hunter). De upptäcker att de inte kan få barn och på grund av McDunnoughs kriminella förflutna får de heller inte adoptera. De stjäl således ett barn från en kull med femlingar som stans möbelkung Nathan Arizona lyckats få. När de därefter får oväntat besök av två kåkfarare på rymmen så kommer familjelyckan lite ur balans. Så att säga. Coens signum är att berätta mörka och överdrivna historier med en hel del ironi och absurd humor men i Arizona Junior har man inte riktigt hittat formen. Det fnissas lite här och var men det blir aldrig kul på riktigt. Det känns snarare krystat och hysteriskt. Tyvärr. Men tanken var god.