Originaltitel: Cool Hand Luke (1967)
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A
Roberts betyg: 4
Kommentar: Paul Newmans blå falkögon svetsar sig genom rutan in i mina lite bakispupiller. Varmt och svettigt där på landsbygden i Florida, där fångarna får rensa diken och tjära vägar. Newman spelar Luke Jackson som sätter sig upp emot allt som kommer i hans väg. Han är ingen grov brottsling - har åkt dit för att sabotera parkeringsautomater - men han är en seg rackare. Stryk får han så det stänker om det av Oscarvinsten Dragline (George Kennedy) och får spendera ett otal nätter "in the box". Äggätartävling, 50 stycken på en timme - får mig att må illa på riktigt. Rebell i bojor känns inte helt olik Gökboet, både Nicholson och Newman bryts ner totalt av den auktoritärfascistiska ledningen för respektive tvångsinrättning. Å andra sidan finns det ju likheter med en hel del fängelsefilmer i fråga om att hitta vänner och skaffa sig respekt hos medfångar och väktare. Ibland upplever jag Rebell i bojor en aning segdragen, men för att vända helt på den steken så hoppar jag en meter upp i luften när jag plötsligt hör den knaggliga rösten i introt till Guns n´ Roses förstaspår på Use Your Illusion 2; låten Civil War. Fängelsechefen uppenbarar sig och det är på gränsen till obehagligt att slungas tillbaka så många år, så många medlyssningar och upprepningar och plötsligt bländas av ursprunget, själva urscenen blottlagd med nyslipad och blänkande skalpell. Mycket, väldigt överraskande och överväldigande. Nå, en splended söndasgrulle, tillika kebab.
Jimmys betyg:
Kommentar:
Originaltitel: Sex, Lies And Videotape (1989)
Filmen sågs på TV4 Film hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En tidig independentfilm - som i det här fallet innebär att den hade en jämförelsevis låg budget och distribuerades av Miramax Films, som ett knippe år senare köptes upp av megajätten Disney och tryckte ur sig den superpopulära Pulp Fiction. Även en tidig Steven Soderbergh som senare regisserade Traffic.
Ett par har det torftigt på alla plan. Hon låser sig, avskärmar, äcklas. Han knullar hennes syster. In kommer kilen, hans gamle skolpolare, numera impotent. Han filmar gärna kvinnor som berättar om sina sexuella erfarenheter och fantasier. Hon luckras upp och börjar känna efter, han finner sig längre och längre in i lögnens återvändsgränd. Kilen myser i sin spartanska lya. Till slut briserar bomben med bekännelser, jobbspark och byte av tjej.
Mycket avskalad och skön dialog som är det största bidraget till den nerv som kryper genom filmen. Men det som är en film som handlar om det som finns under ytan, skär sig aldrig ner under huden, ner till artärerna och skelettet. Den stryker liksom omkring uppe på skinnet och pekar och säger: så här kan det gå. Och det är bra, men det blir aldrig grymt - lite tvsoffemys över det hela..
Jimmys betyg:
Kommentar:
Originaltitel: Cléo de 5 á 7 (1962)
Filmen sågs på SVT 1 på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Ännu en sån där fransk nya vågenrulle som jag inte kan ta till mig på det sätt som jag tror att det går att ta till sig en sådan film. Jag tror helt enkelt att jag har för lite sånt kött på benen. Underliggande den ytliga och nästan i realtid berättade historien om en kvinna som väntar på sitt cancerbesked ska det ska ju handla om existensialism och feminism och annat som intresserar mig oerhört, men jag får inte grepp om det. Snyggt med stumfilm i filmen och färg och svartvitt blandat i början. Left bank film, vs Right Bank film. Antar att det handlar om vilken sida av floden Seine?
Jimmys betyg:
Kommentar:
Originaltitel: Deconstructing Harry (1997)
Filmen sågs på Headweb på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Författaren Harry Block (Woody Allen) ska till sitt gamla universitet från vilket han en gång blev utkastad, men som nu är i stånd att hedra honom. Hedra. "Jag ska ju bli hedrad", säger Block gång på gång. Allen är lika gnällig, hyperintrovert och självrannsakande som vanligt (eller som i de andra fall jag sett honom, exempelvis Annie Hall). På ett mycket smart och underhållande sätt får man följa Blocks relationer och uppbrott genom andra karaktärer som han skrivit om i böcker. Bland många pärlor finns Robin Williams som är out of focus och döden som hälsar på hos fel person. Kirstie Alley som jag mest känner till från kultserien Skål gör också en lysande insats som Blocks före detta - och minst sagt frustrerade - fru. En stjärnspäckad skådislista och ett grymt bra manus - det är fan roligt på riktigt flera gånger. Antingen börjar jag bli gammal, eller så var jag bara på Allenhumör. Kanske både och - förmodligen så.
