Tuesday, December 14, 2010

Nr 259: Pi

Originaltitel: π (1998)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Eraserhead går Requiem for a dream går Matrix går Da Vincikoden går ordentlig huvudvärk. Pythagoras sats, gyllene snittet och kusinen spiralen. Svartvit, skakig, epileptisk och hetsig historia om jakten på ett tal med 216 siffror som ska vara typ guds riktiga namn. Medicinkapslar, svart näsblod, en hjärna på tunnelbanetrappan med otäckt tågavslut. En dator, en aktiemarknad, ett go-spel, hallucinationer och paranoia. Max Cohen har förmågan att räkna fram talet, men han får rejält ont i huvudet under tiden. Dessutom är det massa andra lirare som vill åt samma tal. Till en början verkar de vänliga, men allt eftersom visar de sig bara vara ute efter Max hjärna. Till slut borrar han ett hål i tinningen och blir av med både smärta och förmåga och kan lugnt betrakta löven i vinden. Skönt.
Mycket spännande foto, mycket spännande klippning. Var själva Pi kommer in i bilden vet jag inte.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Eraserhead i Trainspottingtempo. Matrix innan Matrix. Lynch goes cyberpunk. Kafka goes numerologi. Och så vidare. Migrän. Paranoia. Siffror. Judisk kabbalism. Guds namn. Wall Street. Skarpt kontrastfoto i en luddig historia. Snyggt. En åksjuk upplevelse utan mål. Imponerande trots allt. Darren Aronofskys debutfil. Vem fan är Aronofsky?

Sunday, December 12, 2010

Nr 258: Willy Wonka Och Chokladfabriken

Originaltitel: Willy Wonka & The Chocolate Factory (1971)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsagatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Den excentriske chokladfabriksägaren Willy Wonka (Gene Wilder) bjuder via ett lotteri in fem barn att besöka hans hyschhyschlokaler där det experimenteras livligt med olika godsaker. Charlie är ett av de fem barnen; han är en fattig men våldsamt snäll liten pojke som bor tillsammans med sin änkemamma och fyra sängliggande mor- och farföräldrar. Väl inne i fabriken (efter dryga 40 minuter in i filmen) börjar det roliga med himmobimmomaskiner och kuttefrettimekadonker. Wonka retas och pikar både barn och vuxna i bästa Karlsson på taketstil under rundvandringen. Trots de grundliga instruktionerna att inte röra eller äta någonting faller ett efter ett av barnen för frestelsen och straffas med avsked från fabriken. Detta sker till klangerna av Oompa Loompa-arbetarnas moralkakedansochsångnummer (för övrigt fantastiskt koreograferade). Augustus faller i chokladfloden och proppar igen röret innan han skjuts iväg. Violet blir ett uppblåst blåbär efter att ha ätit ett trerätterstuggummi. Veruca blir klassat som ett dåligt ägg efter att med osmakligt tjat ha begärt ett guldigt dito. Mike Teevee krymps till tumstorlek efter en tur i teleportern "Wonkavision". 
Oväntat nog är också Charlie olydig när han tjuvsmakar en bubbeldryck och stiger till väders mot den otäcka fläkten, men lyckas rädda sig genom att rapa ur sig bubblorna. Denna sekvens kändes väldigt skev och var inget jag mindes från boken. Efter lite efterforskning visade det sig att den är specialinskriven till filmen. Mycket underlig dramaturgi måste jag säga, och absolut inget som lyfter. Charlie lyckas dock ta sig runt detta snedsteg och blir sist kvar på fabriken där belöningen till sist inte helt oväntat visar sig vara att ta över fabriken när Wonka lämnar in. Alla nöjda och glada i hissen upp till himlen.
Titta inte på tv! Ät inte godis! Lyd dina föräldrar! Gör som du blir tillsagd! Stjäl inte! Var ärlig! Då kan du nämligen få ta över en godisfabrik, alla dina drömmar slår in, när du minst anar det.
Den ytterst långa inledningen (halva filmen hinner gå innan man ens får se Willy) och de minst sagt för många och långa musikalinslagen drar ner betyget en hel del. Wonkas avsnoppande satir, de enormt välvilliga specialeffekterna och the Oompa-Loompas stabiliserar.
Oompa Loompa Doompa Dee Do!

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: En moralpannkaka rakt upp i det allra heligaste. Filmen bygger på Roald Dahls barnberättelse Kalle Och Chokladfabriken men i filmen är det snarare den dryge chokladfabriksägaren Willy Wonka som är huvudperson (även om det tar halva filmen innan han överhuvudtaget presenteras). Gene Wilder, som spelar mister Wonka, ser ut att ha ganska småkul på sitt blaséartade översittarvis när han trilskas med de bortskämda ungarna på chokladfabriken men det hela blir ett lustiga huset-äventyr som engagerar måttligt. Oompa-Loompierna från Loompaland är filmens otvivelaktiga underhållningsfaktor.

Saturday, December 11, 2010

Nr 257: De Barbariska Invasionerna

Originaltitel: Les Invasions Barbares (2003)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Mycket bättre än föregångaren "Det amerikanska imperiets fall". Återigen en lång inledningsscen; denna gång genom en sjukhuskorridor. Denys Arcand har plockat bort nästan all den dialog som i föregångaren kändes lite för effektsökande. Istället koncentrerar han sig på en mer intim dialog som kretsar kring hur en son (Sébastien) mer eller mindre tvingar sig närmre sin far (Remý), i och med att denne ligger för döden i cancer. Alla karaktärer från Det amerikanska imperiets fall är med, även om den yngste - Alain - bara skymtar förbi i ett TV-inslag. De gamla vännerna samlas igen för att ta farväl av Remý.
Sébastien använder sig av alla kapitalisttrick han har i hatten för att ge sin socialistfarsa den bästa vården. Han mutar ledningen, vaktmästarna och betalar till och med Remýs elever att komma och hälsa på, fastän de avskyr sin gamle lärare. Sébastien ordnar även heroin till pappan, vilket han övertalar sjuksköterskan att injicera.
Till slut samlas alla vännerna i vad jag antar är samma stuga som i första filmen, där de äter, dricker, samtalar, skrattar och gråter. En överdos heroin skickar Remý över gränsen. Som jag minns det är det här ute vid stugan förklaringen till filmens titel kommer, och den har något med WTC 11 september 2001 att göra, men jag kan inte återge det exakt. Jag minns i alla fall att jag tyckte att det var en intressant förklaring, eftersom filmen är gjord inte ens två år efter den händelsen.
Bästa replik: (när Remý ska köras in i scannern på sjukhuset) "Jul i scannern, påsk på kyrkogården".
De barbariska invasionerna är andra delen i en trilogi, där Det amerikanska imperiets fall är den första filmen. 2007 kom den tredje filmen som heter Days of Darkness. Den ska jag se omgående.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Det har gått 17 år sedan Arcand introducerade det intellektuella sällskapet i Det Amerikanska Imperiets Fall. Nu återförenas de vid en av huvudpersonerna, Rémys, sjukhussäng. Till skillnad från föregångaren känns den här filmen mycket mer personlig och intim. Fortfarande finns det intellektuella samtalet med som en rapp och drivande faktor men i övrigt löser Arcand upp den förra filmens snäva gränser och ger den här historien ett mycket mer flerdimensionellt utrymme. I centrum ser vi den döende Rémy (Rémy Girard) men huvudpersonen är snarare hans konservative son (Stéphane Roussau) som återförenas med sin far under dennes sista dagar. Sonen gör allt för att hans far ska få, såväl ett lindrigt som värdigt slut. I denna uppoffring möter han knarkaren Nathalie (Marie-Josée Croze) som han låter förse Rémy med heroin som smärtlindring. Trots att berättelsen kretsar kring en döende mans sista dagar så är filmen, liksom föregångaren, en hyllning till livet. Men den optimism som präglar filmen är varken påtvingande eller klyschig, snarare återhållen och eftertänksam. Det gillar jag.

Thursday, December 9, 2010

Nr 256: Det Amerikanska Imperiets Fall

Originaltitel: Le Déclin de l'empire Américain (1986)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fin, lång öppningsscen genom vad jag antar är universitetet i Montreal. Fyra kvinnor på gymmet; omklädningsrumsdoftande samtal om sex, filosofi, historia, män, kvinnor, män och kvinnor och sex. Fyra män iordningställer en middag ute på landet. Bastudoftande samtal om sex, filosofi, historia, kvinnor, män och kvinnor och sex. Öppenhjärtigt, utmanande, provocerande - ja, kanske 1986. Så här 25 år senare känns det lite Fråga Olle. Kvinnor i gymmet - en miljöplacering som ändå känns lite knepig eftersom de ju är där (vilket de också medger) för att hålla sig i trim för att hålla männens intresse vid liv. Män lagar mat och dukar - här är homoerotiken inte bara skymtande utan fullt accepterad i och med den inkluderade bögen Claude.
Sen mötet mellan de båda grupperingarna - friktion och svårsammansmält men samtidigt älskvärt och tolerant. Tills övertrampet bekänns. Sveket från hannen gör att honan måste söka tröst hos den ende som inte kan skada henne mer - bögen.
Dialogdriven film som tenderar att intellektualisera in sig i ett snår där jag inte hittar varken in eller ut. Jag skulle förmodligen tycka bättre om den om jag hängde med i de historiska passningarna och filosofiska hänvisningarna. Men då skulle jag behöva googla en del under filmens gång och då har den redan skjutit över huvudet på mig.
Men visst är det en intressant film som reflekterar kring hur män och kvinnor kommunicerar - och inte.
Jag läste nånstans att filmen inte alls ska ses som ett män- och kvinnospel, utan den är helt enkelt en metafor för det amerikanska imperiets fall. I beskrivningen fanns även förslag på vad de olika karaktärerna symboliserade. Ja, så kan det ju också vara.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jag upptäcker mer och mer, genom det här projektet, vilken typ av filmer som tilltalar mig på ett alldeles särskilt sätt. De får gärna vara sparsmakade men rikligt dialogkryddade, späckade med fet, svårsmält humor men utan att lägga sig som en tung klump i magen. Det får gärna vara i ett väl avgränsat sammanhang också. Ungefär som en teaterpjäs. Kanadensaren Denys Arcands första internationella succé Det amerikanska imperiets fall har dessa ingredienser som gör den till en behaglig måltid, såväl smak- som upplevelsemässigt. Den är intellektuell och akademisk i dialogen utan att bli torr och smaklös. Filtrerar man den sedan genom ett genusfilter framträder plötsligt helt andra smaker där det kvinnliga och det manliga, liksom konflikten däremellan, återspeglas på ett innovativt, och ibland provocerande, sätt. Kvinnornas offentliga bastusamtal speglas mot männens matlagning i köket där båda samtalen kretsar kring filmens huvudingrediens - sex men även, som en av kvinnorna uttrycker det i filmens början, "det hektiska sökandet efter individuell lycka". Bon appetit!

