Monday, August 27, 2012

Nr 372: Kort Möte

Originaltitel: Brief Encounter (1946)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Trevlig liten munsbit. Tågstation. Flashback. Tågstation. Slut. Och inget lyckligt slut, vad skönt. Förbjuden kärlek, millimeternoggrannt ljussatt. De hårda, tryckande kyssarna kan omöjligt vara behagliga för någon inblandad. Lauras (Celia Johnson) sorgsna ögon säger ofta mer än tusen ord. Tyvärr är dialogen ibland skruvisoffanframkallande. "Förlåt mig." "För vad?" " För allt." Varpå det räknas upp en hel del att förlåta. Sådana saker sänker betyget hos mig. Intressant med den tiltande kameran på slutet när Laura faller igenom. Och faktiskt förekommer repliken "Jag är inte arg, bara väldigt besviken". Regissören David Lean har hela sex filmer med i boken, varav vi nu har sett fyra; Lysande Utsikter, Bron Över Floden Kwai, Doktor Zjivago och så denna då. Trevligt, trevligt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ett kort drama i tillbakablickar om en platonsk kärleksaffär mellan Laura och Alec, två, på varsitt håll, äkta makar. Det är en sorglig snyftare som, trots sitt ringa 80-minutersformat, ändå känns för lång. Regissören David Lean har smaskat på mycket mer än nödvändigt. Kort möte känns i den här filmen som ett rätt långt möte. Hade jag fått göra den hade jag koncentrerat den ännu mer, skalat bort utfyllnaden, gjort den max 20, kanske 25 minuter. Massor med repliker hade strukits. Bilderna talar för sig själva i tillräckligt hög grad.

Tuesday, August 21, 2012

Nr 371: Det Ljuva Livet

Originaltitel: La Dolce Vita (1960)
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jesus återvänder med helikopter. Marcello (Marcello Mastroianni) vränger ut och in på sig själv både vad gäller bergochdalrelationen med fästmön Emma (Yvonne Furneaux), relationerna till andra kvinnor och jakten på stoff och skvaller i Roms societet. Anita Ekberg vadar ut i Fontana di Trevi - skönt att äntligen ha fått se den scenen. Rollfiguren Paparazzo är en vespaåkande nyhetsfotograf som pluraliserats och multiplicerats till eftervärlden. Drinkar, champagne, vin, mat och öl. Fester, efterfester och förfester. Efter ett tag känns de rikas försök att göra vardagen spännande lika blasé som den döda, stirrande rockan på slutet. Sterners mord på barnen och sig själv och hur frun blir uppvaktad av blodtörstiga reportrar och fotografer känns rykande dagsfärsk. Och jag tycker mig ana Paolas blick in i kameran precis innan det svartnar. På stranden, bara något år efter De 400 Slagen.


Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Fellini slår hårt mot Roms partypeople of the late´50s men han gör det med stil. Under närmare tre timmar får vi följa reportern Marcellos (Marcello Mastroianni) eskapader och svassande bland Roms partymänniskor, de som är berömda utan att man egentligen vet för vad. De människorna tycks alltid ha funnits. De mediakåta parasiterna.  Paparazziinsekternas jakt på lönsamhet. Modellerna, skådespelarna. Livet är en fest. Det ljuva livets förfall. Anita Ekberg som superstjärnan Sylvia medverkar endast en knapp tredjedel av filmen men har ändå fått pryda omslaget. Det klassiska badet i Fontana di Trevi med Marcellos trevande uppvaktning som slutar med en käftsmäll av Sylvias älskare blir en symbol för karaktärernas dekadens. Filmen radar sen upp scen efter scen på temat; filosofens dubbelmord på sina egna barn, miraklet i regnet, spökjakten på slottet där självaste Nico, ni vet hon modellen och sångerskan i Velvet Underground, är iförd medeltidshjälm och hög som ett hus, och så vidare. Jag är glad att jag äntligen har lyckats se den här filmen och jag gillar den. Kanske inte så mycket som jag hade hoppats men den är en bra illustration av kändisskapets förfall. Då som nu.