Wednesday, May 30, 2018

Nr 733: Vi Charmörer

Originaltitel: Babes In Arms (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på putlockers av Jimmy på Story Hotel, Nordenskiöldsgatan 24, Malmö, och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Vad du vill på trettiotalet. Käck och näpen ungdomsrevolt. Mickey Rooney så där irriterande energisk; det här fixar vi, häng på mig, jag tar ton, jag spelar och ni kompar, jag regisserar och tar kontrollen, jag bestämmer, jag är enväldig, jag dikterar villkoren, jag får med mig massan, jag röker en cigarr och hostsnubblar mig ut, roligt va? Dra ollon dra ollon, här i vår runkarklubb. 

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Tvålfager children of the revolution-ultra light. Tonårsskådisarna Judy Garland och Mickey Rooney i sällskap av ett gäng fånigt musicerande barnskådisar. Kidsen vill uppträda, föräldrarna vill att de studera. Generationsuppror a' la 30-tal. En del musiknummer som jag känner igen, bland annat den gamla enerverande dängan Good Morning (Godmorgon, hör fåglar sjunga glatt, god morgon, god morgon i kör). Det här projektet har faktiskt lärt mig att uppskatta musikaler, eller kanske vänja mig vid dem, men det här är inte särskilt bra. Kanske finns det några få tillfällen i filmen som jag faktiskt blir lite intresserad men de har jag i så fall glömt. 

Saturday, May 19, 2018

Nr 732: Yol

Originaltitel: Yol (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Permission från turkiskt Alcatraz; fängelseön Imrali i Marmarasjön. Vi får följa en handfull fångar på deras respektive bumerangfärder med buss, ånglokståg och snöpuls. Hem till minerade gränsland och konflikter äldre än minnet. Skuld, skam, heder, stolthet, förtryck, flykt, koder, löften, svek, straff, lagar, regler, sorg och tandvärk. Sen tillbaka till fängelset. För mig helt omöjligt, tyvärr, att hänga med i vem som tar vem. En inte helt ovan känsla i det här projektet, och det känns synd eftersom jag ändå känner att den här rullen har nåt speciellt. Jag är bara inte mottaglig för det, jag greppar inte sammanhangen. Regisserad på distans inifrån fängelset av Yılmaz Güney.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag vill tycka om den. Jag anstränger mig för att förstå, lägga på minnet, följa med i spåren. Och jag känner att det finns något djupt intressant, en kokande vrede, en poetisk känsla för detaljer, en politisk ambition, en mänsklighet. Jag anar allt detta men får inte ihop det. Jag läser mig till handlingen och vissa bitar faller på plats men filmen blir fortfarande endast ett fönster mot en värld jag inte förstår. Jag skulle vilja ge den mer tid, se om den, prata om den, analysera den utifrån statsvetenskapliga, sociologiska, teologiska och maktteoretiska perspektiv på samma gång. Men jag väljer att låta den vara. Känns bäst så.

Tuesday, May 15, 2018

Nr 731: Stroszek - Balladen Om Bruno S

Originaltitel: Stroszek (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Inledande fjuttibrall i institutionscellen, och sen flyter den ena smått märkliga men helt naturliga scenen efter den andra förbi. Hallickarna i bierstugan. Dragspelandet på innergården - Bruno en berättarteknisk mästare med handsignaler och röstlägen. Interiör: sunkig lägenhet i Berlin, en liten gråspräcklig man spelar Månskenssonaten på ett ostämt piano, Bruno intill rökande en cigarett, var är Eva, hon kommer nog. Det för tidigt födda barnets gripreflexer. Bilverkstad i Railroad Flats: Clayton drar ut en tand på sig själv med hjälp av en tång. Tractor Wars - som tornerspel. Exekutiv auktion av mobila huset med snabbtungade utroparen, ortsbefolkningen på plats för att bevittna, som forna tiders avrättningar, forna tiders i denna del av världen, nutida i andra delar och framtida i nån del man kanske inte trodde var möjlig. Slutscenen helt fantastisk med sittliften, den runtkörande brinnande bilen och indianen som står på parkeringen och undrar vad som pågår. Polisen över radion: ”we can´t stop the dancing chicken”.
Balladen om Bruno S känns som ett fönster, en reva in till nåt annat, nåt verkligt. Som att befinna sig på livets bakgård, utstött bland ruttnande torrdass och trådiga tvättlinor, utan möjlighet att ens vilja ta sig därifrån. Brunos blick på samma gång oändligt långt borta och fullkomligt närvarande. 

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ibland dyker det upp människor som liksom är omöjliga på något sätt. Original där originalitet är ett alldeles för litet ord. Personer där begreppet mänsklighet får ett helt nytt liv. Som gestaltade karikatyrer av sig själva. Bruno Schleinstein är en sådan person som jag blir alldeles bländad av. En marginaliserad gatumusikant som levde en stor del av sitt liv på institutioner. Regissören Werner Herzog upptäckte hans kvaliteter och tog hona under sina vingar. I Balladen Om Bruno S specialskrev han en roll åt just Bruno S - en kåkfarande gatumusikant, glad i alkohol och förtjust i den prostituerade Eva. Med i sällskapet är den äldre grannen Scheitz. Trötta på det brutala livet i Berlin beger de sig för att söka lyckan i USA. Eva drar med en lastbilschaffis och Scheitz blir galen. Allt slutar med att Bruno, de de små signalernas mästare, tappar greppet totalt. Det är skoningslöst och briljant, overkligt men fullkomligt verkligt. Tydligen var det den här filmen Ian Curtis från Joy Division såg just innan han tog sitt liv. 

