Sunday, August 30, 2015

Nr 564: Blå Ängeln

Originaltitel: Der Blaue Engel (1930). Wikipedia IMDb
Filmen sågs på Internet Archive hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Småsvart mollstämt om professor Rath (Emil Jannings) som till vardags följer klockan noga och undervisar unga män på gymnasiet. En dag upptäcker han att ynglingarna har kort med vågade motiv; en liten souvenir från kabaréklubben Den Blå Ängeln där Lola-Lola (Marlene Dietrich) underhåller stadens främst män. Rath beger sig till klubben i studiesyfte, men finner sig snart halsöverhuvud förälskad i Lola-Lola. Nu är det dags att leva livet, verkar Rath tänka, säger upp sig från sin lärartjänst och drar ut på vägarna med sin nyvunna kärlek. Dock går affärerna inte ihop och Rath får till sist agera clown i både relationen och showen när de är på återbesök i den gamla hemstaden. Detta finner inte Lola-Lola särdeles attraktivt, varpå hon byter ut Rath mot en ny partner. Tyngd, över -och uppgiven släpar sig Rath mitt i natten tillbaka till sin trygga kateder på gymnasiet, där han helt sonika avlider, sittande och omfamnande den gamla bänken. Oerhört vemodigt, oerhört oroligt och tragiskt. Oerhört vackert.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Josef von Sternberg gör här en expressionistisk berättelse om mänskligt förfall med ingen mindre än Marlene Dietrich i huvudrollen som vuxenartisten Lola Lola. På skumma bakgator och i trånga gränder uppträder hon på tvivelaktiga barer och lockar till sig män i alla samhällsskikt, bland annat gymnasiets unga manliga studenter. När deras lärare Immanuel Rath (Emil Jannings) upptäcker detta besöker han Den Blå Ängeln och lockas själv av den förföriska Lola. De gifter sig och det blir början på en resa i dekadens och förfall. I sin blinda kärlek till Lola förnedrar han sig själv som clown och när de efter en turné återkommer till hans hemstad är han blott en skugga av sitt forna jag. Det finns vissa likheter med Pandoras Ask men där Lulus självdestruktiva beteende också blir hennes egen olycka så är det Lolas självmedvetenhet och arrogans som får henne att lyckas. När professor Rath, eller Unrat (skräp) som eleverna kallar honom, i sin förtvivlan tar sig in på sin gamla arbetsplats och faller ihop över katedern så är hopplösheten ett faktum. Och på något sätt är det både rörande och vackert att se.

Saturday, August 29, 2015

Nr 563: Det Våras För Hitler

Originaltitel: The Producers (1967). Wikipedia IMDb
Filmen sågs hos Johan på Tegelbruksvägen 12 A i Östersund.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: Ja, det är väl dags för en liten sågning, det var ju ett tag sedan. Ett par tre gånger under denna filmen halvfnyser jag till i nåt slags försök att få fram ett fniss. Men det går inte. Det ovanifrånfilmade roterande danshakkorset är det roligaste i filmen. Annars är det samma frågande snurr i huvudet som när jag såg Supernollan och Fyra Fula Fiskar. Vad är det som är så roligt? Inget, tycker jag. Det enda jag tycker är intressant är att det i själva filmen handlar om att hitta en så dålig pjäs som möjligt att sätta upp, och så är filmen i sig just sådan. Trög, platt och gäspande, som en trött pannkaka. Direkt efter den här kollade jag och JohanDen Osynlige Mannen från 1933. Att den inte är med i boken är lika förvånande som att Det Våras För Hitler är med. Så där ja. Nu har jag sågat klart.
"Det våras för" - detta uttryck så intimt förknippat med Mel Brooks och hans parodier. Hitler var den första och sen följde ytterligare nio med samma titelspår, de två där efterföljande och senast utgivna heter Robin Hood - Karlar i trikåer och Dracula - Död men lycklig. Den senare fick dock titeln Det våras för Dracula i den svenska DVD-utgåvan. Tur det, varför överge ett så lyckat koncept? För att Mel Brooks klagade, står det nånstans. Men varför skulle han klaga? Sitter han och vrider sig och säger "Åååå"? Det våras för åklagaren. Jag har sett kanske hälften av filmerna och gillar Det våras för galningarna absolut bäst. "Happy now!? Happy now!?"

