Monday, July 8, 2019

Nr 772: Lady Från Shanghai

Originaltitel: The Lady From Shanghai (1947) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på ? i Umeå och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, June 30, 2019

Nr 771: Långt Farväl

Originaltitel: The Long Goodbye (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Där vaknar han, Elliot Gould, i en säng i öppningsscenen, pappa Geller från Vänner, ung och lite sunkig, kedjerökande och med en kräsen katt som sambo. Han är privatdeckaren Philip ”It´s ok with me” Marlowe, och han får snart besök av sin polare som vill ha skjuts till Mexiko med en pengaväska. No questions asked, inga djuplodande i alla fall, och rätt vad det är sitter Marlowe i finkan, insyltad upp över oförstående öron i ett mordmysterium. Polarens fru är död, sägs det. Sen är polaren död, sägs det. Marlowe släpps fri och tänder sina stickor på allt som kommer i hans väg för att hålla sin konstanta mungipecig vid liv. Vad är det som har hänt? Efterforskningar leder till ett strandhus med en alkoholiserad författare och hans fru. Och en skum läkare, som verkar veta mer än han borde. Och så ägaren till pengarna som skulle levererats till Mexiko, vill såklart ha tillbaka dem, men var är de? För att försöka skrämma information ur Marlowe angående detta så slår denne ägare en colaflaska i ansiktet på sin nån form av flickvän, varpå han vänder sig till Marlowe och säger: ”That´s someone I love, you I don´t even like.” Filmens hårdaste scen, replik. I ytterligare ett försök till att hota fram information klär - bland flera andra - en väldigt ung, tyst och mustaschprydd Arnold Schwarzenegger av sig till kalsongerna. Filmens kanske underligaste scen, men väldigt underhållande. Relationerna nystas upp, det är alla mot alla i princip, och på slutet en väldig frontalkrock, karaktärmässigt sett, i Mexiko när Marlowe helt sonika skjuter ihjäl sin gamle visar det sig inte alls döde polare från början av filmen. Den kom väldigt oväntat måste jag säga. En försoningsdrink hade inte överraskat. 
Grymt krypskyttefoto av Vilmos Zsigmond, många fina scener genom eller reflekterat i glasrutor. Härligt slafsig film, dekadent noir. 

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, June 23, 2019

Nr 770: Löjliga Familjen

Originaltitel: It´s A Gift (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Högt betyg, trots att jag inte tycker att filmen är särskilt rolig. Men jag tycker den håller ihop bra, tydliga scener och bra tempo. I botten ett arv som ger grönsakshandlaren och smygsuparen Harold (W.C Fields) möjligheten att köpa en apelsinfarm, och således lämna Svenssonlivet och flytta till soliga Kalifornien för ett nytt och förhoppningsvis rikt liv. Innan rishögen till bil styr kosan västerut får man ta del av ett antal närmast vardagsbekymmerssketcher i Harolds liv. Dottern hindrar honom från att raka sig, sonen strör rullskridskor runt sig, frun är ständigt på honom om än det ena än det andra, och i affären får han parera bland andra en blinddöv glödlampemarodör på jakt efter tuggummi, en bedrövlig assistent, ett klåfingrigt barn och en kund som härjar i evinnerlighet om kumquats. Separata sängar i hemmet, Harold hamnar en arla morgon på verandan för åtminstone hammocksömn, men störs av mjölkmannen, försäkringsförsäljaren, grannarna och en kokosnöt. Jag får upp massa olika filmer och serier i skallen; Pang I Bygget, Cosby, Svensson Svensson, Papphammar, Lilla Fridolf och Selma, Våra Värsta År - för att dra några ur högen. När sen familjen drar iväg mot apelsinguldet tänker jag på Ett Päron Till Farsa och Tatikaraktären Hulot. Väl framme i Kalifornien visar sig den köpta marken vara värdelös för apelsinodling, men Harold lyckas som genom en skänk från ovan och stenhård förhandling sälja vidare egendomen till mångdubbla inköpspriset eftersom det ska byggas nån form av racingläktare i solläge. Smart av Harold som på slutet ses sitta på en lyxig veranda och tillverka sig själv en ordentligt stark och, i alla fall när det kommer till juicen, närproducerad screwdriver samtidigt som familjegnabbet fortsätter in i nya fina stora bilen.
Längtan, strävan efter ett bättre liv, särskilt ekonomiskt. Påfrestande familjen som man måste ha överseende med. Äventyret, modet att bryta upp, våga ge sig av. Förhandlingen och pinnhålet upp i tillvaron, men ändå är det mesta sig likt. Kompakt beskrivning och spegling av livet som det säkert känns och uppfattas för många, särskilt 1934 kan jag tänka. Jag skrattade en gång, och det var när Harold försökte vinka förbi vad han trodde var en bakomvarande tutande bil. Kom igen och kör förbi då för fan liksom. Igenkänning, antar jag, 2019.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Saturday, June 22, 2019