Thursday, May 10, 2018

Nr 730: Kvinnan I Sanden

Originaltitel: 砂の女 Suna no Onna (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 5-

Kommentar: Universums riktning är erosion. Det ständigt pågående, aldrig upphörande sönderfallet. Sisyfos går sandgrop och det grävs för glatta livet, för överlevnad. Mannen som likt en insekt blir nedlockad i gropen, till den ofrivilliga meningslösheten. Kvinnan som behöver hjälp med skyfflandet, annars begravs huset, det är bara att hugga i, stegen är uppdragen. Oerhört svartvitt och tätt och kornigt, som en extended version av Wicked Game med Chris Isaak och Helena Christensen. De omgivande pådrivande byborna, ritualerna, tvånget, plikten och fortplantningen in i de skiftande dynerna. På slutet dyker valfriheten upp som en liten lök på laxen. Äh, jag stannar här och gräver vidare.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Känner mig generös idag. 4+ är ett bra betyg med tanke på att många av nattscenerna var av så dålig kvalitet att jag fick gissa mig till vad som hände. Men bortsett från det så är Hiroshi Teshigaharas existensiella berättelse ett litet mästerverk. En klaustrofobisk marsdröm som hittar den perfekta balansen mellan dröm och verklighet, eller mellan realism och metafor om man så vill. En insektsamlare (Eiji Okada) gör en studieresa till ett avlägset ökenlandskap men missar hemresan. Istället blir han erbjuden att övernatta hos en kvinna (Kyoko Kishida) vars hus ligger i botten av en sanddyn. På morgonen efter är stegen som han kom nerför borta och han blir informerad av byborna om att han måste stanna och hjälpa kvinnan att skotta undan den ständigt rinnande sanden. Den ensamma kvinnan behöver en man i huset. Mannen försöker göra några misslyckade försök att fly men med tiden tycks han mer och mer acceptera sin situation. När kvinnan blir gravid och byborna tar henne till läkaren så finns en möjlighet för honom att lämna sin situation. Det gör han inte. Det fins naturligtvis solklara referenser till myten om Sisyfos, ett meningslöst arbete som aldrig tar slut, men filmen kan även ses som kommentar till familjelivet som en källa till både fångenskap eller frigörelse beroende på hur man ser det. Det är såna här tillfällen som gör att man överhuvudtaget håller ut i detta projekt.  

Wednesday, May 9, 2018

Nr 729: Fat City - Chansernas Stad

Originaltitel: Fat City (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på 123hulu av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: Billy dras med the boxing postkarriär blues och drar till gymet för att återuppliva sin gamla alkoholiserade kropp. Där träffar han Ernie, en ung naturbegåvning enligt Billy. Kontakt med manager, in i ringen, boom krasch i mattan. Upp på hästen, även Billy vill börja fajtas igen. Spruckna ögonbryn och boxningsscener som spänner mellan enormt taffliga till hyggliga, det är definitivt inte Rocky eller Tjuren Från Bronx, här är det mer känslan av föreningsboxning. Alkoholiserad får man nog även kalla barhänget Oma som efter andra träffen med Billy faller igenom på en vinglig promenad från baren och tårögt utbrister: "I love you so much.”
Fetstaden, drömmen som aldrig slår in, eller illusionen att det överhuvudtaget finns en dröm att drömma. En film som håller sig på mattan och slutscenen med Billys projicerande och det stumma umgänget över en kaffe blir nästan en svart sketch. Riktigt bra.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Help Me Get Me Through The Night. Kris Kristofferson. De vemodiga countrytonerna i inledningen får plötsligt en helt ny innebörd när de bäddar in stämningen i Fat City. Fat City - en term för den amerikanska drömmens chimär, det onåbara målet, en hägring. Exboxaren Tully, en dagdrivare som längtar tillbaka till något tidigare som kanske aldrig fanns. Den unge talangen Ernie som gör sin flickvän på smällen och tvingas in i äktenskapets skugga. Den alkoholiserade och ambivalenta barflugan Oma som lämnar Tully för att gå tillbaka till sin misshandlande pojkvän. Tränaren Ruben som alltid är beredd att göra sig en hacka på uppgjorda matcher. Alla cirkulerande i det undre skiktet av samhället som i en roman av Charles Bukowski. Men det spretar ibland, det står stilla ibland, det är rätt tråkigt ibland men det kompenseras av vissa scener som är riktigt bländande. Jag gillar framför allt slutscenen där Tully och Ernie mitt i den knäpptysta manligheten sammanfattar precis allt i hela filmen. Utan ett ord. Och boxningsscenerna är så enkla och tafatta att det känns som att jag ser en match på BK Älgen en fredagkväll där ingen jävel är nykter och aldrig har boxats förut. Mycket spännande. 