Jimmys betyg:
Kommentar:
Originaltitel: Sweet Smell Of Success (1957)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: New York. Storebrorsan och tidningsmagnaten J.J Hunsecker (Burt Lancaster) vill italienskamaffianskydda sin lillasyster från en enligt Hunsecker olämplig snubbe. Någon halvviktig person nämns inte på rätt ställe vid rätt tillfälle och tidpunkt. Det uppstår irritation. Med hjälp av spalter och kontakter sprids lögner och tricksas tricks, det spelas dubbelspel och stjäls tjuvknep, erbjuds mutor och rufflas ruffel och bågas båg. Ovanpå det en dialog kpistpepprad med så snabba oneliners att one ibland hamnar långt efter liners. Men helt klart underhållande. Kanske är det inte meningen att man ska skratta åt dialogen, och kanske är det just därför man gör det.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Efter de brittiska Ealingkomedierna Massor av whisky och Ladykillers försökte sig Alexander Mackendrick på en Hollywoodkarriär med denna bittra berättelse om de smutsiga spel som pågår bakom tidningskolumnerna i 50-talets New York. Det är något helt annat än det vi tidigare sett av denna regissör. Inte nödvändigtvis bättre men något annat. Manusförfattarna har gått helt bananas där varannan replik är långsökta och obegripliga metaforer i ett rasande tempo. Det är faktiskt lite kul och gör filmen till någonting jag aldrig tidigare har sett. Kul är också att den hårdkokta polisen Kello är inspirerad av samma snut som Gene Hackman porträtterar i The French Connection. Allt hänger ihop och närmare än man tror. För övrigt så är ju den fisken fyra dagar gammal så den köper jag inte....
Originaltitel: French Connection (1971)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Gene Hackman igen, som vi såg nyss i Avlyssningen. Även
i denna rulle spelar han en smått besatt person - polisen Jimmy
"Popeye" Doyle - och nu handlar det om drogpolisarbete på New Yorks
bakgator. En marseillefransk storleverans av heroin smugglas in till The
Big Apple, och Doyle är på det som en fluga på socker. Riktigt bra jaktscen där Doyle jagar ett tåg. Enligt regissören William Friedkin på kommentatorspåret är det Hackman själv som kör bilen, det är riktig trafik och stuntbilarna som smäller in i Hackman gör det inte med mening. Hur mycket sanning det ligger i allt det vet man ju inte, men skit samma, det är en bastuhistoria, en grej man drar på uteserveringen, nåt att berätta för barnbarnen. Historien byggs skickligt upp med lite skuggning och småbeslag i början, för att eskalera till hyperavancerad fotförföljning av den franska knarkbossen - med klimax i tunnelbanan där Doyle blir grundlurad av den snabbsteppande "Frog 1". Slutet med det dolda skottet känns långsökt. Antingen skulle man skippat skottet och haft med de förklarande eftertexterna, eller så skulle man haft med skottet men struntat i eftertexterna. Nu känns det där skottet som en helt annan film med andra överenskommelser med publiken. Alla andra skott i filmen har varit synliga och träffande/missande sina mål. Men rakt igenom bra tempo och trovärdig acceleration både i handling och hos skådisar, särskilt Hackman. Hela fem Oscar och ytterligare tre nomineringar. Både regissören Friedkin och fotografen Owen Roizman var med på Exorcisten. En helt annan film.
Jimmys betyg:
Kommentar:
Originaltitel: Ghostbusters (1980)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Tre parapsykologer vid Columbia University i New York får sparken och startar eget - en spökjägarbisniss som till en början går vidunderligt trögt, men får bra skjuts efter en lyckad spökfångst på ett hotell. Efter det anlitas de av en kvinna som har spöken i kylen. Det hela växer till en fråga om New Yorks vara eller inte vara, i jakten på the Gatekeeper och the Keymaster och fa och hans moster. Det sparas inte på krutet när det gäller specialeffekter i den här filmen. Och det är det som höjer den. Från de försiktigt svävande böckerna i början till marshmallowkaskaderna i slutet, där de numera fyra spökjägarna står med sina fallosslangar och kissar laser i kors.
Bill Murray spelar som vanligt i en helt egen division och Ray Parker Jr levererar den odödliga frasen "Who you gonna call? Ghostbusters!".
Jimmys betyg:
Kommentar:
