Sunday, April 27, 2014

Nr 487: Hämnaren Från Alcatraz

Originaltitel: Point Blank (1967)
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En riktigt hårdkokt härva det här. Walker (Lee Marvin) överlever en tvåskottsblåsning i samband med en pengastöt och tar upp jakten på både sin före detta kumpan och sin före detta älskling. Det handlar inte om de 93000 han skulle haft, det handlar om hämnd och att skipa någon slags rättvisa. Steg för steg avrättningsnystar sig Walker upp i hierarkin tills han till slut når toppen: Fairfax. Pengarna ska lämnas över, men Walker håller sig i skuggan, skiter i kosingen. Han har uppnått sitt mål, alla fick smaka på vreden.
En lite märkligt suggestiv historia utan varken direkta toppar eller dalar. Bäst är när Walker blir påbultad av föredettingen, med handväska och allt. Han står där och tar smäll efter smäll efter smäll. En riktig gentleman.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Den här filmen handlar inte om den maskerade hämnaren i trikåer, Fantomen a.k.a. Walker. Istället är det Walker, Hämnaren Från Alcatraz, en hårdkokt, nästan mytisk brottsling som till varje pris ska hämnas på en före detta partner för att denne har blåst Walker på både pengar och flickvän. Det finns tydliga blinkningar till film noir, en långsamt berättande historia, mörk och cynisk. Vidfilmsformatet är både ödsligt och storslaget på samma gång. Det känns som fina förutsättningar för en spännande upplevelse men landar endast som en okej thriller. Intressant är att machoattityden som präglar Walker gick stick i stäv med Lee Marvins, som en av de första Hollywoodskådespelarnas, engagemang för homosexuellas rättigheter. För mig är och förblir Lee Marvin basrösten som sjöng I Was Born under A Wand'rin' Star.

Friday, April 25, 2014

Nr 486: När Harry Träffade Sally...

Originaltitel: When Harry Met Sally... (1989)
Filmen sågs på Netflix hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Smart, fyndigt, roligt, slickt och feel good. En inledande bilresa till New York med resonerande kring huruvida män och kvinnor kan vara bara vänner lägger grunden för denna romcom, som sedan via återkommande ihopspringningar jobbar sig igenom Harrys och Sallys relationsproblematik på varsina håll. Meg Ryan och Billy Crystal kompletterar varandra perfekt; Ryan med sin lite naiva sötma och Crystal med sin torra pessimism. Hur kan det vara så roligt när Crystal spottar druvkärnor på en uppvevad bilruta? Det är det i alla fall, klart roligare än orgasmscenen om jag får välja, även om den också är bra. Och slutet gott, allting gott, självfallet så.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Klassisk filmunderhållning med flera minnesvärda scener - orgasmscenen, karaokescenen, bilresan osv. Nyårsafton med Auld Lang Syne väcker särskilt starka känslor. Mest på grund av låten tror jag. Kan män och kvinnor vara vänner utan att sex kommer i vägen är den fråga som binder ihop När Harry Träffade Sally... Relationer tenderar ju att både locka och pocka och även om filmen är oerhört förutsägbar och väldigt heteronormativ så ger den både djup och innehåll till tvåsamheten som fenomen. Jag gillar det. Både Meg Ryan, romcomskådisen nummer ett, och den cyniske Billy Crystal briljerar.

Thursday, April 24, 2014

Nr 485: Abre Los Ojos

Originaltitel: Abre los ojos (1997)
Filmen sågs på Netflix hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Här gäller det att hänga med i svängarna. Drömmar i drömmarna visar sig vara drömmar i framtiden. Om det inte bara är en dröm, vill säga. Efter en stark öppning vässas intresset för hur den här säcken ska knytas ihop, men jag är osäker på om den nånsin knyts ihop? Efter filmen sitter jag lite med känslan att budgeten tog slut, både i manus och produktion. Jag ser framför mig en stor metamixer där ett par guldfiskar häller ner filmer som Elefantmannen, Matrix, Memento, Fight Club och Doktor Caligari. Fiskarna drar igång på full effekt och går och tar ett par ordentliga shotbrickor. När de kommer tillbaka häller de upp mixerinnehållet i en rostfri pastejform, skickar in i ugnen på 225 grader i nån halvtimme, tar ut, låter svalna på galler, skivar och lägger upp på salladsbädd på handvrängt silverfat. Rätt ut i matsalen där gästerna har försvunnit! För de var en dröm! Eller hade guldfiskarna bara dåligt minne? Ingen får nånsin veta, eventuellt. Vad som döljer sig bakom masken är en ny mask, och en till, och en till.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: En gåtfull Lynchisk historia som för tankarna till filmer som Mulholland Drive, Matrix och Total Recall. Det börjar med att César (Eduardo Noriega) en självgod, förmögen och rätt osympatisk kille träffar sin drömtjej Sophia (Penelope Cruz). Dagen efter råkar han ut för en olycka och blir svårt vanställd. Plötsligt vaknar han upp inspärrad och anklagad för mord. Där någonstans blir filmen en paranoid gåta som på ett helt oförståeligt, men ändå ganska smart, sätt blandar dröm och verklighet, skapade minnen och erfarenheter. Vad har hänt och vad har inte hänt? Det gjordes en amerikansk nyinspelning några år senare, Vanilla Sky, med Tom Cruise i huvudrollen.

