Nr 193: Guldåldern

Originaltitel: L'age d'Or (1930)

Filmen sågs på Google Videos av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Inledande skorpionlektion. Högt över havet, längst ut på klippan blev han förgiftad av religion. I de slöa knivarnas lada pyr en desarmerad, haltande motståndsrörelse med dragspel, flodhästar och bergsgetter. En sängko med bjällra schasas ut. På gatan sparkas en blind man ner i ett försök att få tag på taxi. Med arbetshästovagn genom societeten. Skjut ungdomen! Mannen och kvinnan njutäter upp varandras fingrar; kärleken stympar. Lenin är dirigent och kvinnan suger liv i en marmorstaty, ända från tårna. En man som en fluga i taket. Orkesterns violinrad så snygg, så härmad allt sedan dess. Lenin får akut migrän och vinglar ut i kärleksträdgården där han får en läkande kyss som får svartsjukan att mullra ända upp i den hängande blomkrukan. Allt raseriåker ut genom fönstret; den brinnande granen, biskopen, till och med giraffen Katlastörtar i vattnet och följs av en miljon fjädrar. Till sist - se där! - ett filmfrö till Sodoms 120 dagar. Hängbron ut i friheten är en catwalk för de sargade. Genom hela slutet av filmen har jag en känsla av att detta är en parallellfrekvens till Erik Edlunds facebookstatusar.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Nr 192: Nanook, Köldens Son

Originaltitel: Nanook Of The North (1922)
Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Jag orkar inte ge mig särskilt långt in i den uråldriga analysen av vad en dokumentärfilm är och inte är. Tydligt är dock att Nanook of the north lider svårt av uppenbara tillrättalägganden; bilder inifrån en igloo som är mångdubbelt större än den ser ut att vara från utsidan. Alldeles utmärkt ljus där inne också. I vad som ska verka vara en storm och livshotande tidsnöd har man i alla fall hunnit sätta upp en kamera och filma hur allt går till för att rädda sig undan döden. I sälfångarsekvensen är det lätt att hålla sig för skratt när det åks kana fram och tillbaka på isen med sprattlingar som kunde varit hämtade från WWF.
Men om man då skulle bortse från dokumentärproblematiken - vad är Nanook då? En ganska tråkig film. En smula seg, en aning upprepande och åtminstone hälften för lång.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Nr 191: The Unknown

Originaltitel: The Unknown (1927)
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Lon Chaney, Mannen med tusen ansikten, presenterar sig och jag faller direkt. Historien om den knivkastande cirkusartisten som gömmer sina armar, blir påkommen av direktören, mördar honom och blir förälskad i hans dotter är en riktigt svängig bit. Spännande, en nypa oförutsägbar och skitigt frätt i kanten. När armarna senare åker av på riktigt för att bevisa att kärleken till dottern är starkare än beröringsbehovet - och när dottern väljer den store starke mannen istället - finns alla förutsättningar för Chaney att spela ut hela registret. Scenerna med växelvis skratt och gråt är helt fantastiska. Resan mot förödelsen kan börja rulla. The unknown kom fem år innan Freaks, även det en cirkushistoria där den vackra damen väljer starke mannen framför en kroppsligt avvikande man. Jag ser mycket fram emot fler filmer med Lon Chaney, en människa att spegla sig i.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Nr 190: De Hänsynslösa

Originaltitel: Reservoir Dogs (1992)
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Rundabordsöppning, förtexter och pang in i bilen med blod och stress. Knappt 20 minuter in i filmen kommer ett mycket blygsamt Wilhelmskrik, men ett skrik är ett skrik är ett skrik. Kostymdraperade män med olika färgnamn bollas in och ut ur handlingen. Vem är det egentligen som har golat? Slutet på scenen på toaletten med Mr Orange och poliserna är grym med den långsamma handfläkten och schäfertungan. Likaså the shoot out mellan Mr White, Joe och Eddie. Själva örontortyren är väl barnmat, men i efterhand har sminket gjort ett fantastiskt jobb. Jag gillar att man direkt efter avkapningen inte får se högra sidan av polisens huvud i en bild bakifrån. Då trodde jag att just det var knepet - att man inte skulle få se mer. Fel hade jag. Att självaste Wes Craven ska ha lämnat biosalongen just under öronpartiet under en visning på en filmfestival i Barcelona låter märkligt. Säkert ett PR-trick. Reservoir dogs är ett icke-linjärt pussel som läggs i icke-realtid, med väldoserade flashbacks och välmående slow motionsekvenser. Till slut ligger motivet blottlagt på en blodspegel utan att ha visat en enda bildruta av själva rånet. Mycket fint. Dock kan jag tycka att en hel del scener drar ut på sig väldeles för mycket. Saker förklaras lite väl förstoringsglasaktigt och ibland nosar teatern på dörren till magasinet. Men vilken debut - om man nu kan kalla det debut.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Nr 189: Krigsspel