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Ofta är vi överens om vad vi tycker om filmerna, jag och Singleton. Ibland är vi till och med väldigt överens. Det här är en sådan film. Först lanserades filmen under titeln Producenterna i Sverige. Det gick inte så bra. Då lanserade man den under titeln Det Våras För Hitler, efter den pjäs som producenterna i filmen sätter upp. Det gick tydligen bättre. Oklart varför. Handlingen då. Två Helan och Halvan-liknande figurer bestämmer sig för att sätta upp en skitdålig pjäs på Broadway. De säljer andelar till flera 1000% med avsikt att sticka med pengarna när föreställningen blir ett fiasko. Vilket den naturligtvis inte blir. Och producenterna hamnar på kåken. Storyn känns faktiskt intressant och blir till och med ännu mer intressant i ett slags metaperspektiv när den här skitdåliga filmen faktiskt blev en succé. I min bok är den ett riktigt bottennapp.

Friday, August 28, 2015

Nr 562: Evil Dead

Originaltitel: Evil Dead (1982). Wikipedia IMDb
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fem ungdomar i bil på väg till ödslig stuga. Över rangliga bron. Trähammocken som slår mot väggen, stannar plötsligt. I källaren både en gammal rullbandspelare, Panasonic, och en bit av en filmplansch - The Hills Have Eyes. Dessutom en bok av hud med blodskrift; The book of the dead. Nu börjar det. Klockan stannar på åtta minuter i sex. Det första offret blir våldtagen av skogen, av träden. Hamnar sedan i källarhållan, under den där kedjade träluckan som hon konstant rasseldunkar resten av filmen. "One by one we will take you". Och så tas de, en efter en. Blir demoniserade, monstruösa, spottande, blodtörstiga, galet skrattande. Sista halvtimmen - efter att boken bränts upp - blir en orgie i splatter och stop motion. För mycket är bara förnamnet. Men det är snygga kameravinklar och bra klippning och bra musik/ljud rakt igenom. Känns väldigt välgjort trots B-filmsauran. Annars hade det nog slutat på en minustvåa det här. Särskilt sista halvtimmen är bra, är bäst, despite the splatter som jag inte alls är nåt fan av. Blickarna mellan Ash och Linda som planterats så snyggt i början av filmen. Nu leker de ögonleken igen. Klockpendeln som börjar svinga, tiden går. Och slutscenen med den fasansfullt hastigt närmande demonen. Rätt igenom huset, ut på verandan, upp i ansiktet på Ash och - antar jag - vidare in i uppföljaren. Den kanske man ser nån gång.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Kanske är det ett för högt betyg. Eller för lågt. Jag kan fan inte bestämma mig. Här finns alla klassiska skräckteman; de naiva ungdomarna, den öde stugan, den farliga skogen, demoner, besatthet, förvandlingar, skakiga kamerabilder med låga vinklar, dånande ljud, massor av rök, splatter och blod. Det är helt uppenbart att Sam Raimi hämtar inspiration från mängder av filmer i genren, Flykten Från Helvetet, Exorcisten och Carrie. Här finns också blinkningar till The Hills Have Eyes och Night Of The Living Dead. Blanda element från alla dessa, skaka om och servera. Resultatet blir en och en halv timmes överdriven men underhållande skräck. Och den första halvan av filmen är verkligen otäck. Sen blir det lite för mycket av demonmasker, låtsasblod och animerat äckel. Klart är i alla fall att Evil Dead definitivt är en film som ska vara med i boken, inte minst med tanke på den inverkan filmen har haft inom film- och populärkultur.