Saturday, December 4, 2010

Nr 255: En Satans Eftermiddag

Originaltitel: Dog Day Afternoon (1975)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Svettig, nervös och intim skildring av en verklig händelse; ett misslyckat bankrån i Brooklyn, New York, 22 september 1972. Sonny (Al Pacino) och Sal (John Cazale) räknar med att få med sig en stor summa pengar på kort tid, men det blir istället tvärtom eftersom bankvalvet redan tömts. Sonny behöver pengar för att finansiera sin pojkväns könsbytesoperation; vad Sal gör där är oklart. I ett försök att göra sig av med bevis bränner Sonny upp ett register i en papperskorg vilket väcker misstankar utanför lokalen när rök sipprar ut ur ventilationsluckan på gatan. Polis larmas och snart är belägringen ett faktum. Inne i banklokalen har nu direktören, ett tiotal kvinnliga anställda och en vakt tagits som gisslan.
Största delen av filmen utspelar sig inne i banklokalerna eller precis utanför på gatan där polisen har bunkrat upp med bilar, krypskyttar, kravallpolis, helikoptrar, FBI, megafoner och en tillfällig sambandscentral inne på en närbelägen frisersalong. Vid avspärrningarna samlas nyfikna åskådare som efterhand blir mer och mer hängivna den allt mer frustrerade Sonny. Vid flera tillfällen lämnar Sonny banklokalerna för att förhandla med polisen ute på gatan och för varje provokation eller villkorsställande från Sonny hejar folkmassorna på än ivrigare. Sonny begär pizzor, en helikopter och ett jetplan för att kunna flyga vart han vill, även om det är oklart just vart han vill. Dock är det helt självklart att flykten ska gå utomlands. Kanske Holland, ingen vet. En helt fantastisk scen är när Sonny frågar Sal vart han vill åka och Sal efter lite betänketid svarar Wyoming. Till slut ordnas en stor limobuss fram som tar hela sällskapet till flygplatsen där jetplanet väntar.
Filmen öppnar med olika gatubilder i New York ackompanjerat av Elton Johns låt Amoreena. Utöver det finns det ingen musik i filmen. Jag tycker mycket om de ganska höga ljuden från exempelvis bilar, helikoptrar och folkmassor som bidrar till en autentisk känsla. En särskilt intressant bildlösning tycker jag är när Sonny pratar i telefon med sin pojkvän Leon. Leon befinner sig då inne på frisersalongen och filmas långt ifrån, knappt synbar bakom någon slags byrå. I förgrunden sitter en polis med en tallrik med mat. I kontrast till de många närbilderna och inzoomningarna ger detta grepp en liten paus i nervdallrandet. Det är också väldigt effektfullt när folkmassornas flykt undan avspärrningarna klipps in i kaoset som uppstår när Sonny skjuter ett skott genom källarfönstret. Men trots den intensiva känslan av avtryckarglädje och trots alla polisens dragna vapen så räknar jag bara till totalt två avfyrade skott i hela filmen.
Al Pacino är satans bra med sina små tics och pendlande mellan total stillhet till exploderande provokatism. John Cazale som spelar Sal medverkade bara i fem filmer under sin blott sexåriga filmkarriär (Cazales dog 1978, 42 år gammal). Alla fem filmerna nominerades till en Academy Award för Bästa film och alla fem filmerna är med i boken.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett actiondrama i New York-miljö, stramt hållen, svettig och nervig. Based on a true story. Misslyckat bankrån leder till gisslandrama med påföljande Stockholmssyndrom, alltså ett psykologiskt tillstånd där offren utvecklar en relation till kidnapparen. Det ägnas inte särskilt mycket tid och analys kring detta. Mer väsentligt är istället folkets påhejande utanför banklokalen. Ett intressant fenomen där huvudkaraktären Sonny (Al PAcino) för en stund görs till hjälte för 70-talets alternativrörelse. Pacino liksom John Cazale, som spelar den försynte men nervige partnern Sal, gör trovärdiga rolltolkningar och är hela filmens fixpunkter. Vad däremot den tredje rånaren, som sticker precis i början av rånet, gör i filmen har jag ingen aning om.

Thursday, December 2, 2010

Nr 254: I Draculas Klor

Originaltitel: Dracula (1958)
Filmen sågs på Veoh av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Förvirringen fortsätter. I denna version av Dracula kommer Jonathan Harker (John van Eyssen) till Draculas (Christopher Lee) slott i närheten av staden Klausenberg i egenskap av bibliotekarie. Detta är bara en täckmantel då det snart visar sig att Harker är en vampyrjägare som har kommit för att göra slut på Dracula en gång för alla. Harker blir dock biten av en kvinna på slottet som först utger sig för att hållas fången där av Dracula. Harker hittar både kvinnan och Dracula sovande i sina kistor i källaren på slottet. Efter att ha slått en påle genom bröstet på kvinnan vaknar Dracula och gör processen kort med Harker.
Dr Van Helsing (Peter Cushing) kommer till det numera övergivna slottet för att leta efter sin vän Harker. Van Helsing hittar Harker - uppenbarligen nu en vampyr - i en kista i källaren. Van Helsing slår en påle genom bröstet på Harker och återvänder sedan hem till Harkers fru Lucy (Carol Marsh) som ligger sjuk. Van Helsing upptäcker två små bett på Lucys hals och inser att även hon blivit biten av Dracula. Lucys bror Arthur (Michael Gough) blir snart involverad i jakten på Dracula eftersom hans fru Mina (Melissa Stribling) också blir biten. Mina blir bortrövad av Dracula som flyr tillbaka till sitt slott för att undkomma soluppgången. Van Helsing och Arthur jagar honom och kommer precis i tid för att rädda Mina från att bli levande begravd utanför slottet. Van Helsing och Dracula fightas inne i slottet och Van Helsing övermannar Dracula genom att kasta sig mot gardinerna och riva ner dem så att Dracula drabbas av solljuset. Van Helsing bildar också ett kors av två stora ljusstakar och vänder dessa mot Dracula som inte direkt uppskattar det. Dracula höghastighetsmultnar bort och kvar är till slut bara en ring som ligger på golvet.
I denna film kommer alltså Dracula aldrig till England. Jämfört med originalversionen (boken Dracula av Bram Stokes) har flera av karaktärerna smälts ihop, kastats runt eller utelämnats helt.
I Draculas klor är den mest lättsmälta versionen hittills. Om Nosferatu (1922) var sminkets och skuggornas film, och Dracula (1931) byggde mer på gentlemannavampyrism och trovärdig dialekt, så känns denna version lite som en brittisk deckare. Agatha Christie goes huggtänder. Scenerna när pålar drivs genom bröstet är riktigt bra och slutscenen med Van Helsings mollbergare mot fönstergardinerna är truly spännande. Dessutom vill jag slå ett slag för scenen där Van Helsing sköter om både Arthur och Mina. Där tror jag verkligen att Van Helsing är en riktig läkare. Oerhört fint genomfört med nåluttagning och omplåstring. Bara att ge den scenen så mycket tid känns svindlande.
Nu är det bara att se fram emot den sista (vad jag vet) filmen om Dracula i projeketet. Nosferatu (1979) står på tur. Kanske kommer några fler bitar falla på plats i det här enorma mysteriet.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Äventyret Dracula fortsätter... Den här versionen från 1958 var den första filmen i den gotiska Hammer Horror-serien, Hammer Film Productions skräcksignum som var ett oerhört framgångsrikt koncept ända in på 70-talet. Hela filmen är en förfinad och hörntandsslipad version av Bram Stokers legendariska vampyrroman. Den känns dock väldigt engelsk och nobel i sitt karaktärsspråk men är ändå djärvt överskridande av skräckfilmens dittills markerade revir. Här finns både sexuella under- och övertoner på ett ännu mer tydligt sätt än tidigare och blodet som vi idag vant oss att se i genren. Det här var tredje filmen på Dracula-temat som finns i boken. En film kvar således - Nosferatu från 1979. Däremot är inte Coppolas film från 1992 med i boken vilket jag tror hade sammanfattat den här vampyrresan på ett alldeles delikat sätt.

