Thursday, January 26, 2012

Nr 343: Fahrenheit 9/11

Originaltitel: Fahrenheit 9/11 (2004)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Fniss, skratt och ögonhöjningar. Det är underhållande, i alla fall till en början. Sen känns det som att skratta åt... ja, vad egentligen? Ihopklippta snuttar av Bush och hans administration som i vissa fall påminner om Americas Funniest Videos eller vad det heter. Grodor och grimaser. Istället är det i de sekvenser när exempelvis amerikanska soldater i Irak får komma till tals som jag blir obekväm på allvar. Och det genialiska i att söka upp och be kongressledamöter skriva under för att skicka sina egna barn till kriget. Ingen vill så klart göra det. Obehagligaste repliken levereras från en mamma som med stolthet sänt sina barn till kriget, angående egnahemsdemonstrationerna mot Vietnam, Kuwait, Irak: "...sen förstod jag att det inte var soldaterna i sig de demonstrerade emot, det var kriget i sig...". Ungefär så. Som jag minns det.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Michael Moore has done it again! Det här är dock inte en film om attacken den 11 september, den är snarare ett hårt vinklat och manipulativt reportage om Bushadministrationens hantering av denna och de konsekvenser  som detta fick. Moore får Bush att framstå som en riktig jubelidiot och det är vansinnigt underhållande. Skrattet sätts dock i halsen mer än en gång. Genom klassiska hyss och provocerande manifestationer försöker Moore klä av politiken och även om det är beräknande så lyckas han med sina avsikter. 

Wednesday, January 25, 2012

Nr 342: Triumfens Ögonblick

Originaltitel: Chariots Of Fire (1981)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: "Chariots of fire". Från William Blakes dikt And did those feet in ancient time från tidigt 1800-tal. Där finns raden "Bring me my chariot of fire". Som i sin tur anspelar på Gamla Testamentets 2:a Konungabok där det står skrivet: "there appeared a chariot of fire" och "the mountain was full of horses and chariots of fire". Som bygger på en legend om att Jesus hälsade på i Glastonbury. Blakes dikt tonsattes 1916 av Sir Hubert Parry och är i nutid känd som hymnen Jerusalem, en fin bit som används som inofficiell nationalsång av bland andra Englands cricketlandslag och som har covrats av Emerson Lake & Palmer. Hymnen framförs i slutet av filmen av en gosskör under begravningen av en av huvudpersonerna, Harold Abrahams (Ben Cross).
Men den musik som förknippas stenhårt med den här filmen är givetvis greken Vangelis maffiga syntbygge som faktiskt bara hörs två gånger i filmen; i öppningsscenen och i slutscenen - och dessa två är bara obetydligt olika varianter av varandra. En hel hoper löpare slowmospringer i det brittiska vattenbrynet. Det känns lätt, det känns viktigt, det känns behagligt och det är inspirerande. Vem vill inte ut och springa i vattenbrynet efter att ha sett det där? Vangelis har även gjort soundtracket till Blade Runner.
Att springa för att glädja gud eller springa för att man är en orättvist behandlad jude, det är frågan som redan Shakespeare ställde, med eller utan dödskalle i handen. OS i Paris 1924 står för dörren. Söndagen är sabbat och då springer man inte, kan man tycka. Finfina växlingar mellan slow motionbilder och realspeed, särskilt inför hundrametersloppet. Löparbanorna som bokstavliga korridorer med avgränsande kedjor längs linjerna. Spikskor och tårtspadar inför starten, för att gräva grepphål för tårna. Hattar och kostymer på läktarna. Benmuskler och den bakåtlutande Eric Liddell (Ian Charleson) - som tydligen kallades The Flying Scotsman efter det snabba lokomotivet (och visst åker de väl med just det tåget i filmen?).
En självklar rulle i boken med bra skådespelarinsatser, den karakteristiska filmhastigheten och det grymma soundtracket.



Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vangelis berömda soundtrack inleder filmen med en grupp idrottsmän löpande på stranden. Mäktigt. Det lägger ribban. Det här är en film om framgång, om ambitioner, om konkurrens som bygger på verkliga händelser. De två universitetskamraterna, Harold Abrahams (Ben Cross) och Eric Liddel (Ian Charleston), överraskar både kurskamrater och lärare när de förbereder sig för sommar- OS i Paris 1924. Visst är det en idrottsfilm med den klassiska uppbyggnaden mot sluttävlingen men det mest intressanta är ändå frånvaron av klichéer och Hollywoodmanér. Den fick ändå en Oscar för bästa film.

Tuesday, January 24, 2012

Nr 341: Den Fjärde Mannen

Originaltitel: De Vierde Man (1983)
Filmen sågs på Headweb på Regementsgatan 36 A i Östersund.