Tuesday, August 25, 2015

Nr 561: Ärans Väg

Originaltitel: Paths Of Glory (1957), Wikipedia IMDb
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Någon gång i mitten på 1700-talet satt i Cambridge en engelsk professor, Thomas Grey, och knåpade på en dikt. Det blev en ganska lång bit, och författaren gav den namnet Elegy Written in a Country Churchyard. I nionde versen skrev han: "The paths of glory lead but to the grave". I månaden september under det allra sista året på 1800-talet föddes i Siena, Italien, av två amerikanska föräldrar en liten gosse vid namn Humphrey Cobb, som sexton år senare skulle ta värvning i den kanadensiska armén under första världskriget. Jag antar att det är hans upplevelser där som ligger till grund för romanen Paths of glory som han publicerade 1935. Namnet till den boken togs från ovan nämnda dikt av Grey. Ganska långt efter andra världskrigets slut, när 50-talet börjar närma sig 60, är en 29-årig herre vid namn Stanley Kubrick i full färd med att regissera några smått fenomenala slagfältsscener med hjälp av sex kameror, massor av statister och en man vid Kirk Douglas i huvudrollen. Detta svartvita, lite bergmanska obducerande av vilka vansinniga företeelser krig för med sig var länge förbjudet att visas i Frankrike. Vem vill vara den som skjuter på sina egna? Den som avrättar några enstaka för att hålla massan i schack? Vem vill se den spegelbilden av sig själv? På slutet svänger det dock tyvärr inte alls när en ung tysk kvinna, Christiane Susanne Harlan, som lite senare i riktiga livet kommer gifta sig med Kubrick, sjunger så att hela mobbmassan tystnar i tårar. Jag har inte läst boken, men jag kan föreställa mig att om den scenen är med där så kommer den nog mer till sin rätt i skrift än vad den gör i bild. De levde lyckliga tillsammans sen, Stanley och Christiane. I fyrtio år. Sen dog Stanley. Och nyss kollade vi på hans film, i det här projektet som vi har rullat på med i åtta år nu.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det är inte första krigsfilmen signerad Kubrick vi ser. Däremot är det en av hans första krigsfilmer. Och definitivt en av hans bästa. På ett sakligt och kyligt sätt skildrar han en avrättning av tre franska soldater under första världskriget. Några maktfullkomliga och korrupta generaler tvingar ut ett kompani på ett omöjligt uppdrag att inta ett tyskt område. När det visar sig att soldaterna retirerar så anklagas de för feghet och några väljs ut att ställas inför krigsrätt. Kirk Douglas spelar överste Dax, en idealistisk man med rättspatos som bestämmer sig för att försvara dessa soldater. Rättegången blir ett rättsligt fiasko och för att statuera exempel döms soldaterna till döden. Scenen när de ställs upp inför sina egna soldaters gevärsmynningar är briljant. Fullständigt osentimentalt och fantastiskt obehagligt. Slutet däremot, när Dax soldater hånar en tillfångatagen tysk flicka (Susanne Christian, sedermera fru Kubrick) för att strax därefter gripas av hennes melankoliska sång, är taffligt och enkelt. Filmens absoluta styrka, förutom några fantastiska scener i skyttegraven och vid avrättningen, är att den tvingar åskådaren i en position och känsla av maktlöshet och frustration. Bra där Kubrick!

Saturday, August 8, 2015

Nr 560: Ljudet Från Kristallfågeln

Originaltitel: L'uccello dalle piume di cristallo (1970). Wikipedia IMDb
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En tidig Vittorio Storaro, och jag märker direkt att det är något utöver det vanliga med fotot. Det är liksom varmt och tryggt, hög lägstanivå. Som att se Maradona lattja med bollen i något tidigt klipp; ryggmärgskontrollen, leken med finter, behandlingen. Svarta läderhandskar, vassa rak- och knivblad som snittar kallt och med små Hitchcocksting. En deckargåta med hoppsanslut. Italienamerikanen som stängs in i en glasbur och bevittnar ett mordförsök, och sen börjar efterforska på egen hand. Förföljandet av den knallgula ryggen där bland gränderna får mig att tänka på Rösten Från Andra Sidan. Och vad är det han egentligen har sett? Minnet sviker honom, bilder tränger sig tillbaka, zoomas, fryses, spelas upp på nytt. Samma med ljudupptagningarna från telefonsamtalen. För helt klart tankarna till Blow-Up - Förstoringen. Regissören Dario Argento är tydligen känd för genren "giallo" som beskrivs som "en italiensk form av eleganta skräckbetonade thrillers". Och det kan jag ju skriva under på att denna filmen är. Ett slags traumapsykologiskt hämndbegär som eskalerar och sörplar i sig offer och detektiver för att till slut kollapsa i ett galet skratt.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det är så kul när det här projektet bjuder på överraskningar, små pärlor man inte visste fanns. Ljudet Från Kristallfågeln är en sådan. Regisserad av Dario Argento som gjorde den inte riktigt lika bra Flykten Från Helvetet. I den här filmen är Argento väldigt influerad av Hitchcock vilket märks inte minst i fotot och det klassiska thrillerberättandet. Intressant är också att den så kallade skelettmannen, Reggie Nalder, dyker upp som mystisk pistolman. Reggie som spelade lönnmördaren i Affes Mannen Som Visste För Mycketsom jag för övrigt minns som bättre än betyget jag gav den. Det är märkligt. Nåja, Det här är en historia som tar lite olika vändningar och slutet är lika överraskande som självklart, precis som en bra thriller ska vara. "Aha", ska man tänka på slutet. "Så var det ju".

