Saturday, December 12, 2009

Nr 170: Tjuren från Bronx

Originaltitel: Raging Bull (1980)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Känns som två filmer lagda på varandra, transparenta.
I den ena; De Niros återhållsamt exakta raserier. Krydda: samspelet med Joe Pesci, vardagsrumsterrorn, misstänksamheten som skimrar till från vad man tror är en förlupen skärva. De långsamma vulkanutbrotten.
I den andra; brutal boxningsklippning. Kameran i ringen. Alla sorters vätskor. Genomljus. Olika hastigheter. Så vackert.
Och de glider över, under och genom varandra, de här filmerna. Det är De Niro som gör filmen, givetvis. Tänk dig vilken annan människa som helst i den rollen - det skulle bli rotmos av alltihop.

Jimmys betyg: 5-


Kommentar: Tjuren från Bronx är den boxningsfilm som den första Rocky-filmen borde ha varit. Samma producenter men en helt annan berättelse. De främsta likheterna är inte centrerade kring boxningen, snarare kring huvudrollsinnehavarnas oerhörda kraft som personifierar dessa filmer. Ingen annan än Robert De Niro hade kunnat göra den här filmen med samma resultat. Omöjligt. Hade blivit knock-out på första smällen. På samma sätt hade Rocky inte varit Rocky utan Stallone. Där Rocky är grabben som vinner mot alla odds så är Tjuren från Bronx en långt mer nyanserad och trovärdigare berättelse om boxaren Jake La Mottas uppgång och fall. Tjuren från Bronx är en studie i manlighet och De Niro lyckas på något oförklarligt sätt ändå uppbåda någon slags sympati för den aggressive, våldsamma La Motta. Martin Scorsese (som också gjorde Taxi Driver) och De Niro ber inte om ursäkt för La Mottas beteende utan visar istället de ständiga sprickorna i hans fasad som släpper in den värld han han så våldsamt tycks förakta. De Niro i ena ringside, Stallone i andra. Vinst på knock-out i tredje ronden. Vem vann?

Tuesday, December 8, 2009

Nr 169: Älskade hundar

Originaltitel: Amores Perros (2000)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund

Roberts betyg: 4+

Kommentar: En oerhört stark öppning, jag ligger på en femma. En lika stark fortsättning, jag ligger kvar på en femma. Sen dalar det en aning, lite till, och på slutet landar jag på en stark fyra. För slutet - och det kan man börja med när det gäller den här filmen - är inte särskilt bra. Som jag har suttit och väntat på och längtat efter hur den här käftdreglande latinosäcken ska kunna knytas ihop på ett lika smart och genomtänkt sätt som resten av filmen är uppbyggt på. Istället blir det lite väl nödliknande, lite kryddpeppar i lasagnen.
Innan slutet har jag fått följa med på en resa genom vad som visade sig vara Mexico, där miss- och människoöden korsas, krockas och flätas samman i en makalöst vacker väv. Familjehemligheter; bröder, halvbröder, make och maka och far och dotter. Och hela tiden med människans bästa vän hunden som skyttel. Övergångarna och kopplingspunkterna historierna emellan glider perfekt som ett smort slutstycke (om sådana nu kan smörjas). Just när man anar det kommer det, och just när man inte anar det kommer det också. Jag fastnar särskilt för TV-planteringen med modellen; program visas i en kvarlämnad lägenhet, lite senare är de i fokus. Mycket bra är även hunden Richie som fastnar under golvet. Det är något som ligger och gnager under ytan, och det gör relationen väldigt spänd. Och en stund innan slutet, när Kain och Abel får chansen att slåss om livet som två bundna hundar; en parallell till slagsmålen tidigare i filmen. Detta är varken första eller sista filmen med den här korsbefruktande berättarstrukturen, men för mig är det definitivt en av de bästa.
Och så undrar jag lite över bubblorna. På två ställen lägger jag märke till att det är minst fyra folkvagnsbubblor i samma bild; första gången står de bredvid varandra på en parkeringsplats, andra gången kommer de körande i följe i motsatt riktning på motorvägen, och då är de alla gröna. Det blir nåt att kolla upp det!

