Monday, December 26, 2016

Nr 645: En Julberättelse

Originaltitel: A Christmas Story (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jamie.


Roberts betyg: 3-

Kommentar: Annandagsfilm på ny plats; Casa Jamie med all inclusive. Och maten och sällskapet får klart högre betyg än filmen. En klassiker från 1983 som jag aldrig hört talas om. Inte ens Technicolor, utan Metrocolor, även det ett nytt begrepp. Ett slags novellfilm, med olika berättelser som kretsar kring en av Ralphs (Peter Billingsley) barndomsjular, även om grundönskningen är att han vill ha ett luftgevär. Den är inte stereotyp som en vanlig mjukisjulefilm, men den är inte heller lika rolig som exempelvis Ett Päron Till Farsa Firar Jul. Roligast är nog lillebrorsan som kläs på så inåt helvete att han inte kommer upp om han ramlar omkull. Ja, och det är väl inte så jätteroligt. Årets sista film!

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Ny filmplats i en annan del av stan. Julmiddag och julklappar hos Jamie. Fantastiskt initiativ. Och filmen då... En ganska fräsch julkomedi som har lite delar Ensam hemma, lite delar Päron till farsa. Inspelad under 80-talet men utspelas under 40-talet. Peter Billingsley är charmig i rollen som nioårige Ralph. Grundberättelsen är att Ralphie mest av allt önskar sig ett Red Ryder leksaksgevär i julklapp. Och hur intressant kan då det bli? Inte jätteintressant egentligen. Däremot är det små lustiga bihistorier som ramar in livet runt grabben - hundar, prydnader och överklädda småsyskon till exempel. Barnperspektivet är genomgående och för någon som inte helt är överens med barn på film så är det ändå helt okej. Kanske för att det bisarra vinner över det mainstreama.

Sunday, December 25, 2016

Nr 644: Kes - Falken

Originaltitel: Kes (1969) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En studie i dressyr. Kolgruvemisär i mellanengelsk fattighåla. Föräldrar uppfostrar barn, barn mobbar varandra, lärare pennaliserar elever, människor tillfångatar djur. Idrottsläraren är spelare, domare och bödel i ett och njuter av att isduscha lervällingen av sina undersåtar. Så är han dresserad, så fortsätter han dressera. Så håller vi varandra och oss själva på behörigt avstånd från varandra, och oss själva. Skolrektorn, butiksägaren, mammorna - alla undrar de vart dagens ungdom är på väg. En lärare bryter mönstret, likt en captain oh captain lyssnar han på Billy (David Bradley) och får honom att berätta om sin dressyr av en tornfalksunge. Klassen sitter häpen och applåderar efteråt. I ett ögonblick av magnifikt samförstånd i det rangliga skjulet förlorar sig läraren och Billy i skönheten i falkens flykt och attacker, människans instinktiva respekt för detta djur, hur den seglar fritt över himlen. Fast den är ju inte så fri, tänker jag hela tiden. Den är ju infångad, och tämjd, även om Billy hävdar att det inte är så. Från början är linan grov och synlig, efter tillräckligt mycket dressyr i form av belöning, tillit och reprimander kan den fysiska linan tas bort, men först efter att längtan bort har transformerats till längtan tillbaka. Linans syfte uppfylls trots dess frånvaro.
Mycket vackert foto av falken i luften ackompanjerad av tvärflöjt. Socialrealistiskt så det svämmar över, men inte alls smetigt. Ordentlig tur att vi hade åtminstone engelsk textning, annars hade jag inte fattat ett skvatt av dialekten. Finfin prestation av Bradley.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ken Loach var en av mina stora favoriter kring sekelskiftet med filmer som Carla's Sång, Bröd Och Rosor och Mitt Namn Är Joe. Socialrealism med ett starkt politiskt medvetande. Filmer om den enskilda människans kamp men alltid med kollektivets rättvisa för ögonen. Kes är Loachs första långfilm och det är första gången jag ser den. Den är inte alls hans bästa film men en fin början på hans långa karriär. Den unge Billy lever i fattiga arbetarklassförhållanden i Barnsley tillsammans med sin mamma och äldre bror. Framtidsutsikterna tycks vara starkt begränsade till ett liv i gruvan. Hans flykt från den torftiga tillvaron blir när han hittar en falkunge som han fascineras av. Han börjar träna falken som han ger namnet Kes. Genom det stora intresset får livet en mening och en av de finaste scenerna är när Billy inför sina klasskompisar föreläser om falken och falkdressyr. Filmen illustrerar fint relationen mellan frihet och ofrihet. Billys starkt begränsade och ofria tillvaro speglas mot fågelns frihet och oberoende. Fast ändå inte? Även fågeln tämjs och dresseras. Billy hålls tillbaka av både penalististiska idrottslärare och den frustrerande brodern på samma sätt som Kes frihet begränsas av Billys längtan bort. Den outtröttlige Loach är numera 80 år och alldeles nyligen hade hans senast film Jag, Daniel Blake premiär.