Tuesday, November 30, 2010

Nr 253: Salò Eller Sodoms 120 dagar

Originaltitel: Salò o le 120 Giornate di Sodoma (1975)
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Våld! Sex! Tortyr! Sadism! Bajs! Angiveri! Makt! Spikspäckad polentakaka! Mord! Fascism! Mussolini! Dante! de Sade! Salórepubliken! Ögonutstickning! Tungavklippning! Bröstvårtebränning! Peniseldning! Skalpering! Piskning!
Pasolini är ett geni! Pasolini vill bara provocera fram äckel! Det här är inte konst! Det här är tidernas bästa film! Den här filmen varken skildrar eller kritiserar fascism! Den här filmen är fascism! Pasolini var gay! Den här filmen är bara ett resultat av Pasolinis egna pervertioner! I den här filmen är det ingen som har sex i enskildhet! I flera scener har personer sex i enskildhet! Pasolini kunde inte skriva manus, inte heller poesi! Den här filmen är inte alls upphetsande! Hyr en gammal porrulle istället! Den här filmen borde aldrig ha gjorts! Det här är en av de viktigaste filmerna som gjorts! Vi pratar om den fortfarande! Den här filmen väcker känslor! Den här filmen har ett djup som inte förstås av allmänheten! Den här filmen måste censureras! Den här filmen får absolut inte censureras! Den här filmen har usel ljussättning! Kameraarbetet är oprofessionellt i den här filmen! Vilka fantastiska bilder! Nu mördar jag Pasolini! Den här filmen får visas på den här biografen eftersom den har ett extramaterial som förklarar att detta inte är på riktigt! Pasolini sa att bajsätandet är en passning till snabbmatseländet!
Något av det mest obehagliga i den här filmen är den skelögde presidentens miner. Hans leenden i mjugg. Rys.
En sak jag tycker är intressant är att filmens förlaga - boken Sodoms 120 dagar - skrevs när de Sade satt fängslad på Bastiljen omkring år 1785, men verkar inte ha publicerats förrän 1904. Jag undrar vilka böcker som skrivs just nu som kommer röra upp känslor världen över om 120 år? Kittlande.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Pier Paolo Pasolinis tolkning av de Sades Sodoms 120 dagar men handlingen är placerad till det kortlivade Salòrepubliken i det fascistiska Italien där ett sällskap vällustiga fascister tillförskansar sig unga män och kvinnor som de utsätter för all form av förnedring och tortyr. Det här är nog bland det sjukaste jag har sätt på film men bakom all äckel och avsky som filmen framkallar så försöker Pasolini ändå kommentera det ohämmade maktutövandet, den sexuella förnedringen som enligt Pasolini är en metafor för fascismen som sådan - en ideologi där man dyrkar makten för maktens egen skull. Fångarna är helt avkaraktäriserade och de fyra fascisterna saknar också personlighet. Allt blir liksom en dyster och närmast formell iscensättning utan någon som helst känsla eller värdering. Det är fruktansvärt obehagligt. Fy.

Friday, November 26, 2010

Nr 252: Fröken Julie

Originaltitel: Fröken Julie (1951)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Det milda, svartvita 35 millimetersfotot signerat Göran Strindberg (på något sätt släkt med August Strindberg som skrivit pjäsen som är förlaga till filmen) fångar mig direkt. Och ljudet från hästarnas hovar som inte tränger undan allt annat, utan ligger mjukt just under ytan. Det är midsommarafton i slutet av 1800-talet och sommarkuken reses på herrgården där Julie behandlar män som hundar med strypkoppel och härskarorder. Juan som alltid beundrat Julie på avstånd får denna natt tillfälle att bekänna sin åtrå; (detta semikolon tillägnas August - innan ett och!) och Julie får äntligen berätta om sin pojkuppfostran av döda mamma som hänger och blänger på väggen. De superba förflyttningarna mellan minnen, dåtid och nutid gör mig bubblande. In i en tavla och ut igen. Ny miljö. Bakom ryggen kommer framtiden gående. Riktigt snyggt att inte alltid klippa. Skådespeleriet är minst sagt teatraliskt och inte på nåt sätt filmens främsta styrka, men absolut godkänt för både Ulf "GuldPalme" Palme och Anita Björk. Filmen vann priset Grand Prix International (nuvarande Guldpalmen) vid Cannes Filmfestival 1951. Fem år tidigare hade regissören Alf Sjöberg vunnit samma pris för första gången med filmen Hets.
Fröken Julie filmatiserades första gången 1912 (för övrigt samma år som August dog). Den versionen censurerades på två ställen av den centrala filmgranskningsnämnden. Regissör var hör och häpna en kvinna vid namn Anna Hofman-Uddgren. Bästa replik: "Var så artig."

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: På en svensk herrgård i slutet av 1800-talet bor fröken Julie (Anita Björk) tillsammans med sin far greven (Anders Henriksson) och tjänstefolk. Det är midsommarafton och den högfärdiga och bortskämda Julie har nyligen brutit en förlovning för att istället, med all sin charm och fåfänga, uppvakta betjänten Jean (Ulf Palme). Där har vi upptakten till ett av Strindbergs mest kända dramer. Både Björk och Palme hade redan innan filmatiseringen spelat mot varandra i Fröken Julie på Dramaten (även den regisserad av filmens regissör Alf Sjöberg) och trots att det ibland överdrivet dramatiska utspelet även syns i filmen så är det inte en filmatiserad teaterpjäs vi ser. I intressanta och skickligt genomförda återblickar återger Sjöberg Julies barndom som används som förklaringsmodell till spelet mellan Julie och Jean. Konflikten har både ett genus- och ett klassperspektiv och härskartekniker och underkastelser hakar i varandra som kuggar i ett erotiskt maskineri. Mitt i detta drama står även Jeans väninna, kokerskan Kristin (Märta Dorff) som i filmen ges en ganska perifer betydelse. Max von Sydow dyker upp som förvirrad stalldräng emellanåt. Filmen har definitivt sina brister men till de stora behållningarna måste jag räkna det intressanta och snygga fotot, de skickliga scenövergångarna och det komplexa kärleksspelet mellan karaktärerna som dock kunde ha varit lite mer vågat. 

Wednesday, November 24, 2010

Nr 251: Häxan

Originaltitel: Häxan (1922)
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Benjamin Christensen (som spelar både djävulen och Jesus i filmen) har skrivit och regisserat denna 20-talsdänga. I historiska översiktsavsnitt (som lika gärna skulle kunna vara en satir över Pogo Pedagog) skissar han upp häxans väg från medeltid (1448) till början av 1900-tal. Med karaktärer som Anna Bokpräntarhustru och repliker som "Skynda svenner!" och "Du djävulens förbannade frilla" dramatiserar han häxjakter och häxbål. Vid åtminstone ett tillfälle tycker jag Christensen använder sig av den montageteknik som tillskrivits Eisenstein. Vid en tortyrscen visar han offrets ansikte, följt av tortyredskapet, följt av offrets ansikte, följt av torteraren, följt av offrets ansikte. Dubbelexponeringarna fyller sitt syfte, men ingen kommer i närheten av de i exempelvis Körkarlen. Jag kan tycka att filmen blir lite utdragen, att Christensen försöker packa ner alldeles för mycket småprylar i ryggsäcken, men mot slutet tar det sig när han kopplar ihop häxan med begreppet hysterikan. Spågumman lever vidare och tittar i kort och kula, men löper inte lika stor risk att brännas på bål. Christensen skriver: "Vi bränna icke längre våra fattiga gamla. / Men gå de icke ofta och lida bitter nöd?". Häxan som socialpolitiskt slagträ, det vore nåt. Inga häxor på våra gator! Ave Maria och Månskenssonaten avslutar denna underligt underjordiska bekantskap. Fint.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Hoppsan. Det här var en spännande upplevelse. Den danske regissören Benjamin Christensen utforskar på sitt eget vis häxkonst och djävulsdyrkan från medeltid till modern tid (läs tidigt 1900-tal) och han gör det genom att använda olika filmtekniska grepp, allt från stillbilder och modeller till iscensatta scenerier som han blandar med ett slags historiskt föreläsande. Resultatet blir en oerhört intressant upplevelse, såväl innehållsmässigt som tekniskt. Det är mycket vi får veta. Bland annat att det förr i världen var vanligt att sova naken. Där ser man. Filmen är ett visuellt myller där Christensen frossar i myter, fantasi, fakta, obsceniteter och skräck. Han vill verkligen ha med allt, däremot är det svårt att veta om syftet är att skrämmas eller undervisa. Det har han nog inte riktigt klart för sig själv heller. Vi kastas in i en värd där kvinnor föder gigantiska demoner, kysser djävulens röv, flyger till Blåkulla på kvastar, torteras med allehanda tortyrinstrument och eldas upp. Det är som en maskeradparad av allehanda demoner i alla tänkbara former och storlekar. Men allt är gjort med förvånansvärd exakthet och det är ett fantastiskt skickligt hantverk vi får beskåda. Och visst sitter Djävulen själv och runkar i en av scenerna? Nåväl, det är först mot slutet jag tycker att Christensen kommer på helt fel kurs när han börjar jämföra den tidiga häxkonsten med mentalsjuka kvinnor, även kallade hysterikor. Kanske får man beskylla den samtida Freud för dessa tokerier. Det hade varit kul att ha sett filmen när den gick upp på de amerikanska biograferna som midnattsfilm under 60-talet med William S. Burroughs som berättare.