 
Roberts betyg: 3+

Kommentar: Kuken visas direkt, så är det gjort liksom. Därefter ett illusionerat sökande, finnande, jagande och undvikande av spindeln, Maria, korsfästelsen, döden, åtrån. Bisexuell? Sexuell snarare. Några riktigt dåliga masker, särskilt när andre älskaren får ett järnspett genom ögat eller lemskärelsen. Får starka Lynchvibbar, och det doftar Rösten från andra sidan, som kom 10 år tidigare. Lite halvspännande med smalfilmsgreppet; Christine - kvinnan som varit gift tre gånger tidigare med dödlig utgång - filmar sina män. Först i slutet klipps sekvenserna ihop. Fallskärmshopp, lejonkrubb och båtolycka. Blev han nummer fem måntro, den gode Jeroen Krabbé?
Regissören Paul Verhoeven har vi tidigare sett göra Turkisk Konfekt och underligt nog Total Recall

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Paul Verhoeven igen. Den sista film han gjorde i Europa innan han gjorde karriär i Hollywood med bland annat Basic Instinct. Erotiken återigen i fokus. Men även en thrillerådra som utvecklas mer och mer. Det är ganska spännande emellanåt, ganska tråkigt ibland och lite överraskande i sina bästa stunder.

Monday, January 9, 2012

Nr 340: Diligensen

Originaltitel: Stagecoach (1939)
Filmen sågs på DVD på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Två tidiga giganter - John Ford som regisserade en annan 1001-film, Vredens druvor, och John Wayne som vi nyss såg i Rio Bravo. En fullpackad diligens genom indianland. Riding shotgun och några riktigt fina actionscener med omkullrasande hästar och biljaktskamera. John Wayne gör en fantastisk störtdykning med påföljande gevärsalva.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: John Fords Diligensen har ett stort karaktärsfokus och trots att den "bara" är dryga 90 minuter så lyckas man porträttera samtliga nio huvudkaraktärer på ett mycket skickligt sätt. Här finns saloonflickan och fyllot som blir utkörda ur staden, den timide whiskyhandlaren, den gentlemannamässiga pokerspelaren, bankiren som stulit gruvbolagets lön, den havande hustrun till en officer, den bufflige kusken och sheriffen. Alla dessa trängs i en Diligens från Tonto, Arizona till Lordsburg, New Mexiko. Snart får de även sällskap av den efterlyste Ringo Kid (John Wayne) som är på väg till Lordsburg för att hämnas sin far och bror. Under färden hinns det både med att födas barn, utvecklas en kärlekshistoria, byggs en flytkonstruktion för att ta Diligensen över en flod, ett apacheöverfall och en slutduell. Det är duktigt gjort på den korta tiden. Överfallet på stäppen är oerhört imponerande, i övrigt är det en okej stund underhållning. Jag tror däremot att Lucky Lukes Diligensen är strået vassare.

Sunday, January 8, 2012

Nr 339: Lejonkungen 3D

Originaltitel: The Lion King (1994)
Filmen sågs i Salong 1 på Biostaden i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: En hyperhyllning till monarkin och Jehovasbroschyrsdoftande allakanlevatillsammans. Alla har en plats, förutom de som är dumma, för de måste ge sig av och aldrig mer komma tillbaka. Inte direkt nån reklam för vård i fängelse. Och detta matas våra barn med och applåderas av föräldrarna. Odemokratisk regeringsform och utstötning utan tro på individuell bättring. Jaha, så ser vi också hur det går för dagens ungdom. Rätt ner i diket. Hakuna matata, inga bekymmer, vänd ryggen till problemen bara så försvinner de i lättjans kvicksand.
Dessutom är ju 3D bara en djävla bluff - och ont i näsan får man av glasögonen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: En remastrad och tredimensionell version av Disneyklassikern känns kanske som fusk men då filmen är densamma så är det motiverat. Trots effekthöjningen med 3D så håller den tyvärr inte samma klass som när jag först såg den. Lejonkungen uppfyller annars hela standardmallen 1A när det gäller film - uppbrottet, återföreningen, snyftandet, skrattandet, det onda, det goda och så den heteronormativa kärlekshistorien på slutet. Timon och Pumbaa lyfter filmen och Elton Johns hits är odödliga.

Friday, January 6, 2012

Nr 338: Avlyssningen

Originaltitel: The Conversation (1974)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Hoppla Coppola, en lysande liten avlyssningshistoria off the cuff. Gene Hackman gör en obehagligt behaglig introvert och reserverad Harry Caul - en frilansande avlyssningsguru som hamnar i trångmål när han börjar med efterforskningar kring det par han nyss övervakat på Union Square i San Fransisco. Bandinspelningar vrängs hit och dit, spolas fram och tillbaka, hamnar i orätta och rätta händer och klipps snyggt ihop till en kittlande sluttwist. En still -och långsam liten utflykt i avlyssningens värld, fint ackompanjerad av Cauls saxofonsolon. Slutscenerna med jakten på dolda mikrofoner i den egna lägenheten är en perfekt avslutning.
I en annan roll ser vi en ung Harrison Ford minsann och visst är John Cazale med - mannen som spelade i endast fem filmer, men alla fem filmerna är med i boken och alla fem filmerna blev Oscarnominerade för bästa film. De filmer med Cazale som vi sett hittills, förutom Avlyssningen, är En satans eftermiddag och Deer Hunter.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Coppolas film hade premiär samtidigt som Watergateskandalen rullades upp och gjorde allmänheten mer medveten om avlyssning som maktmissbruk. Filmen är dock en voyeuristisk och lågmäld thriller om Harry Caul (Gene Hackman), en ensam, blyg och paranoid övervakningsexpert som i ett försök att göra en god gärning dras in i en tragedi där han inte längre kan lita på sina ögon och öron. Tyvärr tappar Avlyssningen alldeles för mycket fart i början och det blir en alldeles för lång uppförsbacke att ta igen. Själva avlyssningen är dock effektfull och bandet som spelas upp gång på gång under filmen är definitivt en stämningshöjare. Andra halvan av filmen bjuder på både spänning och överraskningsmoment och slutet är definitivt uppe och nosar i den högre betygsskalan. Tyvärr känns filmen lite för omständlig för att jag ska kunna ge den ett högre betyg.