Nr 769: Laglöst Land

Originaltitel: My Darling Clementine (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Då var det dags igen att hälsa på Wyatt Earp (Henry Fonda) och hans vänner i Tombstone, och förundras en smula över de händelser som ledde till uppgörelsen vid O.K Corall. För bara en knapp vecka sedan såg vi en annan film på samma tema - Sheriffen I Dodge City - och det är därför ingen överraskning att Doc Holliday (Victor Mature) hostar, att bartendern har fullt sjå med att hälla upp whiskyshots, att pokermarkerna klirrar eller att det på slutet blir en ordentlig show down i stallområdet.
Denna tidigare rulle är svartvit och, upplever jag, rakknivskarpare fotad än den mer färgglada efterföljaren. Doc Holliday är före detta ”riktig” läkare istället för tandläkare, och det är ordentligt mycket mer indianer i rutan här. Dessutom bjuds det på både Shakespeare och champagne, vilket känns lika upplyftande som otippat. En bra bit av monologen ”to be or not to be...” ur Hamlet reciteras på en saloon, dels av nån teaterrackare, men fångas upp av ingen mindre än Doc Holliday som först lite försiktigt sufflerar den bortkomne skådisen (som står på ett bord), men också visar sig kunna fortsätta egenhändigt på slak lina och med mild röst innan hostandet avbryter honom nära slutet. Intressant scen, lång textåtergivning, avbruten och upptagen, lite som en vänskaplig, inverterad duell.
Wyatt Earp sitter inte helt sällan och väger på stolar i olika sammanhang, när han inte spelar poker eller förtjusas av Clementine (Cathy Downs) som rest i månader över berg och genom dalar, ända från Boston, för att hitta och återförena sig med Doc Holliday. Han är dock inte lika intresserad av det, han vill nog mest självdö i sin tuberkulos, alternativt supa ihjäl sig, och vid sin sida har han i stället nya flamman Chihuahua (Linda Darnell). Bara namnet. Som upplagt för fyrkantsdramatik, men jag upplever inte att det nånsin brakar lös i den riktningen. Det blir lite styrdans Wyatt och Clementine emellan vid invigningen av kyrktornet, men annars håller sig de flesta på mattan i det avseendet. Chihuahua dödas, Earpbröder dödas, hämnd måste utkrävas och det pistolmynnar ut i O.K Corall. Ungefär bara en tredjedel så många skott avlossas i den här versionen jämfört med ”Sheriffen”; ett drygt trettiotal. Men det är spännande ändå. Många dör, nästan alla tänker jag nu. Det är väl egentligen bara Wyatt och en av hans bröder som klarar sig. Röken lägger sig, dags att dra vidare. Wyatt säger adjö till Clementine, vi kanske hörs igen om jag har vägarna förbi. Han och brorsan rider och vagnar iväg, oerhört klassiskt, ut på prärien, bergen där borta, den långa vindlande vägen som antar jag går över i en stig går över i ingenting förutom kaktusar och pass att navigera igenom. Ingen fick någon. Måste känts meningsfullt.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Friday, June 21, 2019

Nr 768: Den Stora Olympiaden: Del 1: Nationernas Fest och Del 2: Olympisk Ungdom

Originaltitel: Olympia (1938) IMDb IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 5-