Monday, April 21, 2014

Nr 484: Mannen Från Vidderna

Originaltitel: Shane (1953).
Filmen sågs på TV4 Film hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Ma! Pa! Shane! Lille Joey (Brandon deWilde) slutar aldrig ropa, fråga eller undra. Rakt igenom hela filmen är han ett enormt irritationsmoment. Jag har känt det vid många tidigare tillfällen när det gäller barnskådisar; de triggar igång nåt hos mig. Jag blir obekväm, jag nästan skäms. Det är nåt med deras röster, deras oskuldsfulla ögon, deras pipiga framtoning, det gulliga i hela uppenbarelsen. Lille Joey utgör alltså inget undantag, snarare tvärtom. Jag förstår att Shane (Alan Ladd) inte vill stanna kvar på gården på slutet, när lille Joey ropar bakom honom, ropar oförståeliga saker, jag tänker att Shane rider iväg med en oerhörd lättnad i bröstet, att han skumpar iväg över prärien mitt i natten med ett stort leende på läpparna. Äntligen slipper jag lille Joey, tänker han. Äntligen slipper jag dessa ständiga frågor om allt mellan himmel och jord. Nu fortsätter jag, tänker han, med mitt liv så som jag har levat det och så som jag vill leva det. Vad gjorde jag på den där gården överhuvudtaget? Tänker Shane, den snabbdragande ensamvargen som tillbringat jag vet inte hur lång tid där på gården på prärien. Kom ridande från ingenstans, sadlade av och ingick snart i familjen. Det kan ju inte ha varit vanligt, tänker jag, att en ensam man bara stannar kvar i en familj på man, hustru och barn. Det kan ju inte ha varit vanligt då, tänker jag, eftersom det väl inte är vanligt idag? Shane, som blev lille Joeys fadersgestalt i faderns närvaro. Shane, som tände glöd i fruns ögon. Shane, som spräckte skallen på mannen han huserat hos under så lång tid, drog en pistolkolv i pannan på honom under att slagsmål som innehöll åtminstone tvåhundra ordentliga käftsmällar. Shane, som efter slagsmålet red in till byn och gjorde upp med traktens ranchbovar. Pangpang, bort med er. Familjerna där ute på prärien ska få leva sina liv. Det är deras rätt. Deras rättighet. Det är resonligt. Pangpang, och sen vidare i natten, med lille Joey ropande bakom sig.
Fint foto av Loyal Griggs som vann en Oscar för sin prestation. Det ironiska är att även lille Joey var nominerad för en Oscar för bästa manliga biroll. Det hade varit nåt att ropa till Shane: "Shane! Shane! Jag får en Oscar för det här eviga ropandet!"

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Ja, jösses. Boken säger att Mannen Från Vidderna inte är "filmhistoriens mest fantastiska västern" vilket jag skriver under på helt och hållet. Däremot finns det en hel del typiska och ikoniska västernelement som jag utgår från har bidragit till dess storhet.  Ranchägaren mot nybyggarna. Revolvermän mot revolvermän. Onda mot goda. Men så slänger man in lillkillen Brandon deWilde som den vetgirige värstingungen som ska charma publiken. Lille Brandon som stör allt. Som förstör precis allt. Han lyckades i alla fall charma till sig en Oscarsnominering. Ibland förstår jag mig bara inte på filmbranschen.