Friday, August 7, 2015

Nr 559: A Chinese Ghost Story

Originaltitel: 倩女幽魂 Ch'ien-nü Yu-hun (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2+

Kommentar: Det är ju verkligen en humörberoende sport det här med att kolla på film. Igår var jag trött som en traktor när vi kollade den här Hong Kong-rullen, och jag är helt och hållet medveten om att jag inte gör den rättvisa med det här betyget. Men så är det, ibland stämmer inte frekvenserna. Det finns definitivt kvaliteter i filmen, i hur den berättas; det känns ovant och kanske är det så at orken inte fanns där för att hänga med i svängarna bland sjalar, spöken, besvärjelser och utrop. Det här är verkligen en av de filmer i projektet som jag skulle velat haft lite handledning inför, under och efter för att uppskatta mer. Kanske borde vi läsa på lite mer inför vissa filmer? Låta det ta lite längre tid att uppleva? Vi har hittills haft nån slags bild av att filmerna ska ses ungefär självstående och bedömas utefter det. Det är givetvis en omöjlighet, eftersom allt man sett och ser bildar grund för nästa upplevelse, men strävan har funnits där. Det är mest av allt en fråga om tid känner jag. Tid och logistik, vi är ju två om det här projektet, och det ska samsas med jobb, relationer, resor, andra intressen, årstider och livet i stort. Hade jag kunnat trycka på en knapp just nu, som skulle ta mig till Ingmar Bergmans biolada på Fårö, och att jag skulle få stanna där resten av mitt liv och bara kolla på film, läsa om film, kanske göra lite film, men att det var det jag skulle få ägna resten av dagarna åt, inget annat - då skulle jag trycka på den knappen. Och den knappen går ju faktiskt att uppfinna, skapa själv. Nåväl, i all min oförståelse känner jag att det finns mycket mycket mer i den här filmen att upptäcka och beundra. Men jag antar att det får bli när jag flyttat till Fårö.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Fantasygenren har egentligen aldrig varit min melodi. Det finns dock undantag. A Chinese Ghost Story är dessvärre inte ett av dessa. Jag försöker tränga in i filmen, bli engagerad, berörd men ju mer jag anstränger mig desto mer tappar filmen. Här blandas det friskt mellan humor, romantik, klassisk skräck och asiatiska myter a'la Hsia Nu eller Crouching Tiger, Hidden Dragon och det är uppenbart att det inte funkar för mig. I sina sämsta stunder är det som en gapig parodi på något helt obegripligt, i sina bästa stunder en visuell upplevelse i magi och akrobatik som tyvärr inte kommer till sin rätt i den dåliga YouTube-kvaliteten. Regissören Ching Siu-tung har en film med i boken och jag undrar om det kanske är en för mycket.