Kommentar: OS-propaganda! Ett suggestivt och romantiskt förflutet från grekiska pelarruiner, statyer som får liv, perfekta kroppar börjar mäta sig med varandra, kastar och springer, hoppar och tar i från tårna. Det är glittrande, sensuellt och anatomiskt fulländat. Eldfacklan springs genom Europa till Olympiastadion i Berlin. Alla dessa nationer! Alla dessa flaggor som det viftas med! Och över alla flaggor, en enda stor gemensam, den olympiska, den förenande! Alla dessa människor i olika färger! Alla får vara med. Och vad roligt alla har, vad vänliga alla är mot varandra, även efter förluster och misslyckanden. Alla dessa olika grenar i vilka alla dessa närmast perfekta människor tävlar. Det kastas diskus, spjut och slägga. Det springs olika distanser med eller utan hinder - individuellt eller som samlad nation, det hoppas olika höjder med eller utan hjälpmedel, det simmas olika distanser på olika sätt. Och på läktaren sitter en lite pirrig Hitler och ser Jesse Owens gräva guld efter guld. Vad märkligt det måste sett ut för Adolf, nåt som inte riktigt stämmer där med hans världsbild. ”Han måste fuska, jag vet bara inte hur”, kanske han tänkte, fast förmodligen på tyska då. Första filmdelen avslutas med paradgrenen - maraton. Nåt varv inne på stadion och sen ut i Berlin. Till en början inga problem, men sen kommer solen, asfaltshettan, till och med skuggorna ser varma ut. Vatten, kollaps, sjukvård. En japan vinner på 2.29. Innan maratonloppet har hela filmen utspelats inne på stadion, i och med långloppet öppnas portarna till världen utanför. Jag tänker på Gökboet, fisketuren i den, ventilen som släpper ut det uppbyggda trycket inifrån sjukhuset. En kort visit i en annan verklighet och sen tillbaka igen. En val går upp och andas.
Andra delen inleds med djur -och naturromantik. Bastubad inklusive magplask. Det bjuds gymnastik, romerska ringar och barr innan vi kastas till den enorma spänningen kring enmansjollarna i Kiel! Därefter fäktning, boxning, fem -och tiokamp (där jag tycker mig se att USA vägrar göra Hitlerhälsning vid prisceremonin. Dålig stämning!). Vad har vi mer? Landhockey, hästpolo. fotboll och cykling. Och sen kommer hela 4 minuter av en nästan föregångare till Låt Kameran Gå med Janne Loffe Carlsson. Det är fältritt av nåt slag, med en stor damm inblandad, i vilken så gott som alla hästar med ryttare störtdyker. Vissa klarar sig bättre än andra, men det bara fortsätter och fortsätter. Amiral den och den följs av kapten den och den följs av överstelöjtnant den och den. Plask, plums och fall och ibland är hela ekipaget under vatten. Märklig gren det där. Därefter rodd och simning och tävlingarna avslutas med fantastiska bilder av simhopp, som utvecklas till nån slags airdance, jag tänker på uppvisningsflyg. Till slut OS-flaggan, vajande i röken från OS-elden. Kraftiga ljusstrålar upp mot himlen i den mörka OS-natten.
En helt makalös film med så mycket intressanta kameravinklar, effektiv redigering, njutningsförhöjande slowmo, poetiska bilder och rörelseglädje att jag blir helt matt. Första delen är definitivt bättre än andra, men helhetsintrycket är att väldigt mycket i båda delarna är vad som är standard, särskilt i idrottspresentation, än i dag. Otroligt fascinerande att se. Och bara en sån sak att det inte ens fanns tjockmatta under stavhoppet! Bara en sandgrop. 

