Tuesday, March 23, 2010

Nr 194: Hans Son På Galejan

Originaltitel: Steamboat Bill, Jr (1928)
Filmen sågs på Google Videos av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.


Roberts betyg: 3-

Kommentar: Efter en trademarkseg inledning och ett gäspande mittparti är det som vanligt på slutet det händer, och då djävlar händer det. Vindmaskinerna på full styrka, Keaton flyger fastkramad i ett träd, korthusraseri med det finfina centimeterstuntet - väggen som ramlar över Keaton. Tror också att det är den hittills tidigaste filmen där jag sett tricket med kuddar i sängen. Men den svenska titeln. Herregud, titeln.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Buster Keaton gör det han brukar men tappar tyvärr lite fart i den här filmen. Det är kul att se hur han ångar på med sina, emellanåt helt vansinniga, stunts men berättartekniskt blir det tyvärr en del upprepningar. Keaton spelar den sprättige Bill Jr, son till en bitter ångbåtsägare, som faller för konkurrentens dotter. Halvtrist. Bäst är dock tyfonen som ger Keaton chans att glänsa som både komiker och stuntman. Hattscenen när far och scen använder kameran som en spegel är också innovativ och fräsch. Men tyvärr är minuset efter trean ett tecken på en något trött skådespelare som fastnat i sitt eget ångbåtshjul.

Thursday, March 18, 2010

Nr 193: Guldåldern

Originaltitel: L'age d'Or (1930)
Filmen sågs på Google Videos av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.


Roberts betyg: 4-


Kommentar: Inledande skorpionlektion. Högt över havet, längst ut på klippan blev han förgiftad av religion. I de slöa knivarnas lada pyr en desarmerad, haltande motståndsrörelse med dragspel, flodhästar och bergsgetter. En sängko med bjällra schasas ut. På gatan sparkas en blind man ner i ett försök att få tag på taxi. Med arbetshästovagn genom societeten. Skjut ungdomen! Mannen och kvinnan njutäter upp varandras fingrar; kärleken stympar. Lenin är dirigent och kvinnan suger liv i en marmorstaty, ända från tårna. En man som en fluga i taket. Orkesterns violinrad så snygg, så härmad allt sedan dess. Lenin får akut migrän och vinglar ut i kärleksträdgården där han får en läkande kyss som får svartsjukan att mullra ända upp i den hängande blomkrukan. Allt raseriåker ut genom fönstret; den brinnande granen, biskopen, till och med giraffen Katlastörtar i vattnet och följs av en miljon fjädrar. Till sist - se där! - ett filmfrö till Sodoms 120 dagar. Hängbron ut i friheten är en catwalk för de sargade. Genom hela slutet av filmen har jag en känsla av att detta är en parallellfrekvens till Erik Edlunds facebookstatusar.


Jimmys betyg: 4-


Kommentar: Vår käre kamrat Luis Bunuel följde upp succen med Den Andalusiska Hunden två år senare med Guldåldern. Även denna gång var Salvador Dali med på båten men hoppade av innan filmen var klar. Namnet kvarstår dock i filmen. Vi som känner dessa herrar sedan tidigare vet att vi får en upplevelse utöver det vanliga. Vi bjuds på något vi aldrig skulle kunnat förutse. Det är en surrealistisk dröm som pendlar mellan att vara våldsamt erotisk och svettig mardröm. Det finns ingen som helst anledning att ägna sig åt någon slags analys av dessa scener som kan tyckas helt fristående från varandra och utan någon som helst logisk följd. Det är bara att luta sig tillbaka, hålla sinnet helt öppet och låta sig drabbas. När jag såg Den Andalusiska Hunden var jag nog inte helt mogen för Bunuels fantasi. Den här gången var jag beredd.

Sunday, March 14, 2010

Nr 192: Nanook, Köldens Son

Originaltitel: Nanook Of The North (1922)
Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.



Roberts betyg: 2

Kommentar: Jag orkar inte ge mig särskilt långt in i den uråldriga analysen av vad en dokumentärfilm är och inte är. Tydligt är dock att Nanook of the north lider svårt av uppenbara tillrättalägganden; bilder inifrån en igloo som är mångdubbelt större än den ser ut att vara från utsidan. Alldeles utmärkt ljus där inne också. I vad som ska verka vara en storm och livshotande tidsnöd har man i alla fall hunnit sätta upp en kamera och filma hur allt går till för att rädda sig undan döden. I sälfångarsekvensen är det lätt att hålla sig för skratt när det åks kana fram och tillbaka på isen med sprattlingar som kunde varit hämtade från WWF.
Men om man då skulle bortse från dokumentärproblematiken - vad är Nanook då? En ganska tråkig film. En smula seg, en aning upprepande och åtminstone hälften för lång.


Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Historien om Nanook börjar egentligen f
lera år tidigare. Robert J. Flaherty arbetade som mineralprospekterade i norra Kanada och hade under flera av sina resor med sig en filmkamera och dokumenterade timtals av material om de arktiska miljöerna. Dessvärre lyckades han sätta eld på alla sina negativ - 9000 meter film - med hjälp av cigarettaska. Flera år senare återvände Flaherty till de arktiska trakterna i norra Kanada för att filma igen. Resultatet blev en arrangerad dokumentär om den inuitiska jägaren Nanook och hans familj. För visst är den arrangerad, ingen har så vitt jag vet hävdat motsatsen. Flaherty har tillbringat en hel del tid med Nanook och hans familj och, med sina tidigare expeditioner i minnet, vetat precis vad han ville fånga på bild. Resultatet blev 80 minuters säljakt, fiske och igloobyggande. Ett exotiskt inslag i vår västerländska mellankrigstid. Föga intressant om man frågar mig. Kort efter inspelningen omkom Nanook och hela hans familj i en snöstorm vilket gav enorm draghjälp åt filmen tragiskt nog.

Wednesday, March 10, 2010

Nr 191: The Unknown

Originaltitel: The Unknown (1927)
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Lon Chaney, Mannen med tusen ansikten, presenterar sig och jag faller direkt. Historien om den knivkastande cirkusartisten som gömmer sina armar, blir påkommen av direktören, mördar honom och blir förälskad i hans dotter är en riktigt svängig bit. Spännande, en nypa oförutsägbar och skitigt frätt i kanten. När armarna senare åker av på riktigt för att bevisa att kärleken till dottern är starkare än beröringsbehovet - och när dottern väljer den store starke mannen istället - finns alla förutsättningar för Chaney att spela ut hela registret. Scenerna med växelvis skratt och gråt är helt fantastiska. Resan mot förödelsen kan börja rulla. The unknown kom fem år innan Freaks, även det en cirkushistoria där den vackra damen väljer starke mannen framför en kroppsligt avvikande man. Jag ser mycket fram emot fler filmer med Lon Chaney, en människa att spegla sig i.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Där ser man. Här låg en okommenterad film och väntade. Tod Browning har med The Unknown skapat ett litet mästerverk som följer liknande tema som hans senare filmer Dracula och Freaks. Det är outsiders i dess rätta bemärkelse och med en egen bakgrund som cirkusartist skapar han ett nära förhållande till de karaktärer han väljer att skildra. Förutom de intressanta karaktärerna så är The Unknown
ett spännande drama med imponerande vändningar.

Sunday, March 7, 2010

Nr 190: De Hänsynslösa

Originaltitel: Reservoir Dogs (1992)
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Rundabordsöppning, förtexter och pang in i bilen med blod och stress. Knappt 20 minuter in i filmen kommer ett mycket blygsamt Wilhelmskrik, men ett skrik är ett skrik är ett skrik. Kostymdraperade män med olika färgnamn bollas in och ut ur handlingen. Vem är det egentligen som har golat? Slutet på scenen på toaletten med Mr Orange och poliserna är grym med den långsamma handfläkten och schäfertungan. Likaså the shoot out mellan Mr White, Joe och Eddie. Själva örontortyren är väl barnmat, men i efterhand har sminket gjort ett fantastiskt jobb. Jag gillar att man direkt efter avkapningen inte får se högra sidan av polisens huvud i en bild bakifrån. Då trodde jag att just det var knepet - att man inte skulle få se mer. Fel hade jag. Att självaste Wes Craven ska ha lämnat biosalongen just under öronpartiet under en visning på en filmfestival i Barcelona låter märkligt. Säkert ett PR-trick. Reservoir dogs är ett icke-linjärt pussel som läggs i icke-realtid, med väldoserade flashbacks och välmående slow motionsekvenser. Till slut ligger motivet blottlagt på en blodspegel utan att ha visat en enda bildruta av själva rånet. Mycket fint. Dock kan jag tycka att en hel del scener drar ut på sig väldeles för mycket. Saker förklaras lite väl förstoringsglasaktigt och ibland nosar teatern på dörren till magasinet. Men vilken debut - om man nu kan kalla det debut.


Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Sällskapet samlas. Alla får täcknamn, mr White, mr Brown, mr Blue, mr Orange, mr Blonde och mr Pink, för att inte kunna tjalla på varandra. Men något går fel.
Tarantino lägger ribban för sin kommande filmkarriär. Listig intrig, skickligt skådespeleri, minnesvärda repliker, utsökt soundtrack. Varje ingrediens noga utvald och placerad. Dialogen står stadigt i centrum redan från första scenen. De ständiga referenserna till populärkultur. Berättartekniskt pussel. Ett grepp som numera är vardag i filmbranschen. De Hänsynslösa är modern kriminalgåta, våldsam, hänsynslös och säregen. Filmen är ett manligt prisma, sprucket och avslöjande. En genusstudie med humor som avväpnare. Ett slut lika överraskande som oundvikligt. Tarantino debuterar med briljans.

Wednesday, March 3, 2010

Nr 189: Krigsspel

Originaltitel: The War Game (1965)
Filmen sågs på Google Videos av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: "Så här skulle det kunna se ut efter att en kärnvapenmissil hamnat fel och slagit ner i en typisk engelsk småstad". Det är utgångspunkten i denna oerhört obehagliga skildring av civil utsatthet under krig. Det är en helt igenom fiktiv historia, men berättas som om det vore en dokumentär. Och i långa perioder är jag över på andra sidan; jag tror att jag tittar på en nyhetskanal. Den skakiga kameran, timingen med explosioner och rök, matransoneringarna
, människornas sandsäcksbyggande i flykt undan ljuset, hettan, strålningen - i väldigt stor utsträckning känns det väldigt äkta. På det viset påminner The War Game om Blair witch project - samma skickliga illusionism. Det enda jag inte tycker funkar är intervjuerna med folk på gatan, de är för regisserade. När militären börjar skjuta av sjuka och sårade människor och när de närbildade gråtande barnens händer och armar hänger sönderbrända i ett kaos av smutsig förintelse känns det som att ja, just så här skulle det kunna se ut.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Oj oj oj. Här vet man precis vad man gör. Krigsspel är en fiktiv BBC-dokumentär om hur det skulle kunna se ut efter en kärnvapenattack. Här har vi dogmateknik innan genren ens var uppfunnen. Scenerna pendlar mellan torra nyhetsinslag och informativ skolfilm, hela tiden med ett behärskat lugn vilket ger filmen dess skrämmande äkthet. Filmen fick en Oscar för, håll i er, bästa dokumentär. Värt att notera.