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Älskade hundar är tre berättelser, skickligt sammanvävda i bästa Tarntinoberättarteknik. I alla berättelser förekommer hundar. Älskade hundar.
Trots att regissören Alejandro González Iñárritu berättar de olika historierna på vitt skilda sätt så visar han ett stort förtroende för publiken. Det är som att han litar på oss. Och på sin egen övertygelse om vad han vill berätta. Berättelserna innehåller både brutal dogfight och gastkramande hundgnäll under golvplankor och sist så har vi mannen som tar om hundarna, plåstrar om dem och ger dem mat. Den berättelsen gillar jag minst. Övergångar och planteringar är delikat gjorda, filmen flyter smidigt men inte helt friktionsfritt. Det är obehagligt emellanåt och det ska det vara. Lite som att vara hundrädd och trängas in i ett hörn av skällande pitbulls.

Sunday, December 6, 2009

Nr 168: Riket

Originaltitel: Riget (1994)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: För mig är Riket mer en serie än en film, men eftersom den är med i boken ska den ses och det gör mig inget. Riket är en mästerlig blandning av olika grepp och historier. Jump cuts, svagt ljus och skakig kamera framkallar dokumentärkänsla medan grynig upplösning, dubbeltrippelexponeringar, dovljud, skrik och gråt bidrar till skräcken. Dialogen och handlingen på Rigshospitalet i Köpenhamn rullar igång som ett tungt ånglok, accelerar sakta, får upp bra fart och skenar på slutet in i ett klimax av hyperkomisk fars och absurd tragedi när Operation Morgonluft tas med byxorna nere. Och lokföraren på det här tåget heter Stig Helmer (Ernst-Hugo Järegård). Denna bistra, buttra överläkare som hatar Danmark och människorna där. Denna fega, ljugande, förfalskande gubbe. Jag älskar honom. Järegård lever ut replikerna, orden, situationerna - fyller dem så enkelt med trovärdighet, varje ord, varje rörelse. "Syster, syster, syster, syster". Utan Järegård hade Riket aldrig fungerat så bra som det gör - men så är både serien och rollen specialskriven för honom av von Trier. I mina ögon är Järegård i Riket en av världens bästa skådespelare och saknar helt motstycke i svensk film. Det känns som att han kan säga precis vad som helst och vara helt närmast kärnan i det. Underbara Järegård.
Riket växlar hela tiden mellan absurdism, humor och tragik. Klipp klipp klipp. Och emellanåt kommenteras skeendena av två diskare med Downs syndrom, som trots att de hela tiden befinner sig i diskrummet har bäst koll på vad som egentligen händer på sjukhuset. En av Rikets bästa repliker levereras av den manlige diskaren när jakten på ett dokument som visar på att Stig Helmer orsakat lilla Monas hjärnskada vid en operation intensifieras: "de har skurit i minnet och nu ska de ner i arkivet och leta".
Riket är fullspäckat av starka scener och grymma rollprestationer och känns bara i vissa småkorta partier lite överjobbat, men det är också skönt för andningen. Slutscenen när Lillebror föds är en riktig rökare. Med svaga dofter av Twin Peaks, hemlösa själar och rutten dansk byggherre bockar och bugar jag för Lasse och tackar för titten.
Av någon outgrundlig anledning är inte Riket 2 med i boken, och det är ännu märkligare än att Riket 1 är med.

Jimmys betyg: 5

Kommentar: Det är mitten av 1990-talet, seklets sista skälvande andetag, och vi sitter ihopträngda i min lilla lägenhet i Hallstahammar för att se något helt fantastiskt, något nytt, något skrämmande. Riket. Bara att serien utspelar sig på ett sjukhus, Rigshospitalet i Köpenhamn, är otroligt gastkramande. Långa kulvertar så långt under sjukhuset att de är närmare helvetet än dagsljuset, vita korridorer med död, smärta och lidande tatuerat i väggarna, vetenskap möter vidskeplighet, och mitt i allt detta tronar den framlidne Ernst-Hugo Järegård (må han vila frid) i rollen som överläkaren Stig-Helmer. Det var nog några av årtiondets mest intensiva tillfällen när vi bänkade oss framför de fyra avsnitten som sändes på tv. Nu har det återupprepats. Riket har återuppstått och Lars von Trier skrämmer åter igen skiten ur oss. Det här är bland det bästa jag har sett när det handlar om en vanvettig blandning av bisarr humor och verklig skräck. Men utan Ernst-Hugo, som är den nödvändiga kryddan, skulle Riket aldrig ha smakat så bra som den gör.

