Sunday, November 16, 2008

Nr 67: Old Boy - Hämnden

Originaltitel: Oldboy (2003)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Banana Bungalows, Khao Lak, Thailand.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Myran ur armen – Andalusiska hunden. Slingrande bläckfisk äts levande. Vivaldis sprudlande årstid vid tandtortyr. Fight club med kniven i ryggen; slagsmålsscenen i gränden. Spegelscener, fönster, glassplitter. Inklippskryddor – webkameror, fotografier, övervakningsmonitorer. Hypnos. Ansiktssplit - en Personapassning. Klipper av tungan för att slippa berätta – Oidipus. Måste se igen för att förstå nånting överhuvudtaget.


Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Då ska vi se. Några veckor sedan jag såg den men jag minns ändå att jag gillade den. Det är en modern saga, en psykolgisk katt-och-råtta-lek varvat med snyggt koreograferade slagsmålsscener a´la tv-spel, incestuösa överaskningseffekter och perversa hämndbegär. Filmen bygger på japansk mangaserie och handlar om en man som berövas sin frihet men släpps lös efter 15 år med ledtrådar som ska leda honom till kidnapparen och samtidigt ge honom svaret på varför han suttit inspärrad. Den skruvar sig flera varv runt sin egen axel och jag stirrar oförstående genom hela filmen men tror till slut att jag får ihop det. Old Boy är ett mustigt hopkok av klassiska berättelser kryddad med mängder av våld. Och några bläckfiskar.

Sunday, November 2, 2008

Nr 66: Gangs Of New York

Originaltitel: Gangs Of New York (2002)
Filmen sågs av Jimmy i Östersund och Robert på Up 2 You Guesthouse, Krabi, Thailand.

Roberts betyg: 2

Kommentar:
New York i mitten på 1800-talet. Dead Rabbits ledare knivdödas av Natives ledare Butcher. Den dödes son, Leo Di Caprio, växer upp på nåt slags uppfostringsanstalt där han tydligen haft riktigt gott om tid att planera sin hämnd, eftersom filmen är nästan tre timmar lång. Jag vet inte hur många fönsterrutor som går sönder, hur många folkmassor som rör ihop sig, hur många halvnakna kvinnor som hänger omkring, hur många skitiga män som vrålar, hur många ompaompaorkestrar som spelar upp, hur många inredningar som rivs i slagsmål eller hur många blodiga ansikten den här filmen innehåller. The point is made, mr Scorsese, efter de första tusen stämningsskapandesökande detaljerna. Jag kan riktigt se hur Martin våndas och pinas av produktionsbolagets besked att nej, filmen kan inte vara åtta timmar lång, den måste klippas ner en aning. Bottennappet är när Di Caprio (äntligen) försöker lönnmörda Butcher genom att kasta en kniv i honom, men eftersom Butcher verkar leva i en annan tidszon hinner han – medan kniven är i luften – både släppa ett glas och ta upp en köttkniv att använda som ett nästan tennisracket och backhanda bort den angripande kniven. Men men, vissa saker är bra. En rolig scen är när Butcher säger till Rickard i Varuhuset (som ju passande nog jobbade i just charken) att gå ut och hämnas kaninen; eller det roliga är att han låtsas vara ledsen för kaninens skull. En annan rolig scen är när prästen (som på fritiden är sångare i poporkestern The Soundtrack of our lives) slår till en negerhatande före detta Dead Rabbitsanhängare. Och vad gör en elefant mitt i filmen, mitt i New York? Det är humor – till och med skådespelarna såg förvånade ut. Och om jag förstått det rätt är filmen från 2002. I sista bildrutan är twin towers med; en medveten sista översentimental hyllning till staden antar jag. Hylla på, jag dissar.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En amerikansk storfilm. Och den är riktigt stor, lång och svulstig. Som en Titanic på land. Martin Scorsese tillbringade tydligen 30 år till att forska kring kring New York under den här specifika epoken vilket resulterade i en fantastiskt överdriven och effektsökande historia om gängkrig, immigrantförföljelse och en storstads födelse. Jag gillar berättelsen och den historiska fonden men gäspar och över allt våld, över DiCaprios hämndbegär som bara drar ut på tiden, över kärlekshistorien mellan honom och Cameron Diaz, över det übersentimentala slutet osv osv. Filmen hade antagligen kunnat bli så mycket mer intressant och trovärdig om Scorsese inte gottat sig i alla Hollywoods manualer och checklistor för en kommersiell storfilm. Men Daniel Day-Lewis som gängledaren och glidaren Bill Cutting är riktigt bra. Han bär filmen framåt. Så den nån gång tar slut. Tack och lov.