Monday, April 14, 2014

Nr 483: Ingenmansland

Originaltitel: Ničija zemlja (2001)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: När den har fått ligga några dagar i tankemarinad så växer den till sig lite tycker jag. Skyttegravsdrama som sätter fingret på flera ömma punkter. Vem startade kriget? Vad innebär det att vara neutral, går det överhuvudtaget? Vad är medias drivkrafter i krigsrapportering? Vad gör egentligen de beslutande på maktpositioner för att förhindra fortsatta strider? Kan den enskilde göra skillnad?
I princip hela filmen utspelar sig i ett lerigt ingenmansland mellan två frontlinjer, det är bara ett par kontorsscener och några "riktiga" nyhetsinslag som pusslas in i historien. Just där, i mellanrummet, finns det tid att ställa frågorna till varandra. Och skulden förflyttas beroende på vem som har geväret i hand. Historien skrivs av den som har möjlighet och makt att berätta den. En cyniskt placerad hoppmina utgör en nerv genom hela filmen; hur ska det egentligen gå med den där stackaren som vilar på sin död? Och slutet rått, allting rått. Eskalering, raseri, trångsynthet och triggerhappiness resulterar i mer död och bedrövelse. Allt känns onödigt, tragiskt och på samma gång undvikligt och oundvikligt. Det spelar ingen roll vilken konflikt det handlar om, mönstren är alltid desamma. Krig är ett medel som används av olika krafter med olika syften. De leende nyhetscheferna när det går åt helvete i live-TV. Finns de verkligen? De höga hönsen som skyler över, arrangerar täckmantlar. Soldaterna på fälten, i skogarna, i dikena. Vad är det som ska försvaras? Vad ska man göra med skulden, med felet? Det är ditt fel, för jag har geväret.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag väntar och väntar och känner efter. Men den vill inte växa till sig. Den vill bara inte. Tyvärr måste jag säga för jag vill verkligen tycka om den här mer än jag faktiskt gör. Den skulle kunna vara så mycket mer. Hela ansatsen, det nerviga spelet i skyttegraven, det psykologiska övertaget som hela tiden växlar, det politiska, etniska och mediala maktspelet. Det finns så bra förutsättningar som filmen dessvärre inte lyckas särskilt bra med att förvalta. Samtidigt finns det en hel del intressanta och starka scener som definitivt gör filmen klart sevärd. Och frågorna den ställer, det meningssökande i det meningslösa som nånstans ändå blir en meningsfull upplevelse.

Sunday, April 13, 2014

Nr 482: The Pianist

Originaltitel: The Pianist (2002)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Mollstämd, gråblå och istidshård. Efter romanen The Pianist av Władysław Szpilman. Boken gavs ut första gången 1945 eller 1946 beroende på vem man frågar - då med namnet En stads död.
Adrien Brody är juden Szpilman, som genom lyckosamma sammanträffanden lyckas undkomma tyskarnas vapenpipor ett flertal gånger. Under hela världskriget håller han sig flytande och levande även om det är nära ögat flera gånger. Kontakter utnyttjas, ruiner får tjäna som gömställen och kosten består av den lilla mängd mat han hittar i övergivna köksskåp och bröd som han vid spridda tillfällen får levererat till sig av olika hjärtevänner. De olika scenerna som gestaltar tyskarnas grymhet i form av rullstolsnedkastning från balkong, slumpmässiga nackskott, uppradade avrättningar och lismande leenden i alla dessa situationer är givetvis otäcka och de första gångerna får jag ett ansiktsuttryck liknande det som när jag sniffar ammoniak, men ganska snart blir jag avtrubbad och kan till slut tycka att just det greppet används för många gånger i filmen. Det är en oerhört mörk historia, men den har sina ljuspunkter i form av Szpilmans intensivt glödande livskamp, hjälpsamheten från de omkring honom, och den tyske soldaten som hjälper honom på slutet. Gränsöverskridande medlidande. Närbilderna på pianohänderna visar den polske pianisten Janusz Olejniczaks fingerfärdighet. Det får mig att tänka på Den Sköna Satmaran.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Det har gjorts en hel del filmer om andra världskriget, förintelsen och nazisternas grymhet. The Pianist måste nog vara en av de allra starkaste. Jag minns inte särskilt mycket från första gången jag såg filmen. Det var mest känslan som satt kvar. En jobbig, tryckande, illamående känsla. När jag nu ser filmen för andra gången, snart tio år senare, så återkommer minnet. Känslorna däremot bleknar en aning. Visst är det en tung film med otäcka och starka scener men det blir ganska snabbt avtrubbat. Polanski drar nazisternas sadism ett varv för mycket så det blir för övertydligt, för mycket. Adrien Brody gör däremot en hedervärd insats som spelmannen Szpilman, som lyckas undkomma nazisterna med en marginal så liten att den nästan känns omöjlig. Overklig. The Pianist är en viktig film. Den är värd sina priser och platsen i boken är fullständigt given.