Thursday, January 5, 2012

Nr 337: Rio Bravo

Originaltitel: Rio Bravo (1959)
Filmen sågs på Headweb på Regementsgatan 36 A I Östersund.
 

Roberts betyg: 3

Kommentar: En oerhört lång historia som borde gjorts kortare. Det som är bra är mycket bra; blickar, pang-pang och rapp dialog. Men det som inte är så bra är verkligen inte så bra; många scener som bara finns där, upprepar sig själva och får tempot att halta som en skadeskjuten prästunge. Jag menar, hur många gånger ska han sukta efter flaskan, den fromme alkisen? Hur mycket ska de flirta, sheriffen och damen från diligensen? Sheriffen John Wayne påminner lite om Rolf Lassgård, Dean Martin är väldigt bra som den sårade och nedsupne tasigikragaren och sammetsröstade Ricky Nelson inte bara sjunger och spelar gitarr - han skjuter snabbare än sin egen skugga också. Riktigt sköna scener när sheriffen skjuter kastad dynamit och spränger ut motståndarna ur huset. Pang-pang, bom-bom.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Hail in the jail! Sheriffen i Rio Bravo, Texas (John Wayne) står inför den omöjliga uppgiften att utkämpa en sista strid mot banditerna som belägrar staden och vill ha ut sin polare från häktet. Till sin hjälp har han stans fyllo (Dean Martin), den skönsjungande cowboyen (Ricky Nelson) och den glappkäftande gamlingen (Walter Brennan). Det blir en underhållande, klassisk västern som till handlingen är kraftigt beskuren, nästan som en teaterföreställning med ett fåtal miljöer; häktet, gatan, hotellet och saloonen. Jag gillar det. Jag trivs med det avskalade och koncentrerade. Tyvärr finns det alltför många scener som bara fungerar som utfyllnad, några pluttlustiga scener som är mest provocerande. Men på det stora hela har filmen bra tempo, stort underhållningsvärde och en klassisk matinéfeeling. Drygt två tredjedelar in i filmen kommer det som publiken har väntat på - Nelson och Martin sjunger duett. En scen helt utan mening men som ändå är ett måste. Waynes kärlek, den strandade resenären på hotellet (Angie Dickinson) ges stort handlingsutrymme i en annars väldigt manlig film. Hey in the jail, I'm coming in!

Wednesday, January 4, 2012

Nr 336: Gilda

Originaltitel: Gilda (1946)
Filmen sågs på Headweb på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Rita Hayworth, en femme fatale som agerat pinuppa i åtminstone två tidigare filmer i projektet - Nyckeln Till Frihet och Mullholland Drive. Ett tag gift med Orson Welles, denne Orson Welles. Som Gilda tossas hon mellan män, ömsom förför hon dem, ömsom sviker hon dem eller blir själv sviken. Den så kallade stripteasescenen får väl ingen att höja på ögonbrynen idag, men som vanligt var det ju annat förr. Black Jack, roulette och tärningsspel i denna film noir med tillhörande voice over, skuggiga mord och snabba repliker. Även homosexuella antydningar mellan de två rivalerna/kompanjonerna Farrell (Glenn Ford) och Mundson (George Macready). Turerna i Gilda är inte helt enkla att följa; klart är dock att det förflutna alltid hinner ikapp dig, oavsett du vill det eller ej. Hittar jag inte en scen som liknar den i Mandomsprovet när Gilda tar på sig strumpbyxorna? Kanske, kanske inte.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Rita Hayworth gjorde alla gånger succé som den ironiska Gilda när den hade premiär strax efter andra världskriget. Det är inte svårt att se publiken både hänförd och förförd av hennes fylliga gestalt. Dessvärre gör hon ingen strålande skådespelarinsats. Hela filmen andas för övrigt ett både implicit och explicit kvinnoförakt som inte minst kommer fram genom de två antagonisterna Johnny Farrell (Glen Ford) och Ballin Mundson (George Macready). Fyrtiotalet till trots så hade man kunnat ge Gilda både större handlingsutrymme och en mer intressant karaktär. Som de flesta gånger i den gamla skolans film noir så fattar man inte alls vad intrigen handlar om, så även i denna film. Den är ändå relativt enkel och progressiv i sitt tempo men på det stora hela så är det här en dussinfilm, en varken eller-film.