Nr 167: Hajen

Originaltitel: Jaws (1975)
Filmen sågs på SVT hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: På väldigt kort tid får man i början på ett väldigt snyggt sätt väldigt mycket information; försommar i amerikansk småstad vid havet som övar inför nationaldagsfirandet, ny polischef, gammal borgmästare och nakenpartajande ungdomar som nattbadar. Och en haj då ja. En enorm vithaj.
Ledmotivet är där (John Williams), undervattensbilderna är där, vattenytsbrytningsbilderna är där och plasken och skriken är där. Småstaden skräms upp ur havet, upp på stranden, men när borgmästaren vill ha in sommarskörden av dollars lockas turisterna långsamt ner i vattnet igen. Och då är han där, hajen Bruce (efter Spielbergs advokat), och han hugger och sliter och skakar och vrider. Efter att inte ens borgmästaren kan blunda längre skickas en expedition - bestående av en gammal lokal stålfiskare till sjöbjörn - Quinn, en snubbe från Havsforskningsinstitutet (som också måste vara världens i särklass skickligaste obducent) och den vattenrädda polischefen - ut till havs i jägarbåten Orca (Späckhuggare, efter vithajens enda naturliga fiende) för att hitta och döda Bruce. Med hjälp av harpuner, flyttunnor, spett och en pistol lyckas de såra men också reta upp Bruce, som till sist blir så grinig att han hoppar upp i båten och käkar upp Quinn. Medan obducenten gömmer sig på botten av havet lyckas polischefen trycka in en lufttank i munnen på Bruce och sedan skjuta sönder den så att hela skiten flyger i luften. Sen bensparkspaddlar chefen och obducenten hemåt i det numera ofarliga vattnet.
Den scen jag skrämdes mest av - när liket av en fiskare tittar fram genom ett skrovhål under vattnet - lades till i manus i efterhand när Spielberg hungrade efter en skrikscen till. Bra gjort Steve. Annars är det såklart musiken och det faktum att man inte ser hajen alls i början (men mycket mer senare än vad jag trodde) som bygger upp spänningen. En fiffig grej till är att de gula tunnorna som skjutits fast i hajen indikerar på att den simmar omkring runt båten, utan att man ser den. Hitchcockst, och det håller jag med om. Och tydligen ett resultat av att det inte gick att lita på de tre mekaniska hajar som byggts för filmen. Första vattentestet med den stora färdiga hajen slutade med att den sjönk till botten och fick bärgas av dykare. Hajen är en riktig klassiker som absolut förtjänar sin plats i boken.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Amity Island är en amerikansk kuststad som lever på sina sommargäster. Vad den lilla orten minst av allt behöver är en mördarhaj som tar en nattbaderska istället för en nattmacka. Den nytillsatte polischefen fattar vad som är på väg att hända, varnar borgmästaren som vägrar stänga stranden, får stöd av en havsforskare och en luttrad sjöbjörn som tillsammans ger sig ut på jakt efter... tam-tam, tam-tam, tam-tam... HAJEN! Den oförglömliga musiken av John Williams måste vara det mest välkomponerade soundtracket någonsin. Alla kan nynna det och i kombination med krypande undervattensbilder och nagelbitande glimtar av monstret så är det närmast perfekt. Spielberg spelar väl på vår rädsla för det okända och har gjort en historia som är tämligen tafatt men ändå har alla de rätta ingredienserna för en bra och spännande underhållningsfilm.


Saturday, December 5, 2009

Nr 166: De Misstänkta

Originaltitel: The Usual Suspects (1995)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Ännu en film som jag minns som oerhört mycket bättre än vad den är. Återigen dominerar Benicio Del Toro med sitt fladdrande och sitt mumlande (Show me the keys, I´ll flip you). Det som på sin tid var en kolossalt hypad story känns idag lite seg, lite trubbig, lite trött. Karaktärerna känns inte så olika som de borde vara för att skjutsa fram berättelsen. Börja med slutet och sluta med början. Instick i förhörandet av Kevin Spacey; en polisstation med ganska dåligt spelande poliser. Visst håller filmen; det är en nice rulle, men den har inget i den här boken att göra. Och ärligt talat, varför har slutet en gång i tiden känts som helt grymt?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: De Misstänkta smakar hårdkokt machodeckare med tydlig eftersmak av film noir. Det är okej. Fräscht och mustigt med ett intressant upplägg. Men ändå är det mer husman än fest, den kostar aningen mer än den faktiskt smakar. Jag kan inte låta bli att undra om jag hade tyckt bättre om den om jag hade spisat den när det begav sig, med den hype som faktiskt omslöt filmen? Det får vi aldrig veta. Vad vi däremot får veta är vem Keyser Soze faktiskt är. Men jag har inte den blekaste aning om hur de kokade ihop det.


Thursday, December 3, 2009

Nr 165: De 400 Slagen

Originaltitel: Les Quatres Cents Coups (1959)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Eiffeltornet. Fyra spegelbilder. En oönskad son lögnmördar sin mor. Soptömning. Karusellyrsel. Nattvandring. Bläck. Smutsiga händer. De skulle inte tro mig om jag berättade sanningen. Balzac. Gisslan hemma. Skrivmaskin, jag stjäl orden du aldrig ger mig. Örfilar. Skamvrå. Svek. Bekännelse. Abort. Inkast. Flykt. Äntligen havet. Ser du, jag ser dig.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den nya franska vågen. Nouvelle Vague. Vad i helvete är det egentligen? Någonstans läser jag om "politique des auteurs" - att regissörens personliga prägel är avgörande för filmen. Vad är nytt med det? I De 400 slagen så är filmens huvudperson Antoine (Jean-Pierre Léaud)
en förklädd version av "auteuren" själv och tydligen så ingick regissören Truffaut en pakt med den 15-årige skådespelaren Léaud mot de andra skådespelarna och övriga filmteamet. Intressant? Mycket. Nyskapande? Kanske. I vilket fall som helst är filmen en visuell fröjd med ett antal väldigt intressanta scener. Tveklöst bäst är karusellscenen som är fantastiskt plågsam och njutbar på samma gång. Truffaut och Léaud följde upp den här rullen med några fler om Antoine. Med tanke på slutscenen vore det oerhört intressant att se fortsättningen. Filmens stora gåta: Vad syftar de 400 slagen på? Själv räknar jag endast till två, max tre.

Tuesday, December 1, 2009

Nr 164: Traffic

Originaltitel: Traffic (2000)
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Alléstigen 7A i Västerås.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Mindes denna som bra mycket bättre än vad jag upplevde den nu. Det enda som håller hög klass är Benicio del Toro och getting highscenerna. Michael Douglas känns som en buktalardocka med tre reglage; målmedveten, vilse och så målmedveten igen. Greppet med olika färger för varje sammanhang känns ibland bra och ibland överjobbat. Till exempel kan jag känna att om man måste hjälpa till så mycket för att hjälpa tittaren genom storyn kanske man 1: underskattar tittaren eller 2: borde fundera på om storyn är så smidig som den kunde vara. Men till exempel igen kan jag känna att det är ett fiffigt sätt att få tittaren att slappna av och koncentrera sig på alla karaktärer istället för att undra var i världen man befinner sig. Det finns en ambition i Traffic att smälta samman olika grepp; dokumentärfeeling, gangsterrulle, drogrealismspegel, familjepeeper. Tyvärr tycker jag att greppet bara blir krampande och stelt. Särskilt Douglasavsnitten är fantastiskt löjliga ibland. Presidentens närmaste man i drogförebyggande frågor åker på studieresa i Mexico för att lära sig att det faktiskt smugglas en hel del knark över den gränsen. Åh fan. Och inga livvakter har han, men ett eget plan till förfogande. Sista scenen i Vita Husets talarstol är så generande dålig att det svartnar för ögonen. Men som sagt; del Toro är grym i sin sluddrande enkelhet. Längtar efter De Misstänkta.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Hyfsad knarkhistoria som använder det beprövade greppet med sammanflätande historier. Här blir det extra tydligt med olika färgfilter för de olika historierna. Jag gillar det även om det känns ganska övertydligt. Filmen kretsar kring Michael Douglas som spelar Vita Husets galjonsfigur i The War Against Drugs. (Känns det igen? Det förlovade landet i väst gillar ju som bekant att föra krig mot det mesta) Hans målmedvetenhet får grus i maskineriet när han upptäcker att hans egen dotter är en junkie. Det ska visst skänka ett slags djup och personlighet till berättelsen gissar jag. Dessvärre blir det för det mesta lite väl familjesliskigt. Då gillar jag de övriga historierna bättre trots att de är mer hårdhudade och har mer av actiondramaturgi i sig. Dessa berättelser har ett driv som behövs för att snurra igång scenerna efter Douglastristessen.