Saturday, December 10, 2016

Nr 643: Ficktjuven

Originaltitel: Pickup On South Street (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Dailymotion av Robert på Residensgränd 19 och av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Knepigt och rörigt om en ficktjuvad mikrofilm som innehåller amerikanska statshemligheter. Den ska inte få hamna i händerna på kommunister. Svartvitt och mörkblött i hamnkvarteren. Hårdhänta kyssar, en kallblodig ihjälskjutning och en massa skrymslen och vrår att gömma sig i. Regissören Samuel Fuller träffade vi senast i Shock Corridor, och nog finns det en liknande desperat nerv även i denna rullen. Den här Ficktjuven borde ju vara en inspirationskälla till den andra Ficktjuven, i alla fall minns jag själva ficktjuveriscenerna som snarlika varandra.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Jävligt bra början. Blickarna. Händerna. Visuellt och lekfullt. Närgånget. Kameran fortsätter vara intim genom hela filmen och skapar personliga porträtt. När Ficktjuven gjordes var kalla kriget i antågande och kommunisträdslan omsluter filmen som en våt filt. Grundstoryn är annars rätt spännande och skådespelarna levererar på det sätt jag kan förvänta mig av en noir från den här tiden. Men det blir tyvärr inte så intressant som jag hade hoppats. Tyvärr hackade nätet störande genom hela filmen så den 80-minuter långa rullen tog hela vägen från Arlanda till Ljusdal att se.

Sunday, December 4, 2016

Nr 642: Låt Tågen Gå

Originaltitel: Ostře sledované vlaky (1966). IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Robert på Residensgränd 19 och av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En av filmerna som sorteras in i den så kallade tjeckoslovakiska nya vågen, där vi tidigare sett Det Brinner Min Sköna och Tusenskönorna. Kanske någon mer?
Låt Tågen Gå utspelar sig utelsutande på eller kring en så kallad järnvägsstation där det så kallade andra världskriget inte visar sig annat än genom tyska tågtransporter som passerar då och då. Däremellan ägnas tiden åt duvskötsel, raggningsknep och så kallad för tidig utlösning. Sista scenen är fenomenalt tragisk, och för i alla fall mina tanker till Hitchcocks Fåglarna Sjunga Kl 1.45. Kepsen vindrullar förbi de precis då ont anande.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Oscar för bästa utländska film minsann. Har ingen aning om konkurrensen men det känns som ett bra beslut. Låt Tågen Gå är en egensinnig blandning av komedi och tragedi med både erotiska och satiriska inslag. På den tjeckoslovakiska järnvägsstationen under andra världskriget får den unge Miloš (Václav Neckář) äntligen sin stinsuniform. Nu kan han stå på perrongen och slippa grovgörat. Han ser upp till den äldre kollegan Hubicka (Josef Somr), en bister rättshaverist som mest ägnar sig åt att jaga kvinnor. Miloš är förälskad i konduktören Máša (Jitka Bendová) men är för nervös för att ligga med henne. Förkrossad försöker han ta livet av sig. Under tiden passerar tyska ockupationstrupper järnvägsstationen som en påminnelse om att kriget ständigt är närvarande. I början av filmen är det mest underhållande iakttagelser och roande händelser men det övergår mer och mer i komplexiteter och tragik. Precis som titeln antyder så finns det en känsla av låt gå-mentalitet i berättelsen, en slags uppgivenhet och medveten underkastelse för det som pågår. Samtidigt finns det en ständig underton av motstånd och förlöjligande av överheten. Ett farsliknande jävlar anamma. Fotot är behagligt och perrongscenerna är fantastiskt fina. Det var en fin upplevelse på tåget norrut.