Thursday, August 6, 2015

Nr 558: En Skön Historia

Originaltitel: The Philadelphia Story (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/Tivo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2-

Kommentar: Ja, herregud. Minns knappt något av den första versionen vi såg, som är en senare produktion. Men spännande blir det ju aldrig, och föga intressant är det mest hela tiden. Mer intressant är det att läsa att den amerikanske filosofen Stanley Cavell i boken Pursuits of happiness djupanalyserar sju Hollywoodfilmer från 30 -och 40-talet, där bland annat denna versionen av En Skön Historia finns med. Cavell myntar begreppet Comedy of remarriage, en subgenre till dåtidens komedier som för att undkomma Produktionskoden (eller Hays-koden) lät de inblandade gifta sig, skilja sig, interagera med andra, för att sen gifta om sig. Ingen otrohet alltså. Finurligt. Men Cavell har givetvis blivit ifrågasatt. Sånt där är kul att läsa om. Mycket roligare än att kolla på själva filmen. 

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Det finns ett oändligt antal remakes genom filmhistorien. Oftast är det nyinspelningar av gamla klassiska historier. I boken finns det några stycken där både originalet och nyinspelningen är med. George Cukors En skön historia från 1940, som egentligen är en filmatisering av Philip Barrys fars High Society, är alltså originalet till Charles Walters musikaliska uppdatering En skön historia, från 1956. Jag skulle kunna kopiera det jag skrev om den för detta är snudd på identiskt bortsett från sångnumren. Den största skillnaden är väl att 1940-versionen är sämre. Den kaxiga societetstjejen Tracy Lord spelas i denna film av Katherine Hepburn som faktiskt hade gjort samma roll på Broadway och till och med ägde rättigheterna. Hon sålde dessa till MGM med kravet att hon än en gång skulle få spela huvudrollen. Och det märks att det är Hepburn som är den stora stjärnan. Även om jag tycker att det för det mesta både är larvigt och tråkigt så är det Hepburn som fyller ut varje scen. Vän av ordning noterar säkert karaktärsnamnet Tracy Lord. Det ska naturligtvis inte förväxlas med en annan karaktär vid namn Traci Lords, även om hon också var rödhårig. Denne Lords har så vitt jag vet inte någon film med i boken.

Tuesday, August 4, 2015

Nr 557: Gimme Shelter

Originaltitel: Gimme Shelter (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Open Culture/You Tube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Ett lysande exempel på att en dokumentär inte alls behöver ha några ambitioner att berätta vad som verkligen hände. Hur man nu gör det? Dokumentärbegreppet, eller genren känns lika stor och vid som antalet människor som använder det. I Gimme Shelter handlar det om att bygga upp en stämning med hjälp av Stones-framträdanden, hur de interagerar med publiken, främst då Mick Jagger. Låtar, dans, samtal, publik som springer upp på scenen och forslas bort av vakter. Detta varvas med material från klipprummet, där medlemmarna i bandet får titta och lyssna på filmade sekvenser från den förödande spelningen på Altamont utanför San Fransisco. Meta så det smäller om det. Bra! Bra! Bra grepp alltså. Och så bilder, långa sekvenser från Altamont med olika band och så går Stones på och Hells Angels gör sin grej och plötsligt är en snubbe mulad. Jag tyckte det var intressant att trots att det var 300 000 personer i publiken - eller kanske på området - så är materialet från konserten lika med vilken liten klubbspelning som helst. Eller i alla fall vilken liten utomhusfestival i vilken liten del av världen som helst. Känns bara som att det handlar om de första leden i publiken, och att resten bara är en stor massa nånstans i mörkret där bakom. Om de överhuvudtaget är där? Kan ju vara en fejk också? Man får ju aldrig se alla människor, får bara hänga med på en flygtur med evighetslånga ringlor av parkerade bilar. Var det överhuvudtaget något folk på Altamont? Det kan vara frågan i en ny konspirationsfilm. En ny dokumentär.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det kändes ju ganska självklart att se dokumentären Gimme Shelter direkt efter Performance. Och Bröderna Maysles skildring av Rolling Stones USA-turné 1969 som avslutas med den beryktade gratiskonserten i Altamont, San Fransisco, är egentligen mer en hårt redigerad performance än en rockdokumentär. Jag misstänker att avsikten var att göra en klassisk konsertfilm och turnéskildring men på grund av de kaotiska händelserna i Altamont där en person höggs ihjäl av de inhyrda Hells Angels-vakterna så blev filmen något helt annat. Dramaturgiskt är det skickligt uppbyggt då det klipps mellan Stones-medlemmarna i klipprummet som tittar på konsertscener och hur gratiskonserten planeras, promotas och genomförs. Scenen när Jagger spolar tillbaka och fryser bilden just när mordet sker är väldigt intressant. Lite meta liksom. Och som vanligt - vad är verklighet och vad är fiction? I den här filmen blir den diskussionen extremt tydlig. De filmade delarna från Altamont där 300 000 personer samlas och där Hells Angels är satta att sköta säkerheten känns som en skruvad motpol till Woodstock. Och den filmen ska vi se snart.