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, June 16, 2019

Nr 767: Sheriffen I Dodge City

Originaltitel: Gunfight At The O.K Corral (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ännu en flytt, ännu en ny lägenhet, och ännu en film. Techniocolortrevlig söndagsrulle om männen, myterna, legenderna Wyatt Earp (Burt Lancaster) och Doc Holliday (Kirk ”Sean Penn” Douglas) och deras förehavanden i slutet på 1800-talet. Doc hostar, Wyatt medlar och kvinnorna ska helst inte spela poker, i alla fall inte så det syns. Väldigt lättantändliga kobojsare glider ut och in ur salooner, shotar ofantliga mängder whisk(e)y och vill skjuta varandra för allt och inget. En hel del kaktusar, men i princip obefintligt med indianer. Det enda jag noterar är en indianstaty i trä som binds och släpas efter en häst. Märklig grej. Och filmen liksom marmoreras med en trubadur som sjunger fram handlingen. Så att man verkligen ska greppa att exempelvis Wyatt är på väg hit eller dit, fastän det är ganska uppenbart. Wyatt rider på prärien, det ser man i bild. Då sjungs typ: ”Wyatt rider på prärien”. Inte direkt Cohenskt. Men jag klagar inte; hellre övertydligt än åt andra hållet, det har jag upptäckt i det här projektet. Det finns sedan nåt som jag uppfattar handlar om en stulen djurhjord, eventuellt från Mexiko, och eskaleringen är ofrånkomlig, slutar med uppgörelsen vid O.K Corall och där blir det fantastiskt mycket pang för pengarna. Jag läser nånstans att det i verkligheten avlossades 34 skott när det begav sig. Jag känner mig nödgad att räkna skotten i sista showdownen och från 1.51.51 och repliken ”hit the dirt” till 1.57.17, alltså ca 5 och en halv minut, räknar jag till cirkus 100 skott. Inte illa. Det blir, om jag räknar rätt, i snitt 1 skott/3,3 sekund.
Gillar särskilt Kirk Douglas i den här filmen, även om det är tunn botten. Varför hostar han? Varför är han inte längre tandläkare? Varför dricker han som en svamp? Varför sitter han gärna ensam och lägger patiens? Varför spelar han gärna poker om stora summor pengar (med antydningar om fusk)? Hur blev han en sån mästerskytt? En får helt enkelt bara försöka luta sig tillbaka och njuta av bra kemi mellan Kirk och Burt. Och en ung Dennis Hopper, icke att förglömma. Han får flyga halvvolt över räcket på slutet. Klassiker.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Sunday, June 9, 2019

Nr 766: Det Började I Berlin

Originaltitel: The Life And Death Of Colonel Blimp (1943) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Lång film, 2.45 typ, som börjar med slutet på ett turkiskt bad, där huvudpersonen och engelske hemvärnsmannen Clive (Roger Livesey) hamnar i brottningsbassängen. Bakåt i tiden till Andra Boerkriget, Första Världskriget och Andra Världskriget. Clive stiger i militärgraderna för varje krig och träffar mellan varven sin tyske vän Theo (Anton Walbrook). Deborah Kerr spelar inte mindre än tre olika roller i den här filmen, vilket för mig inte direkt bidrar till att varken öka förståelsen eller minska förvirringen. Jag har ganska enorma svårigheter att hänga med i handlingen, och att hålla isär vem som är vem. Det har ju dock blivit något av en normalitet för min del i det här projektet. Känns som att jag är smått chanslös i var och varannan film.
Jakttroféerna med årtal som ”skjuts” upp på väggarna som en slags kalender är bra. Duellscenen läser jag nånstans ska vara ett litet mästerverk, men jag tycker tvärtom att det är en seg och utdragen historia med en 10 minuters uppbyggnad som avslutas med några sekunders värjklingande. Förstår väl att det är helt och hållet meningen att det ska vara så, men fångas helt enkelt inte alls av det, tycker det är tempolöst och långdraget. En fin scen med Theo där han beskriver hur hans fru dött och barnen blivit nazister. Inte helt nöjd med det, verkar han.
Och så knyts det ihop på slutet då i turkiska badet igen och det är ju bra berättartekniskt, men jag hänger som sagt inte riktigt med, och då är det ju minst sagt svårt att helt uppskatta berättandet, hur smart det än är.

Jimmys betyg:

Kommentar: