Saturday, June 28, 2014

Nr 501: Pulp Fiction

Originaltitel: Pulp Fiction (1994).
Filmen sågs på Blu-ray på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Episk kultrulle. Musiken, oförglömliga scener, dialogen. Travoltas storstilade come back. In medias res. Bibeln. Knarket. Väskan. Smart, så smart och klurigt och välplanerat. Men också väldigt tomt på innehåll, vid en lite närmare titt. Det är en fingertoppsdipp ner i popgangsterland. Oerhört underhållande, men föga berörande. Komiskt och skrattretande. En enorm ballong som blåses upp, blåses upp, jag väntar på smällen, smällen som ska avslöja ansiktet bakom masken bakom masken bakom masken. Kommer ingen smäll. Finns inget ansikte. Finns bara mask. Inte för att det är så bara.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Projektet går över gränsen. Krönet. Halva inne. Det firas stort med inbjudna gäster och en stjärnspäckad film som har en välförtjänt plats i boken. Pulp Fiction följer upp De Hänsynslösa och den levererar minst i nivå med debuten. Den karaktäristiska dialogen, det hänsynslösa våldet, referenser från när och fjärran, machomännens komedi. Och en väska med glänsande innehåll. Vad är det egentligen i väskan? Tarantino är en smart rackare även om det finns några missar i filmen. Han lägger pussel med scenerna utan att förvirra tittaren. Början med slutet. Slutet i början. Och han gör en riktigt snygg film. Ett populärkulturellt landmärke. En film värdig projektets halvtid.

Tuesday, June 24, 2014

Nr 500: Den Stora Premiären

Originaltitel: The Band Wagon (1953).
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Nej, det är inte min bag det här med musikaler. Fred Astaire tipptappar fram och det ska sättas upp nån musikalvariant av Faust. Det är typ det jag kommer ihåg. Det är helt sjukt, jag kommer verkligen inte ihåg nåt mer. Men ändå känns den här bättre än den vi såg innan; New York Dansar. Hur är det möjligt? Vi får fråga Jimmy - han brukar ha koll på sådana här grejer.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Ännu en musikal. I den här spelar Fred Astaire en gammal musikalartist, Tony Hunter, som hamnar i en modern showbuizmiljö. Den Stora Premiären sätter den glättiga underhållningsindustrin i kontrast till en allvarsam finkultur och Hunter förväntas spela mot den motvilliga balettdansösen Gabrielle Gerard (Cyd Charisse) i en nån slags Faust-föreställning. Pjäsen blir ett fiasko och Hunter övertalar ensemblen att göra en ny föreställning som ger publiken vad publiken vill ha. "That's Entertainment" sjunger de. Slutscenen är en film noir-koreografi där Astaire och Charisse spelar ut hela registret. Och alla jublar. Det är underhållning minsann.

Monday, June 23, 2014

Nr 499: New York Dansar

Originaltitel: On The Town (1949)
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2-

Kommentar: Utmattande tråkigt och glättigt. Tre flottister har ett dygn på sig att göra New York medan skeppet ligger i hamn. Och de dansar sig genom allehanda muséer och andra kulturinrättningar på jakt efter kvinnor i allmänhet och Fröken Vändkors i synnerhet. Dock är det kvinnorna som är de påstridiga och initiativtagande och det bubblar av hulahulaboppbopp och det känns som att alla som är med är helt fantastiska sångochdansare, men det blir så förbenat tjoochtjim att jag går av på mitten ibland. Två bra saker; 1. Hur början och slutet knyts ihop med den bastante kranföraren som blir förbisprungen av nästa gäng permisionister. 2. Mittenakten i Gene Kellys korta tolkning av händelserna under dygnet i New York. En stor röd japanring där skuggorna speglar den med dessa mått mätt suggestiva dansen. Lite noirbalett, och jag tänker att herregud vad bra det skulle kunna vara med tanke på hur grymma dansare de måste vara. Jag bävar för alla dessa musikaler vi har kvar att se.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Det är helt sjukt vad musikaler det har gjorts. Och det är helt sjukt att så många av dessa är med i boken. Det har gjorts musikaler där man dansar, där man steppar, där man glittrar och glättar, musikaler där man sjunger alla repliker, musikaler där sångerna endast är en del i handlingen. Det har gjorts musikaler om andra musikaler, musikaler med intrig, utan intrig, musikaler med stil, utan stil och i revystil. Det har också gjorts en musikal om tre fjantiga matroser (Kelly, Sinatra och Munshin) som dansar i land i New York och har 24 timmar på sig att göra stan. Det ska hinnas med både det ena och det andra och framför allt ska de hinna ligga (även om detta naturligtvis inte sägs i filmen). Herregud, den är ju från 1949, då låg man minsann inte, även om kvinnorna är både på och villiga. Så mycket kvinnligt initiativ har jag sällan sett på film. Det höjer filmen ett litet snäpp. Liksom början och slutet. Annars kan den här filmen dansa hem. Jag undrar för övrigt om Gyllene Tider har sett den här filmen?