Saturday, August 1, 2015

Nr 556: Performance

Originaltitel: Performance (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Frida på Skiljegränd 4 i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: "Hello Chas". "Goodbye Ferrari". Den hastiga korsklippningen i början lägger ribban för temperaturen i den här filmen. Det gäller att hänga med, i alla fall försöka hänga med. Det är så tätt, så tätt. Klippen, replikerna, syftningarna, mellanhavandena. Inte en ruta i onödan känns det som. Och det är ju oerhört jobbigt, påfrestande, utmanande. Men detta är en film som måste ses flera gånger. Som vissa dikter behöver läsas flera gånger, låtar behöver lyssnas på flera gånger, böcker behöver läsas flera gånger, innan man får grepp om dem. Innan man hittar nyckeln, till första rummet, till andra, till huset. Första delen av Performance är en hårdnackad gangsterskildring med råsex, indrivning, rättsprocess och hotelser. När Chas (James Fox) på flykt undan sina kumpaner tar steget in i 81 Powis Square byter han namn till Johnny Dean och filmen byter värld. Där inne pågår avslappnade trepartsbad, värmeljust triangelsex och olika former av dörröppnande injektioner, alltsomoftast med håret utsläppt. Dessutom rantar en liten barnbetjänt runt och tar ockerpriser för sina tjänster. "Till vänster", som Chas uttrycker det. Turner (Mick Jagger) försöker borra sig in i Chas huvud med hjälp av svampar, på jakt efter sin förlorade demon. En fantastisk musikvideo dyker upp, långt före MTV. Slutet är minst sagt mystiskt. Vem är i vems huvud egentligen? Och vem sitter i bilen? Jag bollas mellan full igenkänning till total alienering. Gött. Spegelbilder, ofta väldigt snyggt använda, berikar filmen rakt igenom.  Och så dessa återkommande blinkningar till den argentinske författaren Borges. Det måste jag gräva mer i. Ofta tänker jag, efter att vi har sett en film, att "denna vill jag se igen". Men till Performance vet jag att jag måste återvända. Som att det finns så enormt mycket mer att upptäcka och försöka förstå. Helt solklart att den här är med i boken. En av de mer självklara så här långt i projektet. Vi ses igen Chas!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Chas (James Fox) är en iskall machoindrivare i East London med maffialiknande och extremt förödmjukande metoder. Efter att han blir ovän med sin chef Harry kring ett uppdrag som urartar så bestämmer han sig för att fly landet. I väntan på falskt pass hyr han ett rum hos den excentriske rockstjärnan Turner (Mick Jagger) och hans två älskarinnor Pherber (Anita Pellenberg) och Lucy (Michelle Breton). I sällskapet finns även barnbetjänten Lorraine som är lika udda som fantastisk. Sällskapet ägnar sig åt sex, droger och kvasiintellektuellt knarkfilosoferande om konst, sexualitet och identiteter, allt förstärkt av ett suddigt foto. Machomannen Chas förändras och slutscenen när Harry och hans kumpaner hittar honom och kör iväg så vet vi inte vad som har hänt och vad vi egentligen har sett. Performance är en unik film i både handling, regi, foto och klippning och har blivit föremål för mängder av samtal och spekulationer. I början känns den hysteriska klippningen onödig och obekväm men efterhand känns det bara självklart. Performance är en experimentell undergroundfilm som balanserar mellan stor konst och performativ provokation. Jag har inte bestämt mig åt vilket håll jag lutar men klart är att det var en alldeles särskild upplevelse att se den här filmen. Den film som kommer omedelbart efter denna i boken är Rolling Stones-rockumentären Gimme Shelter från samma år som Performance. Den blir kul att se.