Saturday, April 12, 2014

Nr 481: Rushmore

Originaltitel: Rushmore (1998)
Filmen sågs på DVD hos Heléne på Tängvägen 30 i Ås.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Med jämna mellanrum - ungefär vartannat år - åker vi ut till Ås och tittar på film i bygdens äldsta hus. Middag först, denna gång blev det lamm och glass. Förra gången såg vi Nosferatu - Nattens Vampyr och gången innan det var det Smoke. Denna kväll var det dags för en rackare signerad Wes Anderson som vi tidigare hälsat på genom The Royal Tenenbaums. Max Fischer (Jason Schwartzman) är en lillgammal student som imponerar på den betydligt äldre Herman Blume (Bill Murray). De båda blir förälskade i änkelärarinnan Miss Cross (Olivia Williams) och det blir en slags kamp om hennes gunst. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag och Wes klickar inte. Det är på väg att bli roligt, men det blir aldrig mer än nåt halvskratt och gurgelfniss med långa perioder av sävlig tystnad däremellan. Murray kan konsten att se riktigt sliten ut, och det är bland det roligaste i filmen. Jag har svårt att se varför denna film är med i boken överhuvudtaget. The Royal Tenenbaums var i alla fall så pass skruvad att den lirkade sig in bland de 1001, men Rushmore känns mest styltig och skitnödig.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Den andra av Wes Andersons två filmer i boken är definitivt inte en av hans bästa. Rushmore är en rätt svag rulle som inte riktigt lyckas få till det. Visst har den det där typiska excentriska stämningsläget som präglar Andersons filmer men dessvärre vill det inte lyfta mer än små korta stunder. Oftast tack vare Bill Murray. Bra soundtrack.

Tuesday, April 8, 2014

Nr 480: Sju Brudar, Sju Bröder

Originaltitel: Seven Brides For Seven Brothers (1954)
Filmen sågs på TCM hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2

Kommentar: Det är ju omöjligt att inte tänka på Snövit och de sju dvärgarna när Milly hamnar hos de sju bröderna uppe i bergstugan, dit hon blivit förd av äldste brodern Adam. Snart får hon sällskap av sex andra flickor som kidnappats dit av brödraskaran. På vägen genom passet upp i bergen löser de ut en lavin som korkar igen alla möjligheter för de efterföljande fäderna från stan att komma till tjejernas undsättning. Efter en enormt lång vinter med snö och exilliv i ladan för bröderna blir det massbröllop och klingelklangel.
En ganska platt rulle, men jag gillar vedhuggarkoreografin, det är en lång och lite minimalistisk scen. Men det känns lite sektvarning på den här filmen. Lite otäckt.


Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Det händer inte alltför sällan att jag reagerar på filmerna i den här boken utifrån ett feministiskt perspektiv. Med andra ord är det ofta många filmer inte kommer i närheten av Bechdeltestet, eller att kvinnor och män framställs väldigt stereotypt eller att både innehåll och filmskapare upprätthåller och återskapar en hegemonisk genusordning grundad på mäns överordning och kvinnors underordning. Men det är sällan jag ser en film som denna som helt ogenerat, inte bara beskriver detta utan nästan hyllar en maktordning som är väldigt skrämmande. Sju Brudar, Sju Bröder är en sexistisk historia illa maskerad av musikalens glättiga och färgsprakiga tematik. Här kan män kan kidnappa och förgripa sig på kvinnor helt oreflekterat och kvinnors enda vilja är att bli gifta till vilket pris som helst. Koreografin är kul och musiken är käck vilket drar upp betyget. Annars är det en mycket märklig film. Möjligen är den genom sin besvärande övertydlighet kanske mer ärlig än andra filmer men det är ändå en mycket märklig film. Mycket märklig.