Nr 250: Farlig Förbindelse

Originaltitel: Fatal Attraction (1987)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ja jösses. Glenn Close sparar inte på krutet och gör en riktigt bra prestation som den erotomaniska Alex som efter ett helgprassel med Michael Douglas har lite svårt att släppa taget. Det blir jobbigt och det eskalerar givetvis. Takfläkten anger tempot i scenerna; snurrar den långsamt är det kuddsnack, snurrar den fort får man bereda sig på knivattack eller helkokt kanin. Som mest galen tycker jag ändå Alex verkar i början när de springer med hunden i parken. Det skrattet borde fått Douglas att backa redan då. För att inte nämna alla axelvaddar som måste gått åt till särskilt Alex svarta skinnjacka.
Många av bilderna är riktigt snygga; regn utanför kontoret, hissex och hela slutpartiet i badrummet, särskilt underochövervattenytanscenerna. Det doftar Psycho med draperiet och kniven och när Alex forsar upp ur vattnet kan jag tänka mig att det var både en och annan som gjorde i byxorna på biograferna när det begav sig. Pistolen var ju planterad lite tidigare, men den kom ändå lite överraskande för mig. Mamman, hustrun, familjebeskydderskan.
Lägg gärna märke till affischen som hänger i badrummet. "Den norske kunstudstilling. Charlottenborg. Nov-Dec." Det är en litografi från 1915 av norske konstnären Edvard Munch. Har jag förstått det rätt så ligger Charlottenborg i Köpenhamn, och Munch var huvudattraktion på denna utställning till vilken han även gjorde den officiella postern. Den stora gåtan är ju varför den hänger där, i ett hus på den amerikanska landsbygden. Väl synlig. Vissa saker kommer man kanske aldrig få reda på. Munchaffischen är en av dem. Och om Alex verkligen var gravid. I så fall blev det en synnerligen brutal abort.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Filmen som fick alla män, otrogna eller inte, att svettas i biofåtöljen. Det är en förhållandevis enkel historia som är strängt moraliserande enligt amerikansk familjemodell. Att Dan (Michael Douglas) förvarar sin pistol i en byrålåda i vardagsrummet, fritt fram för deras 6-åriga dotter, passerar helt okritiskt förbi vilket även det kanske säger en del om den amerikanska konservatismen. Alla måste ju ha rätten att kunna försvara sig, eller? Och i den här filmen, signerad Adrian Lyne, så ställs detta försvar verkligen på sin spets. Douglas spelar den äkta maken, en lycklig familjefar som lever ett amerikanskt helylleliv med sin fru (Anne Archer), deras dotter och vänner. De går på partyn, har parmiddagar, bowlar och har det bara mysigt. Dottern önskar sig en kanin och visst får hon en kanin. Dan är otrogen när familjen är bortrest, sånt som liksom händer. Frun vill flytta ut på landet och självklart flyttar de ut på landet. De har det så mysigt är så lyckliga. Tills Dans otrohetsaffär slår in en kil i den lyckliga familjen. Dans vänsterprassel Alex (Glen Close) visar sig bli gravid och minst sagt galen. Alla mäns mardröm tar vid. Det blir bilvandalism, kaninkokning, anonyma telefonsamtal och så vidare, och så vidare. Allt radas upp.
Det som gör att jag ändå ger Farlig Förbindelse ett relativt högt betyg är på grund av de klassiska scenerna samt historien som är odödligt moralexempel på hur det kan gå om man som man bestämmer sig för att vara otrogen. Genusperspektivet är påfallande tydligt och hela spektaklet blir nästan lite komiskt. Med en stor distans och ett avslappnande förhållningssätt är det ändå 2 timmars spänning och underhållning som Hollywood bjuder på.

Tuesday, November 23, 2010

Nr 249: Spårlöst försvunnen

Originaltitel: Spoorloos (1988)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Roberts kommentar: Jag tänker Funny Games i inledningen när Rex och Saskia åker bil och leker lekar. Och Spårlöst försvunnen har liksom Funny Games gjorts i två upplagor av samma regissör - George Sluizer. En holländsk/fransk och en amerikansk. I den amerikanska versionen spelar Kiefer Sutherland, Sandra Bullock och Jeff Bridges. Och håll mig hårt nu, men jag tycker fakstiskt den amerikanska versionen är snäppet bättre än originalet. Den holländskfranska filmen är något mer trögflytande, lite för docerande särskilt när det ska förklaras varför sociopaten Raymond har kidnappat Saskia. För mig spelar det ingen som helst roll, eftersom jag inte på något sätt har förväntat mig att det ska förklaras. Och när det ändå förklaras tycker jag att det läggs för lite krut på det. Jag läser att i romanen som filmen bygger på spenderar Rex och Raymond mycket mer tid tillsammans innan hemligheten ska avslöjas. Kanske är det dit jag får gå för att stilla törsten. Lite för mycket glipor mellan bräderna i det bygget alltså. Annars mycket smart berättad historia. Väldigt fina flashbacks som knyter ihop små frågetecken från tidigare. En riktigt snygg övergångsscen när Raymond precis har övat på kloroformtricket vid bilen - i nästa scen hämtar han upp sin dotter och vi får se samma rörelsemönster.
Tre saker jag stör mig på som kretsar kring samma scen: när Saskia luras in i bilen av Raymond. 1. Saskia har en ölburk, en coca colaburk och sin portmonä i högerhanden som är närmast bildörren (när hon har satt sig). När Raymond kloroformar henne tappar hon båda burkarna på asfalten utanför, men portmonän hamnar i bilen. Underligt. 2. När Saskia och Raymond sätter sig i bilen står den med fronten in i parkeringsfickan. Således borde Raymond behöva backa ut. I nästa scen, när bilen åker iväg, kör den ut från parkeringsfickan med fronten först. Dessutom ligger ölburken och coca colaburken "fel". 3. När Rex är inne i affären och letar efter Saskia säger han att Saskia skulle köpa en öl och en coca cola. Ändå lägger han inte märke till att han - när han har kommit ut på parkeringen igen - sparkar till just en coca colaburk och att det ligger en ölburk bredvid. Man blir ju förbannad.

Jimmys betyg: 3

Jimmys kommentar: Den holländska regissören George Sluizer gjorde två versioner av den här filmen; först den nederländska/franska versionen (som finns med i boken), sedan, fem år senare, den amerikanska Hollywoodversionen med Kiefer Sutherland och Jeff Bridges i huvudrollerna. Jag håller ingen av dessa särskilt högt. För mig är det i princip samma film. En thriller i någon slags Hitchcock-anda som i och för sig lyckas med det subjektiva och psykologiska fokuset men tyvärr berättar historien i ett tempo som både är långsamt men ytligt på samma gång. Vissa glänsande scener men för det mesta är det en dussinfilm utan större engagemang.

Nr 248: Skuggor På Manhattan

Originaltitel: Shadows (1959)
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Jaha, det där med improvisation ja. Klurigt, och inte blir det mindre klurigt när jag funderar mer över det. Om jag förstått det rätt fick John Cassavetes hjälp av vänner och skolkamrater med att göra Shadows. Det skulle ju kunna innebära att de hade jobbat ihop en del tidigare. Om jag förstått det rätt drev också Cassavetes en egen kurs i Method acting, varifrån han fick uppslaget till att göra Shadows. Kanske var det därifrån han plockade skådespelarna? Crewet? Kanske till och med för att de trivdes så bra ihop, att de funkade så bra ihop när de jobbade? Att de inte behövde gå igenom allt det som behövs gås igenom innan man lär känna varandra? Den bäst förberedde är den bäste improvisatören. Och allt det rent tekniska, praktiska. Allt ska ju riggas, ljussättas, ljudupptas, bäddas och så vidare. När allt det var klart, sa han då bara "varsågoda att improvisera"? Vad menas egentligen med den där avslutande meningen i filmen? Den är ju det mest intressanta av allt. Fanns det manus? Repliker? Scenerier? Gjordes det omtagningar? Hur gick klippningen till? Valde man ut de bästa scenerna? Hur såg de bästa scenerna ut? Var det de som var mest improviserade? Kan man improvisera en scen mer än en gång? Eller tolkar man den bara efter första gången? Hur mycket fick skådespelarna veta om de andra karaktärerna? Fick de ingen regi överhuvudtaget?
Några sköna "saxafone" solos och baspromenader ligger i alla fall och puffar i bakgrunden. Svartvitt, mycket skuggigt men ibland lite haltande. Spontant känns dock Shadows mer intressant än Faces.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Sluttexten talar om för oss att vi just har sett en improvisation. Jag är inte säker på att det förändrar upplevelsen av filmen. Jag är inte heller säker på vad det innebär. Vad jag däremot instinktivt känner när jag ser filmen är ett jazzigt coolt beatnik-flow i någon slags laissez faire-mentalitet. Karaktärerna rör sig bokstavligt som skuggor på Manhattan, utan varken mål eller mening. Huvudfokus ligger dock på tre syskon; Benny (Ben Carruthers), en jazzcat och troublemaker, hans sårbara och kärlekskranka syrra Lelia (Lelia Goldoni) och deras äldre bror, den överbeskyddande Hugh (Hugh Hurd), en nattklubbsångare av den absolut lägsta rangen. Att dessa har fått sina riktiga förnamn ska antagligen förstärka någon form av autencitet, en närhet och naturlighet. Runt dessa karaktärer utspelar sig en handling som är omöjlig att följa men som ändå har en soft atmosfär i ett skönt tempo. Skuggor På Manhattan var John Cassavettes första film.