Originaltitel: The War Game (1965)
Filmen sågs på Google Videos av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: "Så här skulle det kunna se ut efter att en kärnvapenmissil hamnat fel och slagit ner i en typisk engelsk småstad". Det är utgångspunkten i denna oerhört obehagliga skildring av civil utsatthet under krig. Det är en helt igenom fiktiv historia, men berättas som om det vore en dokumentär. Och i långa perioder är jag över på andra sidan; jag tror att jag tittar på en nyhetskanal. Den skakiga kameran, timingen med explosioner och rök, matransoneringarna, människornas sandsäcksbyggande i flykt undan ljuset, hettan, strålningen - i väldigt stor utsträckning känns det väldigt äkta. På det viset påminner The War Game om Blair witch project - samma skickliga illusionism. Det enda jag inte tycker funkar är intervjuerna med folk på gatan, de är för regisserade. När militären börjar skjuta av sjuka och sårade människor och när de närbildade gråtande barnens händer och armar hänger sönderbrända i ett kaos av smutsig förintelse känns det som att ja, just så här skulle det kunna se ut.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Nr 188: Maffiabröder

Originaltitel: Goodfellas (1990)
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Min känsla innan den här filmen var att det är en riktig höjdare. Men i takt med att filmen rullar förändras känslan, sjunker hypen. Efter att tidigare i det här projektet haft nöjet att få se Tjuren från Bronx - även den med De Niro och Pesci i huvudrollerna - har jag svårt att släppa in Maffiabröder. Rollerna De Niro - Pesci är en smula omvända här än i Tjuren från Bronx. Pesci är den labile, De Niro den något samlade. Kanske är det just det som gör att jag skruvar lite på mig. Det blir inte riktigt rätt. Visst är det bra, det är jättebra. Spelet, dialogen, stämningen. Men jag hittar inte riktigt nerven. Lite samma känsla som i Mean Streets, men med slick och kostymer. I likhet med Tjuren från Bronx bygger Maffiabröder på en verklig persons öde och handlingar; Henry Hill (Ray Liotta) som även gestaltas i sin ungdom av Christopher Serrone och jag är meget imponerad av att de kunde hitta en kille med en så liknande blick som Liotta. Eller är det linser?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Scorsese vevar igång soundtracket redan från första scenen och sedan avlöser godbitarna varandra genom hela filmen. Liksom Tarantinos känsla för musik så har även Scorsese en tanke med val av låtar. Vad tanken än är så är den bra. Det är första gången jag ser den här filmen och jag frågar mig hur jag har kunnat undvika den så länge. Det är ju ett suveränt maffiaepos som spelas upp. Maffiabröder inte bara doftar streetsmart, den smakar streetsmart. Oändligt mycket mer än exempelvis Dödspolarna. Den bygger på en verklighetsbaserad bok av Nicholas Pileggi och kanske är det därför man lyckas komma så nära huvudpersonerna. Filmen känns som en 30-årig wallraffhistoria där åskådaren blir en medskapande infiltratör i den undre världen. Ray Liotta gör en bra karaktärstolkning men mina främsta hjältar heter Robert De Niro och Joe Pesci. Liksom i Tjuren från Bronx är det dynamiken mellan deras karaktärer som ger filmen dess spända nerv.

Nr 187: Busters Miljoner

Originaltitel: Seven Chances (1925)
Filmen sågs på You Tube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Andra Långgatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Precis samma stapplande inledning som i föregående Keatonrulle, med den skillnaden att det inte riktigt tar fart på samma sätt i den här. Ett skönt grepp är förflyttningarna med bilen, där Keaton bara sitter still medan bakgrunden förändras. På ett ögonblick är han framme; leder tankarna till Snatch. Eller vilken film det nu är. Nåväl, jakten på en fru innan klockan sju drar igång. Efter att ha blivit nekad ett antal gånger av främlingar går filmen in i ett litet parti där Keaton själv helt ogenerat sållar bort kvinnor på grunder som språk, ras och ålder. Nånstans måste tydligen gränsen dras för de där miljonerna. Efter en annons i tidningen kommer flera hundra kvinnor till kyrkan där Keaton somnat på första bänk. Sen följer den givna sista jakten, och det är det bästa i filmen. Keaton springer gatlopp med brudarna efter sig; de dyker upp här och de dyker upp där och till sist har gummen en lavin av stenbumlingar att dansa mellan i en slänt. Väl hemma är det såklart för sent att gifta sig med den första tilltänkta, men såklart går klockan fel så det blir gift ändå. Tur det.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Keaton fortsätter att leverera både stillsam galenskap och hysterisk akrobatik. I den här filmen har han ett gigantiskt arv att vänta om han lyckas bli gift samma dag innan klockan sju. Det som sedan följer saknar egentligen helt rim och reson och det är det som är skönt med Keatons filmer; en slags rationell nonsens i ett tempo som får varje modern actionfilm att blekna. Keaton för tankarna till den samtida Charlie Chaplin men där Chaplin var en clown som kommenterade en allvarlig samtid är Keaton snarare en avantgardist, mer upptagen av verklighetens och illusionens beskaffenhet än att vara politisk korrekt.