Sunday, December 30, 2007

Nr 14: Lolita

Originaltitel: Lolita (1962)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fantastiskt behaglig kärlekshistoria på temat ung kvinna äldre man. Utan att vara varken språkligt eller utseendemässigt provokativ lyckas den behålla en varm, halvsexuellt laddad spänning genom hela filmen. Små anspelningar duggar tätt, särskilt i början av filmen. Som en kram och puss och hej då. Och klapp på rumpan. Sceneriet är genomtänkt och välregisserat. Både Sue Lyon och James Mason gör riktigt bra ifrån sig som Lolita respektive Humbert Humbert. Peter Sellers är också intressant att se i den här filmen och det finns verkligen en rosa panter i honom vad han än gör. Skönt slut också - en liten bit från Hollywood.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Lolita är den ofta bannlysta kultboken (skriven av Vladimir Nabokov) som gett namn åt en, i porrnografiterminologin, mycket ung förförisk flicka. Stanley Kubricks filmatisering är en skildring av en kärleksrelation som, trots att den
inte alls är särskilt provokativ, ändå befinner sig mil från de sliskiga mainstreamhistorierna som smörjer hela det skitiga Hollywoodmaskineriet. Skildringen av den äldre mannen Humbert (James Mason) som blir inbegripen i ett psykolgiskt elegant triangeldrama tillsammans med den unga Lolita (Sue Lyon) och rivalen Quilty (Peter Sellers) är otroligt intressant då den varken dömer eller gör något särskilt anmärkningsvärt ställningstagande. Det skulle vara spännande att jämföra filmen med den nyinspelning som gjordes 1997.

Saturday, December 29, 2007

Nr 13: I huvudet på John Malkovich

Originaltitel: Being John Malkovich (1999)
Filmen sågs på Tengens, Ås.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Bästa filmen hittills! Så befriande skruvad. Bara det här att man blir utslungad i ett motorvägsdike efter besök i huvudet på Malkovich. Droppas ner från ingenstans. Underbart. Halva våningar, lönngångar och intriger. Ett vansinnigt bra manus; fräscht, nytänkande, sinnesförvirrande. Att den inte kommer upp på högsta betygshyllan beror på att den tappar för mycket fart efter ca två tredjedelar. Den här filmen kunde ha varit 1 och 13 lång och då hade den nått snäppet högre.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Den här filmen är ett genialiskt litet mästerverk. Den ena absurda orginaliteten efter den andra. Från huvudpersonen Craig Schwartz (som spelas av John Cusack) fantastiska dockteater till hans fru Lottes (oigenkännligt spelad av Cameron Diaz) zoologiska trädgård hemma i lägenheten. För att inte tala om den egendomliga våning 7 1/2 eller den lönndörr som leder omedelbart in i John Malkovich hjärna där man vistas i femton minuter för att sedan släppas av i diket vid New Jersey Turnpike. Varje liten detalj är så bisarrt skruvad att filmen till slut inte överraskar längre. Kanske är det därför den inte når upp till de högsta nivåerna av betygskalan. Men den är bra. Mycket bra.

Sunday, December 16, 2007

Nr 12: The Shining

Originaltitel: The Shining (1980)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En skräckis till. Och den här funkar bra mycket bättre än Exorcisten. Här handlar det om mindre vevande med effekter och ett mer stillsamt och krypande vansinne. Nicholson är så fantastiskt bra - bäst tycker jag faktiskt att han är innan han börjar bli galen. Hans naturlighet och exakta minspel gör en stor del av karaktären Jack Torrence. Den inledande arbetsintervjun på det enorma hotellet lägger ribban, sätter tempot för hela filmen. Kompositionen i bilderna är underbar - Roy Andersson hånglar upp Ang Lee - och vissa av scenerna är klassiska. Det forsande blodet, pojken i trampbilen som åker runt i korridorerna - över matta, över golv, över matta, över golv, den ruttnande kvinnan i det förbjudna rummet, och givetvis slutscenerna i labyrinten. När det gäller galenskapen hade jag gärna sett ett lite längre förspel; det blir en för abrupt början på spiralen när Jack kukar ur på frun. En liten ryckning i mungipan på ett tidigare stadium hade varit att föredra.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Efter Exorcistens äckelorgie var det dags för något mer sofistikerat - en studie i mänsklig galenskap, delikat gestaltad av Jack Nicholson. Shining får snäppet högre betyg eftersom den lyckas med det Exorcisten inte lyckas med; att krypa under och in och vara otäck på ett mycket mer trovärdigt sätt. Visst, här finns också litervis med blod och ruttnande människor men det mest skrämmande med filmen är det mänskliga vansinnet, hotellvaktmästaren Jack Torrance förvandling, det är de stängda dörrarna till hotellrummen, de långa korridorerna, den insnöade ödemarken och barnen. Barn är skrämmande. Särskilt tvillingsystrar som håller varandra i handen och dyker upp lite här och där på hotell fast de är för länge sedan är döda. Jag håller med min kamrat ovan om att det hade varit önskvärt med ett längre förspel. Bortsett från det håller Shining hög klass och som skräckfilm är den bland de bästa.

Tuesday, December 4, 2007

Nr 11: Exorcisten

Originaltitel: The Excorcist (1973)
Filmen sågs hos Jimmy.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jesus, fuck me! Och klipperiklapp nerför trappan och snurrande ugglehuvud och grönslemmiga kaskadspyor och hur fan kan man tro att det är råttor som låter så mycket på vinden? Men jösses vad den måste ha varit speciell när den kom. Känner ofta så för alla de filmer som fick stor uppmärksamhet när de kom, att jag vill vara där, då. Dock är den uppkäftig, direkt och innehåller en hel del bra skådespel; främst från flickan och prästen. Men när jag ser en sån här film vill jag bli rädd. I första hand. Exorcisten lyckas inte med det. Den är underhållande, ja visst. Men inte en gnutta skrämmande.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Snurrande huvud, våldsamt krucifixonani, spindelgång och skakande sängar är kanske det man mest förknippar med den här filmen. Och att den väckte våldsamma reaktioner när den kom är inte heller svårt att förstå. Manuset, en ung flicka som blir besatt av självaste djävulen, är kanske ganska tunt men William Friedkins visuella iscensättning av manuset skapar en film som både är dramaturgiskt skicklig men samtidigt ett frossande i äckel och skräckeffekter.
Konflikten mellan psykologi och religion förkroppsligad genom prästen Karras är också ett intressant perspektiv som kunde ha framhållits
mer.
Linda Blair gör en beundransvärd tolkning av flickan Regan som genomgår både en fysisk och mental metamorfos, utsätts för diverse medicinsk sjukhuspornografi för att slutligen kulminera i en extrem djävulsutdrivning. Filmen visar mer än den egentligen borde. Det mest skrämmande är oftast det man inte ser. Ändå ger jag Exorcisten ett högt betyg för att den vågade bryta mot en rad tabun, för att den, trots det visuella slösande på slem, ändå lyckas hålla en hög skräckkvalitet och för det skickliga skådespeleriet (förutom den märklige kriminalkommisarien som mest känns som en karikatyr av sig själv, hur gick det till när han skrevs in i manuset och vilken regi har den skådespelaren egentligen fått?).