Thursday, April 3, 2014

Nr 479: I Nattens Hetta

Originaltitel: In The Heat Of The Night (1967)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: "They call me mr Tibbs!" säger Sidney Poitier med ett minst sagt underligt uttryck i både ansikte och röst. Den repliken är tydligen berömd och hamnar långt upp på olika listor över kända filmlines. Nästan lika känd är scenen när Tibbs örfilas av en plantageägare och örfilar honom tillbaka. "Det fanns en tid när jag kunde låtit skjuta dig för det där" säger plantageägaren. Och det har han säkert rätt i. Men Tibbs fortsätter sina undersökningar kring det mord han själv blev misstänkt för i början av filmen. Och det är väl de här undersökningarna som gör att jag inte trycker upp den här rullen över 4-nivån. Jag fattar nämligen inte hur Tibbs får ihop pusslet. Polisen Wood var på café och åkte sen för att tjuvkika lite på en donna genom ett fönster. Sedan åker han vidare och stöter då på den döde Colbert på gatan. Caféarbetaren Henshaw ska alltså ha hunnit stänga, åka och samtala med Colbert uppe vid nån byggarbetsplats, mörda honom och köra ner honom till korsningen och dumpat honom där på samma tid som Wood har suttit i tio-femton sekunder och spanat in tuttar? Dessutom ska ju Colbert ha hunnit bli rånad på sin plånbok av en annan snubbe under tiden han låg i korsningen. Eller missar jag kanske bara att det ska ha gått massa tid däremellan? Förvirrat, men minnesvärt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den besegrade Mandomsprovet i kampen om bästa film på Oscarsgalan vilket inte känns helt motiverat i min bok. Dessutom plockade den hem Oscars för bästa manus, bästa klippning och ljud samt bästa för manliga huvudroll som gick till Rod Steiger. Steiger spelar den  fördomsfulle, plufsige och maniskt tuggummituggande polischefen Gillespie i den rasistiska småstaden Sparta, Mississippi. Dit kommer mr Tibbs, vars roll specialskrevs för Sidney Poitier, samtidigt som en företagsledare mördas. Mr Tibbs grips för mordet på grund av hans hudfärg. Skam och förvirring infinner sig på polisstationen när det står klart att han är en kriminalkommissarie från Philadelphia. Huvva, en svart polis! Kors i taket! Av någon oklar anledning så tvingas Mr Tibbs och Gillespie samarbeta för att klara upp mordet samtidigt som stadens red necks försöker tvinga Tibbs därifrån. Filmen gestaltar en klassisk amerikansk rasism, ett ämne jag kan anta fortfarande var oerhört känsligt vid den här tiden. Det hedrar filmmakarna att ta sig an detta men tyvärr blir resultatet både lite krystat och ibland lite konstigt. Mr Tibbs återkom i två uppföljare och sedan i en TV-serie så karaktären skrevs definitivt in i historien i och med den här filmen. 

Wednesday, April 2, 2014

Nr 478: En Kvinnas Martyrium

Originaltitel: La Passion de Jeanne d'Arc (1928)
Filmen sågs på YouTube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Renée Falconetti jobbar stenhårt med sin intensivt förskräckta blick. Närbilder på hennes tårar i kombination med domarnas grovhuggna ansikten. Anklagelserna och bespottningarna haglar under inkvisitionen på 1400-talet, men vad är det egentligen hon är anklagad för? Vad är det hon döms för? Vad är det de vill att hon ska erkänna? Till slut hamnar hon på det brinnande bålet och det för tankarna både till munken som satte eld på sig själv och till Backabranden. Det finns nåt riktigt sjukt i att bränna levande människor på bål. Detta var Falconettis sista filmroll; hon drog till Brasilien och mådde ner sig innan hon begick självmord 1946. Inte lika fräckt som martyrdöden.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Carl Dreyers närbildande och intima porträtt av Jeanne d'Arcs sista timmar bygger på de officiella protokollen från hennes rättegång. Filmen tillkom åtta år efter att Jeanne d'Arc helgonförklarades, förstördes i en lagerbrand men en kopia hittades på ett norskt mentalsjukhus på 80-talet. Helt otroligt vad man får veta i det här projektet. Renée Falconetti gör en fantastisk insats i rollen som den dödsdömde martyren. De nära bilderna på den rakade kvinnan med tårar rinnande nerför kinden drar genast tankarna till Sinéad O´Connors berömda musikvideo. Jag är övertygad om att det finns ett samband. De rörliga kamerabilderna känns moderna i sammanhanget och slutscenen när Jeanne d'Arc kramar Kristi kors på bålet är överraskande stark. Falconetti gjorde aldrig någon mer film efter denna.