Friday, June 20, 2014

Nr 498: Mitt Namn Är Shaft

Originaltitel: Shaft (1971).
Filmen sågs på TCM/TiVO hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Blaxploitation - ett teleskopord sammansatt av black och exploitation. Svarta skådespelare och filmarbetare i lågbudgetproduktioner. Shaft (Richard Roundtree) är en privatdeckare i Harlem som får i uppdrag att hämta hem en kidnappad maffiadotter. Till en början känner han sig "som en maskin" och ligger naken på soffan när flickvännen kommer hem. De verkar lösa det tillsammans, men sen behöver han jobba vidare. Nästa gång han behöver lite sweet lovin´ sker det i en duschkabin tillsammans med en kaukasisk kvinna; en scen som säkert retade och retar upp dem som inte gillar svartvitt.
Shaft kan gatusnacket, han vet hur man håller käft och han vet hur man jiddrar och fintar bort. Shaft är inte rädd för lite handgemäng eller för att dra fram puffran. Shaft förhandlar och söker, letar och finner. Det är lite Snuten I Hollywood, en snubbe som går sin egen väg, drar vitsar som han garvar högljutt åt själv och skjuter på lite allt möjligt. Vissa skådespelarinsatser är ju så dåliga att klockan stannar, det samma gäller tempot i klippningen vid några tillfällen. Det känns lite som en demo, på den tiden då en demo var inspelad med knappa resurser och utan någon som helst produktion; rakt in i bergsprängaren, play rec baby!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: En Oscar för bästa musik. Isaac Hayes funkiga ledmotiv är en klassisk inledning till denna blaxploitation: "He's a black private dick who's a sex machine with all the chicks". Det blir inte tydligare än så. Shaft (Richard Roundtree) är den hårdnackade privatdeckaren som inte tar skit från någon. Av misstag slänger han ut en gangster genom fönstret och tvingas samarbeta med polisen samtidigt som han anlitas av en knarkkung för att befria hans kidnappade dotter. Invecklat och inte alldeles lätt att hänga med i handlingen. Intrigen verkar dock bara vara en ursäkt för att visa upp karaktären. Shaft är en slags svart superhjälte som skriver sina egna regler, en glidare som kan snacka med alla, en sexig motherfucker som hanterar alla situationer, från den homosexuelle bartenderns nyp i rumpan till duschromantik. Mitt Namn Är Shaft är en kul och kultig lågbudgetproduktion som utmanar Hollywoods vita PK:het. Streetsmart och polokrage. Can you dig it?

Tuesday, June 17, 2014

Nr 497: Mannen Som Sköt Liberty Valance

Originaltitel: The Man Who Shot Liberty Valance (1962)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Mycket westernfilmer nu på senaste. Denna gång med två riktiga giganter i pole position; John Wayne och James Stewart. Filmen börjar i slutet av historien, med att självaste senatorn Stoddard (Stewart) ta mig tusan ska närvara vid cowboyen Doniphons (Wayne) begravning. Hur kommer detta sig, undrar nån lokalreporter, och sen är hela filmen en Flashback där Stoddard berättar historien om vem som egentligen sköt skurken Liberty Valance (som spelas av Marvin Lee - som vi såg för inte så länge sedan i Hämnaren Från Alcatraz). Flashback var det, och det dyker till och med upp en flashback i flashbacken, precis som i Körkarlen. Ingenting är egentligen som man har trott, och det visar sig att det inte var den vapentafatte Stoddard som avlossade det dödande skottet. Men vad är bäst att trycka, sanningen eller historien? "When the legend becomes fact, print the legend". En spännande och välspelad rulle mitt i projektet.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: "Om myten är bättre än sanningen, håll dig till myten". Citatet speglar insiktsfullt västernregissören John Fords tidigare överdrivna, miljöromantiska och historierevisionistiska filmer. Ford har inte gjort anspråk på att berätta sanningen om Vilda Västern - myten är mer tilltalande. I Mannen Som Sköt Liberty Valance återkommer politikern Stoddard (James Stewart) till den stad där han felaktigt fick äran av att ha skjutit skurken som terroriserat staden under lång tid. I själva verket var det Doniphon (John Wayne) som från en mörk sidogata räddade Stoddard i duellen med Liberty Valance (Lee Marvin). Vad är sanning och vad är myt när det gäller The Wild West? Fords ofta episka och monumentala miljöskildringar har här bytts ut mot studioinspelning. Mindre storslaget men på något sätt mer trovärdigt. 