Saturday, November 20, 2010

Nr 247: Fucking Åmål

Originaltitel: Fucking Åmål (1998)
Filmen sågs av Jimmy På Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Fucking Åmål har inte riktigt den impact på mig som jag hade hoppats. Den känns lite som ett fint minne; omöjligt att återuppleva lika starkt. Jag tror att det beror på att jag upplever skådespeleriet som väldigt ojämnt. För det mesta är det lysande, men ibland sjunker det ner till nära botten, och även om det är få scener som känns sjaskiga så påverkar det givetvis helhetsupplevelsen starkt. Dock finns det ett flertal riktiga guldkorn, små inflikningar, kommentarer och miner som höjer filmen en bra bit över marken. Jag tänker på tjejen i rullstol i scenen när hon lämnar Agnes misslyckade födelsedagsfest. Jag tänker på Johan Hults minspel rätt igenom. Jag tänker på pappan som kommer in i rummet och citerar Södergran. Och så vidare. Den listan känner jag är lång.
Jag vill rekommendera bonusmaterialet på DVD-utgåvan med kommentarer av regissören Lukas Moodyson i bakgrunden. Sparsmakat är väl en underdrift, men om möjligt mer underhållande än att se filmen separat. De två tillsammans; filmen och Moodysons kommentarer, fniss och uteblivna anekdoter bildar en syntes som jag skulle ge betyget 5 rätt av. Bland det bästa han säger tycker jag är att det inte är "outscenen" i slutet - där Elin och Agnes kommer ut från toaletten - som är det modiga. Istället är det den efterföljande scenen där de båda (fast mest Elin) sitter och pratar medvarandra om O´boy som visar på det verkligt djärva. Outandet sker i affekt, sen börjar den riktiga utmaningen - den att försöka lära känna varandra.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Lukas Moodysons generationsfilm träffade helt rätt när den kom. Kombinationen story, casting, regi och klippning ger ett resultat som överträffar det mesta. Egentligen är det så enkelt och minimalistiskt så det blir genialiskt. Det amatörmässiga i filmen förstärker det autentiska och ger filmen dess unika karaktär. Små obetydliga ojämnheter finns naturligtvis men för det mesta är Fucking Åmål väldigt nära ett mästerverk. Den väcker fortfarande den egna känslan av att växa upp i en småstad, av längtan bort, om så bara till grannkommunen, känslan av att det alltid händer någon annanstans, känslan av utanförskap, av trösten i musiken, av de ärliga men pretentiösa dikterna, känslan av kärlek och tonårsuppror, känslan av Bingolotto på lördagarna, av folkölen utanför grillen, av alkoholgömstället i buskarna, av trimmade mopeder, känslan av skolmatsalens brickluncher och skolkorridorernas skåpkultur. Fucking Åmål är inte bara en film som attraherade en hel generation utan lika mycket ett tidsdokument över 90-talets ungdomskultur, på gott och ont.

Nr 246: Vi Ses Igen Barn

Originaltitel: Au Revoir, les Enfants (1987)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Varmt, franskt foto. Gaspard Manesse känns tryggt pålitlig i rollen som Julien Quentin - en förmodat ung Louis Malle. Visst är replikerna ibland utomordentligt teatrala, men för det mesta sugs jag in i historien och tror på den. Jag tycker det är skönt att det inte blir för mycket nazikrut; istället en känsla av oförstående. Den ungdomliga förvirringen - varför förs de bort? Vad är en jude? Som idag. Varför terrorisera? Vad är en muslim? Kallt på skolan, elda för värme. Algebran följer med ner i källaren när flyglarmet skriker. Chaplinfilmen The Immigrant visas för de frusna barnen. Komedi mitt i misären. Skrattet som en vän som skrattet. Lätt fernissat med barnets förmåga att knyta band med vem som helst. Ju mindre man vet, desto större famn. Slutet lika tragiskt som väntat. En istapp som till slut faller.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Louis Malles varma och tragiska film är tydligen ett självbiografiskt avsnitt av sin barndom på en katolsk internatskola i det tyskockuperade Frankrike. Han ger en intensiv sinnesbild av ungdomlig vänskap, misstänksamhet och skuldkänslor i skuggan av 40-talets krig och antisemitism. Det är trovärdigt, skarpt och utlämnande. I fokus står Julien, som förmodligen är en ung Louis Malles, och den relation han utvecklar med en av de nya pojkarna på skolan, Jean. Julien upptäcker att Jean är på skolan under falskt namn och förvirringen som långsamt övergår i förståelse över varför skolans lärare gömmer judiska barn är både smärtsam och skuldbelagd. Slutscenen måste ha influerat slutscenen i Döda Poeters Sällskap.

Wednesday, November 17, 2010

Nr 245: Småstadsdomaren

Originaltitel: Judge Priest (1934)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Jag ser om filmen ett par gånger för att försöka förstå, men ljudet är så dåligt och replikerna så mumliga att jag inte fattar hälften. Eventuellt är det en hel massa slap sticks som jag missar. Will Rogers som spelar Judge Priest var tydligen känd för att kunna leverera både en- och tvålinor med god kvalitet. Rogers var en stor stjärna på 20- och 30-talet i USA och medverkade i inte mindre än 71 filmer. I Judge Priest påminner han en del om Ingvar Oldsberg tycker jag; han känns väldigt rutinerad, men också lite trött, lite urlakad. Det blir i alla fall rättegång på slutet där vändningen - om jag fattat det rätt - handlar om att den åtalade tidigare i livet gjorde djävligt bra ifrån sig under ett krig, och därför ska han släppas fri från anklagelserna om knivdådet häromveckan. Mycket underligt. Och vad fan är grejen med afroamerikanen som man inte hör ett ord av vad han säger? Är det meningen eller är meningen att man ska förstå? Nej, ska jag se den igen så ska jag se den med text. Det enda med värde är sångnumren med big mama och Judge Priest i samspel. Riktigt out of time.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: En märklig rättegångsfilm där handlingen är hal och simmig och väldigt svår att få grepp om. Överhuvudtaget känns hela handlingen som sekundär i förhållande till filmens struktur som mest verkar vara uppbyggd kring sketchliknande scener och karaktärer i ett slags idealiserat samhälle i den amerikanska södern sent 1800-tal. Domare Priest (Will Rogers) är den okonventionelle domaren som trots svågerpolitik och ett ständigt brytande mot all sed och procedur ändå verkar åtnjuta befolkningens förtroende. Den märkligaste scenen är musikvideon i mitten av filmen med Supremes-kören och en picknickkorg. Bäst är dixieorkestern utanför rättegångssalen. Sämst är humorn.

Sunday, November 7, 2010

Nr 244: L.A. Konfidentiellt

Originaltitel: L.A. Confidential (1997)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Ah, en finfin färg noir. Dubbelspel, mord, sensuell intrig och ett pussel som måste läggas rått och romantiskt. Baserad på romanen med samma namn - utgiven 1990 - som i sin tur är baserad på några verkliga händelser, personer och en tidning med namnet Confidential (som i boken och filmen fått namnet Hush Hush).
Russel Crowe, Kevin Spacey, Guy Pearce, Kim Basinger och minst av alla - Danny DeVito. En samling spretiga men sköna karaktärer; poliser, lyxprostituerad och journalist. Med mycket svart humor och några knepiga ledtrådar nystas denna vålds- och knarkhistoria upp och lindar mig som tittare runt lillfingret. Jag får under filmens gång ingen lust att analysera särskilt mycket, glömmer bort mig i det finurligt komponderade bildflödet. L.A. Confidential står stadigt på benen med välsmakande personporträtt, spänning och en förhörsteknik som får den mest hårdkokte gangster att erkänna.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Boken skriver att filmen är en "storslagen klagosång över allt som dött; sann kärlek, moralisk tåga och när vi ändå håller på, allt hopp om våra städers framtid". Bullseye, baby! En klockren beskrivning av en fräck noir där den heliga filmiska treenigheten utforskas i flera dimensioner. På en nivå handlar filmen om tre snutar (Russel Crowe, Kevin Spacey och Guy Pearce) som på olika sätt utreder ett massmord. Ett smart drag då poliserna är helt olika karaktärer med helt olika förhållningssätt, både till varandra och till utredningen i sig. På en annan nivå beskriver filmen det korrumperade tillståndet mellan polisen, de kriminella och media, där var och en förutsätter den andres vara. Mitt i detta triangeldrama står Danny "Hush Hush" DeVito med hela sin ståtlighet och glänser. L.A. Konfidentiellt är en smakfull och spännande kriminalfilm där ingen är helt oskyldig. Men vem är mest skyldig? Och till vad

Wednesday, November 3, 2010

Nr 243: Report

Originaltitel: Report (1967)
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Hur många gånger måste man se samma sak för att förstå, för att bli mätt? Fortfarande rullar bilderna på Kennedy runt i världen. Vad hände? Vem sköt? Jag tänker givetvis direkt på WTC. Hur planens kraschande in i skyskraporna visades om och om igen. Hur jag tittade, om och om igen. Kommer planet flyga in i tornet denna gången också? Kommer Kennedys huvud slungas iväg av kulan den här gången också? Och de efterföljande konspirationsteorierna.
Det är inte särskilt mycket filmmaterial i Report, vissa sekvenser är även spegelvända. Bildflödet är kraftigt repetetivt, närmast hypnotiserande. Vid ett tillfälle hörs en reporter som säger "Put me on Phil, put me on!". Tankarna går till Bo Holmström utanför västtyska ambassaden 1975. "Lägg ut, lägg ut, lägg ut!". Även bilder på Lee Harvey Oswald flimrar förbi. Var det han som sköt? Om jag tittar en gång till kanske jag kommer lite närmare sanningen? Om jag tittar en gång till kanske jag ser nåt som löser gåtan? Bilderna på Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic; en kort upphackad sekvens från en övervakningskamera. Där går han, lite senare sticker han kniven i Anna Lindh.
Bruce Conner har även lite Eisenstein i sig. Korsklippningen med den döende tjuren smakar Strejken (1925).
Och så den sista bilden - en kvinna trycker på knappen "SELL". Tidigare har en bild på the "House where Lincoln died" visats. Nu ska vi göra pengar. Jag undrar hur många views Palmemordet hade fått på Youtube om det hade fastnat på film? Än så länge är det gratis att beskåda platsen för mordet. För visst är han död?

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Den 22 november 1963, samma dag som John F. Kennedy sköts, började Bruce Conner att spela in TV-bilder av mordet med super 8-kamera. Fyra år och ett intensivt klipparbete senare presenterar han sin färdig film - en 13 minuter lång rapport, ett experiment som definitivt provocerar och utmanar invanda föreställningar om vad film är. Men det gör ändå inte upplevelsen mer spännande. Det intressanta med Report är dock hur den kommenterar, eller snarare förutspår, samhällets reaktion på mordet och hur den gemensamma upplevelsen av händelsen under lång tid skulle baseras på bilder och ljud och präglas av både konspirationer och kommersialism. Naturligtvis visste inte Conner detta samma dag han påbörjade sitt arbete, det var väl därför det tog 4 år innan han var klar.

Saturday, October 30, 2010

Nr 242: En Natt I Hamn

Originaltitel: The Docks Of New York (1928)
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Jaktsalen på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 2

Kommentar: En natt i hamn spänner musklerna ordentligt, men vid en närmare titt är det mest luft under huden. Mummelmannen Bancroft imponerar inte överhuvudtaget - han känns lite kusin med den såsige Humphrey Bogart i The Big Sleep (1946). Inledningen med ankaret som går i vattnet är Eisensteinskt pampig. Scenen där Mae hoppar i vattnet är också fin. Men det är för mycket poserande för min smak. Jag ska rädda den här kvinnan och sen ska jag gifta mig med henne och sen ska jag stå bredbent med ena foten på en stol, lutande framåt med armen som stöd mot benet. Sen ska jag skyffla kol och dricka öl. Trist. Gäsp.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: En av de sista stumfilmerna som gjordes och ska icke förväxlas med den svenska filmen Natt I Hamn från 1943 i regi av Hampe Faustman, dock inte med i boken. The Docks Of New York är ingen vidare film. Stumfilmsepoken sjöng stumt på sista versen och i motsats till vad man säger i boken så kan jag inte påstå att den här filmen tillhör en av den tidens största mästerverk. Jag gillar dock den minimalistiska intrigen som i mitt tycke kunde ha koncentrerats ännu mer istället för att slänga in en jäkla massa statister som inte tillför ett dugg. Huvudrollerna spelas av George Bancroft och Betty Compson och de får förvisso mycket utrymme men förvaltar inte möjligheten särskilt väl. Regissören Josef von Sternberg lyckas förhållandevis bra med miljöerna, särskilt utomhus men gör i övrigt en ganska tråkig och intetsägande film som sköljs över av manliga hormoner. Nej, den här filmen har ingen plats i min hamn.

Thursday, October 28, 2010

Nr 241: Mysteriet "Dracula"

Originaltitel: Dracula (1931)
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Jaktsalen på Villa val Lemme, Italien.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Dracula, denne Dracula. Till skillnad från den första filmen om Dracula - Nosferatu (1922) - så är Dracula i denna version en ganska stilig och gentlemannaaktig figur. Där Nosferatu spelar på yttre attribut som långa naglar och uppsminkat ansikte fokuserar denna film mer på återhållsamhet och den effektfulla transylvanskengelska brytningen. Bela Lugosi är finfin i rollen som den blodtörstande greven, men jag måste nog säga att jag tycker att Dwight Frye i rollen som den galnande Renfield gör den bästa prestationen. Frye gjorde senare samma år rollen som Fritz, den puckelryggige assistenten till Dr Frankenstein. En spansk version av Dracula spelades in parallellt med denna film. Spanjorerna använde samma inspelningsplats, kläder, dekor och manus, men de fick arbeta på natten. På sina ställen hävdas det att den spanska versionen är bättre, eftersom det teamet fick möjlighet att titta på tagningarna som gjorts under dagen och därefter förbättra exempelvis kameravinklar och ljussättning.
Jag har levt i tron att jag hade koll på historien om Dracula, men efter att ha skrapat lite på ytan kan jag bara konstatera att det finns lika många historier som det finns film- och teaterversioner. Och de kan skilja sig ganska markant åt i vissa fall. Detta har gjort att jag inte har kunnat greppa de olika historierna helt när jag sett dem. Efter att ha sett om Nosferatu från 1922 inser jag att jag inte skulle gett den 3- om jag sett den nu - jag skulle gett den ett högre betyg. Men så är det med det här projektet, och just därför är det spännande. Jag hoppas kunna utveckla detta efter att vi har sett den tredje och sista versionen av Dracula som är med i boken, nämligen Nosferatu från 1979. Tills dess får jag ladda med kors och vitlök under kudden.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det är var alltså det mest skrämmande man kunde se i början av 30-talet. Ja, där ser man. Samma år kom även Frankenstein som tillsammans med Dracula är de två tveklöst mest kända skräckikonerna i såväl litteratur- som filmhistorien. Förväntningarna är alltså ganska höga när jag sätter mig framför filmen med öppna sinnen. Det börjar okej. Den gotiska skräckmiljön presenteras på ett fascinerande sätt som för tankarna åt både Lagerlöfs Körkarlen och Bergmans Det Sjunde Inseglet. När Bela Lugosi introduceras med ljuspunktmarkerade ögon tillsammans med uppvaknande damer i källaren så är jag helt med på noterna. Dessvärre sjunker både intresset och engagemanget, både hos mig men även hos regissören Tod Browning som det verkar när sällskapet kommer till London. Browning, som egentligen ville ha sin favorit Lon "tusen ansikten" Chaney som Dracula var nog aningen knäckt när favoritskådisen gick bort under inspelningsåret. Bela Lugosi hade dock spelat Dracula på teaterscen och hela filmen andas mer teater än film vilket i det här fallet drar ner skräckupplevelsen en hel del. Avslutningsscenen återgår till den gotiska atmosfären men då är det redan för sent för min del. Tyvärr.

Wednesday, October 27, 2010

Nr 240: Strejken

Originaltitel: Stachka (1925)
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Jaktsalen på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: En sexaktare om en minst sagt misslyckad strejk. Eisensteins första fullängdare. Arbetarna på en fabrik kräver 8-timmars arbetsdag (6 timmar för minderåriga), 30 % löneökning och att ledningen ska behandla dem rättvist. Kraven förkastas av de feta cigarrökande aktieägarna med motiveringen att det är olagligt att arbeta bara 8 timmar. Om arbetarna gör precis som ledningen säger så kan ledningen gå med på att behandla arbetarna väl. Sen dricker ledningen vin och pressar juice samtidigt som man ser bilder på hur strejkarna föses bort av poliser på stegrande hästar. Just detta är väl ett praktexempel på Eisensteins montageteknik; att visa bilder på en juicepress och en direktör med ett grin innehållande liknande hästtänder, för att sedan gå direkt till kaoset bland strejkarna. På samma sätt visar han bilder på frigående höns, griskultingar, babygäss och kattungar när han skildrar hur fabriken har stannat och männen får sova ut och leka med barnen. Kattdjuret är ett återkommande inslag genom hela filmen och får smaka på allt från kel, smek, lek och frihet till att bli skokastad på, sparkad  och hängd till döds. Kvinnorna fortsätter att tvätta, laga mat och bada ungarna. Överhuvudtaget finns det nog inte någon scen där en kvinna (även om det är fullt av dem i fabriken) gör något som kan uppfattas som "heroiskt" på det sätt som männen framställs göra. I slutet sliter en kvinna sig loss och trycker på larmet till brandkåren, men det slutar å andra sidan med att brandkåren anordnar en vattenfestival och kanonar strejkarna ner i skoskaften, istället för att släcka branden. En kvinna räddar också sitt barn undan de gigantiska hästarna, men först när hon fått hjälp av ett  halvdussin män klarar hon att ta sig därifrån. På slutet dras snaran åt ordentligt när polisen jagar in strejkarna i det stora bostadshuset där tvätten hänger på tork mellan våningarna. Fantastiskt fint foto här och om Potemkin har sin Odessatrappa så har Strejken sin baby som släpps från översta våningen och givetvis sista scenen med kon som slaktas. Obehagligt bra.
Soundtracket är gjort av en amerikansk grupp som heter Alloy Orchestra, som i 20 år har specialiserat sig på att ljudlägga gamla stumfilmsinspelningar. De turnerar runt hela jorden och spelar live till filmer. Av de filmer som ingår i boken - utöver strejken - har de gjort soundtrack till följande: Resan till månen, Fantomen på operan, Mannen med filmkameran, Utpressning, Så går det till i krig, Nosferatu, Hans son på galejan, The unknown och Metropolis.
Nu är det bara att börja ladda för Dagar som skakat världen, Eisensteins tredje film. Da.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Filmen inleds med en pamflett av Lenin om proletariatets kärna - organisation. Ribban läggs för drygt 80 minuters revolutionärt arbetardrama i sex avsnitt till avantagardistisk varietémusik med teatraliska stråkarrangemang och marschtrummor. Musiken är för övrigt pålagd av Junk Metal Music i ett sent 90-talsläpp av filmen. Sedan: Traverskameran genom fabriken. Något är i görningen. Den fete kapitalisten anar ugglor i mossen. Telefonkedja genom hela hierarkin. In med spionerna. En efter en presenteras de på ett slags Tarantinomanér. Självmord i livremmen. Kameran i fickuret - väldigt innovativt. Organisation, både i ett idylliskt kollektivliv och i formulering av krav. 8-timmars arbetsdag, se där. In med snuten. Passivt motstånd. Men Eisenstein nöjer sig inte. I likhet med efterföljaren Potemkin så vill Eisenstein kommentera uppkomsten av det marxist-leninistiska styret och gör något som kan kallas för expressionistisk propaganda. Avslutningsscenerna är därmed oerhört starka, särskilt den när polismannen i en utdragen bildsekvens släpper ett litet barn från balkongen och i likvideringen av arbetarna som varvas med autentiska slaktscener av en ko. Obehagligt. Det finns en hel del bildkompositioner som återkommer i Potemkin men Strejken tycker jag håller ett högre tempo. Det är snabba klipp och ett fräscht och modernt tilltal. Det är rysk actionrealism när den är som bäst.

Sunday, October 24, 2010

Nr 239: Gabbeh

Originaltitel: Gabbeh (1996)
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i rummet San Cristoforo på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Ordet Gabbeh verkar vara benämningen på en sorts persisk matta med enkla motiv. Materialet är ull och det handspunna garnet färgas med naturliga växtpigment. I början av filmen får man se hur ett gammalt par är på väg mot en liten bäck för att tvätta en sådan här matta. Ur mattan träder då en ung kvinna (Gabbeh, som spelas av Shaghayeh Djodat) fram, och filmen berättar sedan historien om Gabbehs familj och hennes längtan efter en man som kallar på henne med avlägsna rop. Vi får även följa Gabbehs farbrors sökande efter en fru.
Familjen tillhör stammen Ghashghai, ett nomadfolk som uppehåller sig i de sydvästra delarna av Iran. Trots eller tack vare det ständiga kringflyttandet hör Gabbeh hela tiden de ylande ropen från mannen i bergen. Av rädsla för sin far vågar inte Gabbeh gå honom till mötes. Hon blir gång på gång lovad att hon ska få gifta sig inom en snar famtid, men det skjuts hela tiden upp. Till slut trotsar hon sin rädsla och flyr till mannen och de båda rider bort över bergen till häst.
Gabbeh är en sorts film som jag aldrig har sett tidigare. Full av enkla men djupsinniga bilder, berättad med hjälp av naturens skiftningar, djurens läten och även fullproppad med kläder i olika färger. I början bokstaveras ordet R.A.N.G (färg) av små skolbarn och skriks sedan ut. Man får se hur garn färgas rött av vallmo och gult av blommor från vetefälten och hur händer färgas blåa och gula av himlen och solen.
Jag tolkar det som att den gamle mannen vid bäcken är den ylande mannen, och att den äldre kvinnan är Gabbeh när hon blivit gammal. Eftersom de rymde och inte vågade sig tillbaka lever de nu ensamma och deras minnen och längtan är vad de lever av. Gabbeh är en oerhört vacker film och jag ser fram emot Kandahar av samme regissör (Mohsen Makhmalbaf) som kom 2001 och också är med i boken.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Orientalisk filmpoesi. En saga som sträcker sig åt flera håll samtidigt. Varje ord, varje gest, varje bild verkar vara en metafor för något annat. Gabbeh är en matta som på ett ytligt sätt kan avnjutas som en vacker inredningsaccessoar men också på ett mycket mer direkt sätt smälta samman med både kropp och själ. Jag pendlar däremellan. Vill så gärna in i filmen. Förstå. Beröras och värmas. Men viljan är samtidigt distanserande. Tyvärr blir Gabbeh inget mer än en vacker accessoar, en matta som förgyller men som snabbt trampas sönder.

Tuesday, October 19, 2010

Nr 238: Tabu

Originaltitel: Tabu - A Story Of The South Seas (1931)
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i rummet San Cristoforo på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 3+


Kommentar: Ett solbländande foto - svartvitt för att kapa produktionskostnaderna. Det ser helt livsfarligt ut när Bora Boraborna springer omkring i vattnet bland stenar och åker vattenrutschkana i de små paradisfallen. Men de har roligt; de busar och älskas och skrattar. Matahi och Reri kommer extra bra överens. Sen kommer båten med överhuvudet Hitu som håller rådslag och ger beskedet att Reri utsetts till något slags gudsbiträde, för att hon är så vacker. Detta uppdrag innebär att hon blir Tabu - ingen får röra henne eller ens titta längtande efter henne. Den som så gör bestraffas med döden. Matahi fritar Reri och tillsammans flyr de till en annan ö där kineserna gör bra bisniss på champagne och båtbiljetter. Matahi skriver under varenda krognota som läggs framför honom - han har ingen som helst koll på vad det här med pengar och betalning innebär. Notorna läggs på hög medan Matahi gör karriär som pärldykare. Till slut kommer Hitu ikapp dem och ger en frist på tre dagar - Reri ska följa med hem, annars dör Matahi. När Matahi ska köpa båtbiljetter till sig själv och reri lägger kineserna fram alla notor och kräver betalning av dem innan Matahi får köpa biljetter. Matahi dyker på det farligaste stället i havet och hittar en gigantisk pärla som kan betala igen hela skulden. Men Matahi kommer lite försent. Hitu har fått vind i seglen och drar iväg över havet med Reri. Matahi tar upp jakten och lyckas simma ikapp båten och få tag på ett rep. Hitu skär dock av repet, lämnar Matahi i vågorna och glider bort i horisonten. Matahi kämpar in i det sista med allt svagare simtag. Till sist försvinner han under ytan.
Academy Awardvinnande foto av Floyd Crosby. Hela Hollywoodteamet skickades hem och ersattes av lokalbefolkning som fick lära sig spela in film. Kärlek på liv och död. Slutscenen helt fantastisk i all sin tragik

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Regissören F.W. Murnau har vi haft nöjet att stifta bekantskap med tidigare, då i den expressionistiska Nosferatu från 1922. Tabu är hans sista film och har inte många likheter med vampyrfilmen tio år tidigare. Det som ändå är det typiskt expressionistiska och till viss del även det tyska romantiska i Tabu är de heroiska poserna, men också den ödesmättade tonen i såväl berättelse som komposition. I övrigt är Tabu en helt annan film än Nosferatu. Inspelningen i Söderhavet med oprofessionella skådespelare ger en nästan dokumentär känsla i vissa av scenerna och den enkla, hedoniska kärleksberättelsen är nästan Hollywoodaktig i sin framtoning. Det finns något vackert i Tabu, fotot är intimt och spännande och slutscenen närmast ett tragiskt mästerverk. Ändå kan inte hjälpa att finns något kolonialistiskt obekvämt över filmen.  Kuriosa: Murnau dog en vecka förrän filmens premiär i New York. Så kan det gå.

Sunday, October 17, 2010

Nr 237: Den Svarta Katten

Originaltitel: The Black Cat (1934)
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Jaktsalen på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Frankenstein (Boris Karloff) och Dracula (Béla Lugosi - som även var med i nyligen sedda Varulven) samsas om huvudrollerna i denna minst sagt svårtillgängliga svartfilm. Historien är för mig helt obegriplig, jag måste läsa om den på nätet efteråt, och då känns den obegripligt kass. Det som räddar den från diket är det Nosferatudoftande fotot, särskilt i spiraltrappan. Edgar Allan Poe presenteras redan i förskyltarna, men vad hans historia har gemensamt med den här filmen - mer än att det glider omkring en svart katt i huset - återstår att upptäcka. Karloff och Lugosi spelade mot varandra i ytterligare sex filmer efter den här, men ingen av dem är med i 1001-boken. Dock ska det bli ett sant nöje att titta på Dracula. Mjau.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Skräckkaraktärerna Lugosi och Karloff spelar mot varandra i denna gotiska berättelse med djävulsdyrkan och nekrofili som tydliga element. Historien faller dock pladask till förmån för den estetiska expressionismen. Edgar G. Ulmer verkar vara mer intresserad av att skapa ett dramatiskt konstverk än av att presentera en spännande och intressant story. Ärligt talat fattar jag inte mycket av den. Pluset efter tvåan lägger jag till för att den stundtals är riktigt snygg.

Nr 236: Forrest Gump

Originaltitel: Forrest Gump (1994)
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera Roberto på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En gigant. Den vindsvepta fjädern som plockas upp och läggs i en Nicke Nyfikenbok. Berättelsen från bänken på en busshållplats. Den djävla chokladasken, jag spyr i den. Stödskenorna som springs sönder ackompanjerat av Run, Forrest run. Touchdowntalangen. Och så vidare. Så många bilder som satt sig, som sitter. Rumskompisens min. Mötet med presidenterna. Bubbas räktugg. Apple, Watergate, Imagine, Shit happens. Jag flinar, skrattar inte, men tycker det är putslustigt. Det är smart, charmigt, väloljat och fantastiskt snyggt komponerat. Tom Hanks är grym; ofarligt bakom flötet men genialiskt skarpsynt. Älskar sin mor, älskar Jenny och försvarar henne, räddar henne från alla farligheter, men hon måste iväg gång på gång, bort från sina barndomsdemoner. Forrest gör sin plikt för sitt land i Vietnam utan att kanske fatta det själv, räddar sina bröder utan att skada någon annan. Apocalypse now och Plutonen. Får medaljer. Håller sig borta från Jenny om hon ber honom om det. Väntar troget på hennes återkomst. Det går inte att bli förbannad på Forrest. Han springer i flera år utan anledning - alla andra får tolka honom. Som ett konstverk, vad betyder det, vad vill konstnären? Forrest blir egen företagare. Han lever den amerikanska drömmen, den som alla andra drömmer - Forrest drömmer mest om Jenny. Till slut är båda hans gudinnor döda - kvar har han det vackraste han har sett; sonen Forrest. När de lägger huvudena på sned samtidigt inte bara en utan två gånger börjar giftet verka i mig. Lite för sliskigt. Perfekt frullerulle, en väldigt bra och välgjord film, men den kommer inte upp på min högsta hylla. Vad saknar jag? Är det svärtan som är för tunn?
Väldigt intressanta specialeffekter, särskilt med löjtnant Dans ben. CGI. Vid ett tillfälle, när han ska häva sig själv upp i rullstolen, ser man att han tar stöd mot golvet med sina osynliga ben. Mig lurar de inte.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: En episk tidsskildring och sentimental karaktärsstudie. Forrest Gump har alltid berört mig på ett alldeles särskilt sätt. Ibland känns det nästan lite pinsamt. Robert Zemeckis berättelse om den enkla mannen med 75 i IQ ska naturligtvis beröra men emellanåt känns det faktiskt som att man stoppar ner fingrarna lite väl långt i den söta Hollywoodsylten. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om den och övertygas av det fantastiska livsöde som spelas upp under de dryga två timmarna. Tom Hanks gör en känslig och stark tolkning av mannen som på ett eller annat sätt lyckas bli inblandad i de största händelserna i amerikansk nutidshistoria. Det är nog en av det mest intelligenta filmerna jag har sett vad gäller bild- och händelsespråket, den träffar helt rätt i medvetandet och bygger fast sig för evig tid.

Saturday, October 16, 2010

Nr 235: Les Maîtres Fous

Originaltitel: Les Maîtres Fous (1955)
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i köket på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ja, vad i helsefyr är det jag tittar på? Behovet av att kategorisera smyger sig på direkt. Är det en dokumentär? En parodi? En blåsning? En blandning? Otvivelaktigt fångar bilderna mig. Afrika. Guldkusten. Ghana. Accra. En franskspråkig voice over kommenterar och förklarar vad som händer. Olika ceremoniella aktiviteter. Snabba klipp, korta sekvenser, blanda och ge precis som du vill. Vardag vid marknaden, högtid ute i skogen. Dokufiktion, etnofiktion, visuell antropologi. Det mals ner så gott det går, men vad är det? Hauka härmar och tolkar sina kolonisatörers ceremonier. För att ta makten över sina förtryckare? För att hålla sig afrikanska? Ska hunden kokas eller stekas? Trägevär, klapp klapp. Dagen efter är alla lyckliga igen - särskilt flickvännen eftersom mannen inte längre är impotent. Se, så lycklig hon ser ut.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den franske dokumentärfilmaren Jean Rouch har dokumenterat, eller vad fan man ska kalla det, Hauka-sektens årliga ritual. Riten handlar om att Hauka-medlemmarna sätter sig i trans och blir besatta av de västerländska kolonisatörernas andar. Ingenjören, majoren, läkaren, läkarens fru och Gud vet vilka personer som träder fram. Fradgande munnar, himlande ögon, besatta människor som bränner sina kroppar med facklor. Jag vet inte vad jag ska tro eller tycka men jag blir tveklöst både intresserad och fascinerad. Robert ställer de frågor jag själv vill ställa men jag undrar även - finns Hauka-sekten fortfarande men framför allt, hur har detta årliga spektakel utvecklats?

Wednesday, October 13, 2010

Nr 234: Varulven

Originaltitel: The Wolf Man (1941)
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera San Cristoforo på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Oväntat bra. Antar att Affe Hitchcock sett The Wolf Man´s öppning innan han gjorde Fönstret åt gården; med ett teleskop panorerar Larry gator och lägenheter och fastnar till slut vid ett fönster ovanpå antikaffären där en kvinna smyckar sig. Larry spelas av Lon Chaney Jr, son till mannen med de tusen ansiktena. Efter lite transport med plantering av vargkäpp, sägendikt och pentagram hos spåmannen eskalerar det ganska hastigt till kvinnoskrik, vargyl, orolig häst och varulvsjakt i dimmiga skogen. Larry slår ihjäl varulven med silverkäppen men blir själv biten. It´s on! Inget onödigt slask där inte. Många väldigt fina och väl genomtänkta bilder - bland annat på skjutbanan med dialog långt bort i bild; känns riktigt fräscht. Men överlag fina bildkompositioner. Riktigt rutten känns dock klippningen i scenen när Larry staplar in i huset. Dörren öppnas två gånger. Larry ramlar i betjäntens famn två gånger. Det är liksom inte ens på gränsen. När kvinnoliket hittas och spåmannen ligger död bredvid med bara fötter börjar jag tänka på filmen Silver Bullet från 1985 - en film baserad på Stephen Kings novellsamling Varulvens år. Sluten i The Wolf Man och Silver Bullet är om inte identiska så tvåäggstvillingska. Fem ljus i staken - pentagram.
2010 kom en remake med monsterfilmsfantasten Benicio Del Torro som Lawrence Talbot och Anthony Hopkins som hans far. Den vill jag verkligen se.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Man märker snabbt vilka den här tidens stora stjärnor var. Lon Chaney och Bela Lugosi återkommer frekvent i filmer med groteska, övernaturliga eller rena skräckinslag. I Varulven är det dock Lon Chaney Jr, son till den berömde skådespelaren, som iklär sig jakhårsdräkt och ger sig ut på jakt när månen lyser full. Junior går i farsans fotspår och fortsatte med varulveriet i hela fyra filmer till efter den här succén. Bela spelar Bela, en zigenarson som varit varulv under årtionden men som blir ihjälslagen av Lon som spelar Larry. Bela biter Larry innan han dör och vips, förbannelsen fortsätter sitt arvetåg. Okej, jag fattar poängen med den mytiske vargmannen som har fascinerat mängder med människor under århundraden... eller vad vet jag.  Självklart ska det göras film om denne håriga man full av undertryckt sexuell energi. Och det ska göras många filmer. Många filmer ska det göras. Men vad är det då som gör att just Varulven sticker ut? Inte vet jag men jag antar att den var en av de första som gav denne gestalt - hälften man, hälften varg - dess populärkulturella och sceniska förkroppsligande. Filmen är okej, riktigt intressanta bildlösningar och en del schyssta skuggor. Skådespeleriet är vad man förväntar sig. Men jag går hellre igång på mer moderna varulvsfilmer som exempelvis nämnda Silver Bullet från 1985 (som tyvärr inte är med i boken).

Monday, October 4, 2010

Nr 233: Fargo

Originaltitel: Fargo (1996)
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera Roberto på Villa Val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Fargo, den falsksanna historien om hur ekonomisk skämsel leder till kidnappning (med snygga passningar till både Broken Blossoms - Körkarlen - The Shining och Psycho) leder till lösesumma leder till polismord leder till fadersmord leder till mord i en väldig massa kategorier leder till frimärksavslutning i sängen.
Med en unik känsla för lågtempererad svarthumor berättar bröderna Coen en tragikomisk saga där de små detaljerna får möjlighet att breda ut sig över hela bilden. Öppnabildörrsplinget - bara det värt en Oscar. "Yjaah"-svar med samtidig huvudnickning. Norm sonofaGunderson. Kidnapparna med horor - klipp till tvtitt. Scenen med mannen som kontaktat polisen med sina misstankar om att mördarna kan befinna sig i en närbelägen stuga. Dock känns sidohistorien med psyksjuke Mike som en darling de borde dödat. När alla andra trådar korsar varandra finvävt är Mikehistorien en fristående sketch som inte lagrats helt förtjusande; lite fuktskadad kork i den flaskan.
Stormare och Buscemi passar varandra perfekt som tyst vs kolerisk kidnappare, Frances McDormand är delikat i rollen som stålsnut med dagisleende, men min favorit är utan tvekan William H. Macy som den implosionsfrustrerade bilförsäljaren som med förhalanden, lögner och desperata planer krampaktigt håller kvar i den tunna tråd som räddar honom från avgrundsfallet. Året efter gjorde han rollen som Little Bill i Boogie Nights som jag tycker påminner en hel del om den i Fargo.
Fargo känns på sina bästa ställen stillsamt intensiv och kliniskt träffsäker. På sina sämsta ställen kan scenerna kännas en aning utdragna, några scener till och med onödiga. Men en grym film är det. Yjaa!

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Bröderna Coen har ett väldigt tilltalande berättarspråk - försiktigt vilsamt, ödemättande och provocerande på samma gång. Det skapar en sublim humor som liksom ligger och sjuder genom hela filmen. Det är en modern och vansinnigt intelligent film som utspelas i Minnesotas bistra och snöiga miljö där ett bedrägeri leder till ett uppgjort kidnappardrama som leder till ett trippelmord som ska lösas av den höggravida konstapeln Marge Gunderson (Frances McDormand). Det morbida morddramat utgör en skön kontrast mot den varma anständighet som skildras genom inte minst konstapel Gunderson. Coens karaktärer är minnesvärda och underhållande, banala och enkla men även slipade och absurda karikatyrer som är saknar motstycke i andra filmer. McDormand, William H. Macy och Steve Buscemi är filmens fixstjärnor. Yjaah!