Monday, April 30, 2018

Nr 728: I Fjol I Marienbad

Originaltitel:L'Année Dernière à Marienbad (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på vimeo av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Repetitivt och asymmetriskt återvändande till minnesfragment i en önskedröm, mardröm, dagdröm? Upprepningar som för att tydliggöra och fylla i, pussla ihop hågkomsten. Detaljer som små skär i oceanen. Barockt hotell med ödsliga korridorer, dämpande heltäckningsmattor, marmor, speglar, kristallkronor, alkover, bilder, fotografier, målningar, massiva trädörrar, statyer, pelare och titt som tätt människor, gäster. En dåtidslabyrint vars gränser utgörs av suddiga flashbacks, eventuella löften, oändliga spel, olösliga gåtor. Frusna ögonblick utan skuggor, utdragna och långsamt igångsatta i trög slow motion. Vända och vrida på minnesbilder; ett Memory med ständigt skiftande brickor, opålitliga kort.
Som att stå i ett minnets mörkrum och tvångsmässigt framkalla samma bilder om och om igen med olika exponering, olika stopptid, olika fixering. Stå där i det röda mörkret med sin lilla tång, försiktigt skvalpande i vätskebaden. Ta upp ett ark, låta droppa av, hastigt syna och hänga upp. Foga samman en begriplighet, en tillräckligt hållfast kedja som kan bära minnet.
Obegriplig film, och ibland är obegripligheten en källa till lågt betyg. Inte idag, av någon obegriplig anledning. Vissa märkliga filmer har en attraherande effekt, andra märkliga filmer en repellerande. Lika mystiskt som magnetism. Poporkestern Blur gjorde en musikvideo till sin låt To The End som inspirerats oerhört av den här rullen.
En film att återvända till, om och om igen.


Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Samma regissör som Hiroshima - Min älskade. Helt oförstående att jag endast gav den en trea. Minns den som mycket bättre, till och med bättre än denna, men jag hade väl en dålig dag eller nåt. "En stilla film om minnen" skrev jag om den filmen och jag skulle kunna skriva samma sak om denna. Det är märkligt och märkvärdigt och tydligen i likhet med den förra så fattar jag inte ett smack. Jag flyter ändå med i det meditativa tempot och det vackra vidfilmsfotot. Alain Resnais verkar utforska minnet, tolkningar av händelser, om vad som hände och inte, berättad genom ett slags triangeldrama mellan A, X och M. Men styrkan ligger hellre i det konstnärliga, det poetiska och det filosofiska snarare än i det dramaturgiska. Tydligen ligger kurorten Marienbad i Tjeckien. Det hade jag aldrig gissat.

Nr 727: Dr. Jäkel Och Mr. Hyde

Originaltitel: The Nutty Professor (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på putlocker av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Vem av alla sina jag vill man vara? Den mest populäre? Nördige Julius (Jerry Lewis) kokar ihop ett slags kosttillskott som får honom att förvandlas till självsäkre Buddy Love, så länge giftet verkar. Tankarna går både till Bamses dunderhonung och Fight Club, via alla superhjältar med dubbla identiteter. Tidsbegränsad charm och karaktär - nån gång måste bubblan spricka, och när den gör det på slutet tycker jag klippningen är riktigt bra i förvandlingen på scen från Buddy till Julius. Nästan tecknad film stundtals med armar som förlängs vid tyngdlyftning och dörr som slås in över Julius som bildar grop i golvet. Bra scen i laboratoriet också vid första förvandlingen. Halvkul ibland, men Julius röst tar mig konstant tillbaka till karaktären Steve Urkel i TV-serien Räkna med bråk. Skräckblandad förtjusning, med betoning på skräck.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Ja, vad ska man säga om det här? Vad gör den i boken för det första. Och för det andra, borde jag ha känt till Jerry Lewis? En amerikansk underhållare som tydligt hade grejer på gång med självaste Dean Martin. Lewis hade tydligen gjort en hel del snälla, glättiga och barnsliga komikerroller och i Dr Jäkel Och Mr Hyde ville han kunna spela ut helt andra sidor. Det gör han med råge som den förvirrade professor Julius Kelps som genom att dricka ett elixir lyckas förvandla sig själv till den osympatiske showmannen Buddy Love. Tydligen uppfattades filmen som en bisarr sammanfattning av Lewis samarbete med just Dean Martin där festprissen Buddy Love tolkades som en karikatyr av Martin. Något Lewis naturligtvis själv har förnekat. Nåväl, filmen då. Den utspelar sig på ett college där professor Kelps är mobbad och utstött av både kollegor och elever förutom den blonda studenten Stella, längst fram i lektionssalen. Hennes medkänsla för Kelps leder honom att vilja förvandlas till någon hon faktiskt kan tycka om på riktigt. Och så går det som det går. Tydligen ska det vara både roligt och obehagligt. För mig är det mest enerverande.