Wednesday, June 11, 2014

Nr 496: Det Vilda Gänget

Originaltitel: The Wild Bunch (1969).
Filmen sågs på TMC/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jobbigt, men minns inte så mycket av den här filmen, annat än att de olika förvecklingarna i storyn, och framförallt då i persongalleriet, som vanligt svepte över huvudet på mig. Tågrån och silverbytet som visar sig vara värdelösa metallringar. Hästar och pangpang, men det trista är att jag inte kommer ihåg det som verkar vara den här rullens signum; de blandade klipphastigheterna i actionscenerna - slowslowmotion mot normal speed mot slow motion. Sånt som finns i alla fall i början av Gladiator. Och kulsprutan på slutet minns jag. Tung pjäs.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Den hårdsupande regissören Sam Peckinpah har vi stiftat bekantskap med i de tidigare sedda filmerna Pat Garret Och Billy The Kid samt Straw Dogs. I mitt tycke en medelmåttig regissör med medelmåttiga filmer. Det är uppenbart att Peckinpah har en förkärlek för våld. I Det Vilda Gänget, som utspelar sig i en Vilda Västern som går mot sitt slut, har de laglösa revolvermännen och bankrånarna allt svårare att finna sin plats. Gänget misslyckas med ett rån och drar till Mexiko där de hjälper den tyranniske generalen med ett tågrån, för övrigt den bästa scenen i filmen. I nån slags uppgörelse som jag inte fattar tillfångatar generalen en av gängmedlemmarna  och släpar honom efter en bil. Gänget bestämmer sig för att försöka befria sin kompis vilket slutar i ett blodbad där de med hjälp av en kulspruta lyckas meja ner hela armén i staden. Filmen lämnar efter sig en känsla av meningslöshet, en känsla som återkommer lite nu och då i det här projektet.

Saturday, June 7, 2014

Nr 495: Glödhett

Originaltitel: White Heat (1949).
Filmen sågs på TMC/TiVO hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: James Cagney känner jag igen från någonstans, men vet inte var. Han spelar här en riktig morsgrisgangster - Cody Jarrett - med sprängande huvudbesvär. Ett tågrån spårar ur, med död och ånginvadilisering som följd. För att undkomma misstankar och ett långt straff erkänner Jarrett ett mindre brott han inte begått och "kryper till burken på båg". När han sitter inne inleder hans fru - som "pyntar i skynke" en relation med Jarretts kumpan Big Ed. För att komma åt information om Jarretts kunskaper angående tågrånet placerar polisen en infiltratör i samma fängelsecell som Jarrett. Efter en lyckad rymning blir det stor eldfinal på en gascistern. "I´m on top of the world mom!" skriker Jarrett till sin vid det laget döda mor.
En mycket underhållande rulle det här. Från actionspäckat tågrån och biljakter rullar den över till en spännande fängelsehistoria för att avsluta i hämnd och skumraskaffärer. Polisens olika metoder (exempelvis A B C) för att förfölja bilar är minst sagt raffinerade. Greppet med polisinfiltratör i fängelset känns onekligen fräscht och tätt. Något att undra och förundras över är undertexterna. Hur går det egentligen till? Hur släpps vissa översättningar igenom? Det ska bli lite roligt att undersöka.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ja, vem får skriva undertexter egentligen? Vad krävs det för utbildning? Finns det någon som granskar? Nåja, undertexterna till Glödhett ger emellertid en extra kul krydda åt en väldigt underhållande högtempofilm. Här går det undan i svängarna. Rapp dialog, fräscha polismetoder, spännande intrig. Och den besinningslöse James Cagney är roligare än vad som antagligen är meningen. Raoul Walsh regisserar med rivigt driv och attityd. Det ska bli spännande att se vad hans ytterligare tre filmer i boken har att bjuda på.

Friday, June 6, 2014

Nr 494: I Asfaltens Djungel

Originaltitel: The Asphalt Jungle (1950)
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Ännu en stötfilm. Samla ihop gänget, planera juvelbrottet, utför med snedgång och bli sen jagad i slalom mellan rygghuggare och poliser tills du stupar. Påminner ibland om Jönssonligan med hjärnan bakom allt och kassaskåpsexperten. Absolut inte en dålig film, men inte heller något som riktigt hugger tag - förutom själva rånet som är spännande med sprängmedel och fotocell. Regissören John Huston har vi träffat tidigare i flera olika sammanhang; som regissör för bottennappet Prizzis Heder, den obetydligt bättre Riddarfalken Från Malta, flodrullen Afrikas Drottning och kronjuvelen i sammanhanget: krigsdokumentären The Battle Of San Pietro. Han hade även en roll i Chinatown. Som lite krydda på anrättningen hittar vi en ung och okänd Marilyn Monroe.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Korruption, kriminalitet och vanligt polisarbete. Filmen, som handlar om planerandet och genomförandet av ett inbrott i en juvelerarbutik, är utstuderad och inträngande. De olika karaktärerna är mångdimensionella genom beskrivningen av deras privatliv. Doc, den tyske hjärnan bakom kuppen, lantisen och småbrottslingen Dix och hans efterhängsne flickvän Doll, bookmakern Cobby, sprängaren Ciavelli, den puckelryggige kaféägaren Gus, den korrupte advokaten Emmerich samt Marilyn Monroe i den otacksamma rollen som hans vimsiga älskarinna Angela. En mycket intressant laguppställning som håller vad den lovar. Även om det inte är jättespännande så är det en väldigt bra kuppfilm. Slutscenerna är melodramatiska och nästan heroiska, särskilt den när den skottskadade Dix till varje pris ska hem till sina föräldrars gård och kör hela natten innan han förblöder i hästhagen eller när Doc grips odramatiskt på ett jukeboxkafé.